Klara Doktorow - Om hur livet är just nu

Hej och välkommen till Bonuslivet podcast. Jag heter Elina och det här är podden där jag möter människor som inspirerar, utmanar och ger nya perspektiv på kärleksrelationer och livet i den moderna familjen. Hej och välkommen till Bonuslivet podcast, Klara.

Tack, säger jag med munnen full med kaffe. Jag behöver det nu, tidig morgon. Men så roligt att ha dig här. Det här samtalet tänker jag inte ska handla om sociala medier eller medieprofilen Klara, utan människan bakom relationen, familjen och den du är.

Så varmt välkommen hit. Tack. Jag tänker vi ska börja med en inledande fråga. Om du fick gå tillbaka till dig själv precis i början av den perioden du nu har haft bakom dig.

Har du något råd du skulle ge dig själv? Alltså jag har funderat på det här fram och tillbaka och kanske land i att jag hade nog inte gjort någonting annorlunda, även om jag kunde. Jag är där jag är nu för att jag har gått igenom och gjort de misstagen som jag har gjort och lärt mig så mycket av det.

Så det finns egentligen ingenting att ångra. För jag tror jag hade behövt att tröska igenom ganska mycket tuffa grejer. Kanske att säga till mig själv, spänsa säkerhetsbältet och säga you're in for a fucking ride.

När du tror att det blir bättre så kommer det bli värre och sen kommer det bli jättemycket värre och sen kommer det bli fortfarande ganska illa och sen ändå någonstans så kommer du kunna stå uppvink genom det här. Och typ du kommer klara mer än vad du tror. Man är så mycket starkare än vad man kanske förstår.

Men du ska få presentera dig själv. Vem är Klara idag? Idag så tror jag att jag är lite mer hårdhudad kanske, fast ändå inte. Eller kanske tvärtom. Jag har haft så många år bakom mig där jag hade mycket eget som jag behövde ta i tur med och bearbeta.

Sen från när man var yngre och sådär. Men som också har spelat ut sig i relationer. Och kanske inte hade gjort min egen läxa riktigt. Och den håller jag på med nu och har kommit ganska långt med.

Så ja, jag tror att jag är ganska hoppfull faktiskt. Fint. Ja, och står liksom inför någon form av bryt där jag känner att jag har en framtiden framför, alltså såhär mitt bästa liv framför mig.

Mina bästa år, barnen har jag framför mig. Min stora kärlek förhoppningsvis har jag framför mig. Och nu är jag liksom redo för det. Men vad fint. Vad skönt att ha kommit ur, liksom lite kanske på andra sidan av någonting.

Ja, nej men så är det verkligen. Och sen så är det ju klart att man fortfarande är lite såhär trött och utmattad efter allting som har varit. Men så får det också vara.

Men du är ju medieprofil, poddare, författare. Det är ju många, många titlar. Men kanske framförallt mamma. Ja, det är jag. Jag är ju lite såhär att man ska säga att man är ställd vid 50.

Det har tidigare varit en sån grej som jag typ har sett lite ner på. Att folk är såhär, de är mamma först. Och sen nu känner jag, nej men jag är verkligen det. Jag är mamma först.

Och det är det viktigaste jag kommer att göra med Kim. Att liksom se till att de här barnen får växa upp och bli lyckliga och må bra. Det är så jävla fint att få det ansvaret och få det förtroendet på ett sätt.

Det ska man ta på allvar. Om man har en titel att äga med stolthet och bära med stolthet. Den första säsongen av Bonuslivet podcast sponsras av Familjeträdet AB och Bonusresan.

Bonusfamilj kan ju vara helt fantastiskt, men det kan också vara så svårt. Det vet jag inte minst av egen erfarenhet. Jag och min man har själva gått till Thomas och Stina på Familjeträdet under flera år.

Och nu har de samlat all sin erfarenhet i Bonusresan. En digital relationsplattform och ett relationsprogram för par i bonusfamiljer. Och det är ett varmt tips från mig.

Läs mer på bonusresan.com. Men vill du berätta hur din familj ser ut idag? Ja, jag är mamma till tre barn som fyller 14, fyller 9 och har fyllt 4. Sen har jag en liten hund som jag adopterade.

En gammal gathund. Gammal, men inte så gammal. Och sen är jag singel. Dejtar inte någon just nu, utan har valt att lägga den här tiden på mig själv. Så fort man går ut från dejtingappar så känner man bara, Åh herregud, jag får panik.

Jag får från panik. Alltså, ska jag behöva hålla på och lägga energi på människor jag inte vet någonting om och inte känner? Jag vet inte. Jag tror inte att det är så man kommer att träffa, eller jag kommer kanske inte träffa någon via dejtingen.

Men vem vet? Men du är ändå där och lite öppen för att det kanske kan finnas någon i framtiden. Oftast så är det så att när man har tagit några glas vin med vänner som inte är singlar så vill de att jag ska gå in och aktivera mitt konto bara för att de vill kolla på vad det finns för någonting.

Och så sitter man där kanske lite lurig efter några glas vin och bara, Okej, den där liksom matchar jag med. Den där matchar jag med. Men så fort jag kommer till att någon frågar om vi ska ses så har jag alltid bara, Nej, förlåt, jag kan inte då.

Vi hörs. Och så låter jag det bara fizzle out. Men det är kanske en liksom rimlig nivå just nu. Att det är lite spännande och lockande, men liksom på dina villkor och kanske mer i teorin.

Mer i teorin, ja. Jag tror inte att jag alls är redo för att träffa någon nu. Utan det är, nu vill jag lägga tid och kraft på min familj och skriva. Jag håller på att skriva nu på en roman och lite sånt.

Ja, så det känns som att det där kan vänta. Att träffa äldre, liksom kärleken senare än att gå in i någonting igen som inte är 100% rätt. Och jag tänker att det finns en tid för allt.

Och har också insett att Herregud vad man som 40 plus med barn är eftertraktad. Är det så? Ja, jag tror typ. Men du vet ju du själv. Du hade ju två barn när du gick in i din.

Ja, men jag var ju klar med dem. Jag tänkte att nu, jag har fått mina två barn. Jag behöver inget mer från den manliga släkten. Nej, exakt. Och det är det som är den 7-9 känslan av att man bara Jag kände mig aldrig ensam.

Om jag har liksom tid hemma, själv, när barnen inte är hos mig så känner jag bara Gud vad skönt. Alltså bara, ja. Än bara att säga det. Men det är väl också en resa att gå från det här att när man inte har barnen och lämnar dem första gången.

Och skorna står kvar i hallen och stöket är kvar, men inte de som har skapat stök. Man är liksom ensam. Ja, gud det är så ordning och reda när de inte är där. Ja, men den transformationen just, känslan av att först vara ensam utan barn till att vara själv.

Ja, jag kände det faktiskt igår så lämnade jag barnen för första gången för två veckor utan barn. Och tyckte det var jättekämpigt. Har liksom saknat dem direkt. Förut när det har varit kortare perioder så har jag inte känt det lika starkt.

Men nu känner jag verkligen, också så här mitt i sommaren. Sommaren är liksom barnens tid, mycket. Jag har alltid haft mina barn heltid på somrarna. Så är det inte min äldste då, som jag har sedan en tidigare relation än den senaste jag hade då.

Men det är lite tomt. Ja, det är ju också något annat att vänja sig vid. Jag upplever att det är många som skriver till mig om just det här. Hur kan man lära sig att uppskatta den tiden?

Hur går man från att bara känna att det är ett tortyr att vara utan dem? Och vänjer man sig någonsin? Eller man kanske inte vänjer sig, man kanske bara lär sig att uppskatta kontrasterna.

Ja, men jag tror verkligen det. Och jag tyckte först att barnen så var det mycket lättare att göra det där. Men det var nog för att jag var ganska känslomässigt avstängd under alla de åren.

Och nu är jag inte det, på gott och ont. Så nu kan jag längta på ett annat sätt efter alla mina barn. På tonåringen kan jag ha kontakt med hela tiden ändå. Det är mycket lättare än att sitta och skicka vis till varandra varje dag.

Men nej, det är klart att man vänjer sig. Eller så här, människan är så anpass

Ja, men jag och David och jag och HV är barn tillsammans. Så här, det var jätte tydligt för mig när jag och David gick isär att så här, nu är det så. Om det kommer in en ny partner och det är en vettig person.

Då får man lägga det åt sidan och kanske har man de känslorna och det är en vettig bonusförälder. Då behöver man nog jobba lite med sig själv, tror jag. Men har du något tips då, om man känner att så här, nej men gud, mitt ego tar alldeles för stor plats.

Jag har för svårt att släppa in. Där har du ju verkligen en poäng, för där handlar det ju om egot mycket. Det handlar om ego, för det handlar om den egna resan. Men det är inte alltid så lätt att se när man står där och känner sig utanför.

Och man längtar och det blev inte som man tänkte sig. Och det är så mycket känslor i den här mixen. Ja, nej men det är det verkligen. Och det är det jag tror att man så här, då kan man kanske, alltså rådet är väl att man får ta lite hjälp själv då.

Att försöka bearbeta det på ett bra sätt. Så att det inte heller blir så att det ligger och liksom skaver i flera år. Men det är också svårt om det är så att man lämnar och det är till exempel, om du själv har blivit lämnad fastän du inte vill.

För en ny person. Så kan ju det också ligga och skava ganska länge. Klart, och då kanske det egentligen inte handlar så mycket om att ditt barn får en bonusförälder utan det handlar om att, ja men nu är de familj och mitt ex gör det här med henne och det gjorde han aldrig med mig.

Och det blir liksom andra saker som... Men återigen, där jobbet måste man göra med sig själv då. Och släppa taget och se att så här, ja men det där var inte min person då.

För min person hade jag fortfarande varit med. Då finns min person där ute, framför mig liksom. Men jag tänker, alltså återigen, tänk på barnen. Alltså barnen är alltid stens.

Och känslorna är ju inte fel. Det är inte fel, men det behöver kanske inte få plats i just det rummet. Och barnen känner ju också av. Jag minns en så supertydlig situation när mina barn hade fått, eller börjat bo med sin bonusmamma.

De har också en fantastisk bonusmamma som är otrolig. Och så kommer de hem och ska liksom testa mig lite grann. Och säga så här, ja men, jag tror hon hade flätor min dotter när hon kom hem och sa wow vilken fin fläta.

Hon bara ja den är jättesvår att göra. Det är såna inåtbakade utåtbakade. Ingen har gjort den. Jag bara oj, jag blev ganska superfint och hon bara sådär. Sådär kan inte du göra för du gör vanlig fläta.

Jag bara ja men sådär kan inte jag göra. Men jag bara hon kanske kan lära mig. Och så tyckte hon bara, nej det tror jag inte det verkligen. Och det är det hon säger egentligen.

Är det okej om jag tycker om henne? Får jag tycka om Inger? Hon gör jättefina flätor. Hon är toppen, jag gillar henne. Och det hon behövde höra från mig var egentligen bara så här, ja du får tycka om henne.

Ja, och det är jätteviktigt att barnen aldrig känner att de hamnar i ett de måste välja läge. Nej men precis. Och där gjorde ju du jättebra liksom. Och man får svälja så mycket som förälder.

Jag känner det också nu när man har en tonåring som bara, alltså de grejerna som blir konflikter, så inser jag att jag var mycket värre som tonåring. Så jag har det väldigt lätt med henne. Man får försöka komma ihåg det.

Alltså, det är en resa varje dag. Och det är också svårt ibland att inte bli liksom fullskratt för att det är så dumma grejer som det blir tjafs kring. Men där också att man som förälder är så här, om ett barn beter sig på ett visst sätt att jag ska kunna säga, ja men vet du vad, det här beteendet nu, det är inte okej.

Men också så här, jag älskar ju dig oavsett. Jag finns här när du är redo för att liksom om du vill prata. Och henne så brukar det ju bara vara så att hon behöver bara bearbeta det, vara lite sur.

Och så det blir extra kraftfullt om hon vet instinktivt att hon kanske är helt fel ute. För då blir det silent treatment ett tag. Och sen så kommer hon liksom, när hon har mjukat upp så vill man ingenting har hänt.

Och då kan jag känna lite så här, mitt ego behöver vi inte prata vidare om det där. Utan så här, jag har ju klargjort tydligt att så här, det där beteendet var inte okej. Du mårvet det.

Jag behöver ju inte ta det några varv till. Men kan du känna att det är skillnad då? Alltså just kopplat till så här, ja men konflikter och i en uppfostran så behöver man ju säga till och säga ifrån och markera.

Men att vara varannan vecka-förälder, det kan ju jag tycka är svårt ibland. Så när man väl hör dem så vill man ju gärna att det ska vara så himla mysigt. Och hur hittar man liksom en bra och sund vardag och också har liksom en bra föräldraroll i det?

Ja, jag tänker på att jag har gått igenom så mycket tuffa grejer. Så har ju liksom min ork varit väldigt låg under förra året så var jag ju sjukskriven på 75% större delar av året. Och då har jag ju lagt mitt krut verkligen på att liksom försöka få vardagen att fungera.

Men jag tror också där att så här, vad är mysigt? Ibland så tror jag att man försöker få med barnen på alldeles för mycket grejer. Och maxa tiden på sätt. Maxa tiden och det ska liksom vara fun parent-stämning.

Och jag tänkte så här, nej, jag ska vara liksom grounded och safe parent-stämningen. Alltså jag, vi kommer kanske inte åka på 500 äventyr för att jag har inte haft den kraften liksom. Men de kommer alltid få veta att de får kontinuitet och trygghet och kärlek.

Och att jag kan möta dem när de är liksom ledsna eller arga. Så att så här, där har jag lagt väldigt mycket av mitt krut. Så här, nej, det är okej att bara gå ut och sparka lite boll i parken.

Vi behöver ju liksom inte gå på massor med singo mellan, åker på liksom utflykter varje dag och sådär. Utan barnen ska få liksom landa i lite lugn och ro också. Men jag hade därför för massa år sedan så här kompisar som, där det var så att, Ja men, när vi har barnen, då gör vi bara, alltså när vi har hans barn så gör vi bara roliga grejer.

Så när han inte är där, då, det är då vi tar liksom Ikea-rundan. Det är då vi åker till affären och gör allting. Barnen behöver också vara med på de sakerna. Liksom återvinningen eller vad det kan vara.

Ja, annars missar man, om man är så här glass-och-ballong-förälder, då blir det ju en ganska skev bild av livet. Gud vad kul sagt. Glass-och-ballong-förälder, det är verkligen det.

Ja, men det är så, glass-och-ballong-stämning. Och sen så ska allt annat ske sen. Men det blir också ett väldigt konstigt liv för en själv. Ja. Barnen blir ju liksom inte en del av livet då, utan det blir liksom som ett isolerat block.

Ja, för det hon sa, då var det ju så att vår relation hamnade lite i skymundan där. Bara för att vi får göra alla tråkiga saker när vi inte har barnen. Så att liksom så här, ja.

Nej, man får ju hitta en balans där, tror jag. Men när du fick då en bonusförälder till din äldsta dotter för första gången. Vad hade du för förväntningar då? Vad hade du för liksom, eftersom att du har då en fantastisk bonusman till henne redan.

Hade du den förväntansbilden på din partner också? Eller hur förhöll du dig till den nya familjen du skapade? Alltså, jag ska inte sticka under stolen med, men då var jag ju också i min nya relation.

Så vi båda gick in i nya relationer ungefär samtidigt. Vilket gjorde det väldigt enkelt så att man hamnade ju inte i liksom. Och det kände jag ju redan när vi gick isär att så här, då var det klick, liksom.

Men nej, då blev det klart att man kunde känna lite att så här, de gör så mycket roliga saker med henne. Och vi kanske inte gör lika mycket roliga saker. Och ja men, alltså det var ju, alltså det är ju inte alltid helt

Ja, lägg dig ner och dö, eller lämna. Men det var så fruktansvärt att komma till den sitsen. Ja, förut var det. Jag hade alltså sådana tankar som var så mörka, så jag kan knappt ens prata om det.

Men på något sätt så var det ju också barnen då som fick mig att känna att så här, jag kan inte bara ge upp. Det vet inte jag. Det är därför vi är så trötta nu. Ja, det är därför vi är så trötta nu.

Nej, men det var det. Jag hade alltså sådana tankar som var så mörka, så jag kan knappt ens prata om det. Men på något sätt så var det ju också barnen då som fick mig att känna att så här, jag kan inte bara ge upp.

Det vet inte jag. Det är därför vi är så trötta nu. Nej, men nej, men den finns där. Och sen också, jag har haft otroligt mycket bra människor runt mig som har liksom stött och peppat och håller mig flytande och hjälpt, både liksom praktiskt och psykiskt och föräldrar som har ställt upp.

Alltså allt, systrar som har funnits där och liksom hennes familj och nära vänner. Och också i den här resan träffar väldigt många nya vänner som jag kommer ha för livet. Och sen har jag tagit mycket hjälp faktiskt utifrån, alltså så här, psykologhjälp och annat som jag har fått för att komma vidare.

Men det är klart att det är en jätte sorg samtidigt nu har de en mamma som är ganska lycklig. Stark! Ja, men ja, och de kommer också, de får också lära sig att så här, man kan lämna om saker inte är bra.

Om man är i ett förhållande som inte funkar. Hur mycket den än kostar, alltså psykiskt och fysiskt och ekonomiskt, så går det alltid att lämna. Det finns alltid en väg ut.

Man ska visa att man inte ska vara kvar i någonting som inte är bra. Men tror du att vi håller på att skriva om historien lite? Normen av hur en familj ska se ut?

Ja, jag tror det. Och så här, jag tänker att, ja men, jag hoppas det. Jag tänker också nu, det finns så mycket bra verktyg och det finns så mycket bra, liksom, jag sa, filterbubblor att hamna i.

Som man kan få styrd och peppad av. Eller som ditt konto till exempel. Jag tror man som kvinna också idag är så mycket mer informerad om saker. Så att vi, ja men vi går frammarsch.

Vi går frammarsch! Jag tänker att jag har förberett några citat för dig. Så jag tänkte att du ska få välja, vi börjar med ett. Välj ett. Och det här är ju då, liksom lite kopplat till, ja men normen av hur en lycklig familj ser ut idag och hur det ska vara.

Vad tänker du om det? Så du får dra en lapp helt enkelt. Spännande. Nu är den här för att kika på länge. Det är bättre att stanna än att utsätta barnen för en separation.

Nej, det är det inte. Den var du inne lite på. Ja, det är... Det skulle ligga bra. Sen så här, ibland så går det ju för att funka om både parter jobbar med sig själva, kan man säga.

Men båda måste ju ha den viljan. För ni gjorde det, eller hur? Ja, vi försökte. Men sen så var jag väl kanske mer benägen än den andra. Och då gick det ju inte. Nej, men det är väl lite som att gå till en PT om man går i parterapi.

Man kan ju gå dit och träna, men sen ska man ju göra lite saker emellan för att komma tillbaka. Och där måste man ju alltid vara två. Det spelar ingen roll om man sitter liksom...

Det är ju mycket jobb som behöver göras. Det är det verkligen. Och jag tror att den där sanningen, de som kommer med att det är bättre att stanna än att utsätta barnen för separation, det är de som egentligen vill lämna, men inte klarar det eller vågar det.

Eller liksom har orken för det. Vilket är förståeligt. Jag kan förstå att om det liksom inte är ett jättedåligt förhållande, att man hänger ihop för barnen. Det fattar jag.

Men om det är ett väldigt dåligt förhållande så är det alltid bättre att lämna än att stanna. Det kanske är lite som det du sa inledningsvis också, med säkerhetsbältet. Man kanske måste ha kraften för att liksom spänna fast sig i det.

Och den kraften kommer man hitta. Men det är jättefarligt att ta, tycker jag. Och jag kan se det så här med vänner som lägger upp typ på Instagram att nu är jag barnfri och jag är ute och försöker och jag har det lyckligt typ.

Och så kommer de där kommentarerna direkt. Typ så här, ja, barn mår bättre av att man lever ihop. Man bara, ja, alltså håll käften! Ja, men lite mer håll käften mentalitet.

Det tror jag att vi behöver. Och det är också så här, ge upp. Vadå ge upp? Det är liksom, man ger inte upp, man väljer livet. Man väljer en bättre vardag för barnen som inte kan ta av konflikter och bråk och att liksom föräldrarna mår dåligt tillsammans.

Och sen så är det väl också i den tiden och världen vi lever i just nu, när väldigt mycket syns, man får liksom glimta in på ytan i väldigt mycket sociala medier och i väldigt många människors liv. Och det är så lätt att se en enkel bild. Man ser väldigt ensidigt.

Och jag tror att det är väldigt viktigt att komma ihåg och påminna sig själv om att det är väldigt lite man ser av en verklighet. Och saker och ting, jag är liksom inte förvånad längre. Jag kan se när folk lägger upp liksom sina perfekta familjer eller bonusfamiljer eller vad det nu kan vara, så kan jag se att så här, ju bättre det ser ut på ytan, och också när man vet många liksom, också bekanta till en inom den här världen som kanske är influencers och så.

När man vet saker och ting bakom som inte syns utåt, eller som är ens i egna relation, där man bara, ja. Det finns så mycket mer. Det finns så mycket mer än vad man anar.

Ja, men ska vi ta en till? Den som lämnar familjen är den som förstör den. Den har jag ju fått höra i tid och otid. Jag med. Ja, vad tänker du när du läser den? Nej, den som lämnar familjen är den som räddar den kanske.

För att det är så här, helt ärligt, nu pratar jag för kvinnor, men det är också för att män är väldigt dåliga på att jobba med sig själva och ta ansvar för sina egna problem och sitt eget bullshit liksom. En kvinna lämnar inte en familj lättvindigt, eller liksom en relation. Hon lämnar aldrig familjen.

Hon lämnar inte en relation lättvindigt. Det är alltid någonting som ligger bakom. Och när hon väl har lämnat har det föregåtts av så många år av försök till förändring som inte har skett.

Så att så här, det hon gör är att hon räddar, hon räddade sig själv och genom det räddade hon också en framtid för barnen och de kan ha det bättre. Jag får upp det ibland, att så här, alla kvinnor som lämnar relation innan barnet är liksom fem år, då är någonting fel. Alltså typ, alltså jag säger inte fel så, men att så här, det gör man typ inte.

För det är ingen som vill lämna. Ja, men det finns ju också forskning på att kvinnor som lämnar har ju ofta liksom mentalt lämnat redan ett år innan. Ja. Och det kommer liksom nästan alltid som en överraskning för mannen.

Även fast man då har gjort, liksom man kanske gått samtal, man har flyttat upp, man har försökt prata om det, man har försökt att liksom visa signaler, sträcka ut en hand på olika sätt. Ja, men så var det för mig också. När jag sa det till mitt ex ett år innan jag faktiskt lämnade så sa jag, jag ger den här relationen ett år till.

Du är ett praktexempel i förskolan. Ja, och ingenting hände. Nej. Det är också modigt att se det. Ja. Gå inte och tänka så här, nej men bara lite till. Nej. Men det hade ju föregåtts av ett lov, en högtid, En jul, och det hade ju föregåtts av många, många år innan det också, där jag liksom försökte verkligen att skjutsa, nej, så är det.

Ja. Att skiljas är att misslyckas. Nej. Nej, jag har ju separerat med barn två gånger nu. Det skulle jag inte se det som. Jag förstår inte, jag tycker att det är, det är väl så som det är.

Jag tänker tillbaka liksom hundra år i tiden när man typ inte ens

stämningen i sammor och fungera. Alltså så här, det är alltid det här med barnen i fokus, stämningen och också väldigt mycket så här fantasi och lek. Mm, blir aldrig för gammal.

Ja, morsan har alltid varit väldigt knasig på det sättet. Hon har ju ett liv i fantasi på gott och ont. Hon har ju varit liksom, alltså hon är ju en galen kvinna från Gotland.

Men väldigt rolig. Men kan du se det med andra ögon nu? Ja. Alltså uppskatta det där. För vissa tidledet kanske man inte uppskattar att ha en mamma som utmanar. Nej, nej, men det är ju så här, vi har ju haft våra dustar, det har vi verkligen.

Men så här sett till hur de, alltså aldrig haft kunskap om barn har varit väldigt inspirerande och jag har lärt mig så mycket. Så jag är ju så här förskollärare by proxy, tror jag. Ja, det är ju kanon.

Och jobba mycket extra på mammas förskole och sådana grejer. Så att jag känner bara så här, när det kommer till de bitarna, där är jag, där har jag stenkoll. Ja, där finns alla pusselbitar på plats.

Ja, nej så sa jag, och sen tycker jag att man ska följa Ester Perell också, som psykolog då. Men nu har du två veckor framför dig då utan barnen. Hur ska du fylla på med energi nu?

Oj då, jag ska träffa lite kompisar, jag kanske kommer åka ner tidigare till Gotland och hänga på mormors och farsas ställe. Och sen skriva lite. Spännande. Meditera, bara ta liksom, mina barn fick ju vecka i sommar kommer vara en sommar för mig.

För förra veckan, eller förra veckan, före sommaren hade jag inte så mycket barnfri tid alls. Så nu är det som att jag grundde mig litegrann. Din tid nu helt enkelt.

Ja, ja. Men jag tänker att vi får avsluta det här avsnittet. Stort tack för att du ville komma hit idag. Tack för att jag fick komma. Det här var superspännande och intressant, synes.