Konsten att klippa edits med Johanna Lindberg

Den kan vara skönt att bryta av med, typ. Den har på ett bra sätt en kriminell känsla. Det är fiffel och fuffens. Jättemånga som har trott att det är Jönssonligan.

Åh, kan du inte köra din Jönssonligan-edit? Okej, alla goa freaks, det här är Sveriges mest nischade musikpodd. Här handlar det inte om bäst musik, utan om den billigaste musiken.

Och så klart också om de sköna typerna som lever för att hitta det. Jag heter fortfarande Tommy Jönsson och idag tror jag att vi kommer att prata en del om att klippa och klistra. Om att spela dunkadunka och en del om kanske loppisgrävande i Jämtland.

Eller vad säger du, Johanna? Ja, men det var väl ett jättebra intro, jättebra beskrivning. Du är dj och editmaker. Det låter inte som världens tryggaste tillvaro.

Hur hamnade du i det här egentligen? Nej, men det är ju inte världens tryggaste tillvaro. Men den känns ändå lite tryggare än vad den var under corona, om jag ska vara helt ärlig.

Ja, det har jag förstått att det var kanske inte jättekul. Det var inte glammigt. Alltså, vadå? Kunde man överhuvudtaget spela skivor ute då? Ja, lite grann. Men det var ju så mycket regler som kom och gick.

Ja, för jag vill minnas att vid något läge så var det så här att man fick gå på krogen, men det var ju väldigt viktigt att man satt ner. Precis, man skulle sitta ner, man fick inte vara fler än fyra. Jag vet att nyår så fick man ju inte ha öppet efter klockan åtta.

Så det var ju liksom en väldigt speciell nyårsspelning. Ja, men vad spelade man då? Nej, men jag tror att jag spelade lyxig disco kring 110-115 bpm. Ibland när man kände att oj, oj, oj, nu blev det för festligt, så fick man tona ner det lite.

Pitcha ner det minus åtta. Det är så jag minns det här i alla fall. Ja, ja. Ja, men det låter ju fullkomligt rimligt. Wow! Hörru, för ett tag sedan så snubblade jag över din omklippning, eller vad ska jag säga, av Svarta pengar, den här spännande trudelutten från filmen Sällskapsresan.

Hur kom den till? Den kom till, det här är ingen sån skojig story, en DJ som heter Storken, Thomas Henriksson. Jag minns att jag satt och höll på med någonting i Logic och hade börjat lite tröttna på det, eller jag hade väl kört fast.

Så jag gick in och kollade Instagram och då la han ut att han ville ha en edittävling med den här låten. Och jag gick liksom igång på 110. Du behövde den utmaningen, den sporröt.

Ja, jag tyckte det här var perfekt. Det var bara lite tajming. För jag hade sånt kört fast, så jag bara nej men nu går jag och gör en kaffekopp och funderar på något annat.

Och då kom den här upp och direkt så högg jag på den. Så jag gjorde det första utkastet på typ 45 minuter och skickade det till honom. Och sen bara, kan du inte göra den lite, lite längre också?

Och så gjorde jag om den så att den blev, alltså originalet är ju typ 1,30. Ja, man blinkar och missar den i princip. Ja, exakt. Så jag har väl gjort den så att den är 2,30 tror jag.

Eller 2, jag minns inte riktigt. Men du, Storken, är det inte någon i filmen Sällskapsresan som kallas för Storken? Men det är han, det är brudparet. Det är brudgummen som är på deras honeymoon.

Ja, Svarta pengar är alltså gjord av producenten Bengt Palmers som faktiskt har en hel del genialiska grejer på sitt samvete. Men det har vi säkert pratat om i tidigare avsnitt här, så det kan vi strunta i. Men jag måste bara fråga om det här editmakandet.

Sitter du sådär hemma och nötter och bara tänker att nu ska jag klippa om en låt? Nej, jag har ju typ jättemycket påbörjade saker som aldrig kommer bli klart. Men jag har också en, jag ibland hör man grejer och så försöker jag, alltså verkligen försöker att lägga det här på en Spotify-lista som heter Edits du borde göra.

Okej, bra. Alltså det finns en lista där och ibland när jag lyssnar på den här listan så förstår jag inte själv vad jag har tänkt första gången. Du har ju också gjort en edit av Lill-Babs Leva livet som charmade brallorna av mig.

Ja, den är kul. Vad var det som fick dig att göra den då? För att det är inte såhär, kanske det första såhär, den ska jag ta. Alltså vad spelar man då? Nej, men jag tror att jag spelade lyxig disco kring 110 till 115 bpm.

Och så, ja, ibland när man kände, oj, oj, oj, nu blev det för festligt, så fick man tona ner det lite. Mm, pitcha ner det minus åtta. Så minns jag det här i alla fall.

Ja, ja. Ja, men det låter ju fullkomligt rimligt. Wow! Hörru, för ett tag sedan så snubblade jag över din omklippning, eller vad ska jag säga, av Svarta pengar, den här spännande trudelutten från filmen Sällskapsresan.

Mm. Hur kom den till? Den kom till, det här är ingen sån skoig story, en DJ som heter Storken, Thomas Henriksson. Han, jag minns att jag satt och höll på med någonting i Logic och hade börjat lite tröttna på det, eller jag hade väl kört fast.

Så jag gick in och kollade Instagram och då la han ut att han ville ha en edit-tävling med den här låten. Och jag gick liksom igång på 110. Du behövde den utmaningen, den sporröt.

Ja, jag tyckte det här var perfekt. Det var bara lite tajming. Och så för jag hade sånt kört fast, så jag bara, nej men nu går jag och gör en kaffekopp och funderar på något annat.

Och då kom den här upp och direkt så högg jag på den. Så jag gjorde det första utkastet på typ så här 45 minuter och skickade det till honom. Och så han bara, kan du inte göra den lite, lite längre också?

Och så gjorde jag om den så att den blev, alltså originalet är ju typ 1,30. Ja, ja, man blinkar och missar den i princip. Ja, exakt. Så jag har väl gjort den så att den är 2,30 tror jag.

Ja, det är bra. Eller 2, jag minns inte riktigt. Men du, Storken, är det inte någon i filmen Sällskapsresan som kallas för Storken? Men det är han, det är brudparet.

Det är brudgummen som är på deras honeymoon. Ja, Svarta pengar är alltså gjord av producenten Bengt Palmers som faktiskt har en hel del genialiska grejer på sitt samvete. Men det har vi säkert pratat om i tidigare avsnitt här, så det kan vi strunta i.

Men jag måste bara fråga om det här editmakandet. Sitter du sådär hemma och nötter och bara tänker att nu ska jag klippa om en låt? Nej, jag har ju typ jättemycket påbörjade saker som aldrig kommer bli klart.

Men jag har också en, ibland hör man grejer och så försöker jag, alltså verkligen försöker att lägga det här på en Spotify-lista som heter Edits du borde göra. Okej, bra. Alltså det finns en lista där och ibland när jag lyssnar på den här listan så förstår jag inte själv vad jag har tänkt första gången.

Du har ju också gjort en edit av Lill-Babs Leva livet som charmade brallorna av mig. Ja, den är kul. Vad var det som fick dig att göra den då? För att det är inte såhär, kanske det första såhär, den ska jag ta.

Den är ju jättebra som cover-låt. Jag vet att det finns någon tidig Brian Ferry soloskiva där han gör den. Jaha. Och han låter jätte-svajig. Alltså han sjunger svajigare än Håkan Hellström.

Det är så rätt för den låten. Ja men jag tänker att om man ska göra det så måste den nästan låta lite Håkan Hellström-aktigt. För att kunna bära upp den låten. Exakt.

Vad kul att han snor Håkan Hellström den också. Vi kanske kommer tillbaka till det här ämnet, men nu vill jag veta, var hittade du dina skivor? Jag hittade mina skivor på PMU Frä Storband.

Jag vet att jag har hört det här storbandet en gång tidigare, och då gjorde de en ganska rörig version av Pärleporten. Du vet den här klassiska frälsningsarmésången. Rätt bra det också.

Kolla, den är ju med här. Pärleporten. Ja, den är med. Deras signatur står det. Okej, de... Kennedys signatur. 58 sekunder, så den är ju väldigt... Det var länge sedan man hörde Pärleporten, det kan jag ju lugnt säga.

Men gillar du sånt här? Alltså letar du efter sånt här? Jag tycker att det är kul att hitta lite udda grejer. Skulle du palla att spela den här inför inte ett ont anande partypublik i Stockholm?

Ja, men det här känns ju som att man faktiskt skulle kunna bränna av. Pärleporten, nja. Okej, ja. Den skippar vi nog, tror jag. Ja, det kanske beror på klientelet.

Ja. Jag har lyckats läsa mig till att mittpunkten i det här bandet, Candystompers, var en gubbe som hette Kai Lennart Larsson, som med tiden blev känd som Regnbågsprästen. Han var alltså präst, jazzmusiker och väldigt open-minded.

Han verkar ha älskat alla, oavsett färg, kön, läggning, etc. Då tänker jag att han som präst måste ju ha varit ganska tidig med det. Ja, men jag tror det. Men att det kanske växte fram under den här tiden.

För jag tänker att om man inte backar alltför långt i tiden så tror jag att det faktiskt var lite skumt att ha en präst som spelade jazz. Precis, det känns ju... Det ligger någonting i det.

Ja, jag tror som du att han var tidig med att öppna sinnet. Ja, idag finns det präster som spelar techno också och tydligen gör mega-karriär. Ja, ja. Tänker du på den här Vatikanens egen DJ-kille Snedsträck Pinup nästan?

För han var jävligt snygg också. Ja, jag vet inte riktigt om jag tyckte det. Men jag tänker att han var väl först med, den här prästen var först med att spela jazz och idag, 2026, så har vi en präst som spelar techno.

Ja. Har du hunnit lyssna igenom hela skivan eller är det här killer-tracket eller finns det mer guld på den? Jag har inte hunnit lyssna igenom mer än killer-tracket.

Jag fokuserade faktiskt på den. Gonna Fly Now är ju alltså det här fanfariga temat från den första Rocky-filmen. Jag läste någon gång att han som komponerade det här, en gubbe som hette Bill Conti, han tog sig an uppdraget att skriva hela filmmusiken till första Rocky-filmen efter att två andra hade tackat nej för att det var så dåligt betalt.

Han sa bara, ja men jag gör det. Han var tvungen att hålla ner allt skrivande och allt inspelande till väldigt kort tid för att han skulle kunna göra någon slags vinst på det. Så hela Rocky 1-soundtracket ska tydligen vara inspelat på tre timmar.

Det låter ju jättesjukt. Och först så, den här Gonna Fly Now, som sen blev det här ikoniska Rocky-temat. Från början så var det bara en liten snutt på 90 sekunder.

Men sen när de började klippa filmen så ville de bara ha mer och mer av den för att det funkade så bra. Så då fick han ju liksom fixa fram längre och längre. Men var Rocky, hade den en låg budget som film?

Jag tror att den första var, det var ingen stor film alls utan den kom lite från ingenstans och blev en sån här superhit. Men sen kanske uppföljarna sen hade desto högre budgetar. Ja det får man ju hoppas.

Och kanske också lite lägre kvalitet. Jag såg här att de har ju också, de har ju också en av mina favoritlåtar, Superstar från Jesus Christ Superstar. Jag måste nästan, måste nästan få provlyssna på den.

Jag hoppas att de kommer liksom lägga i en till växel nu. Jag tänker att det kommer komma en till. Ja, man kan inte få allt. Det var helt okej. Det var jazzigare än vad jag hade väntat mig, absolut.

Ja, precis. Ja, så var det. Men du är inte en sån som brukar leta efter svenska lokala storband i skivbackar och så där? Nej. För jag har ju tyvärr blivit en sån.

Väldigt länge försökte jag att inte göra det för jag tänkte att det här kan inte vara bra. Men sen någon gång så var det att jag ändå plockade med mig en skiva med Emma Boda storband hem. Och skippade igenom först och det var skräp, skräp, skräp, skräp, skräp, tänkte jag.

Tills jag kom till spåret It's Not Swing. Och då ändrade jag uppfattning och sen dess så köper jag alltid lokala svenska storband. För jag tänker att om det kan vara så att det finns ett spår av tio som faktiskt levererar så är det värt det.

Mycket bra. För de här skivorna är ju sällan dyra. Supportar det lilla storbandet, eller hur man nu kan uttrycka det. Okej, jag sticker emellan med en liten grej här.

Om du gillar vad du hör här i DJ 50 Spänn så får du hemskt gärna hjälpa till lite grann. Chippa in liksom. För den här podden är ideell, okommerciell och varje litet bidrag håller skutan seglande lite längre.

Om du vill stötta, gå till patreon.com slash DJ 50 Spänn. Stort tack till alla som redan gör det. Vi går vidare. Hörru, vi har en hel bunt här. Ska vi gå på dig nästa?

Vad tror du om att vi tar den här teltplattan? Teltplattan, teltprojektet. Vi är de tusende som levt i ofrihetens tid. Vi är de tusende som beslutat oss ta strid.

Varje droppe av vårt blod som färgat är den vita jorden. Varje droppe av den tid som beslutits oss av lid. Ska vi erövra igen, vi är de tusende. Ska vi erövra igen, vi är de tusende.

Vi är de tusende som levt i ofrihetens tid. Vi är de tusende som beslutat oss ta strid. Varje droppe av vårt blod som färgat är den vita jorden. Varje droppe av den tid som beslutits oss av lid.

Ska vi erövra igen, vi är de tusende. Ska vi erövra igen, vi är de tusende. Som rullar i historiens hjul och spinner ett nät av människors liv. Så etsar sig ögonblick fast och bränner en bild av förrunna tid.

Så bildas en gnistrande väv som berättar om klassernas kamp. Så håller en tiggare fram sin dåtid och nutid i samma hand. Som börjar historien nu och framtiden är idag.

Idag. Vi är de tusende som levt i ofrihetens tid. Vi är de tusende som beslutat oss ta strid. Varje droppe av vårt blod som färgat är den vita jorden. Varje droppe av den tid som beslutits oss av lid.

Ska vi erövra igen, vi är de tusende. Ska vi erövra igen, vi är de tusende. Vi är de tusende som levt i ofrihetens tid. Vi är de tusende som beslutat oss ta strid.

Varje droppe av vårt blod som färgat är den vita jorden. Varje droppe av den tid som beslutits oss av lid. Ska vi erövra igen, vi är de tusende. Ska vi erövra igen, vi är de tusende.

Wow, vi är de tusende. Eller vad som jag kan säga, sätter sig i skallen. Ja, alltså det spelar ingen roll hur många gånger jag hör den. Det händer någonting. Jag får ståpäls varje gång.

Det bara är så starkt. Jag gillar verkligen introt med den här synten. Man känner att det är lite spänning i luften. Men du, det här är ju tältprojektet. Vissa tycker ju att det här var avslutningen på de röda, röda proggåren.

Vissa andra säger att proggen höll på ett tag till. Men det är ändå någon slags kulmen när den svenska proggen ger sig ut med ett stort cirkustält land och rike runt och en liten sväng i Danmark. Och Så mycket musik med väldigt mycket känslor.

Politisk musik är lite spännande. För det säger någonting om sin tid på ett sätt som jag som är född 93 kanske inte kan. Jag har inget att tillägga, jag bara lyssnar och tänker, okej det här tyckte de då.

Men man hör ju väldigt mycket nationalteatern i det här i tältprojektet, låtarna. Och det är ju Ulf Dageby som har skrivit en ganska stor del av låtarna. Så kopplingen finns ju där.

Men jag undrar ibland lite varför just nationalteatern har blivit... Folk som är bra mycket yngre än dig känner ju till dem, kan låtarna, lyssna på dem. Det är som att nationalteaterns låtar dör aldrig, medan många andra proggband har lite glödstor.

Precis. Så jag undrar lite vad de har som de andra inte har. Det var ju en jättebra fråga. Jag begär inte att du ska kunna svara på det. Nej, men det känns ju som att nationalteatern har man hört från sina föräldrar.

Och jag tror att det är lite mer lättsmält än de mesta andra. Det är pyttelite mer kommersiellt även nationalteatern. Ja, de kanske ändå har någon slags hittighet.

Ja, men lite tralligare typ, som går hem hos gemene man. Jag säger inte att jag har rätt. Nej, jag vet inte. Men vet du vad? Här är DJF10 så får man fabulera fritt.

Man får ha egna teorier. Jag säger att jag har ärvt det här från, jag tror framförallt min pappa. Var han lite proggig? Han gillade all rockmusik i princip. Så det är nog där.

Ja, just det. Du ville gärna höra ett spår till från den här. Ja. Och jag kommer inte säga emot. För att det här är nästan ännu bättre. Ja. Ja, aldrig mera krig.

Det är Todd Näslund som sjunger det här. Varför ville du höra den här? Men den här låten tycker jag har någonting. Delvis i introt så hade jag bara blindt lyssnat på det här utan att veta vad det var.

Så låter det ju supermycket Pink Floyd över det här i introt. Ja, det gör det kanske. När gitarren är otroligt Pink Floydig. Det är ett väldigt utdraget intro också.

Man tänker att den här typen av lite slagordsmusik kanske vill komma snabbt till poängen. Men det här bygger om ju en stämning väldigt länge. Precis. Jag vill se teaterscenen.

Vad som händer i det här introt vill jag jättegärna se. Jag skulle nästan precis säga det. Jag måste fråga någon som var där och bara fråga hur var det i tältet?

Hur mådde tältet? Det har ju gjorts en dokumentär om tältprojektet vet jag. Och där, jag såg den för jättelänge sedan, men minns att en rolig detalj i det här var att nu skulle de här musikerna och teatertyperna och kulturarbetarna för första gången i sitt liv resa ett cirkustält.

Vilket inte är det enklaste. Det var inte de händigaste typerna som ändå lyckades med den här enorma turnén i alla fall. Kan vi lära oss någonting av tältprojektet idag tror du?

Alltså nu ska vi väl inte gå in och prata politik, men... Det får vi göra det om du vill. Jag insåg ju efter jag hade köpt den här att just det, det är valår i år.

Och aldrig mera krig, det är ju fett mycket krig där ute. Ja, det är det verkligen. Så jag tror nog att det här är en skiva vi egentligen ska plocka upp. Ja, men det känns ju som att det är en liten, jag ska inte säga en riktig proggvåg på gång, men det är någonting lite...

Alltså det är någonting åt det hållet som är på väg. Allt från att Tove Styrke ska starta ett proggband inför valet. Underbart. Det är lite ibland åt nationalteaternhållet, fast kanske lite mer indierockigt.

Ja. Och det kanske kan funka. Och sedan, hon är ju också från Umeå. Och för inte jättelänge sedan så tror jag att Ingenting, som på något sätt finns i en indiebandsläppte, en låt som heter Riksdagen är full med råttor.

Riksdagen är full av råttor. Riksdagen är fulla råttor. Råttor. Jo, men jag har fattat att de gör någon liten comeback. Så det kanske är något på spåren. Framtidsspana lite.

Kommer du gå ner i längre i proggträsket nu? Vem vet. För att det är mycket större än vad man tror. Ja, det känns som att det finns jättemycket som känns väldigt, väldigt smalt.

Absolut. Som aldrig riktigt har nått ut på riktigt. Exakt. Och det är ju det som är så gött när man kan hitta ett sådant lite mindre exploaterat proggband att dyrka 50 år för sent.

Jag bläddrar vidare i din skivbunt här och nu kollar jag på den här och så tror du att den här tjejen med hatt och cigarr och sedan nästan inga kläder alls är mer spelar? Jag kanske inte tror det. Den ser härligt billig ut, den här skivan.

Vi lyssnar så får vi se vad vi får. Jag vet inte hur du brukar presentera dig själv, men händer det att du säger att du är en tijuana-diggande tjej? Nej, det har nog aldrig hänt faktiskt.

Hur kommer det sig att du plockade upp den här? Den heter Tijuana 70, A Tribute to Herb Albert. Det är inte Herb Albert, men det är nästan som Herb Albert. Precis.

Jag skulle lugnt säga att jag såg det här sjukt sexiga omslaget. Nu är vi då i poddformat, så det är lite svårt, men vi får väl instagramma det här sjukt snygga omslaget. Bilderna finns ju också på min sajt, djfemtispann.

se. Om vi ska beskriva bara, hon har någon slags lite latinamerikansk hatt och det är väl egentligen det enda klädesplagget hon har. Sen står hon i profil, men tittar mot kameran med cigarr i käften.

Och hon är jättesnygg. Skivomslagssnygg 1970. Modellsnygg. Det var ju lugnt det här jag såg först. Ena jag såg att det här var en tribute till Herb Albert. Och då tänkte jag, japp, taget.

Det var inte svårare än så. Det här vill jag ju nästan rama in, bara för att jag tycker att det är ett så snyggt omslag. Man kan väl säga så här, om man ska vara lite krass och lite kritisk, att de kanske har lagt mer tid och kärlek på omslaget än musiken.

För det låter ju lite grann som Herb Albert, men den här sista finishen som bara Herb Albert and the Tijuana Brass kan ge, den finns ju inte här. De har rivit av några Herb Albert-låtar och så var det bra med det. Ja, men lite så.

Och också alla sådana här tribute to och tribute-band hit och dit. Det låter ju oftast som lite billiga cover-band. Det fanns ju en sån jättekategori av skivor, särskilt på den här tiden, tidigt 70-tal.

Jag kollade bara vad det här skivbolaget som gav ut den här, Tijuana 70, vad de hade gett ut mer. Det var ju väldigt mycket av den här typen. Jag kan ge dig några exempel här.

De hade ett släpp som heter Sounds Like Frank Sinatra. Frank Sinatra är inte med och sjunger. Så hade de en som hette A Tribute to Tom Jones and Engelbert Humperdinck.

Jaha, så de gjorde liksom en combo? Ja. Okej. Jag blev lite glad när jag såg att de hade The Donovan Songbook gjord av en okänd artist. För jag älskar Donovan, den här lite halvhippie folkrockaren som är lite bortglömd idag kanske.

Så hade de såklart också A Salute to James Last. Och det är ju extra roligt då eftersom James Last är den här västtyska easy listening-giganten. Som hade nästan som en fabrik och bara gav ut sådär potpuréer på aktuella hits i storbandsform.

Och så finns det någon som apar efter det när han apade efter. Nu har det gått tredje gången. Aj. Jag vet inte varför det gjordes så mycket sådana här skivor, för det var enormt ett tag.

Och idag finns det nästan inte alls. Jag såg att de skulle köra någon tribute-grej till Daft Punk på börsen. Och jag bara, nej, never in my life. Så då är det två helt andra människor med robothjälmar som ska köra Daft Punk-låtar i coverform.

Jag vill inte ens veta. Jag blir nästan lite sugen här. Nej, men alltså, nej, fy. Alltså det där, jag får liksom allergiska reaktioner. Jag vet inte, har du några känslor för sådant här Vi spelar den så kanske jag frågar varför efteråt.

Vi ska spela den, sen kanske jag frågar varför. Ja, Johanna, Bröderna Lindkvist, låtar det svänger om, har du tagit med dig. Hur kommer det sig? Alltså, målet var egentligen att hitta plattan med Jämtland är bra, Jämtland är bäst.

En annan av Bröderna Lindkvists hittar. Precis, jag vill säga att det är deras största hit. Det kanske finns andra som säger emot mig, men tyvärr så hittade jag inte den plattan, så jag tänkte att jag får ta det jag hittar.

Låtar det svänger om, otrolig titel. Ja, det är det verkligen. Tycker du att de bottnar i den? Ja, absolut, det svänger på ett visst sätt för sin tid. Ja, alltså du försörjer dig som DJ, så jag tänker att det måste ju hända ibland att det kommer människor och säger till dig kan du inte spela någonting som man kan dansa till.

Jag tänker att världens sämsta DJ-skämt skulle ju vara att du lade på en gammeldansskiva. Och sen står där med armarna i kors och så här, nu har ni fått musik ni kan dansa till. Precis, jag tänker att köra på någon rolig tretaktsgrej, bara ja, det här är vals, kör!

Men du ville alltså hitta Bröderna Lindkvists nationella sida helt enkelt. Det är inte Jämtlands nationalsång, men nästan, tycker jag. Ja, just det. Men vad har du för koppling till Jämtland?

Min mamma är uppvuxen där och min mormor och morfar bor där, har alltid bott där, höll jag på att säga. Och morfars sida är från metropolen Hede i Härjedalen. Ja, okej.

Men varför är jämtar så nationalistiska? Först ville de ju ett tag tillhöra Norge. Och sen när det inte blev så, då tror jag att de kanske bara blev sur och så kom de på att nej, alltså vi ska vara själv.

Vi har vår egen grej. Ja, jag tror att det finns någonting i det. Men är det inte också så här, och ledsen några låter som de så här, jag vet inte vad vi ska kalla det, liksom att jag tror på olika folksjälar och sådär.

Det är ju någonting med jämtar. Och kanske också jämtar och musik. Vi nämnde ju Bengt Palmers förut. Han producerade de här otroliga Merit Hemmingsson-skivorna i början på 70-talet.

Som är oerhört jämtländska. Sen har vi ju liksom Evert Ljusberg och ja, du vet. Det finns någonting i det där jämtländska som inte finns någon annanstans. Vad det är vet jag inte, men det finns.

Vad heter det? Nu är det värt här att tillägga då att Evert Ljusberg var en kusin, eller om det var tremänning med min morfar. Evert Ljusberg är faktiskt från Hede från början.

Om jag säger rätt här nu, vilket jag tror att jag gör. Så det finns ett litet tunt blodsband till före detta presidenten. Ja, precis. Jag har presidentblod. Nej, men jag tycker att det är lite kul att man är så otroligt patriotiska.

Ja, senast jag var i Östersund så slog det mig att alla verkade så himla... Jag undrar om jag kommer ut som någon slags landskapsrasist här. Men det slog mig att alla såg så friska och starka ut.

Ja, men det är skidor och... Och hade funktionskläder. Jag kände mig liksom som en... Ja, men så här besorteringen av människor jämfört med... Om du kan förstå den underlägsenhetskänslan.

Ja, jag kan förstå underlägsenhetskänslan. För jag kan ju nästan störa mig på att konstant gå runt i funktionskläder. Ja, det är mycket Gore-Tex i Östersund i alla fall.

Ja, men det är mycket... Alltså Lundhagsfabriken ligger ju i Jämtland. Och det är mycket Haglöfs och Peak Performance och så där. Och det är väl toppen. Men jag tycker att är man i stan, då är man inte ute på fjäll liksom.

Du tycker inte att man måste klä sig fjällmässigt? Nej, jag tycker faktiskt inte det. Alltså det får folk få säga vad de vill. Men nej, jag tycker att är man i stan då kan man ha på sig något annat.

Ja. Borde vi säga någonting om Bröderna Lindqvist? Att de har skrivit jättemycket patriotiska jämtländska låtar. De var ju vid den här tiden, hela 70-talet egentligen, så var de faktiskt helt enorma.

Det var liksom guldskiva på guldskiva på guldskiva. Jag kan nästan tycka att det är lite synd att man inte riktigt någonsin så ofta hör den här typen av musik längre. Den var väldigt närvarande på den tiden när Bröderna Lindqvist var stora.

Men idag får man nog leta om man är dragspels- och gammaldansentusiast. Då har det blivit en subkultur i mängden. När hör man dragspel i någonting ute på stan eller på radion eller vad det nu kan vara?

Det hörs ju inte riktigt. Ska vi ta din sista platta? Det här är ju både en klassiker och en loppisklassiker, måste jag säga. Och det är en jävla bra skiva. Ja. Jag är lite spänd på att veta vilken låt du vill höra.

Jag tänkte att vi skulle spela Jag vill bli din mjuka kudde. Jättefin låt. Det är en deep cut från det här albumet. Jag vill skynda till när orosmolnen hopas och bli din hamn när stormen drar förbi.

Jag vill gråta ut din sorg med dig om så vi får bli din mjuka kudde inuti. Jag vill bli din mjuka kudde inuti. Jag vill bli din mjuka kudde inuti. Jag vill skynda till när orosmolnen hopas och bli din hamn när stormen drar förbi.

Jag vill gråta ut din sorg med dig så vi får bli din mjuka kudde inuti. Jag vill bli din mjuka kudde inuti. Jag vill bli din mjuka kudde inuti. Jag vill gråta ut din sorg med dig om så vi får bli din mjuka kudde inuti.

Alltså den är ju otroligt fin alltså. Vad fick dig att plocka upp Lil Lindfors? Ja, men jag har ju inte den här skivan hemma. Jag gillar henne, jag gillar, men jag gillar hennes sound.

Allting med Lil Lindfors tycker jag är bra. Vad fick dig att plocka den här låten? Ja, men man blir ju nästan lite tårögd när man lyssnar på texten. Sen så är den ju, den är ju det en försvenskning.

Bill Withers som skrev originalet på engelska. Paint your pretty picture på engelska. I will paint your pretty picture with a song. I will paint your pretty picture with a song.

När man lyssnar på den här texten så blir man ju, man blir ju lite rörd. Och jag tycker ju också det här lilla mellanspelet med blåset tycker jag också kommer fram otroligt bra. Och om vi ska prata om den här skivan så Rūs och musik byggas av glädje är ju liksom, alla vet ju redan vad det är.

Så det känns ju som att det kan vara kul att prata om något annat. Lil Lindfors är också en sån artist som folk ganska ofta tar med till DJ 50. Och jag säger aldrig nej för att det är verkligen kvalitet.

Det finns inga svaga spår på den här skivan. Exakt. Det är flera snäpp bättre än allt annat i svensk musik då. Alltså jag vet inte vad det är. Det finns lite mer feeling i precis varenda ögonblick.

Exakt, feeling. Det tyckte jag var ett passande ord i det hela. Jag råkade för flera år sedan så gick jag i Fältöversten, mitt lokala centrumhak. Jag tror att jag var lite stressad också, så jag går i rask takt och typ gluttar ner i telefonen och typ går in i henne.

Och jag ser först inte att det är hon, för jag var väl, ja. Så du håller på att krocka med Lil Lindfors? Ja, så jag håller på att krocka med henne och tittar upp och hon tittar upp och ler lite.

Och jag blev så här, ja, oj. Alltså jag fick liksom inte fram ett ljud utan jag sa, oj, oj, förlåt. Det är en ganska bra inbumpning måste man ändå säga. Verkligen, jag var så nöjd.

Jag blir sällan starstruck, men hon har ju bidragit med otroligt mycket. Jag gillar hennes sätt att sjunga på också. Hon pratar och sjunger ju lite. Så det känns väldigt lätt.

Det känns inte manjerat eller vad man ska säga, utan det känns som att version av You're the sunshine of my life med Steve Wonder som också har en sån här fantastisk text. Det finns en rad där som är... Så jävla bra.

Väldigt mysig textrad. Det här är också en av ytterst få Lill Lindfors-plattor där det finns en 9-minuterslåt. Just det, vilken är det? Det är sista va? Ja, tillsammans är ett sätt att finnas till och det är en sån här väldigt lång, berättande låt om servitris.

Jag tror att det är någon sån här amerikansk folkmusikartist som gjorde den i original, Harry Chapin eller vad han hette. Precis. Ja, hur som helst. Vad heter det?

Du valde det här, det är ju en Bill Withers-låt. Jag vet ju att du är ganska svag för soul. Hur blev det det? Absolut att det här discointresset har svävat ut i soulintresse.

Ja, det är ju svårt ibland att dra gränsen. Precis, det finns ingen jättetydlig gräns där. Så därav, och sen om man ska gå all, liksom den här 90-tals-hiphopen är ju, eller inte allt såklart, men väldigt mycket är ju samplet i soulen.

Ja, ja, visst. Det var ju liksom litegrann det som byggde hiphop från början. Och sen, hur hiphop låter idag är ju liksom en liten annan grej. Det blev lite svårare att komma undan med samplingar till exempel.

Trap-beatet tog överallt ett tag. Ja, lite så. Jag tror att det kommer säkert tillbaka så småningom. Nej, men jag tycker att soul, det har någonting. Det heter ju soul av en anledning.

Men discogrejen då, hur hamnade du där? Jag tror att det handlade om kanske början med att man lyssnade på lite cool house typ när man var ute på klubb och lokal och så insåg man att det var ganska mycket samplat där också. Och mycket som var snott och sådär.

Jag tror att det är där det har börjat, att man har blivit utbildad av folk som har samplat. Och då, ja men, jag gillar historia. Då har man börjat gräva. Håller du på att samplea också?

För jag tyckte mig höra en grej i någon av dina edits. Jag tyckte så här, här känner jag igen trummorna. Då trodde jag så här, undrar om hon har tagit de här trummorna från Claes Göran Hederströms udda discolåt Discoloja.

Var det inte det? Nej, jag vet inte. Nej, det är det inte. Men just de där trummorna, de ligger i Logic faktiskt. Okej, vi ska inte spela hela Discolojan med Claes Göran Hederström och Kalhambra, hur gripande den är.

Jag hade fel om din sampling. Men jag undrar ändå lite grann, när du gör en edit som till exempel din Svante Thuresson omarbetning. Vad är det som får dig att känna att här ska jag gå in och börja editera?

Nej, men just den Svante Thuresson-grejen var ju då, jag ville typ bara hotta upp den lite. Jag ville göra den lite mer 2026. Plus att det är också en försvenskning på en jättekänd Bee Gees More Than a Woman-låt.

Vi har alltid känt varann, i stalias spanat lite grann. Men aldrig anat någonsin att du skulle vara min. Plötsligt finns du i mitt liv, det är den nya perspektiv.

Är en del av allt jag gör, och du är det jag kämpar för. Det är här i rätt och slätt, ett sätt att ha det bra. Att vara tillsammans, du och jag. Ifall jag misste dig, hur skulle det då bli?

Så lova att du jämnt finns här hos mig, att det blir så. Och låt det bli för alltid, att vi alltid är evigt två. Mer än någon kvinna. Den är ju underbar. Ja, och den har ju alla hört.

Men det är ju inte alla som har hört den på svenska. Långt ifrån alla. Så då kändes det som att jag ville hotta upp den och göra den lite DJ-friendly. Ja, lite biffigare trummor, lite mer pumpande bas.

Ja, precis. Men det är fortfarande svante. Det är fortfarande svante, och så har jag förlängt intron lite. Men han wailar inte där i början. Vad är det han gör? Han ylar lite.

Ja, jag vet inte. Han gnyr lite. Ja, exakt. Och det tyckte jag var lite kul att lyfta fram också. Ja, just det. Du har gjort en sån här edit av Freestyles. Vad heter den?

Vill ha dig i mörkret med mig också. Men den tycker jag är helt genial, för den lyfter fram någonting som alltid har funnits i den låten, men som man missar. Och det är ju en av Sveriges mest sönderspelade låtar någonsin.

Ja. Alltså, det är ju typ åtta bitar eller någonting som jag har gjort och bara flummat ut fullständigt. När jag höll på med den där kunden sa jag att jag hade lite huvudvärk efter ett tag ibland.

Ja. Så jättekul också att den uppskattas. Det tackar man för. Det är roligt att höra. Du, Joanna, vi har spelat oss igenom alla dina skivor. Vad kul. Tack för att du var med i DJ 50 spänn.

Tack så jättemycket för att jag fick komma. Vad roligt. Men det här blir skitbra. Ja, bra att du är med. Följ oss på Spotify. Du har tuggat dig igenom ännu ett DJ 50 spänn.

En podcast för oss som gillar billig musik. Jag som gör det här heter Tommy Jönsson. Och i nästa avsnitt så verkar det som att jag får återbesök av Gälle, känd från Gälle och Ormarna, Bäddat för trubbel och Patrik Strands Elkvartett.

Det blir mysigt. Vi hörs då.