1930 - del 1: Med glitter och stjärnor

Hallå, hallå. Nu följer... Hillemer var där, en podd om och kring Hilmer Borgeling. Precis. Och jag heter Mårten Jansson. Det här 27 avsnittet är både den första delen om Hilmers 1930 och den andra och sista delen om Hilmers samarbete med revyförfattaren och kriminalvårdstjänstemannen Svasse Bergkvist.

Deras första gemensamma insatser skedde ju sommaren 1929 i Carl Everts revy Stockholm motala. Och det kan du höra allt om i avsnitt nummer 25. Och nästa samarbete, det gjorde de nu, precis i början av 1930.

Även den här gången är det Svasse-experten Fredrik Tersmeden som står för såväl sakkunskap som esprit. Men om vi backar lite grann, vad Svasse gjorde efter att han och Hilmer hade rört vid varandra genom Carl Everts förmedling sommaren 1929. Så han testar ett nytt medium året därpå.

Han gör radiorevy. En så kallad Grönköpings-revy som sänds i januari 1930 i radiotjänst. Som heter Med glitter och stjärnor. Och det här är ju uppenbarligen skrivet direkt för radio.

Och här har vi, kan man i tablåerna hitta, exakt vilka nummer som ingick och vilka artister och vem som sjöng och läste vad. Just det. Och här är Hilmer med igen.

Just det, och vad är det för låt? Det är två låtar där som jag inte har sett att han har sjungit in på skiva. Då ska vi se här, han sjunger dels ett nummer som heter Man vet aldrig hur dagen ska sluta.

Just det, vilket nog är felskrivet för jag tror den heter Man vet aldrig hur dagen har varit. För en gubbe har kommit i säng. Så kan det vara. Sen sjöng han också ett nummer som heter Steppens son.

Som jag också tror är en felskrivning för han har sjungit in Steppens sång. Och så sjöng han Rosamunda från Lumelunda. Den hette så, den har jag också på skiva. Och slutligen får jag låna nyckeln Ann-Marie.

Just det, precis. Det klämmer jag bitar alltihop faktiskt. Men den sång är väl, är det signaturen Le Bèges tror jag som har skrivit den. Och det är väl Sylveng då?

Ja, för Sylveng är den andra medhjälpsmannen till det här radiorevyn. Och han är till och med med, jag tror han är med som ackompanjatör och ledare av radiorkestern. Så det här är en svasse Sylveng-komposition hela den här radiorevyn.

Man kan ju droppa vilka övriga som medverkar. Här är svasse faktiskt med själv och agerar konferensier. Just det. Sen är det Sara Leander. Till och med hennes radiodebut va?

Det kan det vara. Tror jag det stod någonstans. Sen är det Erik Abrahamsson. Han var väl ena halvan av den här duon Optimisten och Pessimisten väl tror jag. Jaha, det har jag ingen koll på.

Komiker. Sen är det Astrid Lindgren. Just det, och det är inte den Astrid Lindgren. Nej, det finns en annan som är skådespelerska. Och så är det en som heter Kurt Ekeroth.

Och så är det Sylveng. Så det är en liten ensemble och det är klart, det är inte läge för några stora nummer i radio. Och den här revyn finns inom citationstecken också på skiva.

Med huvudsakligen annan cast. Okej. De enda som är med på skiva förutom också är svasse själv och ett namn som jag glömde att läsa upp här. Gösta Lykke. Ja, vem var han?

Gösta Lykke var mest känd tror jag i sin karriär som operettsångare. Men i början på 30-talet så gör han mycket humortalsskivor ihop med Tormodén. Under namnet Bröderna Witz.

Och många av de här dialogerna skrevs av Zasse Bergkvist. Jaja. Och i den här skivafodren som finns, då är till exempel Erik Abrahamsson, som ju var komiker, han är ju inte med där.

Då har man istället slängt in Tormodén. Ja, förstås, det är ju ett säkert kort. Ja, plus att Tormodén var också en polyfonartist för den här revyskivan är utgiven på polyfon.

Och det kanske också förklarar varför inte Hilmer är med, för han är fortfarande kontrakterad av Radio Stråla. Ja, just det. De byter strax efter. Ja, och Sara Leander är tyvärr inte heller med på skivafodren.

Där är det istället faktiskt kvinnliga huvudrollen där görs av Tormodéns hustru Margareta Sjönström, Ulla Billqvists syster. Och det är väl för att Sara Leander låg ju på Odeon. Så jag tänker att det är en kontraktsklash här som gör att man kan inte föra över radiorevyn direkt till skiva för att de olika medverkande har kontrakt med olika bolag.

Ja, just det. Nej, men det är väl högst troligt. Ja, sen är ju skivafodren uppenbarligen nedkortad. Inte ens alla numren är riktigt samma. Vissa är samma, men i några andra fall verkar det som att Zasse har slängt in lite gammal skåpmat som han visste att Tormodén kunde.

För det där är också en sån stenkaka som är större som en LP. Ja, och den går på bägge sidorna. Det är ju åtta, nio minuter spelfält sammanlagt. Ja, just det. Precis.

Oceaner av tid. Den blev recenserad i tidningen Scenen. Jaha, skivan. Nej, inte skivan. Radiosändningen faktiskt. Ja, okej. Årets mest trådlösa revy kringkastades häromdagen.

Zasse Bergkvist var pappa till anrättningen och Sylveng kryddade den med utmärkt orkestrering. Sketcherna vore roliga och Erik Abrahamsson och Gösta Lykke ännu roligare. Ensemble var bättre än manus, tydligen.

Var det ett sätt att ge beröm och kritik samtidigt? Plattskärmören Borgeling sjöng med sedvanlig bravur. Bland annat Sylvengs senaste komposition, Steppens sång.

Just det, här är det rättskrivet. Som tycktes vara minst kusin till en av Lassens tattarevisor. Det är en genre vi får leta upp. Ja, det var också på en debutant, Folkans Sara Leander, som med stil och prångans föredrog sina kupletter.

Och pigga Astrid Lindgren sjöng söderns schlager, Anna Aurora, med liten men vacker röst. Så avslutades det hela med Välkomna åter, Zasse och kompani, skriver recensenten. Och detta hörsammade uppenbarligen radiotjänst, för tre månader senare så gör Zasse en ny sån här radiorevy.

Med nästan samma titel, eller? Ja, den första hette Med glitter och stjärnor, den stora Grönköpings-revyn. Nästa heter På glitter och stjärnturné i kungliga provinsen.

Jag har, när jag har varit ute och skördat sådana här digitala pressklipp på Kungliga Biblioteket, tankat ner flera olika sådana här radiotablåer. Och jag har fram till nyligen trott att det här var en och samma, att jag bara hade hittat samma tablå i många olika tidningar. Men det här är ju ett helt annat datum och andra personer, så att Zasse följde uppenbarligen snabbt upp detta med en ny version.

Och då är inte Sara Leander med längre. Det är Kitty Rolfsson istället med. Astrid Lindgren är med den här gången också. Och Erik Abrahamsson och Gösta Lykke, så att det mesta är samma, sådana här, som på att Sara Leander har fallit bort och Kitty Rolfsson har kommit in istället.

Och det är återigen Sylveng som leder musiken. Men här har vi då nya låtar som Hilmer får sjunga. Som vårens första fläkt, sjunger han en som heter. Han sjunger en som heter Du bad mig om violer.

Just det, och de där har jag inte hittat att han sjungit in på skiva. Och en som heter När en stjärna från himlen faller, den har vi däremot. Den finns. Och det är väl också en internationell slager med svensk text, är det inte det?

Så kan det nog vara, ja. Eller är det Sylveng-original, det ska jag inte säga. Sen noterar vi att jag tror att han faktiskt är med i en sketch också. Där brukar han inte alltid få de bästa recensionerna.

Nej, och det är väl intrycket man får när man läser det. Alla är överens om att Hilmer sjunger väldigt bra, men Men han beskrivs ju ibland som skådespelare. Tidigt var det ju det, och det där tänker jag handlade väl om att om man ville sjunga så var det i teater och musikteater och revy man kunde få jobb.

Och då var det en typ av skådespelare man var. Men denna revidiation har inte alls satts på skiva, så där har vi tyvärr bara radiotablå att gå på. Precis, för gissningsvis finns inte de där sparade på lackskivor eller någonting sånt där.

Nej, särskilt om det med Sarah Leander hade funnits så hade den nog givits ut för länge sedan. Nej, det är synd att nästan ingenting av det som sändes i radion vid den här tiden har bevarats. Men vi kan ju fantisera lite kring hur en sån här radiorevy kan ha låtit.

Först och främst måste man ju tänka att allt sker i direktsändning och att allt sannolikt också spelas in med en enda mikrofon. Och i den mikrofonen ska både rösterna och musiken in. Mellan orkestern och mikrofonen byter artisterna av varandra, ömsom talandes i sketcher, ömsom sjungandes melodier.

Och mellan numren ska Svasse in, tacka av, vara lite rolig och presentera nästa. Mellan sina framträdanden får man tyst dra sig undan lite grann, men med jämna mellanrum måste alla hjälpa till att agera engagerad publik. Vissla, tjoa, ibland bua och ibland applådera.

Det hela pågår i en hel timme och även om de repeterat ordentligt och alla medverkande är vana vid att det är så här det går till, utom möjligen Sarah Leander då som gjorde radiodebut, så kan man tänka att det blir en del oplanerade pauser och snubbel i skarvarna mellan de olika numren. Och så gissar jag att det stod minst en förtvivlad tekniker någonstans i virvaret och gestikulerade för att få alla att stå lagom långt från mikrofonen. Och en producent som maniskt kollade om man höll tiden, manade på om det gick för långsamt och bromsade om det gick för fort i förhållande till planen.

Men ganska mycket av det som sjöngs och talades i de här radiorevyerna var trots allt sådant som redan spelats in på skiva eller snart skulle komma att göra det. I några fall dessutom med just den artist som framförde numret i revyn, men minst lika ofta med otaliga andra. Jag har lagt ett pussel med hjälp av sådana här grammofoninspelningar från tiden och de kanske kan hjälpa oss att ana hur just den revyn lät som i radiotablån kallades Återutsändning av den stora kontinentala Grönköpings-revyn med glitter och stjärnor och som sändes lördagen den 25 januari 1930 mellan klockan kvart i sju och kvart i åtta på kvällen.

Det var alltså Schyll Sylväng och radiokapellet som stod för den musikaliska ordningen när den sändes. På skivinspelningen av revyn som Fredrik pratade om fick man hålla till godo med polyfons kabaré-ensemble, vilka det nu kan ha varit. Från den skivan har jag hämtat Svasses inledande välkomstord som förmodligen är ganska lika dem som han hälsade välkommen med i radiosändningen.

Hallå, hallå, Grönköping mottalar. Är här radiolicentiator. Vi kommer nu om några minuter att utställa den stora Grönköpings-revyn med glitter och stjärnor som nu i tre dagar spelat i Grönköpings kontemplarsalong för inte sist att plats full publik.

Revyn är författad av Zimagens agent Frodino och här med Hunkart Lundgren som välvilligt hjälper till med ridåhållningen och de galiska eldarna ikväll. Stämningen i salongen är hög, ja den är hög som det kan vara vilket lyssnarna själv kan höra. Det är tråkigt med baletten för den kan inte sändas ut ikväll för det är lite kallt och flickorna är så tunnklädda.

Istället så underhåller Grönköpings förtäckta fisionomiorkester under Olle Trampare Mattssons ledning er så gott den kan. Stämningsman prövar från rådhuset, han leder och han missar aldrig på en stämning. Alltså övertyren drar jag plugg.

Knasigt och förstås därför skojigt att de hälsar välkomna med Nu är det jul igen eftersom revyn sändes nästan exakt en månad efter jul. Men i radiosändningen ska övertyren också ha innehållit Helge Lindbergs och Gösta Stevens Den har jag med mig vart jag går. Och den hade ingen mindre än Hilmer och Svasses gamla bekant Arthur Rolén sjungit in på skiva en dryg månad tidigare.

Så föreställ dig alltså den här, sjungen som allsång. Efter övertyren framförde Astrid Lindgren Sylvängs och Gösta Stevens med Amor vid ratten. Den finns också med på skivinspelningen men där framförs den av Margareta Sjönström alltså hon som var både syster till Ulla Billqvist och gift med Tormodén.

Oklart om Lindgren sjöng den lika tossigt i radio som Sjönström gör på skivan. Ja som första nummer så kommer fröken Alfreda från Oskars och cigarrbod nere vid torget att klivera den lilla vackra duetten med Amor vid ratten. Ja hon sjunger duetten ensam för hennes fästman som skulle sjungit med.

Han har nattvakt ikväll. Varsågod. Efter Astrid Lindgren var det Gösta Lykkes tur. Hans första nummer heter Det är inte mycket men jag gör så gott jag kan. Jag har varken lyckats hitta någon sång eller någon monolog med den titeln.

Jag gissar att det är en monolog som antingen Sasse eller Lycke självskrivit. På grammofoninspelningen har Sasse istället slängt in en bröderna Witt-dialog alltså en sån där Thor Modén och Gösta Lycke står och munhuggs över olika vardagsfenomen. Det är Lycke som börjar munhuggningen.

Kan du tänka dig, jag höll på aldrig komma hit idag. Jaså, varför det då? Nej ser du, ingen bil fanns att få. som vallas spårvagnar fastlåsta som vanligt, och jag valdeles för lat för att gå.

Men hur var det i åt då? Jag smet in på stadshotellet och tog mig fyra stadiga huttar. Så blev jag dragen. Hörru, det är vansinnigt vad svenskarna slösar. Jag läste i Grönköpings veckoblad nu att svenska staten ska bygga ett nytt hospital för tio miljoner.

För tio miljoner? Vad ska vi tjäna till? Vi är ju bara sex miljoner i alla fall. Hörru du, du vet Carlgren, han kan ta 15 huttar utan att han vinglar när han går hem då.

Nä, hur bär han sig då åt? Han kryper. Ja, det är rätt, man måste krypa innan man kan gå. Ja, det är riktigt. Enda riktiga här i livet är att ta en sup och vara som en människa.

Det är märkligt hur inte så roliga de här numren känns idag. Visserligen gjordes inspelningarna utan publik och det blir ju lite dött när två personer sprutar ur sig vitsar som inte får landa i några skratt förutom deras egna. Men jag undrar om de skulle bli så mycket spänstigare ens inför en levande och kanske till och med förfriskad publik.

Det kanske kan bli ett ämne för något framtida avsnitt här i podden. Nåväl, efter Gösta Lykke var det dags för radiodebutanten Sara Leander att sjunga den då helt nya melodin Fusijama. Även den av Helge Lindberg, men med text av Nils Perne och Georg Eliasson, alltså Nils Georg som de kallade sig.

Fusijama fick Sara aldrig sjunga in på skiva, men det fick Hilmer. Tyvärr är mitt ex av Hilmers inspelning riktigt uselt så jag har letat upp en inspelning med en som heter Arvid Richter. Och hans version, där han kompas av Hans Bingangs orkester, passar nog till och med bättre som exempel i det här pusslet för den är mer revyigt hejig än vad Hilmers mer sobert glassiga version är.

Nästa nummer är en sketch med Gösta Lykke och Erik Abrahamsson som heter Jonsson köper kostym. En kvalificerad gissning är att det är samma svasse-sketch som Lykke och Modén spelade in ett par månader senare samma vår, men då med titeln Aktiebolaget färdigsydda kläder. Det är samma flöde av medvetna och omedvetna missförstånd och ordvitsar som i det förra bröderna Vits-exemplet.

Goddag, jag skulle vilja ha en kostym. Jaha, så gärna, så gärna. Är det något särskilt kostym som önskas? Särskild kostym, vad menar ni? Har ni särskilda kostymer för rödhåriga och för vinnögda?

Nej, jag menar om min herre önskar en sportkostym. Jag kan väl inte ha en sportkostym på bröllopet? Nej, det passar ju inte förstås. Men varför säger ni det då? Ni försöker naturligtvis lura upp mig.

Jag ska ha en kostym som jag kan ha jämt. Jaha, då ska vi se. Vilket nummer? Det varsa 43265, men det spelar väl ingen roll. Nej, det gör det inte. Jag menar storlek.

Storlek och storlek, vad tjatar ni om? Jag ska ha en som passar, det borde ni begripa utan att fråga. Ja, naturligtvis. Titta på den här kostymen, min herre. Den är väl som är trevlig.

Bra tyg, sånt mönster. Vilken stil och vilken färg, min herre. Min herre, en del pratar så munken har på lädpor. Det behöver inte herren vara rädd för. För herren pratar faktiskt.

Och så är det Astrid Lindgren igen. Nu med vaggsvissan Anna Aurora. Med musik av Laurits Hovaldt och text av Gösta Stevens. Astrid Lindgren fick ju, som du hörde tidigare, lovord i pressen för att vara både pigg och att sjunga med liten och vacker röst.

På skivinspelningen sjungs Anna Aurora av Margareta Schönström. Vem av dem som sjöng den med minst eller vackrast röst låter jag vara osagt. Hallå, hallå, Grönköping-Motala.

Vi går så vidare i texten. Ett litet svenskbebor barn som sitter med sina välvilliga personer med prins Carl i spetsen skänkta trasdag Anna Aurora sjunger nu något litet nett. Igår var det alldeles våt i salongerna hon sjöng, men det berodde inte på visan som vi först trodde när det regnade in i salongen.

Det är tråkigt med fuktiga gotemplarsalonger. Varsågod lilla Aurora. Varje liten fjäril har du ej somnat inne här hos mig. Yvannatt har sagt mig godnatt. Leken var kanske sträng, mamma ska nu i säng lägga sin dyraste skatt.

Fantasin den spelar nu vritt, allt du drömmer om är nu ditt. Min lilla Anna Aurora, drömmarna är ej ännu så svåra att tyda på de sig. Drömma din mamma alltid för dig ska bli densamma.

Anna Aurora som du alltid blir för mig. Och nu i det åttonde numret är det äntligen dags för Hilmer. Och det med Man vet aldrig hur dagen har varit förrän gumman har kommit i säng med musik av Helge Lindberg och text av Carl Evert.

Den här vintern sjöngs den in på skiva av såväl Hilmer som Arthur Rolén, Harry Persson, Erik Kjellqvist och Erik Gustavsson. Hilmers version spelade jag en snutt av i förra avsnittet, så här kommer den med Harry Persson istället. Man vet aldrig hur dagen har varit förrän gumman har kommit i säng.

Hur man än här i livet får farit har av henne man ändå fått en släng. Om även hon med tiden blivit mindre sträng, kan det inte skada att sjunga med reflektion. Man vet aldrig hur dagen har varit förrän gumman har kommit i säng.

Efter Hilmer kom Sara Leander tillbaka och sjöng Varje liten fjäril. Inte heller den fick hon sjunga in på skiva, men det fick förstås Hilmer. Varje liten fjäril söker sig en blomma, och det gör detsamma var den hållbar.

Alla blommor kalkar, en vägar tomma, roll för många kvar och vänner väster. Kosta vad det vill, men flott ska det ju vara. Väldiga baletter och många frivilliga, och parkettens damer små violbuketter.

Till varje liten fjäril en blomma måste ha. Varje liten fjäril komponerades av Helge Lindberg. Texten skrevs av Carl Evert, och trots att det är Skylt Sylväng som leder den här revyns orkester så är det hittills mest låtar av just Lindberg som framförts.

Men i nästa nummer sjunger Hilmer Steppens sång, alltså den som tidningen Scenen tyckte att han sjöng med bravur och som Sylväng skrev under pseudonymen Pele Bedjeff. Texten skrevs av Gösta Stevens. Hilmers grammofoninspelning hade kommit ut redan ett par månader innan radiorevyn sändes.

I sketchen på polisstationen medverkar enligt radiotablån Erik Abrahamsson, Svaße Bergqvist och Kurt Ekeroth. Kurt Ekeroth var musiker och kapellmästare. Han var med i en rad olika Stockholmsrevyer och på skivinspelningar, då ofta under pseudonymen Willie Roth.

Hans och Svaßes vägar hade korsats tidigare och hans och Hilmers skulle komma att korsas flera gånger längre fram. I på polisstationen medverkade han förmodligen just som musiker. Jag skulle nämligen tro att det rör sig om samma sketch som Svaße hade spelat in med Kalle Johansson halvtannat år tidigare.

Svaße är bara med helt kort i början. I huvudsak är det Kalle Johansson som förhör en icke namngiven saxofonist som levererar sina repliker genom att spela strofer ur olika vid tiden kända melodier. I radiosändningen fick då Erik Abrahamsson ta Kalle Johanssons roll som polisen och Kurt Ekeroth den som så att säga säger det i toner.

Kanske inte så flabbigt hejsan, men finurligt och roligt också att få exempel på vilka låttexter en genomsnittlig svensk radiolyssnare förväntades ha lite koll 1930. Hur många av dem känner du igen? Man får en del ledtrådar genom Kalle Johanssons repliker, men även ledtrådarna är ju nästan hundra år gamla.

Rätt svar redovisas i slutet av avsnittet. Vad heter ni? Ser man på, han svarar med saxofonen. Ja, då blir det inte svårt. Jaså, ni heter Karlsson. I vilket land är ni född?

I Sverige och era föräldrar? Jaså, er far var stammanställd och er mor, vad hette hon? Söderflicka och hette Jansson. Hur gammal var ni när ni lämnade hemmet? 14 år, ung och ofördervad.

Ja, det tror jag nog. När ni lämnade hemmet, vad tog ni er till sen? Jaså, gick det sjöss. Slarvade bort hyran förstås i hamnarna på kvinnor och sånt där. Jaha, så kom ni hem och skaffade festmö förstås.

Vad var hon för något? Jaså, hon hade plats i Äppelviken. Vad sysslade ni med den tiden? Jaså, trädgårdsmästaren. Nå, hur gick det med flickan? Lämnade ni henne?

Ja, det var illa gjort det. Nå, hur gick det sen? Ja, och så där håller de på i ytterligare några minuter. Efter polisstationssketchen blir det mer Sylväng. Rosamunda från Lummelunda med text av Nils Gustav Granath.

Hilmer sjöng den först här i Radiorevyn och strax efteråt åkte han till Berlin och sjöng in den under sin första inspelningssession för sitt nya skivbolag Polydor. Från Gotlands morrussar och Visbys ruin till storstadens bussar och slottar till Tessin. Hon for över vågorna med sitt begägg och skällde på staden från däck.

Förslen Rosamunda från Lummelunda. Hon kan inte blunda för något sekunda. Hon gör sin dag så ljus och skär som ett poem i en ständig kamp med livets små problem.

Förslen Rosamunda från Lummelunda. Hon är den mest sunda som man kan åstunda. Så håll dig fram mig min vän. Hon är galen i män och hon har inte bestämt sig riktigt än.

Nu närmar vi oss slutet av med glitter och stjärnor revyn. Nästa nummer heter Grönköping, Laxå, Norrköping och framförs av Gösta Lycke och Erik Abrahamsson. Jag har inte lyckats hitta någon text eller inspelning som skulle kunna ge en vink om vad det kan handla om eller hur den lät.

Men efter den kom Sarah Leander tillbaka och det numret som heter Jag vet inte varför jag gör det men jag gör det ändå sjöng hon först här i radio med Kjell Sylväng och en månad senare gjorde de två om det i grammofonstudion. Så i just det här fallet kanske vi kan våga tro att det var just så här det lät. Musiken är skriven av Peva Derbin och Axel Flykt.

Texten av Carl Evert. Jag har det förskräck. Att ingen tack, hjärtmännen har. I malig praktik det går på jakt efter något kvinnorna. Jag har själv varit barn för allt behag.

Hon var kavaljeran och jag har det så gärna vad han med. Men jag visste inte varför jag gjorde det. Men ändå tog jag till igen. Jag glittar gång han springer och bäraffat i branden.

Jag ger en först ett finger och sen hela hand förstås. Han stad och namn jag känner. I mörkret är ju alla katter grå. Sedan komlen har gått ner vid fruka. Gå ut och gå.

Vi vet inte varför vi gör det, men vi gör det ändå. I sista numret före finalen sjunger Hilmer Sylvängs och Gösta Stevens Får jag låna nyckeln Ann-Marie? Vad själva finalen efteråt bestod av framgår inte av radiotablån.

Men på skivinspelningen avslutar man just med Får jag låna nyckeln Ann-Marie som allsång. Och kanske lät man Hilmers soloframförande övergå i allsång och bli en final även i radioutsändningen. Här har jag klippt ihop Hilmers grammofoninspelning från december 1929 med allsången från skivinspelningen.

Jag har vunnit härskap föreställningen är nu slut och jag får tacka er allihopa så mycket. Jag hoppas att Grönköpings lilla välvalda amatörsällskap har förstått att fånga nyckeln till societetens hjärtan. I annat fall ber vi få sjunga.

Får jag låna nyckeln mandolin till ditt hjärtats lilla dörr? Alla blickar som jag dig har sent de har bestämt, ställd dem på glänt. Och jag har alltid dyrkat dig, nu kan du dyrka och för mig.

Till lägenheten och hemligheten som leder till ditt hjärterum. Jag har mitt härskap föreställningen är nu slut och jag får tacka er allihop så mycket. Jag hoppas att Grönköpings lilla välvalda amatörsällskap har förstått att fånga nyckeln till societetens hjärtan.

I annat fall ber vi få sjunga. Får jag låna nyckeln mandolin till ditt hjärtats lilla dörr? Alla blickar som jag dig har sent de har bestämt, ställd dem på glänt.

Och jag har alltid dyrkat dig, nu kan du dyrka och för mig. Till lägenheten och hemligheten som leder till ditt hjärterum. Ja, så där kan alltså lördagsunderhållningen ha låtit i den enda radiokanal som svenskarna hade tillgång till den 25 januari 1930.

När revyn var slut kunde de av radiolyssnarna som tyckte att detta varit en för lättviktig soppa istället gotta sig åt den en och en halv timme långa utsändningen av Dramatens Jeppe på berget som följde direkt efter. Den andra radiorevyn som Svasse gjorde och som Hilmer medverkade i sändes två månader senare, inte tre som Fredrik råkade säga tidigare. Den ska jag inte gå igenom lika minutiöst men ett par saker kan vara bra att ta upp.

Först och främst, under de två månaderna mellan revyerna lämnar Hilmer skivbolaget Orkestrola och hinner dessutom i februari spela in sina första låtar för sitt nya bolag Polyfon. Skivinspelningen av den första revyn gjordes inte förrän i mars 1930 för Polyfon. Det betyder alltså att Hilmer nog hade kunnat vara med där, men gissningsvis hade inte Polyfon något intresse av att ha med honom där.

Sjungandes låtar som han antingen redan spelat in på Orkestrola eller låtar som han snart skulle komma ut med på just Polyfon. Men strunt i skivbolagen, nu till själva revyn, den som alltså kallades På glitter och stjärnturné i kungliga provinsen och som sändes den 29 mars 1930. I den sjunger Hilmer melodin Som vårens första fläkt.

Den sjöng han aldrig in på skiva och om jag såg rätt i svensk mediedatabas så var det bara en svensk som gjorde det, nämligen Oskar Tjernberg, kompad av Håkan Eischwalds orkester. Den skivan har jag inte hittat någonstans, men jag hittade en svensk utgåva av Henry Bussys amerikanska inspelning med Bert Lorring som refrängsångare. I original heter den Like a breath of springtime.

Musiken skrevs av Joe Burke och texten av Al Dubin. Håll med om att det är en melodi som torde ha passat Hilmer som handsken. Att Hilmer ska ha sjungit något som heter Du bad mig om violer i den här andra svasse radiorevyn är sannolikt också en felskrivning.

Månaden innan hade han nämligen under sin första inspelningssession för Polyfon sjungit in något som heter Jag skänker er violer. Det är från början en dansk låt, Jeg byder dem en rose, av någon med det kryptiska namnet Alexander Yrne. Och eftersom Yrne blir Henry baklänges så gissar jag att det är en pseudonym.

Den svenska texten har Sven-Olov Sandberg skrivit. Slutnumret i den här andra revyn blev nog klämigt. Det är en sång som heter Sju sköna sjömän med musik av Helan och text av Gösta Stevens.

Det framfördes med Kathy Rolsen som huvudsångare och resten av ensemblen som allsångare. Jag har hittat en inspelning av Sju sköna sjömän med sångaren Nils Jakobsson kompad av Fred Winter och hans Sailor Boys. Men för att du ska kunna pussla ihop det här i ditt huvud så Kathy Rolsen, hon lät så här när hon sjöng Helge Lindbergs och Carl Ewerts Kom som du är.

Förställ dig nu hennes kanske inte perfekta men självsäkra allt med norsk brytning sjungandes den här melodin. Ett skepp kommer lastat med sjömän och sång men natten är lång och skansen är trång. Men friheten vinkar och vi går iland att styra mot äventyr på egen hand.

Här finns det den styrka som sköna små kvinnor så gärna belöna. Här finns mod i varp och kraft ur diarm ja här finns det till och med charm. Sju sköna sjömän på ett skepp seglat till sjöss och sjunga.

Sju sköna sjömän på ett skepp bär inga sorger tunga. Sju är åhaven vi seglar på sjustjärnan leder oss ut i det blå. Sju sköna sjömän på ett skepp alltid i medvind gånga.

Tänk vad roligt de måste ha haft förr både i och framför radioapparaterna. Nu tillbaka till Fredrik Tersmeden. Så där kan man säga, där slutar Svasses och Hilmers direkta samarbete i produktioner.

Det är ju vid den här tiden som Hilmer verkligen slår igenom som grammofonsångare. När då Hilmer blir mer eller mindre heltidsplattscharmör så sjunger han in en del spridda nummer med Svasse som textförfattare. Ja just det.

Och det är framförallt i början av 30-talet. Och det är ju faktiskt också precis när Hilmer har gått över till Polyfon. Så det är kanske inte så konstigt att Svasse har samarbetat med Polyfon åtminstone sedan 1924 tror jag vid det här laget.

Precis. Så det är klart att de sätter hans texter i händerna på Hilmer när Hilmer också har blivit Polyfon-artist. Och det jag har hittat är tre inspelningar, en från 1930 som heter Två tårar.

Ja. Som kommer ur revyn Stockholm blir Stockholm som också var en Svasse och Carl Evert-revy med Sarah Leander i förövrigt. Eller titelmelodin av hon sjungit in.

Ja, Stockholm blir Stockholm var ju en av hennes tidiga stora hitparadnummer. Precis. Men det här med banjo i. I september 1931 sjöng Hilmer och Helge Lindbergs orkestrin 2 låtar med text av Svasse.

Min tös från Paraguay, Västerhavets ärla. De har ju text av Svasse, men de har också musik av Helge Lindberg. Som ju var polyfons inspelningschef och huskapellmästare.

Och alldeles utmärkt får man väl säga. Väldigt hög kvalitet på honom. Men här har det väl nästan en slags in-house-arbete. Okej, vi har bolagets kapellmästare och Svasse Bergkvist som har levererat massor med sketcher och kupletter genom åren.

Och så vår nöjesångare Hilmer. Ja, just det. Ett stjärntreor. Det sista som Hilmer gör som har någon koppling till Svasse är att han sjunger in en melodi 1933 som heter I Paris, i lyktornas sken.

Kompositören där är någon som heter eller kallas Maurice. Jag antar att det kanske kan vara en fransk melodi från början som Svasse bara har satt text till. Maurice skulle ju också kunna vara, om det är en lite franskartad melodi, så kan man ju tänka sig att det är Skylsilväng det också.

Eller Bode eller någon som tyckte att det skulle låta mer franskt. Vad hände med Svasse sen då, senare i karriären? Ja, han går ju mera tillbaka huvudsakligen till sin tjänst i Nuborgården.

Efter 1933 skriver han inga nya revyer, men han fortsätter och skriver. Han återgår till att skriva sångtexter en hel del. Framförallt senare hälften av 30-talet är han rätt produktiv i samarbete med Inge mindre än Johnny Bode.

De skriver en massa bitar ihop och de hade troligen, du känner de säkert varandra från nöjesstockholm på 20-30-talet, men deras samarbete verkar faktiskt börja på allvar när Johnny Bode åker i finkan. Efter att han sitter på Långholmen och väntar på att få genomföra en stor sinnesundersökning. Var jobbade Svasse någonstans?

Svasse arbetade som direktörsassistent på Långholmen, så de lär ha haft väldigt roligt där tillsammans. Johnny Bode hävdar att de satt i fängelsets kyrksal och komponerade tillsammans vid flygeln som stod där under fängelsetiden. Men sen blir han sjukskriven mot slutet av 30-talet, tror jag, och så småningom förtidspensionerad.

Sen drev han en liten juridisk byrå, tydligen, på äldre dar. Men hade det nog lite språknackigt. Det här att han fortsatte att skriva en hel del slagtexter var ju säkert att sätta...

Sen skriver han faktiskt ett filmmanus också ihop med Edvard Persson. En film som heter Den glade skräddaren, där väl då filmhistorien kan säga att han skrev och skrev. De tog en tysk film och stuvade om lite lagom.

Handligen andades över grågbordet lite grann, förstår man. Vad var det som fick, förutom att han var från Lund, vad är det du... Folk brukar ju fråga mig varför jag gillar Hilmer.

Det har jag många förklaringar på, även om jag inte är säker på vilken som är bäst. Vad är det du gillar med Svasse? Eller som har gjort att du intresserat dig för honom?

Jag tror att han är litegrann en underdog. Även om han var framgångsrik så är han också ovanligt utskälld. Dels av kritiker, dels ger sig andra på. Både Ernst Rolf och Karl Gerhard har ju drivit med Svasse i kupletter.

Och Rolf försökte också nästintill motarbeta honom. I början tror jag att Svasse gav ut några tidiga av sina slagers på Rolfs förlag. Men sen gick han sin egen väg och sen blev det bråk om vem som skulle ha rätt att ta vissa utländska melodier.

Det där låter som typiskt Rolf. Det finns en historia där, triangeldrama, där man kan upptäcka att Rolf hetsar en dansk revydirektör mot Svasse för att Svasse olovande skulle ha tagit den här danskens texter som han skulle ha bearbetat. Sen kan man ju nämna att, av allt att döma, så var nog Svasse en man som...

Det finns nog en anledning till att det finns så lite privat material om honom. Och det är att han levde på ett sätt som han inte officiellt kunde leva på den här tiden. Han var av allt att döma homosexuell.

Och sammanlevde mer eller mindre hela sitt liv med en manlig dansör som hette Kaj Riners som var med i nästan alla hans revyer. Och som var väldigt populär och väldigt prisad konstdansare. Han dansade inte klassisk balett, men någonting ditåt i revyform.

Lite tjusiga uppvisningsdansnummer. Det verkar funnits någon genre i revyer när jag tittar på program och säger att det skulle vara lite orientaliskt, lite estetiskt, även om det inte är balett. Nej, orientaliskt eller mytologiskt eller antikt.

Danser som berättar en liten historia, som inte bara är ren skratt, utan som är en liten teatertablå på något sätt nästan. Men i dans. Det där brukar ju förklara saken.

Då blir det ingen familj och då blir det inga hemmahosreportage. Nej, precis. Och inga efterlevande. Kanske också förklara varför den strängt kristne och duktige fadern hade en viss skepsis mot sin son.

Det finns något lite gripande i den insemamret knöliga, asymmetriska relationen mellan pappa och son Bergqvist. Den hyperframgångsrike, hyperkorrekte statstjänstemannen med stort S och den lite slarvige, folkliga revyförfattaren. Som ändå försöker göra pappa lite till lags genom att ändå vara tjänsteman.

Ja, precis. Ja, men det där är ju, de där ödena skulle man ju vilja veta mer om. Man kan ta reda på väldigt mycket. Vem som var vem, när saker hände, vad de hette och vad som gjordes.

Men att komma i det där... att komma så nära så att man känner hur de tänkte. Och det du antyder här är ju ett sånt perspektiv, där man skulle vilja stå bredvid och prata på riktigt med någon.

Precis, och när man plötsligt har fått upp ögonen för okej, Sasse levde med en annan man. Då kan man plötsligt läsa en del koserier och mingelreportage i pressen och se saker mellan raderna, som man kanske inte såg tidigare. Nej, just det.

Man talade inte högt om det. Nej, precis. Fast man kände till. Just det. Ja, intressant. Men hör du du, det här var ju jättefint att få en duvning i Svasse Bergqvist.

Ja, och det lilla, den nästan ett års fasen där, där en ung Hilmer på uppgång och en medelålders Svasse lite grann på väg ner, agerar varandra. Precis, det där är ju väldigt intressant. På tal om att föreställa sig hur det var för Hilmer, jag tänker på det där att komma med, för det första det här när han kanske uppringd vet jag inte om han blev, men kontaktad av Ernst Rolf.

Det var ju säkert telegram. Ja, hur fan ska jag fråga om det var Ernst Rolf som var telegram? Jag fick ju typ telegram mellan badrummet och vardagsrummet tills man gick upp.

Men även hur det blev att komma in i de här ensemblerna, för de han då framträdde med, de var ju etablerade. Så hur tänkte han när han träffade Sigurd Wallén första gången? Och Carl Evert för all del.

Fredrik, jag tänker att du ska få komma tillbaka något mer gång i avsnitt. Vi har ju pratat om att vi skulle få prata om Helge Lindberg, som vi har nämnt idag också. Och det finns väl också fler.

Hilmer hade ju den stora fördelen att han hann jobba med nästan alla. Men det återkommer vi om då. Tack ska du ha. Tack själv. Om du vet mer om något av allt som tagits upp här, om du till exempel vet vad Lassens tattarvisor kan vara, eller huruvida Moris som skrev i Paris i lykternas sken var en riktig fransk kompositör eller en påhittad svensk pseudonym, då får du gärna skriva till hilmer.

borgeling.com. Och så några kompletteringar så här på sluttampen. Återigen, stort tack till Gunnar Nilsson som låtit mig få låna alla de skivor jag vill spela här men som jag själv saknar.

Utan dem hade det här avsnittet blivit ohyggligt mycket kortare. Optimisten och pessimisten som Fredrik nämnde var en radioserie vars dialoger skrevs av Helge Härneman och där Erik Abrahamsson spelade den obotlige pessimisten och Ludde Gentzel den lika obotlige optimisten. Men de dök nog inte upp i radion förrän under andra halvan av 30-talet, alltså sex, sju år efter de radiorevyer vi pratat om idag.

Radiokapellet låter ju som om det var en ganska snobbig liten orkester men det var den av radions engsambler som fick hoppa in och ackompanjera just den här formen av lättare underhållning. Radioorkestern däremot, under ledning av Nils Grevilius, var större och skulle dessutom klara av att spela allt från restaurangmusik till mindre symfonier. Jag har fått en lista från Fredrik Tersmeden över de melodier som saxofonisten kommunicerar via i sketchen på polisstationen.

Fredrik, hans musikkunniga hustru Kicki och hans Svasse-medforskare Gunnar Warren har lyckats namnge alla utom två av de melodier som du fick höra i klippet tidigare. Och det är 1. Har vi ni sett Carlsson?

2. Sverige 3. Soldatgossen 4. Känner ni Fia Jansson? 5. Fjorton år tror jag visste att jag var. 6. Det är grabben med choklad i. 7. Har tyvärr Fredrik och de andra gått bet på.

8. Det är kvinnan bakom allt. 9. Min lilla vän i Äppelviken. 10. Har de inte heller lyckats knäcka. Men nummer 11 var alla vackra flickors vår. Och den sista av de du fick höra kände du säkert igen.

Mendelssons bröllopsmarsch. Så om du vet vad det här är för en melodi. Eller den här. Så inte bara får du utan bör du skriva till hilmer.borgeling.com och berätta det för mig så ska jag underrätta Fredrik.

Innan jag rundar av det här avsnittet med en hel Hilmer-låt vill jag ta upp ett par saker som har med förra avsnittet att göra. Det som handlade om Hilmers medverkan som anonym röst i filmen Säg det i toner. Sedan jag släppte det avsnittet har jag fått tag på ett schema över vilken musik som spelas i filmens 50 olika scener.

Och där kan man till exempel se att i en av de inledande scenerna där man får se huvudpersonen Olofs mor spelas stycket Marcha Moderato av Alexandersson. En musik som enligt schemat ska ha karaktären loj sövande. Och i en av flera scener som utspelar sig på spårvagnar, Olof jobbar ju som konduktör, spelas vid tillfälle prelude av Järnfält som ska ha karaktären monotont rörlig.

Medan Pettersson Bergers kanzonetta har i uppgift att ge en trevlig neutral känsla när man får se Olof komma hem efter sitt monotont rörliga arbete. Och så får man förstås också veta exakt i vilka scener som de olika specialskrivna schlagerna Hjärtan som brinna, Varje liten tanke, Hund och katt och titelmelodin Säg det i toner dyker upp. I olika orkestreringar och med olika karaktär beroende på scenens funktion i berättelsen.

Med det här schemat i högsta hugg begav jag mig till Kungliga biblioteket och såg hela den idag smärtsamt stumma gamla tonfilmen. Som jag berättade har ju allt inspelade ljudet till filmen kommit bort. Och jag kan avslöja att det är ganska lätt att förstå vilken känsla man vill förmedla i respektive scen även utan inspelad musik.

Men jag hade förstås ändå nördigt roligt när jag kunde följa med i det lilla schemat. Och när jag kom till scen nummer 22, den där man första gången får höra titelmelodin, upptäckte jag att sammanfattningen av filmens handling som finns i svensk filmdatabas och som jag citerade i förra avsnittet inte riktigt stämmer. I scen 21 har Håkan Westergrens Olof av en slump snubblat in på musikförlaget Harmoni efter att ha jagat sin hund som jagat en katt in i en port.

När katten, hunden och Olof dundrar in på förlaget sitter Carl Wele och spelar en nyskriven trudelutt på pianot för förlagets direktör och ett par andra. Wele avbryts förstås av det plötsliga ståhejet och så långt stämmer sammanfattningen. Men, och detta vill jag enbart kommentera eftersom man av sammanfattningen kan få intrycket av att Olof är en ganska förslagen ung man som förstår att gripa ett tillfälle i flykten men den känslan får man inte alls när man ser filmen.

Genomgående är Olof visserligen drömmande, men mest strävsam, vänlig och lågmäld. Och det visar sig tydligt i de här scenerna. När katten burits ut och hunden lugnat sig så är det förlagsdirektören, inte Olof som det stod i filmdatabasens sammanfattning, som föreslår att Weles nykomponerade trudelutt skulle kunna heta just Hund och katt.

Olof håller snarare en lite generad och låg profil i rummet medan detta utspelar sig. Wele nappar på förlagsdirektörens idé och genast börjar han spela och sjunga sången med en väldig energi. Men bara en kort stund, för snart börjar Olofs hund yla och den ger sig inte förrän Wele slutar upp med sitt musicerande.

Då säger Olof via en textad skylt förstås, eftersom inget av filmens dialoger spelades in, bara musik och miljöljud, att han tjuter aldrig när jag spelar mina kompositioner. Och det är ju en replik som kan tolkas som ändera aningslöst oskuldsfull eller eller finurligt beräknande. Jag är helt säker på att Olof inte är beräknande, men han väcker förlagsdirektörens nyfikenhet och denne ber honom spela något han själv skrivit.

Ja, resten kan ni räkna ut själva. Efter många turer får han förstås flickan han älskar och hon är, spoilervarning, dessutom förlagsdirektörens dotter. Men det är det bara vi i publiken som känner till, när han sätter sig vid förlagets piano och man för första gången får höra sig de toner.

Ja, det var bara det jag ville rätta till. Gå gärna och se filmen om du har möjlighet. Den är rar, även utan ljud. Nu ska det bli tango. Av de låtar med text av Svasse som Hilmer sjöng in på skiva så har jag valt två tårar.

Den var med i Svasses revy Stockholm blir Stockholm som spelades på Vasa-teatern. Det tyska originalet heter Zwei Tränen och skrevs av E. Rubens och F. Grote. Hilmer sjöng in den med Helge Lindbergs orkester i Stockholm i oktober 1930 och den gavs ut av Polyfon i november samma år med katalognummer XS41669.

Hörs snart! Två tårar i dina ögon, det säger mig mångt, jag vet att du tror mitt sinne är kallt. Men varför mins du att und som man viskade mig? Jag ser dina tårar loj, jag tror allt jämnt på dig.

Du smöde i min evigt hjärta, du skänkte mig dock allt. Du tror du i all din smärta i hjärtat tar. Två tårar i dina ögon, det säger mer än nåt, att du vet allt vad jag äger på jord.

Två tårar i dina ögon, det säger mer än nåt, att du är allt vad jag äger på jord.