Avsnitt 99 – "Ett Praktfyllo"

Hjärtligt välkommen till Bluespodden avsnitt 99, ett avsnitt kvar till det bejublande 100 hörrni. Hela med oss i denna soliga sensommardag har vi undertecknad Fredrik Skänke Fridrik Karlsson. Tommy Big T Olberg.

Ubbe Hed. The Pope. Och innan vi börjar tar vi en sedvanlig runda kring hur vi mår. Själv har jag inte mått bättre. Peking leder superettan, gitarrerna är stämda och jag är på ett sjuhälvetets härligt humör hörni.

Du låter lite förkyld också. Exakt, men det är ingenting som spriten kan lösa va? Nej, du är här och smittar oss inför turnéerna som kommer. Och ni har ju haft ett par jävligt roliga helger bakom er har jag förstått, med mycket giggande.

Ubbe och Tommy. Ja, det är så det är. Kan jag väl bara intyga. Ja, notodden var ju trevligt att åka på. Ja, du förstår. Ja, vi ska ju gå igenom det sen va? Vi ska gå igenom Åmål tänkte vi också.

Så att vi kommer dit. Men vi verkar ju sitta upp och leva i alla fall. Du har ju varit igenom i viss sjukligt problematik. Precis, vad är det du heter här nu då?

Rosfeber? Ja, inget du rekommenderar någon. Nej, det är liksom, jag mår som Gif Sundsvall ungefär. Då är det illa. Ja, det är division 2 på gång. Ja, men nog Urban, du var ju inte med förra avsnittet.

Känner du någon harm kring detta? Eller hur känns det? Nej, jag blev ju lite kränkt då, när jag hörde att ni hade spelat in ett avsnitt utan mig. Ja, det är sådana smällar.

Så då var jag lite sur några dagar där. Nej, det var jag inte. Och då tog vi in en ung praktikant, som heter Viggo. Som sköter sig väl åt. Det tycker jag. Ja, tack Viggo.

Vad bra att vi hade en hjälpreda där nere. Ja. Och du har väl lyssnat på avsnittet? Jag säger ju som när man ska komma på undanflykter här, så ska jag citera en rätt känd munspelare, som jag inte nämner vid namn då, som ofta kom för sent.

Ja. Och när det tog slut på ursäkter så, ja badkaret gick sönder. Så jag har inte hunnit lyssna till det. Ja, det var bra. Men Tommy, kan inte du berätta för lyssnarna vad de har att se fram emot?

Närmsta timmen. Ja, det ska jag göra. Det är ju SSS va? Och det vet ni ju alla nu vid det här laget, när det är hundra avsnitt in nästan, att det betyder Starsha sedan sist.

Vi snackar ner notodden, vi snackar ner Oumol, kanske någonting annat också. Sen blir det musik undertecknad dig i Scankry. Vi ska få en blues på begäran. Det blir livemusik här på Reimersholmen, förstår ni.

Sen blir det att vi tipsar om kommande härliga evenemang, och avslutningsvis så tar vi en sedvanlig runda från norr till söder. Ja, det är så det ser ut. Ja. Ska vi dra igång det här på allvar?

Det tycker jag. Ja hörrni, Starsha sedan sist. Jag känner mig nödgad att börja dra i den tråd som heter Oumols bluesfest. En av mina höjdpunkter varje år för att det brukar alltid bli en trevlig helg, tycker jag.

Och det blev det också den här gången. Det blev lite längre för mig. Jag tänker att vi går ju varvet och berättar vår egen upplevelse kring Oumol. Men jag drar min lite snabbt.

Jag kom ju ner på onsdagen redan. Hälsade på dig och din skola som heter School of Blues. Fick höra en liten, som en sista, sista grej berätta om bluesjam som är en liten föreläsning.

Jag tycker det gick jättebra, det var jättetrevligt. Jag fick lyssna på ungdomarna. Dels hade de frågor, vilket jag tyckte var kul, om det jag pratade om. Men sen fick jag även se dem spela sitt material som ni hade jobbat med i flera dagar och som de skulle spela upp sen på scenen.

Så jag fick en sneak peek-view där. Så det var en jättebra start. Sen gick du och jag direkt ifrån avslutningen på skolan till en intervju för podden. Och det var ju hela förra avsnittet då, JT-intervjun.

Och den var ju trevlig. Vi hade ju med oss en praktikant, Viggo, som gick i skolan. Och vi hoppas att ni alla har lyssnat på det avsnittet. Om inte, så gör det. Och vi blev ju bjudna på dryck på denna bakgård.

Så där satte man tonen, kan man säga, för hela helgen som skulle komma. Och sen fick ju du och jag för oss när vi var som mest fryntliga att vi ska gå på fest. Och jamma!

Vi skulle jamma! Ja, vi ska gå och jamma på en fest. Och vi inte vilken fest som helst, utan han som bor i Åmål, han heter ju Fettbull. Eller det gör han inte, han heter ju Claes.

Claes i golfort, efternamn sitter... Nej, inte lika viktigt. Men ni vet vem Fettbull är i alla fall. De flesta gör det. Han sjunger då i sitt eget band. Och då hade han en årlig fest, vilket jag inte visste att han har.

Men nu vet jag ju det. Han har börjat med det precis. Och då var det en liten scen på bakgården. Vi gick ju upp och jammade, du och jag. Det var trevligt, det var okej med folk, inte jättemycket folk, men det var helt okej.

Och han är väldigt speciell, för han har ju inte bara världens största vinylsamling, skulle jag säga. Inte världens, men en av Sveriges största skulle jag säga. Det var helt otroligt.

Det var väggar till tak med LP. Och inte singlar, utan LP-skivor. Och det var indelat väldigt strukturellt och fint upplagt. Och sen är han ju också väldigt begeistrad i rosprit.

Whisky, ska jag säga. Ja, whisky, men även alla andra sorters sprit. Han gillar alkohol. Ja, det gör han. Och han har ju fått för sig då att liksom supa mig under bordet, kan man säga.

Och det gillar han. Han älskar att säga att jag gillar inte Stockholm, för min breda Värmländska. Och han tänker att jag ska bli taggad och arg av det, vilket det inte biter på mig alls.

För man kan säga, och norrmän som säger att de hatar Sverige, det bara rinner av. Jag bryr mig inte ett skit. Men i alla fall, jag tackar ju inte nej heller, säger till dig han vill bjuda på.

Så att det blev en del. Och då är det ju så att du brukar bjuda på dig själv i den här podden när det har gått för långt, kan man säga. Bland annat ni som har lyssnat på oss kommer ihåg ett avsnitt som heter Tack för ostmackan.

Där du liksom är i stort sett dyngrak och pratar i telefon med en hotellpersonal. Så då är inte jag sämre än att jag tyvärr inte spelade in de här samtalen. Men jag blir ju då uppringd tydligen på den här festen av dig, Urban.

Ja, jag ville ju liksom, för jag kom ju en dag senare, så jag skulle väl bara stämma av litegrann så här. Så då pratade med dig och så blev jag väl liksom lite rädd. Jag kommer inte ihåg det här samtalet.

Kan du berätta lite bara sådär? Ja, du vet så här. Men du får ta dig till hotellet här liksom nu så här. Jag vet, jag kan inte Google Maps. Så då är det mest så här Fredrik som är en liten vuxen i rummet, att nu får du hjälpa till här.

Vad stod det i smset, Fredrik? Vad stod det? Jag ska plocka fram det. Det kommer alldeles strax. Jo, så här. Du måste få, så här skriver Urban Hed till mig. Du måste få Tommy till hotellet.

Han kan inte prata eller förstå Google Maps. Och då svarar jag, jag vet, prata med han nyss. Ja, jag var tydligen då inte knappt pratbar eftersom du skrev sådär.

Men att man inte förstår Google Maps när man är på prutten, det är ju inte konstigt. För den funkar aldrig för mig ändå. Det visar allt åt helt fel håll. Men i alla fall, och det var ju...

Vi visste inte att det går åt fel håll. Nej, men vi visste ju inte liksom, eller vi, jag visste inte hur man tog sig från ett villaområde långt in åt helvete Och det känns som att den scenen har blivit centrum lite grann för festivalen. Det är dit alla går.

Det känns som att man nästan, och nu får ni ta det här på rätt sätt, alla Åmåls arrangörer och det, det är nästan som att man skulle kunna ha festivalen där. Alltså, rakt av. Du kanske har två sådana scener bredvid varann och växla band som du gör inne i terminalen.

Jag förstår att det är väder, jag förstår att det är väder, jag förstår att det handlar om massa olika saker förstås. Men det är känslan på något sätt. Att komma undan den här lite myriga, stora, mörka lokalen liksom.

Och vara på en utesommarfestival. En idé, men jag fattar om det inte blir så. Så att, så var det. Och så gjorde vi det där gigget då med det där bandet Bags & Bibis.

Vi har bara spelat det gigget, men det gick faktiskt också väldigt bra, tycker jag. Och vi hade fint ljud, så vi, jag tackade ljudkillarna i terminalen. Jag vet att de har ett svårt jobb i en svår lokal att sätta bra ljud i.

Jag såg andra band som inte hade lika tur med ljudet som vi hade. Men vi hade en lång soundcheck till vårt försvar, så att säga, i och med att vi var det första bandet. Jag tänker också att det känns inte som att ni spelade så starkt på scenen.

Då blir det lite enklare. Så var det säkert också. Så att, det var väl min upplevelse. Nu har jag pratat på jättelänge, men, och då kanske alla undrar, men vadå, det var ju massa band.

Såg du inga band? Jo, jag såg två band som jag gärna singlar ut. Och det är trion som heter GA20, som är väldigt, väldigt bra, tycker jag. De har en ny, han har väl varit med kanske två år nu då, sångare.

Som är ung, trevlig, sjunger snorbra, spelar väldigt bra gitarr också. Och alla tre grabbar är väldigt trevliga, down to earth. Och de är ute och turnerar just nu med Charlie Musselwhite, legenden.

Så att de, stort tummen upp. Sen måste jag alltid plussa för det här väldigt konstiga bandet som heter Cinelli Brothers. För när jag säger konstig så menar jag det in a good way.

För att de spelar ju liksom inte blues på det sättet. De kan spela blues, det ska gudarna veta, för de kom nämligen till jammet. Jag vet. Och två av dem, en Cinelli-brorsa och en kille som heter Tom, kommer upp och gör galet bra bluesjam.

Jag fick vara med och... Du var med. Jag fick vara med och... Jag trodde jag skulle bajsa på mig när han startade en swing. Jag kan ju inte spela swing. Eller jag är, du vet, jag vet inte vad jag gör.

Men nu kunde du det. För det var allting löpt så fruktansvärt. Ja, det var helt sjukt faktiskt. Så det var jättekul. Så att de singlar jag ut igen, de är sjukt musikaliska.

Alla fyra sjunger lika bra. Och när man tror att de har nått peaken, då börjar bassisten att spela gitarr helt plötsligt och sjunga flera låtar i rad och blir värsta... Då är han stjärnan från då, liksom.

Han har bara stått och kört lite och spett lite bas i skymundan. Helt plötsligt tar han bara över hela showen. Man bara såhär, men sluta, vad är det här? Det tar aldrig slut.

Det är som att trummisen kan gå fram och börja spela orgel. Och vem... Ja, alla sjunger och spelar. Det är lite så The Band Feeling. Ja, det är så. Det är galet.

Alice Armstrong var ju uppe och jammade med oss. Hon ska få en feder i hatten för det såg jag inte själv. Ja, Tinderhol stackaren måste jag singla ut. Jag älskar ju Jaukin Tinderhol från Norge, men han hade den otacksamma uppgiften att avsluta hela festivalen på lördagen.

Och alla ni som har varit på Åmål, ni vet att den där sista spotten i terminalen är svår. Framförallt när Norge spelar en viktig VM-match mot England exakt samtidigt. Och alla norrmän vill se den matchen.

Ni ska veta att det är många norrmän i Åmål. Och där så står han för... Ska det hända till 30 personer ungefär i terminalen? Nej, det var så dåligt. Och han frågade mellan varje låt, hur går det, hur går det?

För han är jättefotbollsintresserad. Så inte nog med att han missar matchen, utan han har ingen publik heller. Så jag singlar ut honom och ger honom en digital kram härifrån.

Han kommer för övrigt och gästar mitt jam här i höst. Så, nu ska jag sluta mala om Åmål. Ord och bild över till er. Jag kan säga ett par ord om Åmål också. Jag var ju där, kom ju på söndag redan, eftersom jag då har Skol & Blues.

Och Skol & Blues blir ju liksom bara bättre och bättre och bättre och roligare och roligare. Nu är det lite som att man har blivit som en familj, så ofta är det många ungdomar som numera är vuxna, kommer tillbaka. Och i år har vi nog aldrig haft så hög kvalitet faktiskt på jammet.

Det har varit svinroligt. Eller förlåt, på skolan. Så det var väldigt självgående. Och jag tycker att det är kanske dags att de här kidsen får en egen spelning på festivalen.

Att man kanske öppnar festivalen en timme tidigare, vid två säger vi, så att de faktiskt får spela. Man vet att ni blir ledsna då att jamtiden går till vanliga jammare eller så. Hur säger man?

Examinationen blir liksom inte på jammet längre. Nej, man kan ju göra en... De är ju välkomna till vårt jam ändå. Men det är en jättebra idé. Börja hela festivalen med dem, klockan tre där.

Han tyckte det var helt fantastiskt. Men vi får se vad de tycker i föreningen såklart. Det är ju de som bestämmer det. Hur länge har det här Skola Bros? Sex år nu.

Nej, 25 år. För femte året. Var det inte så att några av de här som var med från början är lite mentorer nu? Jo, precis. Första året så kom ju Hugo Hammarström då.

Som faktiskt hade en egen spelning på... Han öppnade ju festivalen i år med Hammer Blues Band. Där också Ville är med och spelar. Ville som många av oss känner till.

Andersson efternamn. Exakt. Och sen Jonas Berglund och Arvid Almkvist. Det är ju Stockholmsband. Han var ju med på första Skola Blues 2022. Och sen nu då så var han ung mentor som det kallas.

Att han stöttar upp och backar upp lite grann där vi inte riktigt räcker till, så att säga. Och det är skitkul. Fan, vad roligt det är. Och även då en annan trumslagare som är från Norge.

Och nu försvann... Namnet. Ja, det kommer till mig sen. Ursäkta, jag är förkyld. Jag skyller på det. Och badkar har gått sönder. Badkar har gått sönder. Nej, det var ett roligt Skola Blues i år.

Och vi hade ju liksom... Danna Fuchs. Vi brukar alltid ha någon sån gästartist som kommer eller någon av artisterna får komma och föreläsa. Försöker vi alltid få till.

I år så kom Danna Fuchs. Och det var ju jätteroligt. Kidsen tyckte det var svinkul. Och hon var ju liksom så här... Jag tänkte att nu kommer hon komma för hon ville verkligen veta vilka frågor vi skulle ställa och vara lite strukturerad.

Vad ska vi göra liksom? Men då tog hon bara... Hon tog liksom initiativ själv och sa Men nu spelar vi. Så hon pratade lite om sitt eget musiserande och så. Och sen så tog hon bara tag i det och började spela med kidsen.

Så de bara jammade med henne och tyckte det var svin. Och Lisa Moa var med och jammade så här. Jag satt mest i bakgrunden och mös. Jag har inte det. Jag kände att jag inte behövde ta för mig på det sättet.

Det var svinmysigt. Och så himla trevlig. Han, du pratade något med Danna Fuchs. Nej, jag pratade inte med henne, nej. Nej, men superhärlig. Och hon hade ju med sina barn också som satt och var med hela kvällen.

Det var en tjej som hette Ester Herrero som spelade bas. Svinduktig basist. Ett anslag som kunde döda. Hennes mor har kontaktat mig efterhand och tackat så mycket.

Och det blev jag rörd av det meddelandet. För jag hade ju ingen roll alls i hennes vistelse mer än Ni måste se Andreas när han spelar gitarr, för det är faktiskt sjukt att titta på. Det är som att titta på Anders Levén eller någon annan sådär som kan spela blues.

Som man svimmar. Han är väldigt så när man står och repar. Han är ödmjuk till den graden att det är såhär, jag är värdelös. Så är ju Anders Levén också. Jag kan ingenting, jag vet knappt hur man räknar till en blues-tolva, säger Anders.

Och sen spelar han ju åttor kring alla liksom. Och lite så är Andreas också. Man tänker, ja ja, han är väl okej liksom. Och sen bara brinner det till. Ja, det är sjukt.

Det är helt vansinnigt. Så det var en kul konsert. Och sen så såg jag G20 som var för dig att krussa det ju allt och alla faktiskt. Sen snackade jättemånga om Southern Avenue gjorde de ju.

Men jag... Det är familjekollektivet från... De hade också med sig barn. Memphis. Memphis. De spelar originellt Memphis-blues här. Modern soul och gospelinspirerad roots-musik.

Men jag liksom, alla var helt såhär wow, det här måste man se. Men man var tvungen att äta vid något tillfälle. Man kan inte se allt. Det roliga där tyckte jag var att John Nemetz gamla basist som även spelat gitarr med honom i sitt turnerande band.

Jag har ju träffat honom i USA och Europa och bla bla bla. Så står han där. Vad fan, vad är du? Då är han ju typ gift med en av de här som vi sitter och tittar på en bild här nu på det här bandet Southern Avenue.

Och har barn med henne och de har med sig barnet. Så nu är han liksom inte alls med John Nemetz längre utan bara åker runt och turnerar med de här. Så det var ju skitkul att träffa honom.

Ja, vad roligt. Ja, coolt. Och sen så, i lördags spelade jag med Micke då. Det var ju jätteroligt. Det var en jätterolig spelning. Micke är ju fantastisk på att spela munspel.

Men den akustiska gitarren paja, för det var så varmt på scenen så att liksom träet reagerade på värmen och liksom blev ju... Då var det ganska låg stränghöjd och sen så helt plötsligt så var det så låg stränghöjd så att det rasslade ju bara om liksom bara bandrassel. Tvättbräda.

Ja, precis. Det var bara att ställa ifrån sig. Så fick vi spela elgitarr. Men det var kul. Och sen så åkte jag hem, åkte till Karlstad och som vanligt så dricker man öl i Karlstad på Karlstad ölhall och dricker precis vid station.

Och sen åkte jag hem och sov och sen åkte jag ner till min familj. Så det var min Åmål. Det var jättekul i Åmål. Vad gjorde du i Åmål då? Jag höll ju ordning på dig.

Ja, det gjorde du med den äran. Och så hade du en ny bil med dig. Ja, jag gjorde ju ett experiment och lyckades få in kontrabasen i en tvåsitsig bil där. Så jag gjorde lite succé när jag kom in på campingen.

Ja, det var många som älskade din bil som du hade köpt. Det har ju inget med festivalen att göra. Men å andra sidan, lite sidospår också. Vad som händer bredvid scen.

Det vill väl folk höra om? Ja, jag hänger ju nere på campingen där. Bor i husvagn. Det tycker jag är trevligt. Och då är du lite med det här Blue is West-gänget, säger jag lite generaliserande.

För det är ju de som är på Borås, Kungsbacka. Är det lite göteborgare kanske? Jag vet inte. Ja, det är väldigt blandat. Det är en skön konstant, tycker jag. Liksom så här, tjena, tjena.

Ja, har det gått ett år igen? Och så hänger man och tar någon bira. Ja, men det är najs. Och grejen nu menar att vi ska gå över till nästa festival. Och den är ju enorm.

Nu har vi ju verkligen lagt ut texten kring Åmål. Kanske du ska hålla den lite kortare. Och det är ju Nothoden. Nothoden. Och där var alltså jag och du, Urban, med The Lowdown Saints.

Ja. Och det är ju andra gången för mig. För du och jag var där för två år sedan med Trickbag också. Men för dig är det ju... Jag var där 2002 med Sven Zetterberg.

Jag tror att det var 2002. Och det är ju väldigt häftigt, för den spelningen är ju lite berömd eller historisk. För den spelades in. Ja, NRK var där och spelade in.

Jag har inte hört hela inspelningen, men jag har hört delar av den. Ja, och Jostein då, som är festivalens ledare, han är ju Mr. Nothoden. Han berättade om den inspelningen och sa att den är fantastisk, hela inspelningen.

Man skulle kunna gjuta den som ett album. Det är det får man inte göra eftersom att det är NRK. Nej, det är antagligen så. Och det kostar säkert en slant. Men de har i alla fall fått loss en låt.

En av de här funkiga blueslåtarna som han spelade som... Nothoden har gett ut en sån här 20-årsjubileumsplatta, eller vad det är. Och det är ju tio år sedan någonting den kom.

Och där finns den låten med, så det finns en låt. Den ligger ute, om ni skulle vilja lyssna på den. Ja, så det var tredje gången för dig då, kan man säga. Ja. Och vad jag, vi i Noton, du var ju inte riktigt kry, kan man väl säga.

Nej, men jag såg inte så många band. Men eftersom jag var tvungen att återhämta mig. Men jag gillar ju hela Notoden. Det är ett väldigt fint arrangemang. Stället vi spelar på är ju liksom...

Det är helt perfekt. Den här innergård, långbord... Ja, det är liksom... Bellmans. Ja, det är gött. Han heter Bellman Kulturpub, och jag tycker ju den... Och jag är ju lite jävig i och med att det är bara där jag har...

Spelat de här två gångerna. Men jag har ju varit och tittat, förstås, på de andra scenerna. Och jag tycker ändå att den är mest intim. Och den har bäst vibe kring sig.

Det är inte så uppstyrd festivalscen. Utan som du säger, det är som en innergård med långbord. Där folk bara har ett partaj. Ja, vi fick ju... Första gången vi var där med Familyband, då fick vi spela på stora scenen.

Som öppningsakt, två låtar. Det var liksom massor med band och artister som skulle upp. Men det är ju mycket roligare att spela på de där små om man är van med det.

För om man spelar på stora scener, då är det ju bara ett hav med publik. Man har ju få ingen kontakt med någon. Det finns liksom ingen... Det blir lite själöst på något sätt.

Hur roligare är det att spela på Bellmans, där band förstärkar står framför någons näsa? Ja. Det är ett sånt jävla fylleslag också, så det blir ju sånt party där.

Ja, de är duktiga på det, norrmännen faktiskt. De slår finnarna med hästlängder. Men det är en väldigt bred festival rent musikaliskt också. Förra gången vi var där, då var det ju alltså Europe och Deep Purple som var liksom huvudakter.

Och huvudakt i år var Kenny Wayne Shepherd Band som är powerblues, kan man väl säga. Bluesrock. Och The Darkness. Ni vet han med kastratrösten och hårdrock. Jag såg lite grann när de lirade.

Jag tyckte faktiskt att det var jättebra. Och sen Vanessa Collier som är en sångerska och saxofonist. Så de tre kan man väl säga var... Men sen var det mycket sånt där.

Du nämnde ju det att när du gick igenom programmet, det var mycket norska band som man inte vet. Raga Rockers, Dum-Dum Boys. Som verkar vara legender i Norge, men som inte vi har.

Backstreet Girls. Vem har hört talas om dem? Och då är det gubbar i min ålder. Alla stod och sjöng med i alla texter. Och det är ett jävla drag och det är fullt.

Så mycket sånt som inte jag känner till. Och där var Norlman var där. Norlman Brothers barn kan man väl säga att han är. Men det hade ju bara ett jävla fyllo. Fan, förlåt alltså.

Det är ju inget kul. Jag tycker inte han är bra. Han är bara full och påtänd om inte han hade blivit nykter. Och här kommer en sågning. Ursäkta Jostein Det är ju så himla fint att de fortsätter nu.

Det var ju Mårten som gick bort här från oss, som hade som gitarrist ju. Men nu har de ju antagligen en annan gitarrist. Vet du vem det var? En av gitarristerna är ju han, segern son.

Spelar väldigt bra. Och den andra gitarristen känner jag inte till, tyvärr. Utan jag fokusade på... Jag tyckte de var jättebra trummis i det här bandet. Så jag stod och tittade på honom.

Otroligt teknik, skitbra feeling. Och just den själv förstås. Och folk var helt i extas där inne på Bellman. Men han är ju lite så... Exakt, han är ju väldigt showig.

Det är mycket power, mycket energi. Det gillar man. Det gör man. Så det är väl det, mitt samlade intryck av det hela. Och våra egna två spelningar tycker jag gick bra.

Båda var på Bellman förstås. Båda var 22.30. Men vi hade ju också äran att få hålla ett jam på notodden. Vilket var helt nytt för oss. Så vi var ju lite så här, hur gör de här med jam?

Ska vi vara så strukturerade som vi är i Åmål? Eller ska vi bara göra en klassisk stampen? Att vi går dit och så snackar vi lite med folk. Och så håller vi det öppet.

Och det var det senare vi siktade på. För det var ju inte mer än två och en halv timme. Det här jammet, vi är vana vid det dubbla. Eller fyra timmar i Åmål. Men vi tycker att det gick bra.

Vi hade några föranmälda från den skolan av blues. Den heter ju Little Stevens Blues School. De hade 30, alltså de hade ju jättemånga elever. Ja, men det är ju också helt sjukt.

Det är ju imponerande. De kör ju sju dagar, typ bara spela blues, åtta timmar om dagen. Det är liksom ett sånt jävla tempo. Det gör ju inte vi. Och det verkar också vara på en kanske lite högre nivå rent.

Du kan inte komma dit som nybörjare, utan folk kom dit på scholarship. Det var typ två amerikaner som var med i en Pine Top Perkins Foundation. Så de fick resan betald för att vara med där.

Och det var från andra länder. Och det var norrmän, det var svenskar, det var allt möjligt. Och många av dem kom på det här jammet. Så det var ju väldigt roligt jam på det sättet.

Branko Bergstrand som är någon form av mentor, precis som Hugo var i Åmål. Han har ju varit med i många år där och nu var han munspelssångmentor för det gänget kan man säga. Så han drog med sig jättemånga ungdomar.

Och så var det en hel del äldre. Och så kom det något kvinnligt kollektiv där som tog över hela scenen. De var ju ascoola. Och körde något liksom. Vi tackade dem så mycket efter två låtar.

De bara skakade på huvudet och började på nästa låt. Så jävla hårda. De bara skete. Vi bara, vi har feeling, vi bara, okej. Så de hette ju något sånt här Julius Harem eller något sånt där.

Men ja, det var udda och kul och vi hoppas vi får göra om det. Jag har faktiskt kontaktat Josefin och frågat. Snälla, kan vi inte få hålla i jammet båda? För de har ju både fredag och lördag.

Att vi skulle kunna få göra en Östersund-Åmål. Vi är ju liksom Sveriges jamkungar. Det är bara att inse att vi är det. Vi håller det ju på flera olika jam. Sa han ödmjukt.

Ja, men alltså så är det bara. Vi är duktiga på att hålla jam. Men än så länge inget svar, så vi håller tummarna och tår här. Att vi får komma till notodden. Så är det.

Ska vi stänga SSS? Världens längsta SSS. Jag hoppas att folk har hållit sig kvar. Men jag tyckte det varit kul att få höra och babbla lite. Jag hoppas ni uppskattar detta.

Nu ska vi ha musik tycker jag. Jajamän. Puss. Då är det dags för musik hörni. Vanligtvis gör ju vi ett nedslag i festivalerna innan festivalen går av stapeln. Just för att försöka fånga något intressant och kanske rekommendera något till er lyssnare.

Det har vi gjort med Åmål till exempel några år i rad. Men den här gången tänkte jag göra motsatsen. Eftersom ni spelade på notodden och jag missade helt vilka akter som var där i år.

Vi bestämde mig för att lyfta fram några akter som jag fann intressanta. Det var ganska många akter så jag har plockat ut några särskilda då. Notodden är så pass omfattande att festivalen täcker, som du var inne på, många väldigt många genres.

Vilket man tycker är intressant om man är bluesintresserad. Eller så tycker man inte det om man är bluesintresserad. Jag tänker att det finns två olika läger ju.

Och jag gjorde tre spännande upptäckter i årets upplaga. Och jag tänker ett mindre medley från alla tre. Och mitt första nedslag är i solartisten, ursäkta om jag uttalar hans namn fel nu.

Det är Jalen Ngonda. Tror du han uttalas så? Jalen? Jalen Ngonda. Han beskrivs som en sensation i alla fall i solvärlden och som en av de mest spännande artisterna inom modern soul.

Och det är intressant med begreppet modern soul. Nu får ni hjälpa mig här. Eftersom att han låter som han vore tidstransporterad från 60- och 70-talets soulvärld.

Och det är också det som han skriver att han är inspirerad av motanvärlden, Marvin Gaye, Smokey Robinson, Stevie Wonder. Och jag antar, eftersom ni inte såg så mycket av de andra artisterna, så missade ni kanske Jason. Jag tror ingen av oss hörde ingenting om honom, från de andra grabbarna som sprang runt.

Okej, men då hoppas jag att jag kan överraska hela lowdownscen här då. För här kommer ett par snuttar från melodierna Mr. Train Conductor, Doctrine of Love och If You Don't Want My Love.

Ja, visst är det bra? Fysträngad elbas också. Jävligt skönt att slippa den där jobbiga. Jag säger bara en sak, och det är Doctrine of Love. Andra låten där, det var min favo.

Ja, jag väntar nästan på att vår favoritproducent, eller min kanske favoritproducent, men gud vad är det som händer med min hjärna? Det funkar inte. Nu måste vi ta det på.

Han som äger I-Sound Studios, som är också en sångare i Dan Auerbach heter han, tack. Att han ska plocka upp den här killen, för han som prodde Aaron Frazier, många av de här snubbarna, lite det soundet ju. Reverbigt.

Det lät väldigt bra. Det här var ju synd att man inte förstod. Att man skulle få titta på. Nej, jag måste gå och vila lite grann, för jag är trött. Ja, mycket sånt var det hela tiden.

På dig och mig. Men jag misstänker att den här killen spelade ganska sent, så han kanske hade med båda män. Till ert försvar så är det ju 45 minuter till Kongsberget.

Ja, vi bor ju i Kongsberg då. Man bor ju liksom inte i Notodden för er som har varit där, utan man bor i en annan stad. Så det tar en tid att åka dit och tillbaks.

Men det här var bra. Kul. Jalen Ngonda. Hur favorit. Jag sa att det känns som att jag helt plötsligt bor i Harlem och året är 1967. Och det kommer en kille som är, kan man säga, pimp i yrket.

Med stora pälskragar och höga stövlar. Aha, det är liksom soundtracket, eller den filmen spelas i huvudet när jag hör det här till det här soundtracket. Men jag går vidare.

Jalen Ngonda heter han i alla fall, med N och sen Gonda, om man vill lyssna vidare. Och därefter hittar jag en kvinna, tant, som har ett storband. Och det heter då Lady J and her Bada Bing Band.

Och jag tycker alltid att storband ska lyftas fram. Det är kaxigt, utmanande, en ekonomisk katastrof och helt, helt underbart. Och de är ekonomiska katastrofer, det är svårt att turnera.

Och det vet ju ni som har rest runt med ett storband. Det är ju svårt att få skälet betalt. Men därför ska man lyfta fram det här. Det är kul. Om jag kunde skulle jag lätt ha ett i alla fall.

Det kanske blir så längre fram. Då får ni vara med, killar, och spela i Skanky's Big Band. Jag kan hantera triangeln. Ja, det tror jag inte. De kanske Ain't no appetizer, I'm the main entree, I'm the final course that you eat today.

Side dish, ain't no side dish, I'm the main dish on your plate. Side dish, ain't no side dish, I'm the main dish on your plate. Side dish, ain't no side dish, you better get it right.

I'm a free woman, tell me fast, and tell me something good. I bet you should. I bet you should. Dressing up, showing up, making no excuse. I bet you should. I bet you should.

I bet you know my name. All alone. Why would you leave me all alone? Left me in despair. Can't believe that you're gone. Said you stick to the end, now you're gone.

Said you stick to the end, now you're gone. Left me in despair all alone. Said you stick to the end. Jag kan berätta lite om denna unga kvinna. Hon har varit elev på Sagda skola.

Little Steven's School of Blues. Och hon berättade lite om det och att hon hade varit där och hälsat på även i år. Men nu har hon ju blivit en artist som står på egna ben förstås.

Hon har ju varit på Åmål som du nämnde. Och hon har ju vunnit ungdomspriset på Notodden också. Hon lät inte direkt ung. Nej, men hon hade ett stort ungt band. För vi delar loge nämligen, det är därför jag vet allt det här.

Så vi pratade hon och jag ett tag. Sen behövde vi gå, för de skulle byta om och det kom in jättemånga yngre kvinnor i logen. Så jag tror hon hade typ en körsektion på typ 3-4 som bara sjöng kör.

Vilket var fräscht. Och så var det ju ett stort band för övrigt. Så de spelade precis innan oss på fredagen. Ni hörde ingenting? På Bellman. Vi hörde ju liksom från där vi satt.

Ibland var man över i logen och ibland under. Hon spelade på Notodden Square ser jag här. Vad är det då? Vilken scen är det? Det är den här stora scenen som är mitt på torget utanför hangaren.

Så är det ju en scen. Det är långa långbord under tälttak. Och så är det en scen i slutet på det. De har byggt om. Det fanns inte när jag var här. Nej, men det är Notodden Square i alla fall.

Ja, coolt. Men det här var hon på torsdagen redan. Då hade ju inte vi ens anlänt. Ja, jag ska också säga att jag har valt akter nu som jag inte har hört förut eller kan någonting om.

Det är mycket roligare än att välja en... Man kan ju många av de här Ericsson, Sjöström och de man har hört. Och de är jättebra, men då tänkte jag att det är kul att ta någonting som man själv inte har hört och får bjuda på.

Just kul att jag säger det, för nu kommer sista. Och jag är lite osäker. Jag undrar om vi kanske inte har spelat den här artisten i podden förut. Jag är osäker. För jag tror att hon har spelat på Åmål förra året.

Och vi var lite begejstrade över den här kvinnan. Men vi ska se. Sista akten jag plockar fram i alla fall. Hon heter... Adama Jean Lo. Tack så hemskt mycket. Och jag försökte gå tillbaka och hitta, men jag har liksom inte hittat någonting.

Och det rör sig i alla fall om en norsk-ambiansk artist. Och hon har fått utmärkelser ute i världen och kan väl ses då som en norsk exportvara bara på R&B-himlen. Och det är liksom inte renodlad blues, utan doftar lite modern soul och R&B.

Jag har valt det bluesigaste jag kunde hitta i alla fall. Och den starkaste låten på skivan är en swamp-bluesdoftande historia som heter Fool. Och det finns också något väldigt skört och outvecklat i den här rösten som jag gillar.

Det känns rent på något sätt. Även om det kan bli lite wailfest ibland. Men vi ska lyssna nu på A Free Woman, Tell Me Fast och Fool. Jag är en fri kvinna. Jag borde känna min färg.

Min färg är röd. Gud vet att jag är glad när jag har på mig gult. För jag är en fri kvinna. Tell me fast, tell me now, tell me something good. I bet you should. I bet you should.

Justing up, showing up, making no excuse. I bet you should. I bet you should. I bet you know my name. All alone. Why would you leave me all alone? Left me in despair.

Can't believe that you're gone. Said you stick to the end. Now you're gone. Said you stick to the end. Now you're gone. Left me in despair all alone. Ja, jag kan berätta lite om denna kvinna.

Unga kvinna. Hon har varit elev på Sagda skola. Little Stevens School of Blues. Och hon berättade lite om det och att hon hade varit där och hälsat på även i år.

Men nu har hon ju blivit en artist som står på egna ben förstås. Hon har ju varit på Åmål som du nämnde. Och hon har ju vunnit priset för ungdomspriset på Notodden också.

Hon lät inte direkt ung. Nej, men hon hade ett stort ungt band. För vi delar loge nämligen. Det är därför jag vet allt det här. Så vi pratade hon och jag ett tag.

Sen behövde vi gå för de skulle byta om. Det kom in jättemånga yngre kvinnor i logen. Så jag tror hon hade typ en körsektion på typ 3-4 som bara sjöng kör. Vilket var fräscht.

Och så var det ju ett stort band för övrigt. Så de spelade precis innan oss på fredagen. Ni hörde ingenting? På Bellman. Vi hörde ju liksom från där vi satt. Ibland var man över i logen och ibland under.

Så hon spelade på där och det verkade vara bra drag. Men hon spelade ju den här stilen. Vilket är att det är ju inget partyröj på något sätt. Utan det är ju neo-soul möter någonting annat.

Det är neo-blues helt enkelt. Ja, blues. Ja, den sista låten är ju bluesdoftande. Så Adama Jean-Loup. Ja, det var mitt sista tips. Och nu går vi vidare till blues på beran.

Ja, men vad härligt vi ska ha! Uffe, det är din tur. Du är mannen av ordning i detta segment. Vad har vi i mailen idag? Jo, jag har tittat igenom mailen här. Det har kommit in några stycken här, men det var en som jag fastnade för här från Peter Sturisson från Växjö.

Han skriver liksom, hej Bluespodden. Ja. Hej Peter. Tack för en superfin podcast. Jag och min fru Nina har lyssnat på varje avsnitt sedan start. Vi har Johnny Guitar Watson som favoritartist och framförallt låten Gangster of Love.

Kan du spela den och göra en shootout till min fru Nina Sturisson? Klart vi kan! Ja, och den här låten har jag spelat med Greg förut. Så jag tror att jag kan den.

Men du, jag tror att den här låten har man lyssnat på lite grann i alla fall. Ja, man vet ju vad det är i alla fall. Men vi gör ju som vi alltid gör, vi bara hoppar rakt in i det!

Jajamän, och en stor shoutout till Nina Sturisson! Ja! Ja, vi gör ett försök. Det är James och Frank James och Billy Kid och alla resten. Supposed to be some bad cats out there in the west.

But when the dog me and my gangster ways hang up the guns and made it to the graves. I'm a gangster of love. Yeah, yeah, I'm a gangster of love. When I walk down the street and all the girls I meet say he's a gangster of love.

Rock a local beauty contest for the first place winner. Found her with me in Hollywood eating a big steak dinner. Try to get her to go back out to pick up her prize.

But she stood up and told them, well you didn't never realize that he's a gangster of love. I said he's a gangster of love. When I walk into a bar, girls from near and far say he's a gangster of love.

Come on gangster. Ja hörni, Bluespodden tipsar. För det första, trevlig låt. Jätte tack för den requesten. Ja, jag tyckte det blev bra med den här spännande mikrofonen du har köpt.

Ja, precis. Jag har ju köpt, kommit över en 60-talsmikrofon. Vad är det för märke? En Sennheiser. Den är lite vibb sådär. Jag måste lägga ut en bild på den här. Ja, vi har den som omslagsbild.

Japp, det är en fin mick. Hörrni, jag börjar då och tipsa. Och då tipsar jag om, för det är ju det segmentet vi är inne i, Bluespodden tipsar, ni undrar. Och då är det så att jag ska äntligen ut med mitt flaggskepp som jag kallar det, och det är Trickbag.

Vi ska på en turné, kan man ju säga, för fyra, fem dagar i rad, så det är ju turnén för mig. Så onsdag nu börjar vi och då blir det Blidösund, och då kommer även vår vän Urban här, The Pope, hoppa med och rädda resan. Så då blir det Blidösund.

Dagen efter det, för det är ju 12 augusti, dagen efter det ska vi ner till Malmöfestivalen, den här fina, härliga grejen där de kör Bluestält i dagarna, vadå? Sju, tio? Jag vet inte.

Men vi ska dit på en torsdag, vi ska börja där klockan 17.30 redan. Och där kör man två set, vilket är väldigt udda på en festival. Så vi håller på säkert i 20.00 eller någonting.

Och det blir skitkul, så alla malmöiter åk dit. Sen, fredag den 14 augusti, då blir det Mojo som är stelkastig från Köpenhamn. Eller från Malmö, och det är Köpenhamn alltså, Mojo.

Och det blir skitfränt, så ni som har vägarna förbi Danmark, åk dit vet jag. Och sen avslutar vi långt ute på spetsen där i Danmark, på något som heter Aalborg. De har ju en bluesfestival som heter Den Blå Festival.

Just det! Aalborg, det dricker man väl också va? Ja, med fördel. Lunch kallar jag det. Vissa kallar det lunch. Och då kommer vi spela där, inte bara som Trickbag, utan vi utlånade sedan och ska spela med massa Big Creek Slim och Rocking Johnny Bergen och Blues All Stars.

Så det blir en jävla trevlig grej. Peter Landéer som har bokat oss, den gamla legenden. Ja, får man säga. Så det är en härlig liten tripp jag ska iväg på. Hoppas vi ses hörni!

Grattis, vad roligt! Bra jobbat med bokningar! Tack så mycket. Jag sköter allt själv. Ja, jag ska faktiskt göra mitt enda inbokade gig här på hösten, och det är den 22 augusti på Stampens Blues Jam med dig, Tommy!

Fy fan vad kul det ska bli! Och Jonas! Fy fan, det ska bli så jävla roligt! Jag är special guest med den äran! Ja, det är du verkligen. Så det blir jätteroligt! Och då ska vi...

Det enda vi har sagt till dig är att vi vill att du kommer och är den där gamla hederliga Skanky Fred som bara sprutar ur dig Howlin' Wolf-dängor på engelska. Ja. Och det ska du göra!

Det ska jag göra. Fan vad kul! Jag skickar ett låta här, jag säger inte vilka låtar det är. Men jag har liksom tänkt att nu spelar jag lite låtar som jag inte kan eller har kört förut, och som jag vill köra.

Är du med på det här, Obbe? Nej. Nej, jag har ju bokat mig med mina farbröder Günter och Obbe och Martin. Ja, tryck på den knappen då. Ja, vi spelar väl på någon skön tillställning på dagen där, så där.

Jaja, du kan inte vara med på allt. Jag kan inte vara med på allt. Ja, en applåd fick jag där. Vi lär oss aldrig. Men det ska bli jättejätteroligt och tack för att jag får vara med.

Vi vill ju ha dig som gäst. Det är dags för dig att komma ut lite. Ja, det är dags nu. Men jag vill också rekommendera Norrköpings bluesfestival som kommer faktiskt nu på lördag den 15.

Då ska jag ner. Jag ska inte spela utan jag ska åka ner med min familj och jag ska bara hänga omkring på Norrköpings stadsfestival. För doktor Bombay spelar på fredag.

Det skulle jag vilja se. Jag ska återkoppla. Jag försöker tvinga mig Julia. Hon har nu sagt att jag kommer en dag senare. Så du och Aaron kommer stå och rådiga. Ja, jag tror att Aaron sover.

Jag går ner själv. Kan inte du smyginspela lite ljud så att vi får spela upp det i podden? Ja, men såklart. Men jag har faktiskt hört och jag är ledsen att jag outade till er podcastlyssnare som älskar doktor Bombay.

Vilket jag tror inte är så många. Kalakala kuta kuta kuta. Eller hördi, hördi, hördi. Är ni med mig? Är det Corey, Corey, Corey? Hördi, hördi. One for you. One for me and you.

Grincanter om hitsen. Ja, Ted gillade ju honom. Nu springer. Det här är bra livepodd. Fredrik är tydligen väldigt rädd för getingar. Så han reser sig upp, kastar sina lurar.

Men det där är väl ingen geting, det är väl en fluga? Och springer iväg. Det är en vanlig liten skitfluga han blir rädd för. Nej, det var nog en geting. Jag var inte riktigt beredd på det.

Jag ber om ursäkt. Ja, det är sånt här som kan hända. OCD kallas det. Jag kan berätta om att vi ska spela med The Lowdown Saints på Blidösund. 28 augusti. Det gör du ju helt rätt i.

Och det är ju inte vilken dag som helst. Det är en fredag. Ja. Så fredagsfest till sjöss alltså. Det blir roligt. Kör man samma tider då? Ja, samma tider, men det blir mycket trevligare på en fredag.

Ja, det blir det. Så jag tror att det blir mycket folk. Det blir ett jävla drag. Folk har fått lön där också, vet du. Ja, just det. 28 augusti, Blidösund. Ska du med då, Fredrik?

Men om man inte har åkt på Blidösund någon gång så måste man ju veta vad det här är för en båt. Det här är ju liksom ingen sån där... Det är ju en båt från, jag tror att den är tidigt 1900-tal eller något sånt där.

Och alla de båtarna har ju fått en dieselmotor inopererad i sig. Men den här har ju fortfarande sin ångmaskin och ingenting annat. De börjar elda upp den liksom klockan fyra med kol.

Och 18.00, då släpper de, öppnar de luckarna så åker man bara. Ja, 18.30 då åker man. Men man går på 18.00. Och man får verkligen gå och hälsa på på bryggan eller vad man kallar det.

Ja, man får gå ner och skotta kol om man vill. Ja, man får gå ner till honom som sköter det och man får gå upp där där man styr båten och det. Vilket är också jävligt fränt att de bara låter folk göra det om de vill.

Och så god mat, jättebra ljud. Ja, vad ska vi säga? Världens mysigaste jävla resa ut. Ja, miljön. Ja, fan vad gött det är. Och man hör ju liksom, det är ju ingen motljud i de där mer, utan det är ju liksom lite så här...

Skönt dunk, bara liksom så här. Ja, vi kan inte nog rekommendera Blidösund. Det är synd att Aaron är så liten, för annars hade det varit en perfekt familjetur att han får följa med på.

Men jag vet inte riktigt hur det är. Jag ska ta med honom på... Jag tänkte att Julia och han får komma förbi den 22 och... På Stampen, ja. Men det är jättebra. Han har inte varit med på någon konsert, så det är svårt att...

Då känns Blidösund som en dålig start om det inte skulle funka. Nej, nej, precis. Men man är ute i tre timmar då, med den här båten. Så att, ja, rekommendationer.

Fan vad bra tips vi hade. Ja. Och inga getingstick blev det. Nej, jag läste ursäkta. Ingen fara. Hörrni, gör vi som vi brukar, vi bara kliver på nästa. Ja, vi gör det.

Vi gör det. Och då är jag så jäkla egoistisk så att jag tänkte att vi ska spela upp en ny release från dig och mig. Och Det är för mycket att berätta om det bit från Polocka.

Nu har det ju liksom dragit det så pass långt så det blir konstigt om vi inte säger något nu då. Nej men, Anders Levén är tillbaka. Nej han är inte tillbaka, men på den här singeln är han det.

För att vi ska berätta att det här är ingenting nyinspelat vi har gett ut. Utan det här är, avsidan är en låt som blev över när vi gjorde album nummer två. Som heter Come Get Your Lovin'.

Den fick inte plats på LP-versionen och då hittade Anders Levén den i sina gömmor och sa Men den här låten var ju rätt så trevlig. Vad hände med den? Ska ni vi ge ut den?

Och sen så hittade vi även en gammal inspelning som heter Pempel M som blev då sid två så att säga. Så att så var själva grejen och därför är då Anders Levén den som spelar på den här låten som ni ska få höra. Ordinarie gitarrist för alla som vet är ju Konstantin Kovalev.

Och sen är det faktiskt vår gamla pianist som heter Fredrik von Werder som spelar piano på denna dänga. Och i övrigt så är det ju du på ståbas, det är jag på sång. Det är Torbjörn Eliasson på tenorsaxofon.

Jag tror att vi har en trumpetare mer som heter Johan Norin. Eller rättare sagt, jag vet att vi har det. Och sen tror jag att vi också har, eller det vet jag också, Christer Björklund, även kallad Muttis, på trummor.

Så det är hela sättningen och har vi något att tillägga innan låten läggs på här? Har det varit ett trevligt 99 avsnitt? Precis, jättevisigt. Efter 99 kommer det stora jubileet vi har.

Nej, där ja. Vi har storstilade planer va, grabbar? Ja, det har vi. Finns det något vi ska avslöja? Nej. Nej, men man kan säga så här, bli med i Patreon. För att där kommer det senaste, de kommer få veta före alla andra.

De kanske får en specialinbjudan till något vis. Ja, precis, så är det. De kommer bli bjudna på något väldigt häftigt till avsnitt 100. Vi vågar säga att det kommer bli ett speciellt avsnitt i alla fall.

Vad bra! Vad kul! Jätteroligt! Jag kan också säga, om ni inte visste det, så är jag lite nyfiken här och kollar Beats från Polockaville. När det handlar om vinylskivor och det är ju ganska obskyra pressningar, små upplagor och sådär.

Då blir det lätt obskyrt. Någon som säljer It's Your Voodoo Working, The Creature, den singeln, la upp den för 100 euro. Alltså tusen spänn! Ja, det är mer än tusen kronor.

Euron är ju mer värd än kronan. Men vad kul! Den är väldigt obskyr, för det är en sån här färgad singel också. Och då är de lite mer värda, tror jag. Men sen är det också småupplagor.

Jag tänkte, den skulle jag verkligen vilja ha, men nu kommer jag få köpa för tusen kronor om ni har något. Jag har ett ex hemma själv som jag håller i hårt. Jag sjunger inte ens på den skivan, vare sig på A- eller B-sida.

Men så kan det vara i det bandet. Jag är ju fortfarande på tryout efter 18 år. Precis. Ja, men kul är det. Det var kul att få vara tillbaka. Sommaren är över. Bluespaden är tillbaka.

Ja, sommaren är nästan över. Vi har ju några frena grejer kvar i augusti här. Men vi återkommer med mer nyheter kring avsnitt 100. Detta jubileum! Ha det bäst, hör ni!

Hej! Hej!