Episode 201: Augusti - glädjetjutens månad för arkivisterna

Detta är Dennis Stunaway och du lyssnar på Alex Room Service! Hjärligt välkomna tillbaka till Alex Room Service som idag steppar lite på glädjerusets dansscen, om det nu finns någonting som heter så. Det har varit en väldigt, väldigt spännande vecka eller två spännande veckor att vara Alex Bergdahl, vilket ju...

vilket inte alltid är sanningen som för många andra. Alla dagar är inte samma som de andra dagarna och de andra dagarna behöver inte alls vara samma som de första heller för den delen. Men de senaste två veckorna så har det förmodligen rasslat till i min lilla och sköra verklighet i framtiden och i samtiden.

Vi ska prata igenom tre av varandra helt oberoende, men nästan lika intensivt lyckliga små... Ja, vad ska vi kalla det för? Inte musiksläpp, för det är ju inte det.

Ja, delvis det, men tre små resor in i min värld som har gjort min värld lite bättre ska vi prata om idag. Alldeles strax. För jag måste bara säga tack till alla som kom till Café Hängmattan.

Det var så mycket folk så det var några som inte fick plats, som fick stå i angränsande rum och lyssna. Och det är ju inte meningen. Jag tycker synd om er för mina föreläsningar bygger till viss del på det jag visar.

Jag hoppas att ni kunde se eller ha någon behållning ändå, eller kunde titta in vid sidan. Jag vet inte, men det var så mycket folk och det var så varmt och det var så mycket The Elder. Så fantastiskt roligt att få vara med om.

Så tack så mycket till alla som kom och till alla som kommer och för allt ni sa och för allt ni gjorde och att ni köpte tröjorna och nu är det inga kvar. Och spelen och böckerna. Det var så roligt.

Man kan leva på det där länge. Och jag hade dessutom filifjonkat lite med föreläsningen, vilket ni märkte eftersom jag hade glömt ett par grejer och att det dök upp bilder på fel ställe. Eller på rätt ställe, men jag hade glömt det.

Så det ska bli roligt. Jag ska köra den två gånger till. Och nu för alla er i Linköping med omnejd så har äntligen bokningslänken kommit. Det kostar alltså ingenting i Linköping heller.

Det är alldeles gratis. Men de har begränsat med platser där på den där biografen i Bestorp eller Bestorp. Så de vill att man bokar. Det är ju ingen lätt länk. Så ni får gå in på antingen, kanske att de har något på Linköpings biblioteks hemsida eller så är det på livinginthepast.

se. Där ligger en direktlänk till bokningsformuläret. Och som sagt, det är gratis. Jag börjar klockan fyra lördagen den 12 september. Och sen veckan efter kör vi i Kristianstad.

Och då är det tillsammans med Night Talk som kör skivan. Och då är det inte gratis. Men de biljetterna finns också. De finns ju på Kristianstads kulturkvarterssida.

Så det blir mycket The Elder här nu framöver. Även om jag nu har tagit en paus från det i ett par veckor av olika anledningar. Förutom då att jag pratade om det i Göteborg.

Det var så jävla roligt i Göteborg. Det var magnifikt. Det är det ju varje gång. Jag tycker ju, det är ju inte det att någon annan föreläsning blir tråkigare. Men precis som med bröderna Hardrock att den senaste Iron Maiden-skivan är den bästa.

Den är alltid lite mer bäst än alla de andra som också är bäst. Så är varje senaste föreläsning den bästa. Därför att det är den jag har gjort nyss. Och jag gillar ju att ha gjort grejer nyss och att göra grejer.

Men jag har gjort så sjukt många föreläsningar nu så jag har faktiskt satt mig ner och gjort en lista. Jag hade inte det innan, en egen lista på bara föreläsningar. Jag hade ju självklart på min hemsida och sånt har jag skrivit ut på allt jag har gjort.

Men det är inte lika lätt att söka där som i ett litet dokument som jag behöver ibland när jag känner mig nere. Så går jag in och tittar nu i min föreläsningslista och så bara Jäklar, jag var ju där. Jag har ju varit i Ljusdal.

Jag har ju varit i Avesta. Jag har ju varit i Skellefteå. Så den listan fylls på nu. Jag har däremot glömt bort, jag gjorde ju två Elvis-föreläsningar om hans sista år 1977.

Det gjorde jag typ det första föreläsningsåret, men jag har glömt bort datumen på dem. Jag måste skriva upp eller leta upp det. Det var ju bibliotekets regi, så det finns ju någonstans.

Gissningsvis på biblioteket kanske. Och sen så har vi ju det här med snälla och mycket rara människor. Jag pratade om att jag saknade ett plektrum av Peter Baltes från Lund 1993 just.

Inte ett generellt plektrum, för det behöver jag ju inga. Jag vill ha från de giggen jag har varit på. Och då är det en människa som hörde av sig som måste ha stått på min motsatta sida.

Jag stod precis längst fram rakt under Wolf Hoffman och den här människan hörde av sig och hade stått på Peters sida och lyckats få tag i ett plektrum där och sa att det gör sig bättre hemma hos dig än hos mig. Så han skickade det till mig. Så mitt allra varmaste och mest ärligt menade tack, Stefan.

Jag är jättetacksam. Nu har jag alltså både Peter och Wolf från min första och bästa Accept-konsert. Dessutom hade han ett Michael Denner från Merciful Fate i Köpenhamn 1995.

Min första Merciful Fate-konsert. Där hade jag Hank Sherman, men ingen Denner. Så nu fick jag den också. Det lite dumma där är att det är exakt samma plektrum. Det är ett Fender-plektrum utan autograf på eller någonting.

Och med samma melerade... Jag gissar att de köpte 200 plektrum och satte på mikrofonstativen och så fick alla använda dem. Men nu har jag ett Denner av en som har fångat det och jag har fångat ett Sherman själv.

Så det är hipp hurra, här kommer Bumbi-björnarna av, som vi brukar säga i branschen. I övrigt så är det ju... Ni har ju inte missat att det är ju en Kiss-era nu som man får vara lycklig att man får vara med om.

Och det är ju den vi ska prata om strax. Så vi tar den när vi kommer dit. Jag tänker att vi ska göra det här i en ordning. För det... Jag blir överraskad ibland över att världen radar upp sig och visar sig från sitt allra bästa jag.

Så vi betar av. Vi går rakt in i avsnittet. Inga omsvep, inga krusiduller. Vi ska prata om tre inspelningar som jag är lycklig över att ha fått höra och förbluffad över att ha fått vara med om.

Så vi börjar med inspelning nummer ett. Merciful Fate. Ett av mina favoritband. Och allra första gången de gick in i en studio var den första april 1981 när de knallade in i Rocktejp Studios i Köpenhamn för att spela in sin första demokassett.

Tre låtar. En låt heter You Asked For It. Den har vi sedan urminnes tider, eller sedan 1992, på ett officiellt släpp på Return of the Vampire-skivan. Det är alltså låten som blev Black Masses i efterhand.

Eller med tiden. Men här hette den You Asked For It. Och King skriver själv i liner-notes att det är sämre kvalitet på den här. Vi får ta det för vad det är. Och det är ju första demokassetten.

Så absolut. Och sen har vi en låt som heter Death Kiss. Den är ju lite knepig. Death Kiss blev efter en stund Walking Back to Hell som efter en stund blev den mer kända A Dangerous Meeting.

Och den var även med på Brats-tiden. Det där ska jag prata om i ett annat avsnitt. Men Death Kiss är ju en av de tre första låtarna som Merciful Fate spelade in.

Den var med på Don't Break the Oath-remastern som kom på CD för kanske 10 eller 15 år sedan. Då hade man missat en del av introt och den går alldeles för fort. King låter ju som kokett-Smurfen där när han sjunger.

Så den har jag fått ripa och pitcha ner. Jag har även fått pitcha ner You Asked For It, för den gick också lite lite för fort på Return of the Vampire. Men Death Kiss gick alldeles för fort.

Och sen har vi den outgivna, om vi ska kalla den för det, den osirkulerade Running Away. Osirkulerade säger då, menar man, ja, jag har ju den på min CD-samling här eller på internets YouTube-kanal, eller någon annanstans. Jag har letat efter Running Away i...

trummor på Running Away och spelar bas på Death Kiss och You Asked For It på den här första demon. Och så spelar Hank bas på Running Away. Så på Running Away är inte Jan Lindblad med alls, musen.

Han kallades musen för att King inte riktigt visste vad han hette i efternamn, så blev det Jan Musen. Eller King inte kom ihåg, eller vad fan va. Så nu sitter vi här, 2026 i augusti.

Den här vinylskivan har kommit 2022, men det kan man inte lita på, det står på Discogs, men det litar jag inte på. Den kan ha kommit, det är i alla fall de senaste åren. Och det lustiga är att personen som har gjort den här måste ha haft någon form av ingång till bandet.

För där är på den här Death Kiss så är där 0,6 sekunder i början, alltså själva introt, som inte är med på Don't Break The Oath-remasterns version av Death Kiss. Så jag rippade dem också och la in, så jag har en komplett Death Kiss. Likadant så är det en låt från Brats-rehearsalen i januari 81, låten Combat Zone.

Och på bootleg-vinylen som finns, det är den enda källan till hela den rep-sessionen den 18 januari, de kör igenom nästan en timme musik där. Och på rep-versionen där så fadar den in i att låten har börjat. På den här bootleg-vinylen så är det tio sekunder sådant replokalsljud när man fylliguttar på strängarna och sådant innan låten börjar, den fadar inte in.

Så den personen som har gjort bootleg'en måste ha haft någon form av tillgång, samtidigt har den personen inte haft någon kunskap eftersom låtarna heter fel och det är samma låt två gånger. Och återigen, ingen lyssnar ju någonsin på sådant här, man bara köper och lyssnar en gång och bryr sig inte och sätter in i hyllan. Medan då en skåning i världen sitter och analyserar sekund för sekund innan korna kommer hem.

Men vi kan alltså nu, 2026, nådens år, knalla in på Youtube om vi heter någonting som i stil med ditt namn och gå in på min Youtube-kanal, 12is77. Där har jag lagt alla tre låtarna. För första gången, såvitt jag vet, Death Kiss, You Ask For It i rätt pitch, båda låtarna, eller mer rätt i alla fall än det som är på de officiella releaserna.

Och Running Away, den riktiga Running Away som inte mig veterligen har cirkulerat innan. Skulle kunna vara att den har funnits på någon bootleg, absolut. Jag har inte alla bootlegs, jag köper inte sådana här demosamlingar och så vidare av den anledningen att man tittar på baksidan och bara, ja, men det finns, de har aldrig gjort någon låt som heter Tune Up Your Guitar.

Det här är trams, liksom. Och med Kiss är det ju än värre, det är ju hopplöst. Det var ju på 90-talet när CD-bootlegsen slog igenom och det kom en miljard CD-bootlegs med demos och det ena med det tredje var fejk.

Så, därför vet jag inte om den av någon anledning skulle ha varit med på någon annan. Men det låter lite otroligt. Jag kan bli motbevisad. Det spelar ju egentligen ingen roll.

För om den har varit med på en annan bootleg så är det ingen som vet det, det är ingen som har lagt upp den någonstans. Så att det spelar ingen roll om den dyker upp på en vinylbootleg 2014. Det som spelar roll är att nu är den hittad, ett, nu är den hittad.

Två, nu har Hank Sherman, ni vet gitarristen i Midsummer's Fate, fått höra den för första gången sedan 1981, typ. Och blev jätteglad och skickade en sån emoji där man håller för ögonen och tittar fram med ett öga. Det är kanske inte vår bästa låt.

Och, tre, alla kan få höra den och har möjlighet att höra den från en som faktiskt vet vad den pratar om. Nu är det ju, ni vet ju mina åsikter om kommentarsfält. Den första kommentaren som kom på den Youtube-grejen var, det här har jag på bootlegvinyl.

Jag tänker inte ens diskutera det där. Jag avskyr ju kommentarsfält av hela mitt hjärta. Så jag stängde av kommentarerna för jag bryr mig inte om du tror att du har det eller vad du har.

För om du inte har delat med dig så är det helt poänglös kunskap. Och helt poänglöst att du berättar det för mig. För om du har haft det här länge, varför har du inte skickat det till mig när...

Ja, poänglös kunskap. Så jag stängde av kommentarerna där och jag kommer framgent att stänga av samtliga kommentarer på i princip allt. För det är fan, det är dags nu, det är slut nu.

Hela världen är ju på väg åt helvete med de här kommentarsfälten överallt. Ja, så där ska vi inte ge oss in i. Men in på 12is77, Merciful Fate, first demo. Det är väl den senaste uppladdningen jag har gjort tror jag.

Kanske den näst senaste. Filmade jag något på? Jag var ju på Ödeåkrar jazzfestival. Filmade jag något där? Nej, det gjorde jag inte. Jag försökte men det sprang folk framför mig hela tiden.

För jag hade velat ha i en låt av Brita Virves. Jag var där. Det var en jättefin lördag. Lite blåsig men jättefint väder annars. Jag var där för Brita Virves trio.

Det är en estnisk pianist som jag har sett flera gånger. Hon är helt makalös. Och hon körde sin nya skiva Simple Things. Det var så jävla bra så det var... Man backsnade lite.

Och sen var det jättemånga andra artister som var bra. Där är en kille, William Nilsson, som spelar gitarr i stil med Wes Montgomery. Han har en sådan ton. Det var han och en gitarrist till från Frankrike, Gustav Reichelt.

Det var inte de som kallade sig men han som bokar skrev Guitar Heroes. Och de liksom battlade lite. Jag älskade William Nilssons ton. Gustav var duktig också men det var William som satte sig hos mig.

Fan vad bra han var. Och typ 30 år gammal eller någonting sådär. Någonting som tål att kollas upp för den som gillar den sortens gitarrjazz. Men nu vet jag... Jag filmade ingenting där.

Så jag gissar att Merciful Fate är den senaste uppladdningen på Youtube-kanalen. Då hoppar vi raskt vidare. Vi tar nästa häst som ska in i stallet. Av någon... Av för mig oklar anledning så snöade jag in på lite tidiga Alice Cooper.

Hur kom jag in på det? Nu ska vi se här. Jag minns faktiskt inte. Eller var det... Jo! Jo, så här var det ju. Jag har ju bestämt mig för att inte köpa så mycket skivor vilket jag har funkat sådär.

Men jag vill i alla fall ha tag i mina små graaler. Jag köpte ju medlen Soundhouse-tapes och sånt där. Och något jag skulle vilja ha är Alice Coopers. De här The Spiders-singeln och den andra.

Är det Spiders? Nej, det är The Nass. De två första där i original. Det går ju inte att få tag i. Men jag tänkte undra vad de ligger på. Om de ens finns på Discogs och så vidare.

Så går jag in på den första singeln då. Why Don't You Love Me Hitchhike från 1965. Och ser på Discogs att det finns en LP-skiva som heter Don't Blow Your Mind The Mascot Sessions.

Utsläppt 2024. En officiell, sanktionerad LP. Med hjälp från... Det verkar vara Glenn Buxtons familj som har sett till att det har blivit släppt. Medans Dennis Dunaway har blivit tillfrågad om information och så vidare.

Skitsnygg vinyl. Röd vinyl. Skitsnyggt omslag. Även om framsidan är lite så där HDR-pixlig. Det är nog en bild de har skalat upp. Men det spelar ingen roll. Det är en jättefin gruppbild.

En insert med text på både fram och baksida. Som är lite halvintressant. Men fina foton från Spiders-tiden med deras spindelnät som bakgrund. När de stod på scen.

Och på baksidan lite information om själva inspelningen. Och vad är det för inspelning? Jo! Why Don't You Love Me Hitchhike. Det var singeln de släppte. September 1965 släpptes den.

Här är då själva mastertagningen på Why Don't You Love Me. En annorlunda sångtagning. Och sex minuter tracking session highlights. Flera tagningar och lite snack i studion.

Och från Hitchh Man har väl hittat en reel eller två med massa skoj på. Och så har man bara spelat det rakt av, för att det här är egentligen ganska osammanhängande. Det vi får här, den är alltså fem minuter 36 sekunder lång, och då får vi en första tagning på när de börjar dubba sången.

Den här är incomplete, och sen har vi en false start. De sätter igång tejpen igen, men då är ingen med, så de hinner inte vara med alls. För den sången kommer igång direkt.

Och sen kommer ytterligare en incomplete vocal dubbing take. Det är tre stycken vocal dubbing. Då är vi ändå bara på 57 sekunder eller någonting. Sen fortsätter det, och då ska de börja spela in.

Då är det musiken, och det är egentligen det som är det intressanta. För då börjar de, där är alltså totalt fyra stycken tagningar på musiken. Tagning 1 är en false start, så de får börja om.

De hinner bara någon sekund. Tagning 2, och då räknas det man hör. 1, 2, 3, 4, 1. Bom, bom. Och sen börjar låten. Och han som räknar in då, John Spear gissningsvis, räknar in ganska lågt.

Så efter tagning 2, som är en false start, så hör man han som sitter i kontrollrummet. Så jag har skrivit ner vad han säger. Now if there is going to be singing right at the beginning, then somebody better be counting it off loud.

Och det tar John Spear med sig. Så till tagning nummer 3. 1, 2, 3, 4, 1! Då jävlar tar han i. Så att alla hör inräkningen. Där får vi en komplett tagning. Det är den första kompletta tagningen, men den sitter inte riktigt.

De säger att vi tar den en gång till. Och tagning nummer 4, det är den som blir mastertagningen. Det går ju att höra, även om han spelar snarlikt, så är det lite, såklart eftersom det är trummor, det är ett organiskt instrument så är det ett par fillidutter på cymbalerna och sånt som inte är lika på de här två.

Och så hör man den ena filli dutten från tagning 4 på själva mastertagningen. Det är så vi jobbar. Så skitroligt att ha när de jobbar sig igenom. Och det här ska göras fort.

Det här är ju inte Black Sabbath som inte heller var stora på den tiden, för det var ju många år innan de startade. Utan ni går in i studion, ni har en timme på er att sätta lite låtar. Det är liksom vad de får.

Det kostar ju pengar per timme att vara i studio. Så att de sätter tagning 4, garanterat inga tagningar efter det på musiken. Sen börjar vi gå in och sjunga. Och då har vi gissningsvis, det här är vad jag gissar, tre sådana false start tagningar.

Sen har vi det 800 vocal take som kanske är tagning 4. Sen har vi själva mastertagningen, kanske är tagning 5. Det låter rimligt, för det är vad tid de har att lägga på detta.

Det här lilla minibandet som spelar på skolevents och så vidare. Sen har vi Don't Blow Your Mind på LPn. Jag hoppar över den nu, för jag vill ta den sist. Så går vi till Hitchhike, det som är singelns b-sida.

2,13 lång är själva mastertagningen. Och den är vad den är. Det är den sämre låten av de två som kom på singeln. Jag tycker inte det är en särskilt bra låt. Men vi har ju 10 minuter tracking session highlights.

Och det är väl återigen för att det här är vad de har. De körde en hel reel rakt av. Så då är det tre stycken tagningar på sådana här vocal dubbing igen. En false start och två som inte är kompletta.

Kanske är det tagning 4, det som blir mastertagningen. Att de lyckas sätta låten då och sen är de nöjda. Men sen kommer vi till musiken och det är det som blir lite roligt.

För där är åtta tagningar här. Den första tagningen är en false start. Tagning nummer 2 och 3 är bara inte kompletta, de bryter ihop efter ett tag. Tagning nummer 4 är en false start.

Tagning nummer 5 är också incomplete. Jag måste läsa mina egna anteckningar här, vilket är höljt i dunkel vad det står. Men tagning nummer 6, completes take. Och efter det så säger John Spear, tror jag det är.

Men nu låter det vara osagt, jag kan inte allas röster. Let's do once more, this is very close. Nu är de liksom nära det de vill ha. Så gör de tagning nummer 7, en komplett tagning till.

Och de känner att de är nästan ända framme, men vi gör en till. Tagning 8, en komplett tagning och det blir mastern. Återigen små cymbalfilidutter som avslöjar på ett ställe.

Och gitarrsolot faktiskt också, som är olika på alla. Att det är det här som är själva mastern. Så där har vi 10 minuter av den lite sämre låten, tracking session.

Men det kanske också betyder att det var den de fick jobba längst med. Så går vi tillbaka till Don't Blow Your Mind, eftersom det är den mest spännande låten. Och det är också den som är mest annorlunda.

Men det här är ju för att denna inte användes. Så då har de gjort så här, de har gjort en som heter unedited two track master. Den är 2 minuter och 53 sekunder lång.

Den är märklig för den är en sån klassisk Beatles-stereo. Att du har all musik till höger i lurarna och du har all sång till vänster i lurarna. Så jag har till och med skrivit till mig själv här i textfilen.

Alex, du ska bryta ut detta själv. För jag vill ha detta separerat också i två. Så att jag har en helt instrumental tagning som inte är AI-tillverkad, naturligtvis.

Utan bara, jag tar ena kanalen och kopierar in i den andra. Så har jag en instrumental tagning utan sång. Och sen kan jag plocka ut sången och där kan jag då bara ha den i en hel kanal.

Vilket jag också tycker är ganska roligt. Lustigt med sången här är att de sjunger det de ska, men de pratar också lite emellanåt. När det inte ska vara någon sång och så vidare.

Som jag gissar att det där fejdar vi ner sen på mastern, som de inte gjorde. Så otroligt intressant att det här är en riktig stereotagning av den anledningen. Med sången till vänster och musiken till höger.

Det ska bli kul att splitta upp sen, men det är ju fake-demo. Det är Alex egna hemkokta fake-demo. Dock gjorda med det material vi har. Så det räknas ju inte på den här releasen, menar jag.

Den andra som kommer är Don't Blow Your Mind mono master. Ja, okej, då har de komprimerat allt. Så då har vi allting rakt framifrån i mono. 2 minuter och 40 sekunder, för den fadar lite.

Och det är ju samma som two track mastern. Även om då, utan att det då, det är ju inte utsplittat. Men det är ju fantastiskt ändå. Här sitter vi och lyssnar på detta.

Don't Blow Your Mind från 65. Och den överlever ända till 69. Ja, det är det bästa med det hela den här skivan. Det är tveklöst denna låten. Sen har vi tracking session highlights.

Tyvärr den kortaste, fyra minuter. Och det vi får är två inkompletta tagningar och en komplett tagning som inte är mastern. Och efter det så har vi 23 minuter snippets har jag skrivit det för att det här är sånt som gissningsvis bara har överlevt.

De har spolat bandet fram och tillbaks. Så det kommer liksom lite från en takt och lite från ett gitarrspel och sånt. Men det är inga hela inräkningar eller någonting.

Så snippets kallas det och det finns med alla möjliga artister. De lyckades ju hitta en Elvis-snippet. Han sjöng in låten America en gång på 70-talet. Nu bara för det så minns jag inte vilket år.

Jo, det var 76 hemma i Jungle Room. Och så var de inte nöjda. Och för en enda gångs skull så suddade de tagningen på den America. Så den inspelningen finns. Allt annat finns.

Alla tagningar och allting med Elvis från den tiden verkar ha överlevt. Men så gjorde de en sån här Jungle Room Sessions, det är väl den första Fall of the Dream. Jag tror det är där den är med.

För då hade de hittat längst bak på ett band som de inte hade spolat helt tillbaks. Så hade Vad det kunde bli, tänkte vi. Sen för kanske tio år sedan, vi är 2026, ja, någonstans där.

Någonstans kring 2007, ja det var innan, kanske när jag bodde i Karlskrona, det känns rimligt. Så frågade någon mig, vill du spendera veckopengen på något jävligt häftigt? Så sa jag, ja, absolut, jag kan spara och spendera.

Vad är det du har? Ja, det är soundboardinspelningen från Anaheim. Den har jag ju, nej, det är inte den. Nej, vadå inte den? Nej, men de hade ju, Eddie Kramer spelade ju in gigget.

Varför gjorde han det? Det vet jag inte, men han gjorde det. Tveksamma Alex, bara nej. Och så bara, men jag lovar, jag lovar, du har inte hört det här förr. Så jag pyntade upp några tusen.

Och så fick jag hem 60 minuter, satte igång den och bara, wow, vilket ljud. Trummorna var som en ångvältare, alltså det var riktiga 70-talstrummor i mixljudet, men alltså han spelar ju så jävla bra här, Peter Criss. Och det är tydligt att det här var en riktig mix, det här var inte videofeeden och det var inte publikinspelningen, det här var en annan mix, en tredje variant.

Och så fick jag gräva lite i det och det visade sig att jo, de hade ju Eddie Kramer på plats och banden hade överlevt och så vidare. Vi fick nästan hela, vi som pyntade lite väl. Vi fick inte Rock and Roll All Night, men i övrigt fick vi, så det var 60 minuter fick vi.

Sen skriver vi 2026. Och helt plötsligt så kan vi gå in på vår favoritstreamingtjänst, om vi pysslar med sånt, eller kan vi gå och köpa en skiva. Den skivan heter Destroys Anaheim 76.

På den har vi hela gigget. Nymixat av Eddie Kramer. Min första tanke var, oh jag är orolig. Även hur mycket jag än älskar Alive och Rest the Kill-boxarna, så är det patchar där, det är fixat.

De har ju själva erkänt att vi har använt AI för att separera instrumenten på vissa ställen och så vidare. Men det är ändå det bästa man kan få tag i. Jag har hellre det än inte alls.

Förstå mig rätt, jag sitter inte här och klagar över allt, utan det är bara, vi kommer aldrig få någon rena soundboard sen där, jag hade hellre haft stelfelet eller ostämd bas i Two Timer, men det kan man inte släppa officiellt tydligen. För det får inte vara som det var på konserten, när man släpper en konsert. Men Anaheim.

Jag är fortfarande lite överväldigad. Kan vara att jag kommer att behöva re-track några av mina åsikter i framtiden. Jag tror inte det, för jag litar på mina öron och åsikter är ju åsikter.

Jag kan ju inte sitta med alla fakta, för jag har inte reelsen, jag har inte mixat det själv. Men det här är för mig Kiss Made in Japan. Och nu är det inte ens Made in Japan tagen av en spelning, men de lät ju snar lika de tre spelningarna i två i Osaka och en i Tokyo.

Så att det här är odoktrinerat. Det här är frukten av Alive. För när de spelade in Alive var de inte tillräckligt bra live. De hade fokuserat på scenshowen och energin, inte lika mycket på välspelandet.

Vilket ju visar sig när de satte sig i studio och sen fick patcha från flera gig för att få ihop en ordentlig konsert. Men det var ju också det de behövde leva upp till efter det. Och det är ju därför min favoritperiod med original-Kiss, en av favoritperioderna, är hösten 1975.

För de är nyrepade och de är hungriga och de vill återskapa magin som finns på Alive. Det vill de göra på scen, för de har fram till oktober 1975 inte gjort det. Om man tar random sommar-gig 1975 eller vår-gig så är det ett slarvigt garageband som står där.

Som är bättre än alla andra band, men det är fortfarande slarvigt. Men efter det så tar de sig i kragen. Repar lite mer. Fokuserar lite mer, kanske. Och frukten av det, innan droger och skit och jävelskap bara något år senare ska börja sätta stopp för det, frukten av det har nu aldrig varit tydligare än den 20 augusti 1976.

Det bandet som går upp på scenen där är fortfarande ett slarvigt garageband. Men det är ett slarvigt garageband som kan spela och gör det. De är ute efter att sänka dig som publik.

De är inte ute efter att du ska få vila mellan låtarna. De är ute efter att i 65 minuter så ska inte du fatta vad som hände och du ska gå därifrån med ringande öron och det ska kännas som att en ångvält har kört över dig. Det var ju detta de missade på Reunion.

Då var ju alla äldre och så vidare. Men att konserten är så långa där är ju för att det är så jävla mycket mellansnack och det är så långa pauser. Men det är också för att de spelade så jäkla många låtar.

De kanske skulle kört fem låtar färre och så hade Peter orkat till exempel. Och så inte haft så mycket mellansnack. För det är knappt något mellansnack här. Det är låt på låt på låt på låt på låt.

Sen hade vi då partymänskorna på internet som bara, Anaheim, another stale setlist var det någon jävel som skrev. Jag bara, men det är ju också historielösa människor som inte har någon empati eller någon förmåga att sätta sig in i en annan situation än deras egen. Visst, läser jag låtarna rakt upp och ner så har jag hört dem jättemånga gånger.

Men det är för att jag är 50 år gammal snart och jag har lyssnat på Kiss sedan jag var fyra. Så därför, jag har hört Hurt and Hell och Cold Gin absolut. Men jag har aldrig fått Anaheim 76 officiellt släppt.

Och det finns en skillnad i det. Man kan klaga på setlist och så vidare, men det gjorde man inte 1976. De som gick in i Anaheim 76 var inte därför att stå med block och penna och skriva ner låtarna och sen klaga på att de inte fick Flaming Youth eller varför körde de inte Chi för den tycker jag.

Eller de körde bara hits, inga obscura. Det existerar inte. De fick en ångvält. Och de flesta av dem gick ut därifrån och hade potatismos i huvudet. Inuti, inte utanpå.

Om man inte kan tänka sig det, om man inte kan tänka sig in i den situationen, då är ju inte denna skivan för dig. Om du bara ska ha den till att lyssna på låtarna ytterligare en gång i ditt liv, då kan denna aldrig tävla med någonting. Då kommer du alltid att tycka att Destroyer-versionerna är bäst om det var de versionerna du gillade mest.

Alltså skiv-versionerna. Eller Alive 2 till exempel. Men för den som då inte riktigt fattar så är detta första gången vi får en proffsmixad 70-talskonsert som inte är doktorerad.

Vi var nära på Des Moines 77 off the soundboard men den är ju inte proffsmixad. Det är ju en kassett tagen från mixerfiden. Den här Anaheim spelades in i många kanaler i syfte att göra någonting med, gissningsvis, men det gjorde de aldrig.

Så från det att giget börjar så är det för min del, och då har jag ändå hört den rätt många gånger de senaste 34 åren, 36 kanske. Så är det som att höra giget för första gången. Och förstå giget för första gången.

Jag förstår Anaheim 76 och Kiss Destroyer-turné och Kiss 70-tal. Den tanken jag fick att det här är frukten av Alive, det hade aldrig slagit mig innan jag lyssnade på denna soundboard. Jag har ändå hört bootlegs av det stå härliga till.

Och jag har tänkt mycket på det att jo men de var slarviga fram till Alive och sen fick de skärpa sig. Jag gjorde till och med en grej av det i föreläsningen och så vidare. Men att få ett så tydligt bevis på det, det hade jag faktiskt inte trott.

Jag hör inga pålägg. Jag har suttit med min audience och min gamla soundboard och det nya. Och visst är det mixat, visst är det Eddie Kramer-grejer. Publikljudet till exempel.

På den gamla soundboarden är det nästan inget publikljud alls. Men det betyder inte att det inte finns, det betyder bara att den som gjorde den gissningsvis, det är väl Plötsligt kunde de ingenting egentligen ju. Men jag förstår inte varför, de kunde lika gärna behållit det för det är med på den gamla soundboarden och naturligtvis på publikinspelningen.

Så det kunde lika gärna ligga till slutet av det här Rock'n'Roll All Night-spåret och sen kunde man ändå gå rakt in i Juice. Lite onödigt tycker jag. Och sen när jag har skrivit upp att i slutet av Firehouse tycker jag man hör två publikljud och det är det här vi kommer till Eddie Kramer och hans Eddie Kramerande.

Egentligen borde han ju inte få göra livegrejer eftersom han inte gör livegrejer, han gör ju perfekta grejer. Jo, jag överdriver för komisk effekt, men i slutet av Firehouse vid 4.05 hör jag två publikljud.

Dels så hör man ett publikljud som verkar vara det som är från giget, men det är ett annat, ett som jublar till, det är svårt att förklara det. I mitt huvud så ser jag det framför mig, jag hör ett rinnande och ett ropande publikljud. Och jag tror att det där rinnande är Eddie Kramers egna för att å ena sidan när Paul ropar Vad är det vi ska dricka?

Cold gin och sådär, först tänkte jag att det där är ju fejk för så högt skrek de inte, men det gjorde de fan. Går man in på publikupptagningen och allting så hör man publiken vrålar verkligen Cold gin, så det är ju skithäftigt. Men Do You Love Me, när den drar igång och folk börjar klappa i takt, det händer inte vare sig på den gamla soundboarden, på videon eller på den gamla publikinspelningen.

Det var nog ingen som brydde sig riktigt om den låten, men det där är en Eddie Kramer-grej. Vi har varit med om det förr. Sämre, I Love It Loud på A Live 3 till exempel, när publiken inte sjunger med, de bara höjs upp när de förväntas sjunga.

Så jag kan köpa det. Jag kan också köpa att de har lagt reverb på allting för att vi ska ha stadium-känslan, vi ska inte ha den här torra, torra, råa soundboarden som jag har. För det låter lite torrt, även om jag tyckte den var fantastisk när jag fick den, så är denna den bättre varianten nu för att den här dublerar överkörd av detta, du får den här stadium-känslan av denna inspelningen.

Sen har vi det här med Peter Criss sång. Det har jag också tänkt på. Han sjunger ju inte alla låtarna, och man hör varje gång han ska sjunga så händer något i ljudet.

Och det är ju gissningsvis för att hans sångmick är så jävla gated som det heter. Eller att man faktiskt trycker igång den så fort han ska sjunga. Det bästa sättet är, ta Shout It Out Loud, första refrängen.

Ni hör direkt att det sker något i ljudet när de ska börja sjunga Shout It Out Loud, och det är för att helt plötsligt så kommer hi-hatens ljud in via hans sångmick också. Så ljudet blir lite ljusare, det blir mer ljud från trummorna och så kommer hans sång på detta då. Och detta händer varje gång han ska sjunga, det händer i Nothing To Lose också, det händer i Black Diamond också.

Det kan vara någon låt mer som jag har glömt nu. Men det är så tydligt att... och det är när han spelar på hi-hatten just, för ljudet går ju fan igenom ben och märg, det vet ju alla trummisar.

Så det är ju det, de håller väl den micken kort. Så länge han inte sjunger så räcker det med hi-hatens egen mick, men så fort han ska sjunga, då vet de att nu blir det mycket extra sånt som ska in i mickarna. Men det gör också att det blir roligt att lyssna efter det, för helt plötsligt blir det en liten sån här, okej, sjunger han i denna låten?

Nej, jag hör ju inte hans röst. Och här låter det normalt. Det är liksom själva antitesen. Kommer ni ihåg den här jävla Love Gun Deluxe-liven med tre live-låtar från Largo 77 där de hade triggat sönder hans trummor så han lät otajt och jävlig?

Det var ju när Paul och Gene var inblandade i släpp. Jag fattar fortfarande inte hur det kunde gå igenom någonstans, för det där låter ju som amatörernas afton. Och KISS lät ju inte så i Largo 77 den kvällen.

Vi har ju tv-filmningen därifrån, soundboarden. Det där är ett sätt att göra ner Peter Criss på skiva, så jävla fult. Det här är antitesen till det hela. Peter Criss är ju verkligen Master of Ceremonies på det här gigget.

Gene Simmons har hittat sin Cookie Monster-röst, vilket stör mig lite, för det blev inte bättre av det. Det var roligare innan han började med det. Jag har alltid fått för mig att det är för att han, så fort han fick på sig Destroyer-dräkten, så ser han lite ansträngd ut.

Axlarna har åkt upp liksom. Och då blir det lite mer så här när han ska sjunga. Det är högst personlig tes som jag inte tänker driva någonstans. Men att det är dräktens fel att han börjar sjunga Cookie Monster, för det gjorde han inte innan Destroyer-turnén.

Tyvärr var det lite för länge, även efter Destroyer-turnén. Men så är det i livet. Och Paul är ju bra, det är ju inget snack om det, men Ace är ju också... Lyssna på solona nu och tänk att det här är inget som är dubbat här.

Det är inget som är gjort i efterhand. Nästan varenda ton är ju perfekt. Det här är ju också innan han börjar enter the slippery slope. Varenda jäkla ton sitter här.

Och för den som aldrig har brytt sig om Kiss sång, ta Shout It Out Loud igen och efter gitarrsolot, när de sjunger i stämmor, alla fyra, varsin stämma. Det är inte offri drängar såklart, men de sitter. Det här är barn av Beatles, det är barn av Stones, det är barn av band som sjöng i stämmor.

Och de har övat på detta så jävla mycket så att de sätter det även när de är adrenalinstinna på Anaheim Stadium. Skitsnygga stämmor, varsin stämma. Skithäftigt. Koncentrera, jag vill lyssna på Peter och så lyssna efter hans röst.

Jag vill lyssna på Gene, lyssna efter hans röst. Det där funkar bäst i lurar, i alla fall för mig. En sista grej som gjorde mig jätteglad, för det är en sån grej de skulle kunna ha plockat bort via AI eller någonting.

Det är den här märkliga God of Thunder-maskinen. Bakom trummorna på en saxlift står en Tesla-coil, en metallcirkel som när man sätter igång den alstrar ström så det skjuts med blixtar ute till den. Användes i Frankenstein-filmen från 30-talet och det är en sån, om ni någonsin har haft en sån här grej hemma, en sån här kula som har en blixt i sig och så sätter man fingret på glaset så kommer blixten ut mot fingret.

Det är en sån grej. Det var en värdelös effekt egentligen, för den syntes knappt eftersom det bara var små, tunna blixtar som sköts kring den här. Kostar ganska mycket, tog väldigt stor plats, men syntes knappt.

Så att vi har fått några filmer nu där man faktiskt ser den, bland annat den här wide-shoten av Anaheim som är fantastisk. Där ser man den tydligt, men i övrigt så har den knappt synts för de som stod på plats. Den användes väldigt lite också.

Den användes från slutet av trumsetet och så resten av God of Thunder-låten, så knappt fem minuter på giget användes den till att ta så mycket plats och kosta så mycket. Men den stör på soundboard-inspelningarna som vi har från Cleveland och Toronto och även tidigare Anaheim, så stör den för det låter som en störning. Och det där är en typisk sån grej som den tillför ju ingenting.

Om man inte vet vad det är så låter det ju nästan som en bandstörning. Men för mig, för sådana som mig, idioter som älskar allt som går att älska, så hör vi på denna inspelningen God of Thunder-maskinen jättetydligt. Och det gör ju det så mycket roligare och bättre.

När vi vet att den är där och vi får höra, vi kan ju inte se den för det är bara ljud. Mycket, mycket svårt att se då. Men vi får höra den och de Nåväl, avsnitt 201 är i hamn.

Vi har påbörjat den sakteliga resan mot avsnitt 300 som kommer 2028 eller någonting. Tack så mycket. Nej, det blir det inte. Det måste ju bli mycket senare. Tack för att ni har lyssnat.

Glöm nu inte bort att anmäla er om ni kommer till Linköping, så roligt vi ska ha ute på den här biografen. Jag ska få skjuts dit, hoppas jag, annars får jag gå. Nej, jag får skjuts från biblan, har jag fått veta.

Så Linköping 12 september, Kristianstad 19 september. Och lite längre fram i Umeå i oktober och Strömstad i november. Och sen nästa år så har vi nytt och roligt på agendan där också.

Men tack så mycket för att ni har lyssnat idag. Ta hand om er, glöm inte förtidsrösta. Var snälla mot varandra. Önska varandra väl. Och nästa gång så är vi i havet.

God afton.