Förfesten: Varför killar ghostar & spelnostalgi

Du lyssnar på en podd från Acast. Hello, this is Chris Winterbauer from What Went Wrong. CCM and Criterion joined forces for The Plot Thickens Stanley. This season's podcast traces Stanley Kubrick's journey from a curious Bronx teenager first inspired by a camera gifted to him by his father to a revolutionary filmmaker who rewrote the rules.

Featuring a never-before-heard audio interview with Kubrick himself, go behind the camera with some of Kubrick's closest friends and collaborators to examine his legacy, including Katharina Kubrick, Steven Spielberg, Sofia Coppola, Matthew Modine, and many more. Available starting now wherever you get your podcasts. Fredag däron!

Fredag! Vad härligt. Ja, det är otroligt. Ja, det är verkligen en speciell dag på veckan. Vad betyder fredag för er? Man blir lika glad varje gång. Ja, men det är fan, man slipper all jävla skit ju.

Det är det, alltså man kan stämpla ut från bygget. Ja. Kanske ta sig en pilsner. Ja. Ja, det är de där små stunderna i livet. För många, för många betyder ju tacos.

Taco fredag. Ja. Sen kommer ju lördagsgodis precis efter. Extremt många familjer runt om i vårt avlånga land äter ju tacos den här dagen. Ja, det tycker jag är underbart.

Det är inte det så jävla fint på något sätt. Jo, det är ju en tradition som är värd att behålla alltså. Äter ni ofta tacos på fredagar? Alldeles för sällan. Men det tenderar ju hända mer på fredagar än någon annan dag.

Fredagsmys. Ja, man har det ofta. Alltså köper chips och kollar på något skit på tvn liksom. Nej, jag gör inte det, men jag älskar fredagsmys. Ja, men jag och Agnes brukar göra det.

Om det är en lugn helg. Vad är det då? Let's dance? Ja, let's dance och kolla på. Hem till Midgård. Nej, nej, men faktiskt däremot så Casper någonting som har hänt då hemma hos oss.

När det kommer till tittandet, det är att vi har börjat kolla på Stargate Atlantis. Är inte det jävligt sjukt? Vad gör det? Jag vet inte ens vad det är. Det var ju det här som rullade mycket på sexan när vi var tretton kanske.

Är det samma sak som Star Trek? Ja, typ som Star Trek. Men är det det? Eller är det något annat? Jag vet inte exakt vad det är. Är det med de här spock och... Ja, det är en del av universumet inom Star Trek.

Men det är också, jag äter tacos samtidigt. Fan, vad nice alltså. Nej, men fredagar är en jävla toppendag. Det är heligt. Jag gillar ju att kanske gå och köpa en god köttbit på delikatessen.

Brassa på. Steka till perfektion. Ja, visst. Jag är inte så bra faktiskt på det. Det brukar inte bli till perfektion. Jag brukar steka den till perfektion, men stekgraden är ju ett vilt lotteri.

Jag har insett att om man köper en tillräckligt god köttbit så spelar det fan ingen roll om den är medium, medium rare, medium well. Är den någonstans där emellan så är det gott liksom. Och sen har man ju goa kondimenter till det där.

Jättegott är det. Otrevligt. Jag vet inte, det är fan det ändå att vara vuxen på något vis. Ta hand om sig själv inifrån. Välkomna till förfesten. Varmt välkomna.

Vi har ju lite grejer att ta upp. Lite grejer som ni har skickat in. Ja, just det, precis. Verkligen. Öronfolket är ju som... Vi låter öronfolket bestämma. Och vi kan inte sitta och prata om fredagar i all evighet.

Vi har ju grejer att ta tag i. Exakt, jag och ska jag rika alla? Ja, Rick. Som vill jag också veta, det här är en tvådelad fråga. Känner ni igen er och ifall ni gör det, varför?

Mejja har skrivit här. Varför ghostar killar istället för att säga... Vänta, jag ska läsa exakt vad det står. Varför killar ghostar istället för att säga varför de inte vill fortsätta ses?

Så varför killar ghostar istället för att säga... Men är det väl inte bara killar som gör det här? Enligt Maja då? Enligt testfakta så... Men vet du vad? Jag har ingen aning.

Det kanske är så att killar gör det här i större utsträckning än tjejer. Det tror jag. Men jag har blivit ghostad många gånger av tjejer. Ska vi snacka först bara generellt om ghosting?

Vad tycker vi om det? För jag har inte blivit utsatt för det så jävla mycket. Nej, men det har inte varit så jävla farligt. Då har jag bara varit så här, jaha, okej.

Nu ska vi inte ses mer. Det var du inte tagit hårt på dig. Nej, inte alls faktiskt. Mer att jag kanske har känt att det är ett sätt att göra det på. Kanske skönt, eller?

Ibland skönt. Eller har du känt samma då? Ja, oftast är det nog, precis. Jag har inte gått och blivit kär i någon och sen blivit ghostad. Utan det har väl mer bara varit så här, nu helt plötsligt så är det tyst här.

Och då, det känns fint. Men alltså jag kan ju tänka mig att det är väl inte så trevligt i alla lägen. Nej, alltså jag tänkte säga... Men det är väldigt enkelt. Det är ett enkelt sätt att avsluta något på.

Exakt, det är lättare än att ta... Det handlar väl lite i grund och botten om att man är konflikträdd. Att det känns skönare att låta det rinna ut i sanden istället för att bara säga rakt upp och ner att nej, jag vill inte fortsätta träffa dig.

Jag är nog rädd att det kan såra mer ibland om man är uppriktig också. Men personligen, för jag har nog varit en jävla megaghostare back in the days. Spöket Laban.

Jag var fan spöket Laban. Jag har ghostat satan alltså. Jag har gjort mig skyldig till mycket ghosting. Men sen så, nu har jag insett att nej, vet du vad, jag ska vara mer transparent och ärlig bara.

Och sen får det få det så. För jag uppfattar det som att ghosting sårar mer än att man faktiskt bara säger det som det ligger till. Vet du vad som hände senast gången jag gjorde det?

Det här är ganska sjuk historia. Som du ghostade? Nej, som jag då inte ghostade. Och sa det att det var jättekul att träffa dig men jag känner inte att det kommer bli någonting så vi lägger ner det här.

Jag blev bättre formulerat än det. Då frågade hon, okej men får jag promota mig och min business då på din Instagram? Det var det svaret. Jaha. På jag och min musik, eller får jag promota min musik på din Instagram?

Jaha. Det är ändå ett jävla språng alltså. Det är ett språng, ja. Var det som ett hot? Nej, det var en fråga. Men var det så här, okej om du ska sluta dejta mig då får du åtminstone promota min musik.

Man måste ha fått någonting av det här mötet. Det var väl så hon tänkte då kanske, eller? Jag vet faktiskt inte. Eller så var det bara. Jag tänker, det är jättekonstigt att göra en sån grej.

Jag blev lite chockad. Att det är svaret, att hon ville promota någonting på din Instagram. Det är också en sjuk fråga att ställa liksom, allmänt. Hur skulle du ha för relation till hennes musik?

Nej, nej, inget. Skulle det vara ärligt genuint att du liksom hade hört hennes låt och blivit helt tagen av den? Men att du skulle göra det som en promotion, då hade du skrivit liksom.

Lyssna på artistens musik. Den är skitbra, tummen upp. Lyssna på Moas senaste låt. Som jag dejtar en gång. Ja. Alltså, men nej, det är... Det hade varit konstigt.

Om du hade ghostat där, då hade ju förmodligen inte den frågan kommit upp. Nej, så att exakt, min relation med ghosting är numera bättre än att faktiskt bara säga. Nej, men jag tror att killar gör det i större utsträckning faktiskt.

Mm, kanske, men det är väl lite... För att killar är fegare. Mm. Alltså, det är vi. Absolut. Sämre också på att prata om liksom... Känslor och exakt. Så man kanske inte riktigt vet varför.

Nej, man vet inte varför. Så var det nog oftast för mig att jag har inte känt så här att Nej, men jag vill sluta träffa dig. Men jag har känt att jag vill inte träffas just nu.

Jag har inget bra svar på Precis som mycket av det heller. Eller känna att det är det behöver inte vara så sjukt som det är. Nej och är man verkligen att man vill veta, då får man väl skriva och fråga.

Eller var det någonting, någonting i stil med att jag antar att vi, att du inte vill se mig igen. Var det något speciellt eller? Dramatiskt! Ja, men allt blir så dramatiskt.

Definitivt, nej, jag vill inte ses. Är det inte bättre att bara säga, okej fuck, det blev inget. Och så, du går vidare. Ja, men om det gräver i en så djupt, tänker jag, då kanske man måste fråga.

För tänk om det är, nej, nu vill jag inte ens, då kommer jag få folk rädda. Men tänk att man luktar helt sjukt. Alltså om det är gång på gång på gång. Man kan inte kräva att någon annan ska berätta det för en heller.

Nej, det kanske man inte kan. Ut med språket, vad var det, vad är det? Vad är det för fel på mig? Det är lukten. Men det har man ju aldrig, det är ju aldrig någon fel på någon.

Nej, nej, nej. Jag har aldrig varit, jag har aldrig träffat någon där jag känt det är fel på den här personen. Alltså att det är därför. Dramaatisk. Nej, det är mer bara så här, du vet.

Vi kan ses. Vi kan inte bestämt i samma rum. Ja, det är ju verkligen bara så här, vi klickar inte. Nej. Det är inte, det här funkar inte ihop. Nej, många gånger har jag tänkt det är nog fel på mig.

Ja, ja, absolut. Det är ju närmare det snarare än att man tänker. Och det har det säkert varit många fall liksom. Men det är ju klurigt det där. Alltså med två människor som ska dejta.

Alltså det är ju så mycket som ska, som måste klaffa för att det ska vara, vara kul och härligt. Ja, verkligen. Så att jag tror att det där ska man nog bara, man får nog bara ta det.

Ja. Lite ghosting. Det kommer och går. Man blir, det är lite ödmjuk ändå också. Och det är väl ibland bra. Mm. Blir det? Ja. Man blir en hårdare människa av att utsättas för ghosting.

Vi är klara. Nej. Nu är vi klart här. Bra. Det låter jävligt dumt tycker jag. Här är en kille som har skickat in så här då, ett ämne. TV-spel från barndomen. Åh fy fan.

Det är ju en härlig. Åh fy fan. Ja, nej men jävlar vad, alltså tv-spel från barndomen, alltså hit different. Mm. Så var det ju. Ja. Jag kan säga att det med, med sorg ändå, så har jag insett att det man hade då, det är någonting man kommer jaga för resten av sitt liv.

Och aldrig uppnå. Absolut. Alltså den känslan som vi som man spelade när man var 1.6. Ja, det var en jävla. Ja, nej men jävlar, alltså tv-spel från barndomen, alltså hit different.

Mm. Så var det ju. Ja. Jag kan säga att det med, med sorg ändå, så har jag insett att det man hade då, det är någonting man kommer jaga för resten av sitt liv. Och aldrig uppnå.

Absolut. Alltså den känslan som vi som man spelade när man var 1.6. Ja, det var en jävla. Nej, nu vill jag inte ens, det kommer jag få folk rädda. Men tänk att man luktar helt sjukt.

Ja. Alltså om det är gång på gång på gång. Det är inget bra, det är inte, man kan inte kräva att någon annan ska berätta det för en heller. Nej, det kanske man inte kan.

Ut med språket, vad var det? Vad är det? Vad är det för fel på mig? Det är lukten. Men det har man ju aldrig, det är ju aldrig någon fel på någon. Nej, nej, nej.

Jag har aldrig träffat någon där jag känt att det är fel på den här personen. Alltså att det är därför. Dramatiskt. Nej, det är mer bara så här, du vet. Vi kan ses.

Vi kan inte bestämt i samma rum. Jag är inte helt säker på varför jag inte fick spela riktigt. Nej, nej, jag fattar. Man skjuter varandra. Men jag var ändå, jag förstod det.

Jag var inte motagerande mot beslutet att jag inte skulle få spela. Det var utåtagerande. Det räckte gott och väl att jag satt där bredvid. Och vi hade också fått tag i någon Jolt-Cola.

Och skulle då gamea. Vi hade väl hört de här grejerna. Det är ju sånt man gör när man spelar. Så vi hade allt. Och sen så spelade min syra CS. På familjedatorn. Så satt vi där på övervåningen där datorn stod.

Just det, jag kommer ihåg den där setupen. Ja, det var en jävla setup. Precis som för trappan där. Ja, exakt. Och ja, det minns jag än idag. Att jag bara kunde stirra rakt in i spelets värld och bli helt frälst.

Ja. Ja, jag har också en... Jag kommer ihåg, då var jag... Jag kan inte heller ha varit gammal alls. Typ 8-9 någonting. Så var vi på semester med familjen. Och jag tror det var någon skitssemester.

Same samma, i hotellobbyn då. Så fanns det... Jag vet inte om det var PC eller om det var... Ja, Playstation eller något. Men då fanns det i alla fall GTA. Om det inte var GTA 1 eller GTA 2.

Det kommer jag inte ihåg. Ja, men det var någon av de här 2D. 2D ovanifrån då. Och det fick jag ta tag i mina nabbar på. Jävlar vad det var sjukt att sitta och gamea.

De var ju helt bonkers de spelen. Ja, alltså jag bara sprang runt och sköt folk. Som en 2D-gubbe. Tills min farsa fick reda på att jag spelade det. Då fick jag inte göra det längre.

Men ja, det var sjukt. Ja, men jag har så många... Det finns så många lager in i det där. Min absolut första... Om man tänker, du vet, vägen in i spelets värld. Spelmissbruket.

Det var att vi hade också en sån familjedator hemma. Som en gammal dumburk. Och min mosters dåvarande man. Han hade massa spel hemma. Jag tror han jobbade i IT-branschen.

Han var ändå ganska tidig. Han hade en sån här ratt och grejer. Man kunde köra bilspel. Och du vet, jag fick en sån här ratt. Och lite sköna bilspel av honom. Som jag satt och spelade.

Och det var ju... Man var ju helt, helt jävla... Alltså fast som klistrad vid det där. Alltså det var ju helt sjukt. Bara som hade öppnat upp sig. Och det var ju fantastiskt.

Men det var ju så jävla hjärndöda spel. Det fanns ju förmodligen ingenting. Alltså bara att man åkte runt och... Men det var helt otroligt. Och sen så... Första spelet jag hade på Playstation då.

Det var GTA Vice City. Som jag på något jävla vänster hade lyckats lura till mig. Farsan när vi åkte till Game. Fordon. Och jag kommer ihåg att han i kassan var så...

Vet du vad det här är för spel? Men du vet, ni vet hur min pappa är liksom. Så jag hade ju bara sagt... Ja, ja, ja. Ja, det är inga problem. Men min son ska kunna spela det här.

Ja, ja, exakt. Och jag kommer ihåg att han var ändå lite förbryllad. Den här mannen. Att han var så... Jag tror inte det är så bra. Men det gick ju inte att göra något.

Och sen åkte jag hem och spelade det så in i helvete. Jag kommer bara ihåg att man hade någon Hawaii-skjorta på sig. Och åkte runt och... Sköt mördare. Sköt folk till höger och vänster.

Repte rövare. Jagade snuten. Det var ju som man spelade GTA. Man ville ju ha snuten efter sig. Så att man fortsatte ju bara skjuta folk. Så att man hade konstant polisuppjagd.

Konstant pådrag. Och mamma hjälpte mig att skriva ut fuskkoder på sitt jobb. Så att jag hade en sån perm. Rocket launchers. Ja, exakt. Med massa fuskkoder liksom.

Som jag satt. Men sen var det ju... Alltså mitt... Mitt största genom tiderna spel från barndomen-minne. Det var ju... Då var jag hemma hos Jonas. Upp där ovanför trappan med familjedatorn.

Och du skulle visa det nya spelet som du hade börjat spela. Som var då World of Warcraft. Ja, det var då ja Undrar man då hur länge det ruset varar. Ja, men det är vad man hoppas igen att man ska få uppleva något slags sånt där härligt rus.

Ja, precis. Det är det vi håller tummarna för. Vi älskar er! Puss och kram! Tack för att ni har lyssnat! Puss och kram, hej!