Klubben - Processen, läsprestation och Fredrik Backmans Mina vänner

Du lyssnar på en podd från Acast. Hallå där, den här veckan är vi sponsrade av Ako. Det känns ju som att produkter som behandlar orenheter är liksom uttorkande. Men man vill ju vara snäll mot huden också.

Ja, alltså gud ja, man hamnar ju så lätt i fällan att produkter mot finnar känns alldeles för uttorkade och typ svider. Medan de där superåterfuktande krämerna man testar istället inte känns tillräckligt effektiva mot själva orenheterna. Det känns nästan som att man tvingas välja.

Ja, men det är exakt det här som är grejen. Man ska inte behöva välja. Och det är där en balanserad hudvårdsrutin kommer in. Ako har utvecklat sin nya serie Purifying, just för vuxenhud med finnar och orenheter.

Och den är helt magisk att kombinera båda delarna. För hemligheten är ju att huden behöver både och. Serien är liksom skonsam nog för känslig hud. Samtidigt som produkterna tillsammans motverkar orenheter, dämpar rodnad och ger en intensiv återfuktning.

Alltså bästa är deras purifying booster. Jag vet. Den har du visat mig. Det är alltså ett koncentrerat serum som är ett sånt där smart steg i rutinen. Den går in och jobbar aktivt på att förhindra utbrott och minska mörka fläckar efter finnar.

Men alltså utan att liksom så rubba eller irritera huden. Ja, det är verkligen det. Det är den där klara, jämna känslan utan att huden känns stram du vet. Man får helt enkelt maximal effekt men också med maximal skonsamhet.

Vilket faktiskt stärker hudbarriären istället för att bryta ner den. Och så slipper man då välja mellan balans och behandling. Vill du också ge din hud den balansen?

Då hittar du Akos purifying-serie på ditt närmsta apotek både online och i butik. Kika in på ako.se-purifying för att läsa mer. Gud vad sjukt att sitta i studion igen efter så lång tid känns det som.

Men det känns nice. En del av mig, eller så här, jag hade velat komma tillbaka efter den här semestern och vara så. Jag har läst tio böcker, det är det enda jag har gjort.

Och jag tror typ någonstans att det kanske har varit min, å ena sidan typ så ambition. Alltså gud, det här är så tudelat. Därför att en del av mitt läsande i alla fall har varit så himla prestationsstyrt typ.

Att det är så här typ nästan påtvingat. Nästan påtvingat för att, eller jag ska inte säga påtvingat, alltså eller så här. För att jag vet hur bra jag mår av att läsa, för att jag vet hur bra jag mår av att inte ha mobilen.

Så att det är klart att det är ju lättare att ta upp mobilen och bara börja scrolla när man har lite fritid. Eller så här, när man inte vet vad man ska göra. Så att så här, lite får man ju så här, för att det där är så, alltså scrollandet är så snabba kalorier.

Som man vet är skadliga i slutändan så måste man ju liksom, inom citationstecken, tvinga sig själv lite till att göra det som känns, alltså att tröskeln är högre typ. Men också lite som att det är så här, det finns någon så här prestige i att läsa mycket. Eller för mig har det varit så.

Och att så här folk är så, ah jag har läst så mycket hela sommaren. Och jag med! Alltså jag är också så. Och tycker typ att jag är lite bättre. Eh, åh, det är så töntigt vad man håller på alltså.

Men, ja. Och det, jag tror att det är det det blir så påtvingat, alltså prestationsaktigt. Att så här, alltså som att det skulle vara sämre att inte läsa en hel sommar.

Eller alltså, jag vet inte. Det är liksom, alltså neurologiskt är det väl skitbra. Men jag tänker att det är lika bra att så, vara ute och leka. Alltså även som vuxen, eller så.

Alltså röra på sig, ha kul med sin familj. Alltså det är så här, det är inte som att det finns något så högre värde än någonting annat som man kan göra som människa. Alltså allt annat än att så sitta vid datorn eller sitta med mobilen.

Men jag menar, det finns ju en miljard andra grejer man kan göra. Eh, men jag tror att det finns något så här bajsnödigt och snobbigt. Eller så här, jag vet, eller jag har säkert varit med och reproducerat det.

Det är inte det jag säger, men jag säger bara att jag tror att jag har fått, jag tror att jag har fått uppleva konsekvenserna av det nu. Mm. Och att jag typ kanske har haft en tid där jag alltså att jag har haft en tid där jag nu så inte är lika peppad på att läsa.

Vilket jag får, alltså typ jag får lite så här prestationsångest av det. Därför att jag läser ju mycket ändå, men jag är inte så peppad på det. För jag läser mycket så här, det här året har jag läst extremt mycket i researchsyfte.

Och att det känns som att allting som jag konsumerar liksom har så här undertexten så här, kan det här bli något? Eller så här, kan det här vara bra för mig i mitt skrivande? Jag borde läsa mer av det här eller av det här.

Och det kanske inte nödvändigtvis har varit någonting som har så här, som jag har varit så. Oh, wow. Gud vad det här är nice, typ. Eller, ja, ni vet. Man bara gör det för att inom plikt, typ.

Men, och jag tror att jag också har känt att sen har jag, alltså så här, jag har läst Madame Bovary hela. Och alltså det har tagit mig så lång tid. Jag tror att jag, alltså jag tror på riktigt att jag köpte den efter förra sommaren.

Alltså vi är inne och knappar, jag har liksom haft på mig den här i ett år. Alltså den är så jävla, alltså jag har liksom inte känt, den har inte gett mig någonting. Eller jo, kanske, men jag vill, alltså.

Men så här andra böcker som jag bara läser för att jag typ så tror att det är bra, eller så här för att jag är inne, eller för att jag har försökt vara inne i mitt egna skrivprojekt, vilket inte alls har funkat för mig. För att jag har varit gravid, eller är fortfarande gravid och har liksom, alltså jag har liksom inte tillgång till den delen av mig just nu. Det är liksom, och jag får jättemycket prestationsångest av att jag inte skriver.

Jag får jättemycket prestationsångest av att jag inte läser. Ja, bla bla bla bla bla bla, allt det där. Men jag tror att, alltså jag tror att det typ var en tjejkompis till mig som var så, Gud, jag tror typ inte att det här kommer bli en lässommar, sa hon om sig själv.

Och jag var så, gud vad befriande att hon säger det, för att hon och jag brukar läsa liksom, vi brukar liksom compare notes. Och då var det så himla skönt att hon bara, Nej, jag tror typ inte att det här kommer bli en sån sommar. Och jag kände väl typ någonstans att, jag bara, nej, alltså jag tror inte att det kommer bli ett sånt år, om jag ska vara helt ärlig.

Och att det inte har varit det, för att jag bara känner mig så, jag vet inte, typ mätt på. Eller jag har känt mig väldigt mätt och väldigt så, ja men typ pressad och omotiverad kanske. Alltså det som hände var ändå att jag bara så här, slutade läsa de böckerna som jag typ läste i för att jag tänkte att det var bra för min skrivprocess.

Och sen så, ja, jag läste, alltså jag öppnade Frans Kafka-processen, som jag liksom har haft hemma ett tag och varit lite så här, ja, jag kanske bara ska läsa den här då, för den här har jag liksom inga tankar på att det skulle vara bra på något sätt. Utan jag var bara peppad på att läsa den typ. Vilket jag kände direkt gjorde blev ett så här skifte typ.

Att så här, jag blev mer peppad på att faktiskt läsa den. Och jag trodde jag också typ så, hade inte läst på ett tag så jag typ tog bort pressen från att så läsa för att så, det är bra och jag är så här en bra person för att jag läser. Och den handlar ju då om Josef K som en dag blir, vad ska jag säga, han blir typ så häktad fast alltså hemma i sitt hem.

Alltså den, jag vet inte, Frans Kafka, han föddes i Prag, dog i Österrike 1924. Österrikisk tjeckisk författare av judisk börd. Alltså den känns liksom som att den är liksom Det var liksom, jag vet inte, det var någonting som hände.

Sen tror jag också att jag var så här, alltså jag var liksom inte, jag vet inte, jag upplever liksom att Fredrik är på någon, alltså han är på en resa med den här boken och jag är så, jag är så här för den resan. Det känns som att man, alltså det känns som att han har tagit mig i handen och vi är på liksom, vi ska ner i Alice i underlandet eller i Narnias värld. Alltså det är så här, Det känns, alltså jag, nu har jag läst hundra sidor.

Gråtit hundra gånger. Jag är också så här, jag är liksom också helt swept away. Jag känner mig typ nykär. Och jag känner, Jag känner att det var så, alltså den här boken var också så här, jag plockade inte upp den av något syfte.

Jag plockade inte upp den för att jag trodde så, åh det här är bra inspiration till mitt eget skrivande, alltså alla de här grejerna, eller så här, utan jag bara plockade upp den av ren och skär lust och nu bär jag den med mig vart jag än går av ren och skär lust. Vilket är, alltså det var så länge sedan en bok, alltså fångade mig på det här sättet. Det var liksom, jag tror att det var, senaste gången var typ så Färskt vatten till blommorna, den minns jag när jag läste för förra året tror jag.

Det var också en så här, det var pure. Alltså man, jag vet inte, man var bara insugen i deras värld. Men den här boken handlar om, Jag kan läsa. Nästan ingen lägger märke till dem.

Tre små gestalter som sitter på en pir vid havet på en av världens mest kända målningar. Men tonåringarna på konstverket kom från hem fyllda av våld och missbruk. Det här var deras sista sommar som barn.

På den här piren målade en av dem en tavla av sina vänner som förändrade hela deras liv. 25 år senare ska det världsberömda konstverket säljas på auktion, men hamnar istället i händerna på en hemlös 18-åring som heter Lovisa. Tillsammans med en medelålders neurotiker som heter Ted ger hon sig ut på en kaotisk resa kantad av biljakter, beväpnade rån och en lång rad urusla idéer för att trädra på sanningen om tavlans ursprung.

Så börjar berättelsen om tonåringarna på piren och en kärlekshistoria som trotsade alla odds. Men ju närmare konstnärens hemtade Lovisa kommer, desto mer osäker blir hon på om hon egentligen vill höra sagans slut. Alltså den här har legat på USA och New York Times bestselling list och bla bla bla.

Alltså det är så här, det är inte som att jag, alltså så här, jo, så här. Jag blev chockad. Nej, jag blev inte chockad. Jo, jag blev lite chockad över att den här boken känns nästan lite så här, det känns nästan lite magi.

Den har någonting magiskt över sig. Och jag säger inte att Fredrik Backman inte har skrivit magiskt innan, givetvis har han det. Han är typ den största författaren vi har.

Alltså han är så igen, bestzelling New York Times, bla bla bla. Oscarsnominerad och grejer, tror jag. Säkert. Whatever, he's a genius. Det är bara det att hans, alltså typ, nu, det var länge sedan jag läste honom, men han, jag bara visste inte att han hade det här i sig.

Jag visste liksom inte att han hade Narnia i sig. Nu igen, alltså det är så här, eller varför visste jag, varför kunde jag inte tänka mig det? Jo, men det är klart att han har det, han är ju liksom en briljant författare.

Men här känns det som att han upptäcker en ny sida av sitt författarskap, vilket jag Alltså jag är så lycklig för att jag får uppleva det här och jag vill, alltså jag vet inte om jag kommer, alltså jag, jag läser så ett kapitel i veckan för jag vill inte att den ska ta slut. Alltså jag har den, alltså den ligger liksom framme överallt. Jag har den med mig överallt, men jag vill inte att den ska ta slut.

Just nu har jag samma känsla som när jag började läsa Steglistan. Det är typ en av mina favoritböcker. Och där hamnar man också i någon så här galen konstvärld med en utsatt kid typ, eller något, jag vet inte.

Alltså där de letar efter grejer, eller letar efter sanningar. Och den, Det är också en av de bästa böckerna som jag har läst och som har skrivits. Och jag tror också, vet ni, jag tror också att det är någonting med Backmans sätt att uttrycka sig som är så, vad ska jag säga, minimalistiskt.

Typ. Eller så här, han är liksom inte Han är ganska rakt på, vilket jag älskar. Men vilket också är, alltså det, det blir en så skarp kontrast till de här stora känslorna som han, som vi är i, eller som jag hamnade i när jag läste.

Och det var liksom en kontrast som som jag också, obviously, älsk Upp. Alltså, som bara funkade så himla himla bra och jag. Jag är så tagen av det här bara. Jag är helt Jag vet inte vad jag ska säga.

Jag bara njuter så mycket av att jag har så mycket kvar av boken. Och jag vill verkligen inte att den ska ta slut. Men puss puss puss.