Djävulen – från gnällig åklagare till skräckfilmsikon

Få gestalter i västerländsk kultur är lika mytomspunna och suggestiva som Djävulen. Han är känd under många namn – Satan, Lucifer, Fan, Hin håle, Den Onde – och har avbildats på de mest skiftande sätt: som spelman med bockfot, som hornförsett monster, som elegant förförare. Men varifrån kommer egentligen tron på Djävulen?

Och hur har föreställningen om honom förändrats genom tiderna? Att han går under så många namn säger något väsentligt: Djävulen är en sammansmältning av flera olika gestalter och personifierade idéer, som med tiden fogats samman till den figur vi idag associerar med ondska och frestelse. I Jobs bok i Gamla testamentet framträder Satan som en slags gnällig åklagare i Guds tjänst, tydligt underställd Skaparen.

I europeiska folksagor är han en ondskefull men ofta komisk trickster som man kan lura – om man bara är tillräckligt smart, vilket sagohjältarna i regel är. Under medeltiden växte han i betydelse inom den kristna teologin och utvecklades till en mäktig motståndare till himlen, omgiven av ett hov av demoner. Under 1800- och 1900-talen har Djävulen i hög grad relativiserats och förringats.