1. High five med kungen vs rasifierad hos Greven

När olidnad slår rot, rämnar förtroendet. Där spricker ordningen, och där vacklar tryggheten. Tills allt vi byggt tillsammans inte längre står fast. Välkomna till de Olidliga.

Stort, stort välkomna till alla som lyssnar. Vi är igång. Vi har ju lubbat upp oss länge, förberett oss, smort in oss. Och nu sitter vi här. Det är lyssnarnas första avsnitt, men det är vårat...

Vadå? Sjätte, åttonde, jag vet inte ens. Vi kunde inte hålla oss. Nej, det kunde vi inte. Och vi gjorde så många tafatta försök att vi till slut kände att nu har vi det.

Någon gång kanske det kommer ut på en sån där... Du vet när man hade DVD'er så köpte man också så här... Director's Edition, där man fick med outtakes. Nej, outtakes fick man inte, men man fick deleted scenes och sånt där.

Aldrig särskilt bra. Det var alltid ganska bra att de klippte bort dem. Absolut, men såg du Christopher Nolans... Han gjorde någon intervju nu, typ någon dag sedan, där han pratade om just det här med att det finns någonting i att äga sina filmer.

Nej. Att vi lever i ett samhälle där vi mer och mer abonnerar saker. Vi abonnerar liksom musik, vi abonnerar film, vi abonnerar till och med våra bilar. Möbler. Allt.

Allt. Ingenting går att laga längre, du måste lämna in det till den du köpte det av. Du ska betala för rätten att se en film istället för att bara ha filmjäveln.

Du köper den en gång och sen stoppar du på den när du vill. För det är inte det vi ska prata om idag. Vi ska inte prata om DVD'er. Nej, nej. Vi ska prata om... Innan vi pratar...

Min festmö, förresten, ska jag säga. Jag höll på att säga min tjej. Nej, men det stämmer inte, fan. Man ska gifta dig. Jag är 22 och säger min tjej hela tiden, när man känner att...

Det kommer inte till dig, en man från din klassinlighet. Då har man en kvinna. Du är en adelsman. Då har man inte tjej. Adelsmän har... De har jungfrur. Jungfruar och hertiginginnor.

Nej, men vet du vad hon sa till mig? I början, första året. Jag växte upp med när mamma och pappa fanns. De är döda. De är jättedöda. Sten. Du hade en jävligt gammal pappa, hade du inte det?

Visste du det? Har någon sagt det? Nej. Hur visste du det? Det är väl liksom det enda din bror har skrivit böcker om. Han har skrivit böcker. Det är det enda han pratar om.

Du skämtar. Nej, det är det enda han pratar om. Han har skrivit om min bakgrund. Nej, men så här. Hur gammal var han när du kom? 60. Jag såg ett i artiklar idag om att Janne Hämn, som du kanske känner säkert.

Nej, det gör jag inte. Har du träffat honom? Nej. Nej, det har jag inte. Han var 55-åring. 55. Ja, då är det rubriker. Men då hej. Och din farsa var 60 när han dundrade upp den.

Det är ändå. Ja, det är ändå buntransvärt. Också mamma, faktiskt. Av alla. Av alla. Men hur gammal var din mamma när du kom? 28. På riktigt? Ja. Han var 60. Men då, när man är 60 som man, så här är det bara.

Då har man ofta pondus. Absolut, men det här är ändå lite. Nu är det överkant. Det är överkant. Ja, det är det. Det är, alltså, vet du vad? Låt oss säga så här. Det var andra tider.

Ja. Är inte det det man säger när man inte vet vad man ska ta vägen med någonting? Jo, det var en annan tid. Det var en annan tid. Han var barn av sin tid. Men ja.

Jo, han var ju född 1919, liksom. Förstår du? Han var född 1919. Ja. 1919, han krigade i vinterkriget i Finland. Men han köpte varje fredag blommor till mamma. Och jag växte upp med det.

Kringiga 28-åringar som gör. Nej, precis. Men det roliga är nu, det som har hänt nu, är att jag började göra det ett tag. Eller nej, jag började aldrig riktigt göra det med Emelina.

För att det var någonting som... Vad för någonting? Att köpa blommor. En gång i veckan? Ja, eller då och då, liksom. Men det är också lite seriemördar-vibe. Vet du vad?

Vet du, för jag tog upp det här. För att hon hade köpt blommor. Och då tog jag upp det. Är det här bara i mig? Frågade jag. Eller är det någonting i att det är lite...

Det är nog så här att det är killar kanske inte ska köpa blommor. Utan killar kanske ska provida så att kvinnor ska kunna köpa blommor om de vill. Men en kille köper inte blommor.

En man gör inte det. En man går väl inte med små fina fingrar och plockar blommor. Han kommer väl hem i så fall med... Vänta, vänta. Nej, men om man nu ska se över...

Jo, jag hör vad du säger, men... Jag har aldrig funderat på det här förrän du sa det nu. Hon säger, hon påstår att... Jag tror inte att särskilt många kvinnor egentligen...

De uppskattar att någon gör en ansträngning, men inte att det är blommor. Nej, men hallå, det är ju gesten. Ja, att man ger någonting. Ja, förutim var det blommor, nu är det whatever.

Men var det ens blommor förut? I don't fucking know, jag var inte där. Nej, pappa var där. Han är skyldig till Grimberg 300 spänn. Nej, men köper du blommor till Daniela?

Nej. Nej? Om du köpte det, skulle hon bli lite så här... Jag har varit så här, Daniela är snart 15 år, men jag skulle komma hem med blommor. Hon skulle tro att jag gjort något dumt.

Ja, men då skulle hon börja bli... Hon skulle bli väldigt misstänksam. Men om du skulle fråga henne, älskling, jag tänkte köpa lite blommor en gång i veckan. Skulle hon inte säga, du, fan, lägg den energin på att dra in cash istället.

Ja, vet du... Ja, men alltså, Daniela uppskattar snittblommor. Det händer ju att hon har fått blommor. Shit, kom igen. Av dig? Av dig. Ja, jag vet vilka blommor hon har fått.

Premiärblommorna. Visst är det så? Någon ser det på premiären när du tackar alla på Scandiascenen. Och så kommer du hem och drar bort de här. Jag ska vara helt ärlig, när jag var som mest premiärig, då kom aldrig hem ens.

När blommorna försvann någonstans. Ja. Under kvällen. Men du, jag funderar på en grej. För vi har ju ett preview-avsnitt som ni kan ta del av. Som beskriver hur vi lärde känna varandra.

Kort resumerat, vi träffades för 25 år sedan. Det var din första intervju som journalist. Det var min första intervju som skådespelare. Av en händelse så möttes vi i det sammanhanget.

25 år gick. 25 år gick och nu har vi blivit vänner och har påbörjat den här podden tillsammans. Är vi inte vänner? Jo, men efter intervjun så ska vi tillägga att du var arg på mig.

Ja, då var jag, apropå det här med huruvida jag blir kränkt eller inte. Då var jag ju väldigt lätt kränkt. Så som är vanligt för många unga män. Säkert kvinnor, men framförallt män.

Då var man lätt kränkt och så. Och jag upplevde att den här matador-kommentaren då som... Du säger att... Fast jag sa N-ordet på något sätt. Ja, i din värld var det det.

Det är helt ofattbart. Att jag sa så? Nej. Nej. Alltså min reaktion på det... Nej, men alltså min reaktion på det är helt ofattbar. Och sen hela den här artikeln.

De vi var då. Lyssna på, vet ni vad? Gå in och lyssna på vårt preview-avsnitt. Det är stundtals uppfriskande och förhoppningsvis väldigt roligt att lyssna på. Vi tycker det har varit kul att göra i alla fall.

Hur eller hur? Jag har en fundering. Det här är en fundering. Jag trodde att du och din familj Man löste svenskans korsord. Det var svårt. Det var nåt annat än de här nyallas.

–Jag är dyslektiker och har inte läst ett korsord i hela mitt liv, men jag har förstått att det finns de som finner njutning i det. –Ja, men så är det. De har Svenska Dagbladet varje söndag ett som är väldigt svårt.

Då bad hon mig varje gång... "Karl-Johan, gå och slå upp Odysséus." "Vem var den tredje råsmannen på båten?" Alltså, jag menar, den traditionen att bli tillfrågad och att tycka att det var kul att ta reda på saker.

Ja, det går inte att... Money can't buy. Jag menar, det är... –Det går inte att se utifrån. –Nej, nej, nej. –Utan det är ju ett med uppfött kapital. –Ja, men det är...

Jag tycker det är superintressant. Och sen såklart, att de som visste vem pappa var... Okej, ingen i min ålder visste det, men deras kanske farföräldrar visste. –Men jag kan bara jämföra...

–Och det är klart att jag har fått jobb på grund av det. –Det vet jag. –Okej. Okej. Intressant. Det här kommer vi att komma tillbaka till. Mina damer och herrar, det här kommer vi att komma tillbaka till.

–Ja, men så som du har fått ridits på Varela-vågen och varit den sista i raden av Varela-framgångsrika skådespelare, och så kommer du in. Det var kul att se. Du sitter på cykel.

–Alltså, jag bara... Ja, det stämmer. Tack. –Ska du ha en kniv i det? Nej, jag tänkte mer, shit, jag har gått jävligt bra faktiskt. Tackar. Nej, men det är inte så jävla intressant att höra, kanske, men jag kan absolut relatera till ett före och ett efter.

Jag var ju en vanlig dödlig fram tills jag var 30, och sen så bara pang, och så helt plötsligt så är alla dörrar öppna. Men av din egen... I ditt fall, vad man ser på utifrån...

Okej, men jag slickar inte... –Jag har ju det på det sättet. Mitt efternamn har inte betytt ett skit. Min farsa är en vanlig dödlig, min mamma är en vanlig dödlig.

Absolut. De är inte ens svenskar, liksom. Fick du pengar? Hur då, menar du? Alltså, pengar har de. Nej, inte på det sättet, nej. Nej, inte på det sättet. Vi har tom pengar.

Och inte av dem, för de hade inget att ta av. Men jag var ju en busig tonåring. –Var du lite olydig? –Jag var väldigt olydig, Kalle. –Hur olydig? –Jag var superolydig.

Åka in i förran. Nej, men alltså jätteolydig. Jag har varit så jävla olydig. Men det här var jag tycker är intressant, eller det finns många saker jag tycker är intressant.

Men du är en spännande person och en intelligent person. Ser du att jag försöker... Och vi pratade ju för x antal veckor sedan, eller om det kanske var någon månad sedan, om en händelse som jag minns, som jag vill att vi djupdyker in i.

Och det var ett tillfälle när du var på ett bröllop av en viss dignitet. Det var så... Om jag inte minns fel, så var er majestät, konungen som heter Carl-Gustaf XVI, Carl XVI Gustaf.

Carl XVI Gurra. Ja, men Carl-Gustaf XVI var på bröllopet. Hur kommer det sig att du var där och hur var det? Han var där. Nej, men det var... Jag tror att man bryter säkert mot så många regler, men det spelar ingen roll.

Jag var på Carl-Philip och Sofias bröllop. Okej. Och jag var där för att jag umgicks... Det låter som att vi är vänner. Nej, jag och inte bråkar. Men jag bara tänkte, jag umgicks med Carl-Philip och Sofia mycket, för jag jobbade...

–Stopp! Har du varit kompis med Carl-Philip, alltså vår prins? –Det här är den lilla Mattias som är så här... –Har du kvar något sånt i dig? –Vadå? –Att det finns något som är...

För du kom från... Hur säger man? –Jag tror det. Alltså, mina föräldrar har ju ändå gjort bra ifrån sig, tycker jag. –Men är det fint med kungligheter? –Ja, det är det fan.

Det är klart att mina föräldrar är ju... –Det är det hos arbetare. –Jo, men min mamma var ju hemma förut tills jag var 20-någonting och så började hon jobba som lärarinna sent i livet och hamnade i Rinkebyskolan där hon passade in på grund av att hon hade en stark brytning.

Så det är klart att hon är en kvinna av folket. Min farsa utbildade sig som ekonom i Sverige, men det gick aldrig bra så han gick tillbaka till att jobba som kypare. Men så min pappa jobbade som servitör och innan han flyttade tillbaka till Spanien som han har gjort nu när han blivit pensionär så avslutade han sin yrkesresa på kvarnen som är de här klassiska bajenkrogarna.

Och det sjuka är ju att jag, när vår relation hade börjat bli sämre, ägde ju en bostadsrätt ovanför kvarnen. Så det var en jävligt tydlig klassresa. Han jobbade med att servera bärs till fulla bajare och jag bodde tre våningar ovanför honom i en lägenhet.

–Och han mötte inte din blick när... –Jo, jo, alltså stolt. Jo, men sen så vår relation... –När han sa, är inte min son. –Det här är inte min son. Jag var nog lite oskön.

Nu vet jag inte varför jag är så ärlig helt plötsligt. –Hur oskön mot honom? –Jag tror att jag var... –Jag har sagt, pappa, look at me. –Det var som han i Goodfellas.

–Han är pojken, packar hans bil. –Ja, med karaktären. Jag tror det lite grann. Och det är inte så jävla sexigt. –Fan, jag ser det nu framför mig. –Jag tror inte att det är någonting som jag har tänkt på först jag svarar nu.

Att jag kanske har varit en sämre son än vad jag behövt vara mot honom för att jag har hyllt ett agg mot honom för att han var dålig mot mig när jag var liten. Så jag betalade tillbaka det med att gärna visa bilen och kolla hur jag bor och kolla hur jag lever och kolla vad du gör. –Och så vill du se hans ögon?

–Ja, typ så att du ska inte bara vara stolt, du ska också vara avundsjuk på mig. –Wow. –Jag kom på det nu. Jag vet att jag och min pappa har massa olösta grejer.

Det är någonting också som jag har lagt märke till. Nu är vi tillbaka med överklassen, men det tycks vara en överklassproblematik att hålla på och gegga med sina föräldrar. Jag har inte tänkt på mina föräldrar en enda gång sedan jag fyllde 25.

Man har inte tid. –Du har inte tid och du ska betala räkningar och du lever ditt liv och de har inte heller... –Ja, också, sluta gnäll. –Ja, sluta gråt, liksom. Jag tror att det där är en klassfråga också, att hålla på så här.

–Mor och far, mor och far, ja, mor och far och midsommar och... –Exakt, medan alla andra hade det mycket värre, men bara satte plogen i marken. –Du har inte tid, du försöker bygga ett liv.

Det som är också att om du växer upp i ett land som Sverige och så kommer du från ett annat land då är det ju inte så att du går runt och har... Vad är det man säger? Skygglappar.

Du ser ju var det finns möjligheter. Du ser ju hur bra folk har det. –Ja. –Så fort jag blev vuxen, jag har inte gått runt och medvetet hyst massa agg mot min farsa för att han slog mig eller whatever och det är så synd om mig.

Jag har inte riktigt haft tid. –Nej, och du har inte fått ältare med Daniela. –Nej, eller liksom din bror som har skrivit sju böcker om sin pappa. –Jag förstår. –Det där känns som...

Det blir väl mer tydligt om dina föräldrar är någonting man ser upp till eller vill leva upp till. –Det där kan jag förstå i en vanlig känsla som man har då när kända människor ska gråta ut om sina barn på nyhetsfronten. –Ja, eller liksom hela tiden...

Jag har på något sätt... Jag tror eller tycks Slottet halv fyra på natten. Man är bra i gasen. Han är bra i gasen. Han är inte heller rädd. Han håller sig alert till varje pris, kanske.

Och jag höjer handen. Och jag hoppas att... Snälla, don't leave me hanging, tänker jag. Han skulle aldrig göra det. Och han höjer den. Bam. Inga ord. Inget onödigt.

Bara en broderlig high-five med kungen. Och sen strajfar han vidare. Sen gick han och rökte. Det var mitt kungaminne. Alltså, vi måste ta en paus. Det här är ju...

Förstår du fett det här är? Nej, men det är ju inte det. Men vad fan säger du? Min, vad ska man säga, adelsstory, för det är ju det vi delar nu. Adelsstories. Den är av en helt annan karaktär.

Alltså, det är liksom den totala motsatsen till din upplevelse. Okej. Vilket är roligt. För min upplevelse av... Okej, ta oss in. Ta oss in. Eller ta tillbaka. Bo slott.

För två O. Ja, det hör man. Bo slott. En magisk plats i Närke. Ägd av familjen Hamilton. Tjusigt namn också. Hamilton. Man säger en Hamilton, flera Hamiltoner. Min farbror Miro, mannen som ägde restaurangen där min farsa jobbade.

Han har skilt sig och är en fena på damer. Så han lär känna... Det här är i Sverige? Det här är i Sverige. Han lär känna en av Hamiltonerna. Närmare bestämt Katarina Hamilton.

Han lär känna, lär känna. Ja, de blir tillsammans. Ja, okej. Han har ju restaurang på Skeppargatan at the time. Hon hade lite djungelfeber. Hon hade lite djungelfeber.

Hon gillade den latinska hetman. Han är ju också ganska hetleverad, även i spanska måttmätt. Men han har pondus. Han har pondus och han är en ganska kort kille. Men man kan ha pondus ändå.

Ja, det kan man ha. Det vet jag många som har, som inte är så långa. Faktum är att de flesta jag känner som är karismatiska och har karisma. Och attraktiva. Nej, men han är en jävla snubbe.

Jag såg upp till honom enormt under min barndom. Mer än du såg upp till pappa. Mycket mer. Jo, det var smärtsamt för mig. Kanske för pappa. Definitivt inte för Miro.

Men han var min förebild när jag var barn. Han var den snubben man ville vara. Den framgångsrika. Som kom med... Gav dig pengar. En pengos. Ja, ja, ja. Han var snubben.

Han var den man ville vara. Jag var avundsjuk på min kusin Mikael. Förlåt. För han fick det som du... Ja, han fick ju allt. Och mer därtill. Han var också ensam son.

Ensambarn. Hur eller hur så Miro charmar då Kattis? Som hennes nära kallar henne. Katarina Hamilton. Och det dröjer inte länge förrän de ska gifta sig. Och gifta sig när man är en Hamilton.

Det gör man på Boslott. För där har man... Det har man gjort i århundraden. Det har man gjort i århundraden. Och man har ju slottet. Där storebror bor. Fidikommiss.

Han fick ju allting i arvet. Det funkar med adelsfamiljer. Är det de det har varit serie om? Ja, det var serie om dem. Och den pojken som ville bli kock och sådär.

Ja, visst. Så hemma hos dem är vi nu. Och på deras ägor som är i princip hela Närke. Så finns det ju massvis med hus. Och små herrgårdar och allt möjligt. Och i hjärtat av allt det här.

Huvudbyggnaden är ju då Boslott. Där Katarinas storbror bor. Och vi då är ju bjudna på bröllopet. Och vi är ju, min pappa... Ni är två helt olika... Hur gammal är det här?

Jag är ju ändå såhär 27-28. Okej. Så jag minns ju det här. Men det var mer än du såg upp till pappa. Mycket mer. Nej, inte för pappa. Definitivt inte för Miro. Men han var min förebild när jag var barn.

Han var den snubben man ville vara. Den framgångsrika. Han som tog hit familjen. Gav dig pengar. Ja, han var snubben liksom. Han var den man ville vara. Jag var avundsjuk på min kusin Mikael.

För att... Micke. Förlåt. För han fick det som du... Ja, han fick ju allt. Och mer därtill. Han var också ensam son. Ensambarn. Hur eller hur så Miro charmar då Kattis.

Som hennes nära kallar henne. Katarina Hamilton. Och det dröjer inte länge förrän de ska gifta sig. Och gifta sig när man är en Hamilton. Det gör man på Boslott.

För där har man... Det har man gjort i århundraden. Det har man gjort i århundraden. Om man har ju slottet. Där storebror bor. Fidikomis. Han fick ju allting i arvet.

Det är så det funkar med adelsfamiljer. Ja, är det de det har varit serie om? Ja, det har varit serie om dem. Precis. Och det var pojken som ville bli kock och sådär.

Ja, visst. Så hemma hos dem är vi nu. Och på deras ägor som är i princip hela Närke. Så finns det ju en massvis med hus. Små herregårdar och allt möjligt. Så i hjärtat av allt det här.

Huvudbyggnaden är ju då Boslott. Där Katarinas storbror bor. Och vi då är ju bjudna på bröllopet. Och vi är ju, min pappa... Ni är ju två helt olika... Hur gammal är du här?

Jag är ju ändå 27-28. Så jag minns ju det här. Ja, men du är... Du är känd. Nej, det här är innan jag är känd. Och vi kommer dit. Och innan vi liksom kommer till själva...

Huvudbyggnaden eller huset. Vi ska ju sova. Det är inte bara en dag. Det här är ju flera dagar. Så blir vi... Vi får komma till våra hus där vi ska bo. Och då har de placerat min familj.

Det vill säga mina föräldrar och min pappas syster. I en jaktskuga som påminner om ett rätt sunkigt torp. Ja, men rätt sunkigt hus som man kanske hyr. Om man är på skidsemester på 80-talet.

Vissa plastmattor. Nej, det är linoleumgolv. Det är rätt... Det är inte så hög nivå. Det är najs, det är inte så. Men det är rätt skarrigt liksom. Och vi byter om och gör oss...

Märker du då att det här är de pissar på? Nja, jag börjar fundera på det. Jag börjar fundera på om det är... Här är liksom svartskallarna bor. Och de har också placerat alla oss tillsammans.

Vad sa du? Pappa? Nej, jag sa ingenting. Nej, för skyllmaskererade ju sig själv också. Ja, exakt. Jag ser ingenting. Jag håller käften. Men jag tänker... Min lillebror också.

Vi har tittat på honom och bara, vad är det här för skit? Vi hade förväntat mig ett slott vi ska till. De bara, ni kan plocka bär här borta. Typ. Här har ni varsin hink.

Nej, men du vet. Så jag bara så här, okej. Och så många komplex som kommer in kanske. Som inte andra har. Nej, och nojer och grejer. Man själv bör med sina egna neuroser.

Sina egna osäkerheter blir som förstärkta i den här situationen. Och jag kommer ihåg så väl. Vi kommer då till själva slottet. Jag hade på mig min svarta kostym, vit skjorta.

Det var ett misstag. För att när jag kommer då till huvudbyggnaden. Då stöter vi på folk som man känner ytligt. Som är då vänner till Miro. I första hand kunder, alltså folk som bor på Östermalm.

Som besöker hans restaurang som han har blivit vänner med under årets lopp. Och jag hamnar väldigt fort i en situation där. Så fort jag kommer in på slottet. Då är det en dam som frågar mig var toaletten ligger.

Och jag hajar ju ingenting. Jag bara, jag vet inte. Jag tyckte jag såg någon dörr där borta. Hon tittar på mig väldigt förvånat. Som att mitt svar var helt orimligt.

Och så går det typ tio minuter till. Jag står och småsnackar med mina kusiner. Vi står i ett hörn och ser inte rädda ut. Jag minns att jag tittar ut över en enorm sal med rustningar.

Som ett slott. Och så är det framför stor affär av Wallom Hoffe-ossigt, medans sen i sin livsstil lever väldigt likt de de påstår sig förakta. Ja, det har jag...

Är inte deras dagar räknade nu? Jag tror att det börjar luckras upp nu, att vi ser igenom deras jävla patetiska sätt att säga att de är... Nej, men jag hatar dem.

Nej, men att se de rika jävlarna håller på att prata om solidaritet och det är lätt att vara solidarisk. De fattar inte att det är skitlätt att vara solidarisk om man har cash. Och i vilket sätt är de solidariska?

För de säger något. Det är Pray for samhället. Alltså så här, jag tror att... Jag kan inte... Jag vill inte... Vi ska inte gå igång på det. Men du blir så jävla arg.

Du blir så jävla lack. Du blir så jävla arg. Jag blir arg, men du blir inte. Men du! Jag är färdig med det här. Vi har snackat om det här. Jag blir ju inte arg på det här sättet längre.

Jag hörde att jag blev arg. Jag höjde rösten. Men jag blir inte arg. Jag har varit arg. Nej, men föraktfull. Knappt. Jag är väldigt jävligt... Alltså fan... Jag säljer ingenting.

Jag bara säger. Vi har ju gjort ett löfte som vi vill dela med oss av till lyssnarna. Vi har väl rör det nu. Och det är att vi ska ju faktiskt leverera ett avsnitt i veckan med undantag för specialveckor där vi faktiskt bjuder på ett litet extra avsnitt.

Där det kan bli två avsnitt faktiskt. Då då? Vi tänker inte säga när. Aldrig mindre än ett. Aldrig mindre än ett avsnitt i veckan. Ja, och där kan vi ändå få utlopp för sånt.

Alltså, kanske inte att de människorna kommer själva och berättar. Jag är inhycklare, det gör de ju inte. Men däremot så kan vi prata med intressanta människor som är med och drar av kläderna på kejsaren och visar att han är naken.

Ja, exakt. Och liksom att också... Vi har ju en överenskommelse sinsemellan att vi ska behålla nyfikenheten, garva, ha kul åt... Brus upp ibland kanske? Tydligen.

Vi vill också ta hit folk och låta dem få berätta sin syn på det. Vad det nu kan vara. Och att inte liksom gulla för mycket med dem på så sätt att man ska försöka skydda gästen.

Utan den som kommer hit och pratar med oss förväntas vara närvarande och sig själv. Och vi är inga journalister. Och åtminstone jag är ingen journalist. Nej, jag kommer inte ställa någon mot väggen.

Nej, nej, nej. Eller såhär, ni måste ta ansvar för vad era gäster har gjort. Jag tar ansvar för vad mina barn har gjort idag på skolan fast jag inte var där. Och sen kan jag ta ansvar för vad jag gör och inte gör.

Jag tar absolut inte ansvar för vad en annan vuxen människa har gjort eller gör. Exakt. Där har vi ännu en tårtbit av samtiden. I won't do it. Men hur eller hur?

Jag tror vi är i mål. Jag tror det. Vi skulle kunna sitta hur länge som helst tror jag. Vi har inte pratat om... Vi kan ta det nästa vecka. De som poserar så jävla mycket.

De jävla asen som låtsas vara så. Vi har ju exempel på det. Vi tar det nästa vecka. Ingen censur. Inga bip. Då är vi igång. Nu är vi igång. Det är kul.