FÖRSPEL - PILOT - TORRKNU**

Där olydnnaden slår rot, rämnar förtroendet. Där spricker ordningen och där vacklar tryggheten, tills allt vi byggt tillsammans inte längre står fast. Vi kör, vi är igång, vi är igång.

Vi är igång med vår podd. Ja, jag har gjort Real 4. Jag har torrkört några gånger. Vi har kört utan skydd, rakt in bara, ett par gånger. Och jag skulle säga att det här är...

Nu när våra kära lyssnare får ta del av det här materialet så uppfattas det som ett premiäravsnitt. Men i själva verket är det avsnitt sex, får jag det till. Fem, sex.

Du! I den här handen, jag har ju en kamera här, så håller jag då en tidning, en traditionell papperstidning. Lokaltidning från Södermalm. Södersvepet. Nummer fyra.

Maj 2000. Det är 26 år sedan. Ja, det är riktigt sjukt alltså. Ja, Lucky Månggarda på framsidan. Lucky Månggarda, hon har gått bort. Allvarligt? Ja, hon har lämnat oss.

Jag gjorde två intervjuer, en var med henne. Jag jobbade framförallt på ett fruktlager i Årsta Partihallar. Och så försökte jag bli journalist. Intervjuade henne.

Blev så kär att jag... I Lucky? Ja, så jag började sno frukt från de här stora fruktlådorna med en massa exotiska frukter. Åkte hem till henne. Nej, men sluta. Hon har vikt in.

Ja, hon har gått bort. Det kan man kanske tänka sig. Men så träffade jag då... Okej, förlåt, jag avbryter dig. Förlåt, jag blev otålig. Men ändå liksom... Hon drack helst Coca-Cola eller vatten.

Ish. Och Femta Nyl. Man dricker det fortfarande va? Senaste boken, Örnens gåva av Carlos Castaneda. Ja, hon fick coverstory för att hon är tjej. Jag har ingen aning.

Är det så? Nej, men jag antar att... Jag måste bläddra lite jävla... Åh, här är han. Och här kommer då på sidan nio, eller något. Mishan är en tönt. Det var då din karaktär i nya tidiga.

Ja. Ingen soft grej att säga. Det är ju otroligt unlikable. Jag slås ju direkt av att jag gillar inte den där snubben. Sådär kan du inte säga. Det är helt bananas.

Nej, det är inte så bra för serien. Det är inte bra för serien och det är inte heller bra för den här 20-åriga idiotens varumärke. Skulle jag vara hans arbetsgivare så skulle jag sparka honom.

Och det var ju det som också arbetsgivaren gjorde. Inte allt för långt efter när den här intervjun publicerades. Ja. Alltså, till att börja med. Mischa är en tönt.

Det betyder ju att jag tycker att jag är jävligt cool, till skillnad från min karaktär som jag gestaltar. Och det är ju väldigt viktigt för mig här att alla läsare ska fatta att Mischa är en tönt, inte jag. Jag är cool.

Och det är ju det okoolaste man kan göra. Men nu är det hårt mot dig själv. Ja, men jag tycker att jag förtjänade det. Nu ska vi se här. Du är nybliven stjärna, ganska mycket nybliven.

Det här var ju långt innan Snabba Cash och så. Det här är tio år innan. Ja, och jag är 21. Nej, 20 år. Det här är väl din första intervju? Min första riktiga intervju med en känd person.

Supernervös och med block och penna och diktafon. Och vi såg oss. Okej, då är vi där. Svepet träffar honom på favorithaket Baltasar vid Götgalsbacken. Han har kostym.

Vad reagerar du på? Att jag nämner det eller att du hade det? Att jag hade det. Hade du inte det? Jo, men jag menar i allmänhet. Nej. Nej, så du hade ändå... Det här är fint om du säger...

Jag har ju klätt upp mig. Du visste att det skulle vara en fotograf. Ja, det vet jag inte. Eller det visste jag säkert, men... Det här är fruktansvärt. Alltså, han har kostym, röker nästan oavbrutet och gestikulerar som en matador.

Den där är ju riktigt appropriering, va? Är det så? Det är väldigt överdrivet. För det gjorde du nog inte. Nej, men jag minns att jag blev väldigt kränkt av det här.

Men jag blev ju kränkt av allt när jag var 20 år. Men jag minns att jag tyckte att det var väldigt jobbigt att du sa så. Jobbigt? Jag undrar om du lackade. Jag blev jättearg.

Var det så att du blev jättearg? Ja, jag blev arg. Jag tyckte att det var rasistiskt. Men vet du vad? Du hörde inte av dig om det, tror jag. För då hade jag blivit livrädd.

Nej, jag sa väl ingenting. Nej, inte vad jag vet. Nej, jag minns att jag tyckte att det var jobbigt. Alltså, fan, matador. Snackar du matador? Din morsa matador.

Din mamma är matador. Jag tyckte inte att jag var matador. Han har kostym, röker nästan oavbrutet och gestikulerar som en matador. Fort och temperamentsfullt berättar han om kändisskapets för- och nackdelar.

Jag kan aldrig veta om tjejen på krogen pratar med mig eller min rollfigur Mischa. Okej, du var ju en women's man. Womanizer. Womanizer. Du tyckte ändå att det var jobbigt att de blandade ihop dig.

Är det den riktiga Mattias som vill ha? Det är lite sårbart där. Det har också hänt att killar har muckat med mig ute. Men det ser jag inte som något problem. Men vi tycker måste tycka om den här killen också.

Nu. Killa Mattias. Jo, det är klart. Det här kommer jag ihåg. Det var roligt. Jag fick ju det här jobbet. Jag gick ju på teaterlinjen på Sörlatin, även om jag aldrig gick ut skolan.

Så var jag ju där, liksom. En dag. Och då dök det upp en äldre tjej som vi pratar äldre i förhållande till min ålder. Hon var väl kanske 25, tror jag. En kvinna som hette Malou Schulzberg som var talangscout.

Så hon kom till skolan och letade folk till den här serien som TV4 skulle göra. Jag kommer ihåg att jag såg henne och jag stod där och var cool i korridoren med mina hiphop-kläder och liksom var jävligt skön. Och hon...

Det var som att säga... Ja, jag stod och var skön. Jag var en massa skön bara. Jag gjorde så sköna moves liksom. Jag skulle se lite cool ut. Jag visste inte vem hon var.

Jag tyckte bara att hon var snygg. Så enkelt. Och så började vi surra. Och hon berättade att hon var där för att hitta folk till den här såpan som hon var med och rollsatte.

Och jag var liksom inte intresserad. På den tiden var det ju... Nej, men såpan var ju töntigt. Jag var ju för cool för sånt. Men någonting i mig bara så här... Ja, men...

Ja, hon bara, men du ta mitt kort. På den tiden var det ju inte mobiltelefoni som nu, så ta mitt kort. Fick man ett kort, ett faktiskt papperkort med telefonnummer på.

Ring om du ångrar dig. Stoppa det i fickan och bara, vi ses typ. Sånt. Ja, kanske. Kanske inte. Något lite töntigt. Och det började så. Hur som helst, ska vi se...

Ja, här står det det jag säger till och med. Hon frågade om jag ville provfilma för en reklamfilm. Jag fick inte jobbet, men det ringde snart igen och frågade om jag var intresserad av en roll i en ny såpa.

Det minns inte jag. Det kanske var så. Mattias har blivit en favorit. Nej, men det här kan jag läsa. Det går inte. Nej, men jag kan inte skriva det. Nej, men sluta.

Nej, men jag tänker inte göra det. Det går inte. Nej, men Mattias har blivit en favorit bland tjejerna för sin roll. Nej, men det är jag som påstår. Ja, du påstår det.

Men det är... Det är inte så att du säger det om dig själv i tredje person. Det hade varit... Det hade varit jättekonstigt. Mattias är räddare. Nej, det här är mina åsikter.

Eller min syn på det. Att jag har blivit en favorit. Så var det ju. Ja, okej, fortsätt. Men oj. Jag bara spottar sanningar här, 20 Ungkastet. Jag på sätt som har nästan försökt hålla...

Inte hemligt, men det är också så när man träffar någon nu, så man vågar knappt säga det högt, så är man rädd att försvinner. För att det är så sällan det händer att man träffar någon i vuxen ålder som är... är det så här?

Det gör man ju inte. Nej, och kanske ännu mindre killar. Nej, det gör man ju inte. För att jag tror att killar är gjorda för att få... man skalar bort vänner. Mm.

Så kan det ju vara. Man har ju mindre vänner nu än vad man hade när man var 20, det är ju en sak som är säker. Ja. Men många blir ju mer och mer sig själva, att man orkar inte hålla på att jiddra, eller orkar inte hålla på och anpassa sig efter andra.

Det tror jag. Och det kommer med åldern. Det kommer med åldern och det kommer med familjelivet. Ja, jag har ett litet test. Har du test till mig? Ja. Vadå? Jag har ett litet...

jag har gjort ett litet... Det handlar faktiskt ganska mycket om det här med roller. Okej. Som du tog upp ämnet för 25 år sedan. Om roller som vi spelar. Det är så roligt att vi sitter här nu och pratar om roller, och så har vi den här artikeln utan att vi liksom vet om att det handlar om roller där.

Jag visste inte att vi pratade om roller i artikeln. Okej. Jo, jag tänkte ta med dig på ett litet test i saker som jag är. Mm. Och så ser vi om du... hur länge du är med mig.

Hur länge vi går hand i hand i det här. Okej. Okej? Mm. För vi pratade också om olydnad. Det har vi verkligen gjort. Ja. Men du har ju varit jätteolydig, Kalle. Ja, du också.

Ja, ja, ja. Jo. Men du har varit... Fast du har varit olydig på riktigt. Ja, eller hur då? Men du har ju sagt, hej, ta av dig jackan. Jackan. Jackan. Är det Kanada Goose, eller?

Ta av den. På jackan. Nej, men har du sagt det någon gång? Ja, det har jag gjort. Ja, det är olydigt. Det är olydigt. Jo, men jag har gjort massa olydiga saker. Det har jag gjort.

Och du... Dumheter. Och sen har du också som... Typiska jävla olydiga jävla ungar, jävla jobbiga ungar. När det var skolkorterna att du... Ja, nej, det är ju fruktansvärt.

Jag hittade en skolkatalog i någon flytt någon gång. Jag hade ju liksom inte tänkt på det här. Vadå, du dök upp i 8H i den skolan och den, och i olika klasser och...

Det finns många typer. Mm. Olydnad. Att vara olydig i det stora är ganska lätt. Det är nästan så att man kan säga att ju större olydnad, desto lättare är det. Att vara olydnad, då menar jag att säga nej till chefen.

Det är inte så svårt. Det kräver bara ett mod i stunden, eller att... Det kräver ingen stor... Det krävs inget engagemang, annat än en reaktion på sin... På miljön man är i.

Det kanske krävs bara ilska till något sätt. Ja, eller att någonting händer och du liksom bara instinktivt reagerar utan att filtrera dig liksom. Men precis, och att det krävs...

Man behöver inte vara en stor person, utan till och med att det kan förväntas ibland att vara olydig, att rösta på ett parti som man inte borde rösta på. Men olydnad kan ju också ha jätteallvarliga konsekvenser. Ja.

Beroende på när du är olydig och hur. Och för vem skull. Och för vem, och liksom på vems bekostnad. Exakt. Ja, precis. Och av vilken anledning. Av vilken anledning, ja, exakt.

Och i vilket sammanhang. Men jag tänker att den riktiga olydnaden, den roliga busiga... Nu kommer... Du har nog någonting på gång, jag ser på dina ögon. Nej, men jag har bara en tanke, för jag vill bara...

Peña av oss. Den riktiga olydnaden har ingen publik. Den görs i det tysta. Som att man slänger... Eller man... Jag slänger ibland glasflaskor i soporna. Det gör jag.

Och det ska man inte, för det finns ju en... Det finns ju en glasinsamling. Man har ju en påse någonstans. Man sköljer flaskan så att det inte ska lukta gammalt vin.

Och så ställer man i en papperspåse. Nu snackar vi klassisk återvinning här. Ja, precis. Så går man en gång. Ibland, och tömmer, kastar den. I de här igloserna. Just det.

Gör inte det. Jag har gjort det två gånger i livet. Vad sa du? Du har gjort det två gånger i livet? Ja. Jag har kastat i sopen. Och det är härligt, alltså. Så tror jag.

Ja, man bara kör ner. Det spelar ingen roll heller hur full soppkorgen är. Tar man den bara med snälla sidan upp först, då kan man... Då finns det inget stopp. Man kan trycka i flera.

Och när det kärvar lite, då tar man lite. Smörj in halsen på den här flaskan och trycker ner. Eller hur? Man ger det lite lub. Lubrikation, bara. Lubrikation. Här ska du få.

Trycker du bara det skiten. Ja, en till. Det är inga problem. För att... Hur många får man in då? Formen gör att man liksom... Ja, det är ju väldigt... Precis. Det finns ju sån spetsig...

Spetsig som plöjer in. Som en kon. Ja. Spjälkar in den där jäveln. Och på något sätt så mår jag väldigt... Jag vet inte. Jag mår väldigt... Jag mår jättebra. Ja, jag fattar exakt vad du menar.

Av det här. Alltså, jag förstår precis vad du menar. Ja. Att det finns något härligt i att... Där får man inte göra. Man ska gå och göra det där. Men jag gör det här.

Säg inte åt mig vad jag ska göra. Ja. Jag skiter i dina regler. Står vi med varandra? Ja. Det gör vi. Men jag bor ju på landet. Där kanske det är väldigt skönt. Nej, fan.

Nej, men det gör jag inte. Däremot så är sophanteringen något helt annat när du bor i hus på landet. Eller villa, eller vad det nu... Det blir en helt annan grej.

Ja, för där har man... Du måste ta ansvar på ett helt annat sätt. Ja, och de vägrar ju hålla på och sopa där. Ja, du måste ju också ta då. Alltså, du kan ju... Du har ju liksom sopkärl då, som jag har lärt mig att det heter.

Kärl, ja. Chowps... sopkärl. Har du två stycken? Ja. En brun och en grön. Ja. Och det är liksom... De kommer ju och hämtar dem med lastbil och sådär. Men jag menar...

Allt det övrigt får du ju ta själv till tippen, eller vad du nu gör med det. Det är ju upp till... Alltså, det... Jag ska ju tänka mig det, att du är där och... Nej, fuck.

Jag glömde rulla ut kärlen. Kärlen? Vad är kärlen? Springer ut innan gubben kommer. Nu har jag haft sådana här konflikter med de här. Med sopgubben? Ja. Det ska man inte ha va?

Är inte det en sån per kontakt som är bra i gangstervärlden? Ja, om inte i Sverige. Jag önskar att det vore det, då hade vi inte haft de här problemen. Hade det varit hon i sopranos som kom en varje torsdag, liksom.

Det hade ju varit guld. Då hade man kunnat gilla dem. Han vill att det ska vara... Jo, det här är kommun. Det här är ju liksom kommunalskött. Det går inte att snacka med dem, va?

Jag kan inte snacka någonting. De skiter ju... Ska jag berätta nu? De har ju... Det har varit ju... Det har varit ju... Jättelack, alltså, på ett sätt. På sopgubben?

Nej, men under den perioden jag var som sämst. Alltså som sjukast. Då... En vinter där. Det var väl fyra år sedan, eller vad var det? Ja, det är fan fyra år sedan.

Tre, fyra år sedan. Så under flera jävla månader så gjorde de vårt liv omöjligt för att vi kunde inte ställa soptunnan där den ska vara på grund av snö och sådant här i Norrland. Så den stod inte exakt där den ska stå men den var ju...

Vi pratar liksom... 20 Den lilla kuststaden de kom ifrån. Det var flera lax som gick dit. Det var så trångt att kyrkan, som är en gammal katolsk kyrka från 1100-talet, den var sprängfylld och på torget utanför var det 500-600 man som inte gick in.

Längst fram stod jag med min lillebrorsa. Vi lever olika liv. Och vi var så jävla flummiga. Vi hade ju rökt hur mycket som helst. Ja, ni var ju inte barn här. Nej, vi var vuxna.

Det var många år sedan nu, men vi var säkert 10-12 år sedan. 12 år sedan. Vi var jätteflummiga. Ni hade rökt på? Ja, ja, men det här är ju Spanien. Alla hade rökt på.

Ja, jag vet, men ändå... Jo, men du vet, bara copa med stunden. Man rökte några blås och sen gick man in. Och med min morbror, det var inte så att jag... Ja, jag fattar.

Det är inga konstigheter. Nej, jag vet. Och det var inte så att du var... Ensam om det. De gånger jag har gjort det så har jag bara... Jag kan bara inte sluta skratta.

Men det kunde du kanske i det här läget. Jo, absolut. Det var det jag skulle komma till. Det kunde jag inte. Jag trodde... Det gick inte. Det var så problem... Alltså, det var katastrof.

Du fnissade. Nej, men vi rev ner huset. Det blev en stand-up. Prästen, det är ju latin. Det här är ju gammaldags katolskt med körgossar och pedofili och hela skiten.

Det här är ju liksom 1200-tal. Tiden har stått still. Kvinnorna bär ju svart. Inte bara på själva ceremonin, utan har gjort det sedan deras män dog 25 år innan. Det är helt bananas.

Min lillebror kommenterar att... Vad har han viskat till dig? Prästen var på. Domini, integrani... Så säger han, kolla på kurgossen med flaggan längst till höger.

På svenska. Ja, ja. Han måste på svenska. Annars förstår jag det. Men han väser. Kolla på honom. Då står det en person som har en funktionsvariation. Han står längst bort i hörnet.

Och han är en kopia av prästen. Alltså en kopia. Prästens pojk. Det måste vara. I katolsk tro så får ju inte prästen ge oskuld. Prästen har ju aldrig legat. Men i den här byn så fattar man.

Ja, och han är kopia. Fast lite varierad. En variant. En variant. På prästen. Och han säger det här till mig på svenska. Minns du vad han heter? Prästen? Nej, pojken.

Nej, pojken vet jag inte. Prästen är Don Felipe. Don Felipe. Och du wingar inte nu. Nej, Don Felipe. Väldigt spanskt. Ja, ja. Don. Det är uppduvad. Don Felicino, Don Felipe, Don Cicopadinho.

Alla läkare, advokater, präster är Don. Jag gillar det. Det är helt bananas. Var går gränsen för vad som inte är Don? Tandläkare är inte. Jo, det kan det vara. Men det är en generationsgrej.

Jag tror att det där håller på att dö ut i takt med att Spanien har moderniserats. När jag var liten var det fortfarande väldigt vanligt med oxkärror istället för bilar. Och då är jag ändå född 80.

Så det var ju gammaldags väldigt länge. Det tog lång tid innan vissa delar av Galicien... Men det var en Don som du, filmstjärna? Absolut. Jag har ju hållit tal och grejer på stora vindagen.

Där i byn? Pratat från stadshuset. Kära kambadesier. Jag är Big Boy. Eller stora son. Ja, en av dem. När du då tittade på pojken... Det gick ju inte. Då tatta han in i huvudet.

Nej, men då började jag garva. Min bror Marcos sa ju roliga grejer. Marcos? Det är Marco. Marcos sa ju det. Jag började garva. Min morbror stod bredvid. Han började garva.

Sen bakom mig var mina bästa polare. Alla fattade det? Jaja. Okej, så här. Jag har en sluttes. Nu undrar vi om vi går med Ronny. Du och jag har inte så många vänner.

Vi har varandra. Vi har oss själva. Vi har vår familj. Vi har ett fåtal som man känner att det här kan jag kriga med. Vi har också den inre dialogen med oss själva, som ingen annan kan höra.

Där vi står helt själva. Din mormor sa, var det din mormor? Nej, det var din mamma som sa en sak till dig. När du var som sjukast. Ja, när jag skulle in på operationen.

Så råkade det halka ur den där. Jag tror inte hon menar illa med det. Nej, jag tror inte heller det. Men hon sa till mig, vi föds själva, vi dör själva. Och den är så jävla sann.

Det var inte hårt. Det där är bara sant. Det hon ville säga till mig, och det jag tror är viktigt. Det är att vi människor mår bra av att våga närma oss det faktum att vi står med oss själva i slutet.

Och att that's it. Och det betyder inte någonting annat än att du måste älska dig själv. För med alla dina brister. För du har inget annat. Det finns inget annat.

Vad ska du göra då? Så det här med att liksom, allt det här tillrättalagda och alla de här sociala spelen, som jag tycker är extra betonade i Stockholm av någon anledning. Och alla nojer och man ska vara på ett visst sätt och man ska uppfylla andras förväntningar av en själv.

Och ibland sina egna förväntningar av sig själv. Och man ska ha en agenda liksom, sälja något och uppfylla någon form av yttre. Allt det här är mänskligt. Men i slutändan, när det verkligen blir liksom skarpt, så måste man komma ihåg att man har bara den man faktiskt är.

Så det gäller att veta vem det är. Vem man är på riktigt. Inte den man vill vara, eller den man försöker vara, eller den man tror att man är, utan den man faktiskt är.

Och för mig blev det fett tydligt för att jag fick ett bäst före datum av någon annan som sa att så här ser det ut. Och när det hände då, då vart det jävligt lätt att sålla och få ordning på skit. Och vi lärde känna varandra i det, vilket är sjukt.

Ja, precis. Och där vi började då, som du sa, vi har roller, de förändras hela tiden. Det gäller att vara bra på det. Ja, eller precis. Det sköna är ju med att inte ha roll, det är ju att man inte behöver ens vara bra, utan det är bara att känna vad skulle jag.

Och det finns människor som... Jag vill fråga dig. Det finns folk som umgås med sina barndomsvänner. Ja, jättemånga. Inte så många dock, men det finns de som håller i dem krampaktigt.

Jag säger, man ska passa sig för dem. För sina barndomsvänner? Nej, för dem som umgås med sina barndomsvänner. Man ska passa sig för dem som umgås med sina barndomsvänner.

Det kan vara så att det är okej, men det finns en stor risk att det är tjosa i skallen på dem. Att de här har antingen inte utvecklats eller stannat i sin utveckling, eller de håller i roller som de absolut inte klär i längre. Ja, jag ser vad du säger.

Jag vet inte riktigt om jag har tänkt på det på det sättet, men jag kan säga så här. Det finns många som... Det verkar som att de håller i sina barndomsvänner så som man samlar på saker.

Man samlar på bitar av sig själv, liksom. Minnen av sig själv. Och de befäster sin position, sin personlighet i saker. I sin omgivning. Så när du inte beter dig som din roll är, då blir det liksom syntax error.

Men jag hamnade i en situation med en vän, nyligen. Vi hade jättetät kontakt. Och alltid haft. Och när jag kom ur min kris, eller hur fan man nu uttrycker det, så jag kände att jag aldrig mått bättre.

Det är så jag upplever det. Jag har aldrig varit mer lycklig. Det vill säga, när jag går och lägger mig på kvällen, så här tillfreds som jag är nu, har jag aldrig varit förut.

Det är verkligheten. Det är sanningen. I och med det sagt så märkte jag att den här människan... Den här personens valuta var hans relationer. Eller är hans relationer.

Så att när han skryter då, Jani, skryter. Jag säger inte att han skryter. Slutande. När han skryter, när han liksom ska vara så här, berätta