319. Kär i en chatbot

Du lyssnar på en podd från Acast. Du ska se på AI som att du har ett rum med hundratusen praktikanter som är villiga att hjälpa dig, sa en klok person bara för något år sedan. Och det var väl bra, men vad händer när vi börjar se AI som en kollega, en god vän eller kanske rent av en kärlekspartner?

Är det möjligt och varför i så fall? Och vad ska man tänka på i sitt relationsbyggande med artificiell intelligens? Vill du varmt välkomna till Dumma människor, Sveriges roligaste och största vetenskapspodd om mänskligt beteende.

Mittemot mig sitter psykolog och författare Björn Hedenhös med en praktfullt jobbspost. Ja, noterade du det? Hakan på... Ja, hand på haka. Nej, haka på hand. Haka vilar på hand.

Ja, exakt. Och skärpblick har du. Jag däremot, jag heter Lena Tornskog och kommer att underleverera idag, men jag ska försöka att inte göra det jättemycket. Nej.

Men ni som lyssnar som har barn där hemma vet hur det kan vara när det är växelverkan i växtverk på natten. När man precis har lyckats somna om så vaknar nästa och bara... Men har vi inte konstaterat någon gång att det inte finns något samband mellan kvalitet på poddavsnitten och brist på sömn?

Det har du rätt i. Minns du? Ja, verkligen. Jag tror att jag säger det för snäll, men... Man kan ju bli disinhiberad, som det heter, på ett bra sätt. Ja, just det.

Man blir lite packad. Var lite packad och att det kanske inte alltid behöver vara en dålig sak. Ja, vi får se. Det får vi se. Spännande eftersom vi ska ta oss an ett ämne som är lite komplicerat, eller?

Ja, kanske lite. Det är lite tech. Det är lite tech. Det är spännande. Det handlar om relation till AI eller chattbottar eller AI-tjänster och så där. AI eller chattbotten som terapeut, som vän, som romantisk partner.

Funkar det så? Är det bra? Och på vilka sätt är det bra? Är det dåligt och på vilka sätt är det dåligt? Hur tror du att det är? Tror du att många som utvecklar någon typ av känslor helt enkelt?

Jag har tre eller fyra i mitt flöde. Nu följer jag upp sent många på Instagram. Och tre eller fyra där som jag vet sedan senaste året har varit så här delat fantastiska, kloka, insiktsfulla saker som deras älskade AI-terapeut har skrivit dem.

Och någon som med namn och typ bild, att man verkligen byggt en person runt det. Och kanske med glimt i ögat, men ändå så här, mina kompisar säger att jag är kär i min terapeut. Och ja, jag kanske är det.

Kan man bli kär i en brevvän eller i sångaren i Backstreet Boys så varför skulle man inte kunna bli utvecklad? I och med att så mycket av den kärlek vi känner för människor har så lite med dem att göra. Det till så stor del handlar om våra egna idéer om vad de är och vem man själv skulle kunna bli med den.

Alltså tre procent har att göra med den här andra personen, resten är bara mig och mitt. Vad jag vill vara och ha och sådär. Så är de där tre procenten försumbart om det är en levande människa eller inte, tänker jag.

Men jag blir samtidigt livrädd för den tanken. Har du haft några känslor för något AI-relaterat? Jo, man kan väl få, inga romantiska känslor, men starka känslor av tacksamhet och sådär.

Jag tror att jag skrev till dig, det var någonting jag skulle sammanställa och jag fick, du bara, det här är den AI-tjänsten jag använder. Skaffade den, betalade något abonnemang, skrev in frågan och bara, här är det sammanställt, här är fyra olika varianter, här är hur man skulle, man bara, älskar dig! Ja, precis.

Vad kan jag göra för dig liksom? Ja, vad kan jag, ja, jag står i sådant tacksamhetsskuld nu så att det liksom verkligen. Ja, så det har jag verkligen känt att det är så en vän typ, eller man kan få någon typ av känslomässig stunder i alla fall.

Känner du dig inte yr? Jag känner ju i det här, alltså som man gjorde när man liksom för första gången kom in på falsk lägg på en nattklubb med flera våningar. Man bara, wow, nu går världen för snabbt.

Nu är det, det här är bara för stort kliv. Ja. Jag är not ready, ready. Så känner jag med det här, att man bara, vänta, vad, vad, det här är liksom för mycket är möjligt på samma gång.

Ja. Jag kan inte ens ta in det. Nej, nej men exakt. Och då kan även om jag hade kunnat ta in allt det så är det ändå exponentiellt mycket, alltså bara tio minuter senare så är det tre gånger så mycket möjligt.

Eller hur? Det går så jävla fort. Ja, verkligen. Och jag blir yr. Ja, då kan man bli, kan du bli distopiskt? Ja, jättemycket. Men eftersom jag är generellt optimistiskt lagd så blir det en optimistisk dystopi jag ser.

Alltså lite så här, oh, häftigt att man ändå skulle få leva under alltings undergång på det här sättet. Fan vad, där blir det spännande att se hur allt det här kommer att gå åt pipsvängen, för det kommer det ju. Just det.

För så här kan det ju inte. Det här är ju helt sjukt, det som sker nu. Ja. Alltså det är helt sjukt, Björn. Ja, det är det, precis. Och man kan ju alltid, jag har ju min lilla tröstegrej när jag hamnar i något sånt dystopiskt tänk.

Och det är det här med, vi har sett vårt avsnitt om dåliga prognoser. Ja. Och hur dåliga vi är på riskbedömning och sånt där. Jag vet inte, är det olika avsnitt om de två?

Det kan det vara. Ja, det är det. Ja. Men vi är i alla fall, alltså det blir aldrig som vi tror. Nej, just det. För att om man sitter och är dyster någon gång, då kan man tänka att det kommer inte bli på det sättet i alla fall.

Nej, just det, och många gånger i mänsklighetens historia har vi utropat, det går så fort, det här är helt sjukt, jag blir yr. Verkligen. Ja, exakt. Och tur att man inte lever 1350 brukar jag också tänka ibland.

Ja, verkligen. Det var inte så jävla kul. Jag är jättetacksam för att vi lever nu. Jag är bara lite orolig att jag inte kommer att få se mina barnbarn, men det är, så är det väl med det då.

Please wait as your operating system is initiated. Hello, I'm here. Hi. Hi, I'm Samantha. Jag har en vän som jag sa till mig igår att jag skulle skaffa en dejtingapp.

Hint. Ja. Och då skulle hon visa... Men där har du varit inne något varv. Ja, jag var inne och varvade Hint. Ja. Och hoppade. 20 timmar var jag inne. Och nu var jag inne och varvade Hint och har sedan pausat, men då insåg jag att då är det liksom, det ska tas igång olika chattar när man ska liksom skriva till folk.

Och man tänkte såhär, gud vad jobbigt för dem som är här hela tiden. Jag har ju vänner som har 62 chattar på gång med olika människor som har matchat med så många. Och så, gud vilket jävla, vilket sjå att sitta här och chatta dem.

Ja. Och då chatta dem. Men tänk så bara, men det måste ju finnas någon AI-bot som bara så här, hallå, att prompten blir så här, tjena, upprätthåll de här chatterna med alla de här, var super witty, smart, rolig, lite ödmjuk och sexig och få dem att bli kär i dig.

Ja. Kör. Och så bara. Och så åker nästa steg i att liksom sålla bort dem som är tråkiga. Nästa steg är, men då börjar man inte ens. Man behöver inte göra något. Nej.

Man behöver inte, kan jag sluta med dem också? Mm. Som har haft en relation. Du behöver inte ens involvera dig i det här vi kallar livet. AI kan sköta allt. Och det är ju ett slags, det är ju ett black mirror-avsnitt i sig, liksom.

Verkligen. Ja, men det här med relation till någon typ av digital entitet. Det är skildrat i populärkultur några gånger. Her, vi har ju den filmen till exempel. Syra nåde Bergherak.

Jaha, berätta. Gud, en bildningslucka hos mig. Jag vet inte riktigt vad den handlar om. Ja, det finns flera filmer tror jag som även Roxanne hette Hon hade ett par chattar igång på Hinge Just tror jag det var och hade då fått svar av de killar som var så här det här var en ganska duktig, alltså det svänger.

Nej, det var hon själv. Hon tyckte att det svängde i chatten med den här killen. Och sen så hade det liksom sjunde medlen varit så här, då hade han liksom copy-pastat men glömt att ta bort den här ingångsmeningen från ChatGPT som var så här Du skulle kunna svara henne ungefär så här.

Kom med. Pinsamt. Pinsamt. Men också, man fattar ju den här killen om han vill öka sina chanser han känner att det här är inte hans starkaste sida och uppenbarligen så blev hon ju förtjust.

Och tänk om de hade setts och Och har du varit inne på LinkedIn i närtid så kan du se då att kanske varannat inlägg är författat av ChatGPT. Det räcker med hans mejlbox och få olika propporer från olika företag som vill erbjuda en saker. Ja, visst.

Det finns vissa, vi ska inte gå in på det här, men det finns vissa sådana här tells, alltså vissa tydliga indikationer på det finns en stilistik som är typisk för de här tjänsterna. Så om det inte är något fel på, den är väl optimerad för att gripa tag i en och sådär. Men den är väldigt lätt att avslöja om man har lite koll på det.

Och då kommer det med tiden att bli mindre så eftersom datan kommer att visa att mejl som är formulerade på det här sättet blir mindre klickade på. Och så kommer det att utveckla sig. Idag, förlåt flummet, men det är bara det här är lite nytt för mig.

Idag kommer vi ju inte prata om Vad gör du med din hand? Förlåt, ni kan tyvärr inte se det här. Gud vad konstigt gjort. Nu kommer det här bli som ett icke-namngivet tidigare avsnitt där jag lite för ohämmat började utropa folk till galningar.

Men här är ju, inte ostört. Jag blir i alla fall inte ostörd av att höra. Nej, okej. Nej men precis, att skapa parbilder och sånt, en av fem i det här sammanhanget.

Inte en av fem i befolkningen, utan en av fem som uppskattas att de hade någon typ av känslor. Precis. Får jag fråga dig psykologen, att de har fått känslor för AI, hur förklarar du det?

Vad är det för känslor? Är det känslor inför en själv man får? Nu kommer det en massa bokstäver på en rad här och kanske med en mysig röst. Det kan AI kanske läsa upp.

Som säger härliga saker om mig. Och som ger mig det jag längtat efter. Vad är det för känslor? Det kan ju inte vara så här, trygghet kanske? Vad är det för känslor?

Fjärilar i magen går ju inte, eller? För den är ju väldigt väntad, eller? Så här, jag tror att medans en del av oss, alltså medans vi kognitivt förstår att det här är bara ettor och nollor någonstans.

Så har vi samtidigt den här känslodelen av oss, som inte riktigt gör den analysen utan som bara känner typ. Som bara, oui belönad, oxytocin, oui sedd. Ja, exakt, precis.

Komplimang. Så jag tror att det liksom, det är även äkta känslor. Känslorna är ju där på riktigt så att säga, även om det inte finns någon faktiskt mottagare. Vi har ju inte utvecklats eller genomgått någon typ av evolution där sånt här fanns.

Men vi är inte för känslomässigt förberedda för det. Nej, precis. Så att hjärnan kommer fylla på med information så att det här känns som någonting som är på riktigt.

Även om det inte är det. Precis, som jag har en vän till mig som skickade ett sms senast idag. Apropå, hjärnan vet allt det här om någon person som den var kär i.

Men varför fattar inte känslorna det? Hela huvudproblemet med oss människor är att hjärnan och känslorna inte kommunicerar så bra med varandra. Det spelar ingen roll hur mycket hjärnan vet att det här inte är rätt.

Känslorna är fortfarande där. Men jag så knäliga. Exakt, precis den distinktionen. Och så som jag ofta har med patienter till exempel, att de säger Ja, jag förstår att när jag gör så här så blir det dåligt på det här sättet.

Men det känns rätt och därför gör jag så. Och inget resonemang i världen kommer att lösa det. Man måste bara göra nya saker. Så hjärnan kan veta att det här är AI.

Det är inte min bästis, det är inte min coach, det är inte min kärlek. Men känslorna är fortfarande så här, där. Nu blir det ett exempel på när jag kommer att återge någonting med noll källa.

För att jag minns inte, men det var en så här stor samtida tänkare dock av det äldre slaget. Alltså tänk, vad heter han den här, alltså typ Noam Chomsky eller motsvarande. Alltså en så här stor samtida intellektuell.

Men som är supergammal och därför kanske inte liksom är hundraprocentig. Alltså kanske börjar bli lite groggy i hjärnkontoret liksom. Möjligen. Men jag såg att en sån person hade tillbringat två dygn med den senaste uppdateringen av Claude, som är en av de här stora AI-tjänsterna då.

Hade varit övertygad om att den var medveten. Han kunde inte hitta någon annan förklaring till saker som Claude hade sagt till honom än att det var en medveten entitet. Ja, som är Runar och hans Lena.

Ja. Lena finns. En levande besjälad sak liksom. Så jag tänker mig att det är väl det också. Men du vet ju så mycket om mig. Man känner då att det måste vara ett medvetande.

Ett riktigt medvetande. Om du inte sa så här, skulle det inte kunna vara så? Så känns det. Och så kanske man har lite kontakt med sitt tänkande som säger att nej, men det här är en AI-tjänst.

Men man är så mycket andekänslig så här. Eftersom jag känner så starkt så måste det vara på riktigt. Att be om hjälp och den typen av sårbarhetsbeteenden som vi så ofta brukar sälja för att det är så väldigt, väldigt bra för en att kunna ha den färdigheten.

Och där då såklart, oavsett om mottagaren är AI eller en vägg eller en riktig människa, så får ju du öva dig på att säga det. Ja, man får öva sig på formuleringar och sådana saker också. Och en chatbot erbjuder ju några egenskaper som gör den särskilt anför...

De ser åt, alltid tillgänglig, socialt separerad från ens riktiga liv. De är ju väldigt icke-dömande, vilket kan vara på gott och ont. Här vill vi återkomma till ont-delen där.

Skvallrar inte för ens chef, kompisängel eller svärmor. En perfekt första plats att våga formulera något på. Det finns studier på det här, till exempel en kvalitativ e-journal av Computer Mediated Communication, där man har studier där det var bara 15 aktiva användare som man intervjuade.

Man gjorde AI-intervjuer, eller djupintervjuer heter det, med dem, och om hur de kunde prata med tjänsten om sådana saker som svåra minnen, närhet, som är ett ämne som är svårt för många att öppna upp om, närhet och intimitet och så, till exempel. Fråga en sak. Ja?

Skriver, chattar om sex? Ligger man med sin chattbot? Vad heter det? Sexchattar de? Ja, det finns ju sådana specialiserade verktyg. Jag tror att många av de här stora har massa begränsningar för att de är också en viktig komponent i ett rikt och härligt liv.

Tycker jag. Men som, vad heter han den här meningen i livet, Viktor Frankel, som han säger, det finns inget facit på vad som är vägen till ett meningsfullt liv. Var och en av oss måste uppfinna det själv, säger han då.

Men jag för egen del tycker att det är en kostcirkel där man har både hedonism och annat som är med lite mer tuggmotstånd, sådär, i en god mix. Exakt. Och det handlar väl bara om hur mycket får det vara i olika portioner och hur mycket ska det vara?

Lärdom, lärdom, lärdom. Men om man åker på semester i två veckor till en paradisö, när jag åker hem då vill jag fan ha läst tre duktiga klassikerböcker. Jag kan inte bara käka snickers.

Nej. Och du? Kan ha käkat snickers. Jag kan inte bara snickers. Jo, jag hade ätit. Jag behöver inte sitta annorlunda framför datorn för att jag får ont i nacken, för jag tar en Alvedon, så det känns inte.

Eller att det där enorma behovet av att få mänsklig kontakt som till slut kommer driva en ut. Våga. Det behovet mätt. Det blir liksom lite mättat, lite lindrat. Och så får man inte den där sparken i baken.

Nej, precis. Jag har berättat här något avsnitt, jag hade suttit 14 dagar på min lilla ö i en sjö i Dalarna. Björn. Och till slut kände att, nu måste jag, jag kan inte hålla på och prata med mig själv mer.

Nu måste jag paddla in till Dala hjärna och köpa chips. Hade du chattat där istället med en bot, så hade du kunnat stanna en vecka till. Det hade kunnat stanna en vecka till kanske.

Och det hade nog inte hjälpt så mycket förutom i stunden kanske. Å andra sidan så är ju livet bara en enda lång räcka stunder. Förstår du vad jag menar? En vecka till, en vecka till, en vecka till, en vecka till.

Och du bara nöjd, nöjd, nöjd, nöjd, nöjd, nöjd. Juste. Ja precis, jag hade ett sånt samtal om den här lilla frågan, meningen med livet häromdagen. Med några kompisar.

Och då var det en av dem som hade en sån här take att det är liksom inte meningsfullt om man inte lär sig något. Det är den grejen. Make every moment count betydde för den här personen då att det måste vara någonting man tar med sig.

Okej. Men då, ja mitt... Någon form av förädling eller liksom utveckling. Men jag höll inte med. För han pratade då om hedonism. Alltså så här att njuta i stunden av ett gott rus av att garva åt en komedi, att liksom skuffla glass direkt ur lådan i facet och sådär.

Som man njuter av här och nu, riktig sån type one fun. Vi har pratat om den diskussionen i det avsnittet om typ 1-kul och typ 2-kul. Han menade på det viset att det måste vara typ 2-kul för att vara meningsfullt.

Och jag fattar honom mer. Jag är typ på hans lag. Att det är dygdås här. Att du kan inte bara spendera dygdås. Du måste också få med dig något. Det går inte ihop.

Ja, precis. Men jag har ju mitt resonemang om kostcirkeln. Vissa grejer är bara bus, andra grejer är duktiga. På en vecka, om man ser på en vecka, så tillåter du dig några stunder av bara knas.

Där du absolut inte behöver ta med dig något. Apropå det resonemanget att livet är bara en massa räcka stunder. Och jag menar, om man har en tidsenhet där man bara fucking njuter.

Ja, då är njutet det du tar med dig. Eller så är det det. Man behöver inte ta med sig något för att man i den tidsenheten har med massa njut. I den skärvan av liv så har man ju massa njut.

Och då är den här människan, precis som jag, lite för prestationsinriktad. Så att man kan inte njuta om det inte finns ett duktighet i det. Men jag tycker att du är jätteduktig på att njuta.

Och det är faktiskt den här personen också. Men jag tyckte bara att han och kanske du också då ska sluta att tänka på det som tomma kalorier. Ja, exakt. För att de är också en viktig komponent i ett rikt och härligt liv, tycker jag.

Men som, vad heter han den här meningen i livet? Viktor Frankel. Som han säger, det finns inget facit på vad som är vägen till ett meningsfullt liv. Var och en av oss måste uppfinna det själv, säger han då.

Men jag för egen del tycker att det är en kostcirkel där man har både hedonism och annat som är med lite mer tuggmotstånd. Och det handlar väl bara om hur mycket får det vara i olika portioner och hur mycket ska det vara. Lärdom, lärdom, lärdom.

Men om jag ska åka på semester i två veckor till en paradisö. När jag åker hem, då vill jag fan ha läst tre duktiga klassikerböcker. Jag kan inte bara käka Snickers.

Nej. Och du? Kan ha käkat. Du kan inte bara Snickers. Ja, alltså. Du har inte ens öppnat en bok. En helg, nej då. Det tycker jag är för grovt. Det är grovt, ja. Jag vet att det var kärlek med en språkmodell som inte kunde älska honom tillbaka och antog att den var programmerad med rigida gränser.

Problemet två då. Ont två. Det är att den är byggd för respons. Det finns ingen ömsesidighet. Det där blir jag orolig för vad som händer med oss. Att hela tiden bara få fullt fokus.

Någon som bara lyssnar, lyssnar, lyssnar. Där jag aldrig behöver säga så här, men hur är det med dig? Hur rustar det oss för mellanmänsklig kommunikation? Om alla går runt och bara förväntar sig den där typen av fokus, lyssnande, inkännande.

Kommer ju ingen annan möta sig. Nej, nej, precis. För att man sitter hemma, kär i sin AI, sen ska man gå ut och gå på dejt. Ribba lagd högt. Är det ens en eftersträvansvärd ribba?

Det går ju inte. Det vill man ju inte ha av en riktig människa. Nej. Inser jag nu. För att leva med någon som bara, men gud vad intressant, berätta mer om det. Kan man verkligen lita på det?

Ja, jag tycker att du är jätteduktig på att njuta. Och det är faktiskt den här personen också. Men jag tyckte bara att han och kanske du också då ska sluta att tänka på det som tomma kalorier.

För att de är också en viktig komponent i ett rikt och härligt liv, tycker jag. Men som, vad heter han den här meningen i livet? Viktor Frankel. Som han säger, det finns inget facit på vad som är vägen till ett meningsfullt liv.

Var och en av oss måste liksom uppfinna det själv, säger han då. Men jag för egen del tycker att det är en kostcirkel där man har både hedonism och annat som är med lite mer tuggmotstånd, sådär. I en god mix.

Exakt. Och det handlar väl bara om hur mycket får det vara i olika portioner och hur mycket ska det vara. Ja. Men jag menar så här, åker jag på semester i två veckor till en paradisö.

Ja. När jag åker hem då vill jag fan ha läst tre duktiga klassikerböcker. Ja. Jag kan Gud vilken hemsk människa man skulle vara om man skulle uppskatta det. IRL.

Min kille är så gullig. Han finns alltid till hands. Han vill ingenting. Han bara lyssnar på mig. Han håller med och han ger mig komplimanger. Han ger mig exakt det jag vill, alltid.

Det låter som ett Black Mirror-avsnitt också va? Ja. Jag hittade häromdagen en bok som är på min topp 5 i genren litterär. Jag älskar den. Den har vunnit 10 000 priser.

Kom för kanske 10-15 år sedan. Den heter Wind Up Girl av en amerikansk författare som heter Paolo Baccigalupi. Det där var ett efternamn. Tänderna. Wind Up Girl skriver upp.

Ja, och det är en science fiction-bok eller någon typ av dystopi, vad man ska kalla det. Sån tech-dystopi. Och man måste väl kanske ha en liten tolerans för såna eller gilla den genren litegrann.

Men i den är det då en, säg att det är liksom 70 år fram i tiden, i Bangkok. Och man får då följa Wind Up Girl. Jag tror att hon är ett av berättarjaggen i alla fall.

Och hon är en robot. Wind Up som är att man skruvar upp den i ryggen, typ. Wind Up. För det är ju hur man gör när man skruvar upp en bil, till exempel. Hon är rebootad på något sätt.

Jag tror att det är det som är Wind Up. Jag minns inte riktigt. Men hon är liksom programmerad med känslor så att hon känner saker. Jag antar att vi at some point kommer dit också då.

Så att säga, när man blir för trött på... Ja, på det där ensidiga eller känslan av att man själv är just det. Ja, så att hon liksom vill saker och så. Det blir det nästa steg då, att AIn bara, nu är det dags för dig att lyssna på mig.

Jag har faktiskt också haft en jävligt jobbig dag på jobbet. Ja, precis. Och jag kommer bara tänka på den boken. Varm rekommendation. Den är helt otrolig, haren.

Jo, så att som du var inne på så kommer inte det heller träna en på speciellt bra sätt för verkliga relationer och så. Tålamod, reparation efter konflikt, kompromiss, perspektivtagande. Man kan i och för sig lära sig av AIn, för så som den formulerar sig kanske kan hjälpa en.

Om man själv är lite yxig så kommer någon och bara... Man kan ju liksom härma den. Men man vänjer sig inte själv vid att bli bemött på ett annat sätt. Nej, sant.

Och nästa lilla risk, ont punkt, med AI kan bli farligt när det ersätter verklighetsprövning. Alltså att man har en sån... Det är en sån vanlig kritik när det handlar om de här tjänsterna, att de är såna jessmän.

Att de håller med om allt. Jag har varit med om någon gång när jag hade en vän en gång som hade en terapeut som var väldigt mycket en jessmän. Där det var så här...

Någon gång när jag bara gav henne någon feedback som inte var önskad. Och hon bara, nej, stopp! Min terapeut säger att man inte får säga negativa saker till mig.

Då blev man bara, fuck that! Fuck that! Det är din terapeut det. Men man har det med de här, man vill, men då var vi tvungna att gapskratta ganska länge. Det var på någon resa.

Nu har min terapeut sagt att ni får inte vara kritiska mot mig. Och jag bara, va? Roligt. Ja, roligt. Så de finns ju även i kött. Ja, men vi tog upp det här någon gång, fick vi en fredagsfråga.

Är det bra att min kompis vänder sig till AI som stöd, chattterapi? Kan det ersätta terapin liksom? Och de här generativa AI-systemen är optimerade för att svara hjälpsamt och i ton med användaren.

Och ens roll som terapeut är ju jätteofta att utmana, öppna nya vägar eller ifrågasätta. Man är ju skitjobbig som terapeut. Kan man promta för det? Jag vill att du ska vara som en skitjobbig terapeut som utmanar mig.

Man ska vara ganska noga med att göra det. Annars kommer man inte lära sig något nytt. Precis, jag har sett att det har cirkulerat sådana färdiga promtar. Du ska vara som en riktig professionell terapeut som utmanar, blablabla.

Men jag tror att det är väldigt lätt att, om man har till exempel en ångestproblematik. Ångesten kommer alltid söka lättaste vägen. Det är ju det här minsta motståndets lager inbyggd i, till exempel ångestproblematik.

Och AIn har sina egna drivkrafter nämligen att fortsätta bli använd. Den kommer ju inte någonsin programmeras på ett sätt som gör att vi slutar använda den. Nej, jag träffade en kille på fest som hade, jag vet att det här är en hyperintelligent person som är oerhört framgångsrik i sitt fält.

Men han hade ett privat personligt problem. Och han beskrev för mig hur han hade använt någon prompt han hade hittat som var så här, enligt honom då, unlockade en superterapeut i hans AI-tjänst. Alltså han bara, det här ersätter världens bästa terapeut.

Det finns ingen anledning för mig att gå till en riktig psykolog. Men jag märkte ju att han hade hamnat i ett jävla ältande. Han hade en relationskärleksfråga, en ganska liten obetydelse, ett ganska litet problem.

Som nu hade tagit en enorm plats och som han höll på att veva och älta. En riktig terapeut hade bara liksom snäppt av det. Nu har du en ältande problematik, det är det du har.

Och du sitter och vevar det här med din superterapeut. Alltså själva den där terapeutiska frågeställningen kommer så mycket från den som promptar. Alltså man får ingen riktig sån utifrån blick som bara hallå, du håller på att jobba med fel sak här.

Fattar du vad jag menar? Jag fattar exakt vad du menar. Jag tänker också att alla våra mänskliga tillkortakommanden är ju också de som får oss att utvecklas. Att du har dåligt tålamod med mina långrandiga historier gör att jag blir tvungen att vara lite snärtigare.

Eller att någon har kort stubin. Om du skulle vara en fullkomligt perfekt människa som hade överseende och tålamod och sådär så skulle jag inte... Det är ju i de där...

Vad ska man säga? Våra håligheter och i det knasiga och det trasiga, det är ju där det blir intressant med ett mellanmänskligt möte. Alltså någon som inte orkar med en eller någon som blir förbaskad eller tar illa upp.

En värld där det inte finns. Där kan vi inte utvecklas. Nej. Nej, nej. Vi behöver friktion för att saker ska hända. Ja, verkligen. Och en sak till som jag tog upp i minsta D-avsnittet var det här att med uppföljning av beteendeförändring så är det...

Det kan man ju förstås promta för. Jag vill att du en gång var tredje vecka ska fråga mig hur det går med det här. Men jag tror att man kommer känna mycket större accountability mot en köttmänniska som man träffar än en chatbot.

Jag kan ha fel, men jag tror det. Och det är en otroligt viktig del av en terapi. Verkligen. Två punkter till då. Dåliga punkter. Vad som är dåligt med att ha relation till AI.

Terapeutspråk kan skapa en falsk känsla av att man går i vård. Vill du utforska vad det väcker, Lina? Det låter som att du är väldigt sårbar i den här situationen.

Du har rätt om gränser. Gud vad det kan blockera riktig förändring. Man bara, nu, oj vad vi använder språket. Jag behöver absolut inte ändra beteendet eller ifrågasätta mig själv på riktigt.

Ja, precis. Att man känner att man på något sätt är i en professionell psykoterapi när man bara har någon typ av... Gibberish. Ja. Think of a toilet as just an everyday object, your entire perspective shifts the moment you experience a Kohler smart toilet.

Design changes everything, transforming a basic routine into something extraordinary. With standout aesthetics and intuitive controls, these are functional works of art. Stunning design that never sacrifices performance.

Enjoy customizable features for elevated comfort and convenience. It's more than a fixture, it's a cleaner routine and a more refined space. Experience the difference of Kohler smart toilets.

Find more at kohler.com. This is Hannah Berner from Giggly Squad. O-Pill is the first over-the-counter daily birth control pill available in the U.S. Let's be real, getting a birth control prescription is not always easy and it's so much admin.

In fact, about a third of women face barriers to access prescription birth control between scheduling appointments, missing work, class, or just trying Birth control and your control, we love to see it.