41. Andrées Polarexpedition - Resan till världens ände

Podplay. Svalbards spetsiga, snötäckta toppar stiger upp mot den silverig himmel. Framför dem finns bara hav och en okänd del av världen. Över dem svävar en vätgasballong.

I denna toppmoderna farkost står tre svenska män som ska bli de första någonsin att ta sig till Nordpolen. På stranden under dem och på ett skepp i bukten står jublande, applåderande åskådare och hurrar deras avfärd. Seglen vecklar ut sig på ballongens sidor.

Örnen susar norrut över det kalla vattnet mot världens topp. Men snart sätter publiken sitt jubel i halsen. Ballongen vrids av luften och lika snabbt som den steg faller örnen mot vattnet.

Du lyssnar på historien om Andrée's polarexpedition. Ett toppmodernt försök att nå Nordpolen. Men var det Andrée's eget ego som blev resans största hinder? Jag heter Blenda Zetterwall Klingert.

Kapa överallt. Andrée's kommando. 11 juli 1897. Den väldiga ballongen faller som en sten rakt mot Ishavet. Korgen slår i ytan. De tre männen ombord skyndar att vräka ballast över bord.

Allt för att göra örnen lättare och vinna höjd. Och det verkar fungera. Men mitt i denna kalabalik lossnar också tunga linor från ballongen. Och det är inte vilka linor som helst.

Ballongen har ju de här tre långa styrlinorna, som är en del av den här styranordningen på ballongen, som tillsammans med segel ska göra ballongen åtminstone något mer styrbar. Det här är Elin Frykholm, kommunikatör och guide på Gränna museet som förvaltar Andrée-samlingen. Vilket ju då får två olika konsekvenser.

Dels förlorar ju ballongen sin styrmekanism. Men de här styrlinorna väger också väldigt mycket. Så ballongen tappar ungefär 500 kilo i vikt. Det här får ballongen att till synes studsa upp i luften.

Hundratals meter på bara några sekunder. De samlade åskådarna mumlar sinsemellan i sina kravatter och stärkta kragar. Detta kan väl ändå inte vara meningen, undrar de.

Särskilt eftersom de har hört en röst från ballongen brista ut. Vad fan var det där? Precis vid avfärden. Nu förväntar sig alla att ballongen ska nödlanda. Men det gör den inte.

Istället försvinner örnen norrut mot en isig horisont, bort från Svalbard. Det blir en kaosartad start. Och nu har ballongen förlorat sina styrlinor. De har förlorat mer i ballast än vad de har tänkt.

Och de har förlorat mer gas än vad de har tänkt. Och det här är ju bara direkt efter start som det här sker. De tre männen i korgen är omskakade efter resans tuffa start.

Men nu är de på väg mot sitt mål. Att bli de första människorna någonsin att ta sig till Nordpolen. Och den bragden ska de dessutom åstadkomma på modernaste möjliga sätt.

Istället för snöskor, hundslädar eller fartyg som fryser fast i isen reser de hundratals meter över den frusna världsdelen i en vätgasballong. Detta är innan flygplan och helikoptrar. Vätgasballonger som örnen är teknologins spjutspets nu i juli 1897.

Och nu är det nog högtid att lära känna våra tre våghalsiga huvudpersoner lite närmare. Ledaren för projektet är den 42-åriga Salomon August Andrée. Han är en man med genomträngande blågrå ögon, blont hår och en rejäl näsa över en lika rejäl mustasch.

Andrée har varit besatt av luftballonger i många år och har genomfört flera uppmärksammade flygningar hemma i Sverige. Bland annat har han blivit den första att flyga över Östersjön ända till Finland. En annan gång flyger den djärve äventyraren från Göteborg till Gotland på mindre än fyra timmar.

Detta alltså på en tid när samma sträcka brukar ta flera dagar med häst, vagn och segelbåt. Polarexpeditioner ligger mycket i tiden vid den här tiden. Det finns ett stort intresse.

Flera expeditioner har försökt ta sig till Nordpolen och det har varit andra typer av polarexpeditioner som har försökt hitta Nordostpassagen och Nordvästpassagen och så vidare. Och flera av de här expeditionerna har gått under. Så vi kan säga att om nu målet är att upptäcka Nordpolen eller upptäcka Arktis, då har vi ett problem och problemet är isen.

Hur ska man ta sig förbi den här isen? Ni fartyg som har frusit fast, som har krossats och många människor har dött i de här expeditionerna. Men då kommer ju Andrée med den här idén om ballongen.

Vi ska inte försöka ta oss igenom mina fartyg, vi ska inte gå, vi ska inte skida och vi ska inte ha hundspann. Vi ska bara flyga över den. Och på ett sätt så tycker jag att det är en briljant idé.

Vi flyger över istället. Den här briljanta idén i kombination med hans tidigare framgångar har gjort Andrée berömd och har fått både dynamitkungen Alfred Nobel och Sveriges kung Oscar II att sponsra forskningsresan till Nordpolen. Kungen har till och med gett en fin flaska portvin i present till de tre äventyrarna.

Örnen, som ballongen alltså heter, är specialbeställd för resan. Den har sytts i Paris i trippla lager siden. På Svalbard har den förvarats i ett runt hus som man byggt specifikt för ändamålet.

Där har örnen väntat, fyllts med vätgas och slutligen lyft. Det skulle man egentligen ha gjort redan året innan, 1896. Då väntade Andrée vecka efter vecka vid det runda huset på Danskeön i nordligaste Svalbard.

Men för att flyga norrut behövs en sydlig vind. Den får inte vara för stark eller svag heller. För att vätgasballongen ska komma igång ordentligt behövs precis rätt väderlek.

Och någon sån fick man alltså inte förra året. En annan som väntat på vinden det året är expeditionens fotograf Nils Strindberg. Han är bara 24 år gammal och en skicklig matematikstudent.

Det senaste året har han hunnit med mycket. Medan han var hemma i Stockholm har Nils förlovat sig med sin älskade Anna. Runt halsen bär han en berlock med en lock av hennes hår.

Veckorna innan avfärden från Svalbard har han låtit reservoarpennan dansa över brevpapperet och skickat det ena kärleksbrevet efter det andra till sin älskade fästmö. Gruppens tredje medlem heter Knut Frenkel. Till skillnad från sina två kamrater var den 27-årige Knut inte med året innan.

Han har värvats som ersättare till en meteorolog som heter Ekholm som skulle gjort resan förra året. Men Ekholm och Andrée bråkade i luven på varandra om rätt fundamentala frågor. Bland annat ansåg Ekholm att Andrée var oförberedd, oerfaren och att ballongen dessutom inte hade en chans att klara resan.

När de testade hur väl ballongen höll kvar väte hade Andrée i smyg fyllt på med extra gas flera gånger när det visade sig att ballongen läckte. Man räknade nog aldrig någonsin med att kunna göra ballongen helt tät utan gasförlust fick man alltid räkna med. Men poängen var ju att ballongen måste vara tillräckligt tät för att gasen ska räcka under hela resan och med marginal måste det ju vara.

Men när Ekholm menar på att ballongen förlorar för mycket gas han vill ha större säkerhet, han vill liksom ha en större försäkran om att om Andrée hade någon tanke om att den här resan skulle kunna ta ungefär sex dagar men då menade han på att den måste kunna hålla varigluften betydligt längre än så. Han ville ha den försäkran. Men Andrée vill ju inte riktigt gå med på att ballongen inte är säker nog.

Och det fick alltså Ekholm att hoppa av expeditionen. Men nu är den pessimisten alltså ersatt med den rådige Knut Frenkel som inte ställer en massa jobbiga frågor och krav. Han är en sportig herre med rejäla axlar och kraft i skalle som ansvarar för att mäta väder och luft trots att han är ingenjör och inte meteorolog.

Innan avfärden har man undersökt ballongen ordentligt. När de hittat läckor i duken har man tätt till dem bäst man kan med gummifnissa. Den har visserligen inte räckt till alla lä Den färdas från Grönland, Kanada eller Sibirien tills den når de tre utmattade svenskarna och piskar dem i ansiktet.

Ögon, näsa, kinder och händer har domnat för länge sedan. Kanske är det tur. Annars hade de känt blåsorna på fingrarna när de trycker, släpar och drar slädarna. Den kalla luften skär i strupen när de andfådda männen drar efter andan.

Smältvattnet når upp till knäna och släden fastnar gång på gång i den iskalla sörjan. Fötterna svider. Varje steg är tortyr. Och hela tiden piskar vinden i ansiktet och tjuter i öronen.

Minst tio timmar om dagen trycker de slädarna genom snö, is och smältvatten. Tiden rinner ihop under männens långa, slitsamma dagar. De har i alla fall gott om mat.

Otaliga plåtburkar och behållare med sopblandning, bröd och konserverade grönsaker. De har också ett slags köttpulver man kan blanda med vatten till en proteinrik, men kanske inte så god välling. Dessutom har de gevär och gott om ammunition, så de kan jaga medan de vandrar.

Men trots den lättare packningen har de valt att behålla kravatter, champagne och andra civiliserade föremål. Man kan ju inte låta vildmarken påverka ens värdighet. Männen håller humöret uppe trots blåsor, slitna händer och ömma ryggar.

Den 25 juli passar Nils på att skriva ett extra varmt brev till sin älskade Anna. Hon fyller nämligen 26 år idag. Nils skriver hur mycket han saknar henne, längtar efter att få vara med henne och önskar att han kunde berätta att han mår bra så hon inte oroar sig.

Men det kan han inte. Han kan inte ens skicka brevet han skriver. Bara lägga det i packningen och fortsätta vandra. Ja, det kan ju vara svårt att förstå hur man har prioriterat när man tar med sig finkläder och uppslagsverk och fina dryckor.

Men det jag tänker, vad säger det om deras inställning? Inledningsvis i alla fall så tänker jag att det här är tre män som ser att de kommer klara sig. För de ska ju ha den här fina dryckan vid något tillfälle och de här finkläderna, de kanske behöver dem sen.

Då måste de ju ha med dem. De här uppslagsverken som de har med sig har jag kanske lite svårare att förstå. Det går väl liksom inte helt att förklara, vi vet ju inte.

Vi kan ju inte fråga dem hur de tänkte. Men någonstans så tänker jag att det säger om deras inställning att de kommer att ta sig hem. De lyckas skjuta flera isbjörnar, sälar och fåglar.

Det blir välkomna tillskott på menyn. Men kanske bjuder djuren på otrevliga överraskningar. Den 27-åriga ingenjören Knut verkar bli sjuk efter att de äter isbjörn.

Och det är möjligt att han blir matförgiftad. Han får svår diarré, feber, symptom och frossa. Enda lösningen André och Nils kan komma på är att ge honom morfin och opium och låta kamraten rida ut sjukdomen.

Sen måste de fortsätta vandra. Den 2 augusti har de varit på packisen i nästan tre veckor. Och denna ljusa, blåsiga dag börjar 24-åriga Nils dagen med att räkna ut deras position.

När han är färdig börjar han desperat att räkna om igen. Men hur mycket han än räknar ändrar sig inte svaret. Det stämmer. Hela den här tiden har de kämpat sig mot sydost.

Men isen har dragit åt andra hållet. Trots allt plågsamt slit har de knappt tagit sig någonstans. Därför beslutar André att det bästa de kan göra är att ändra mål.

Istället för Kap Flora ska de till Sjööarna. Alltså den lilla ögruppen norr om Svalbard. Den ligger 22 mil från deras nuvarande position. Och de vet ju att där finns en depå.

Det är alltså ingen dålig plats att rida ut vintern på. Ja, det handlar ju om att man vill ju helst inte övervintra på isen. För isen är oberäknelig. Den rör sig, den kan spricka.

Så man vill ju helst av allt ha fast land under fötterna. För då vet man ändå på något sätt var man är. Men Det handlar ju om att försöka komma fram innan det blir vinter.

Dels för att det blir väldigt, väldigt kallt, det är ju ändå Arktis de befinner sig i. Och det blir också väldigt, väldigt mörkt, så att att försöka försöka sig på någon isvandring under vintern är nog näst intill omöjligt, så det är därför det är viktigt att de kommer fram innan det blir, alltså kommer fram till land innan det blir för mörkt och för kallt. Nu går vandringen åt sydväst istället, och man kan lätt tänka sig att männens optimism börjar avta nu.

André lägger märke till att 27-årige Knut verkar riktigt nedstämd, som om han är helt tömd på vilja och glöd. Nu handlar allt om att ta sig till sjuöarna innan vintern. Om de håller samma tempo de gjort hittills och isen driver åt samma håll som förut, borde de vara framme på fem eller sex veckor.

September blir ingen rolig månad heller. Vandringen blir ännu tuffare än för. Slädarna går sönder stup i kvarten. Alla tre män faller i vattnet vid olika tillfällen och måste räddas, och magsjukan gör comeback.

I perioder ligger alla tre med diaré på isen. De svåra omständigheterna verkar göra männen rätt avslappnade runt isbjörnarna, som är ett nästan ständigt inslag. En gång sitter de till exempel i tältet när André kikar ut och får se en björn.

Så Frenkel tar helt enkelt upp sitt gevär och skjuter den. En annan gång jagar Nils efter en isbjörn som försöker norpa en säl han skjutit. Han springer hela vägen till det stora rovdjuret och skräms tills det släpper sälen och försvinner.

André skriver vid något tillfälle att isbjörnarna är polarforskarens bästa vän. Någon annanstans beskriver han dem som vandrande köttbodar. Så på så sätt var det ändå positivt när de fick syn på en isbjörn.

De är beroende av att skjuta isbjörn och de är beroende av den här tillgången till köttet. Eller ja, det är isbjörnar, men även valross och säl skjuter de ju. Månadevens kanske enda höjdpunkt kommer den 18 september.

Nu är det Oscar IIs 25-årsdag som kung och det måste ju firas. Även om man råkar vara fast på ett isflak. De tre luggslitna männen lagar därför en festmåltid på säl och hallonsaft.

Sen korkar de upp portvinet som kungen gav dem inför resan. Efter sex veckors brutal vandring kommer nästa bedrövliga besked. De har bara tagit sig en tiondel av vägen.

Isen har nämligen bytt håll och börjat driva österut. Återigen har den åkt åt motsatt håll som de tre männen har vandrat. Vintern närmar sig. Allt mer av det mörka havet täcks av is.

Men den är inte kompakt nog att hålla en vuxen människas vikt eftersom den nya isen hela tiden knuffas, trycks åt och flyttas av större flak. Med varje steg sjunker de ner till knäna i den isiga röran. Expeditionen försöker nu använda sin lilla båt.

Men när de ska ro genom den halvfrusna sörjan fastnar bara årorna. En dag i september kommer de bara en kilometer framåt efter flera timmar av slit. I mitten av månaden kan 27-årige Knut inte dra sin egen släde längre.

Hans fötter är för illa tilltygade. Nu börjar det dessutom bli mörkt på kvällarna. Vintern är här när som helst. De inser att de inte kommer att nå fram till sjuöarna heller.

Det enda de kan göra är att rationera maten de har kvar och slå läger här, mitt på den väldiga drivande isen. Om inte tidigare så är det ju nu de ändå måste inse att det här går ju inte bra. André skriver att vår position är ej synnerligen god, vilket då är ett understatement.

Så att det här ser inte bra ut. Och samtidigt, vad ska de göra? De måste ju ändå försöka göra någonting. Och det är vad de gör. De bygger den här snöhyddan. Men inte långt därefter som de får syn på Vitön.

Varje kväll sjunker solen djupare under horisonten och hela världen verkar bli svart. Längst bort i fjärran tycker de sig se något annat än is och vatten. En mörk strimma.

Land. Nu måste de bara klara sig länge nog att ta sig dit och hoppas isen driver åt rätt håll. De formar is till byggstenar, trycker till väggarna och gör sig redo att tillbringa sin livs värsta vinter tillsammans.

I deras utmattade tillstånd tar det två veckor att bygga hyddan. Men nu har de åtminstone skydd mot den outhärdliga, pinande vinden. I ett par dagar, för den fjärde natten, vaknar de av att iskallt smältvatten tränger in i hyddan.

Ett brakande ljud verkar skära igenom den skakande isen. Flaket klyvs mitt under dem. Hyddan slits itu och de skyndar att rädda sina förråd från att sjunka ner i det kilometerdjupa hav som öppnar sig under dem.

Efter detta driver de bara på ett stort flak och låter vattnet föra dem vart det vill. Kräfterna verkar sina ordentligt nu när september blir oktober. Men nu bjuder Arktis äntligen på lite medgång.

Till exempel driver isen åt rätt håll, mot Svalbard och mot den där landstrimman de skådat. Och ju längre västerut de kommer, desto mer djurliv stöter de på. Kins emellan lyckas de skjuta en handfull sälar och två isbjörnar.

Detta är riktigt goda nyheter. Deras skafferi har sinat på sistone, men nu har de tillräckligt med kött för att klara sig till april. Och då är det ju vår. Då smälter vinterisen, fartyg kan börja segla på havet och chansen att bli undsatta ökar dramatiskt.

Vad de ser så är det ju en glaciär. Öen är ju täckt av is. Och det finns till en början ingen synlig plats att gå iland. Men de har ju tur får vi ändå säga att det här isflaket de befinner sig på, det liksom rundar öen och kommer liksom upp på södra sidan och där finns det en liksom grusstrand som inte är istäckt.

Den 5 oktober 1897, efter knappt tre månader vilsna på isen, händer något som måste kännas smått otroligt. André, Nils och Knut har inte stått på fast mark sedan de klev in i örnens ballongkorg den 11 juli. Men nu känner de sten under fötterna.

De har nått fram till den lilla ön de sett de senaste dagarna. Ön ser inte mycket ut för världen, men för de slitna, utmattade männen måste det vara som att komma till himlen. De har säl- och björnkött som räcker hela vintern.

Och längre in på ön rinner en liten bäck smältvatten från glaciären. De har ett lager med varma kläder, ett primuskök och gott om ammunition till gevär. Här kan de leva civiliserat, läka sina blåsor och ladda batterierna.

Här kan de klara sig. Roddbåten hissar ner från däck och slår i vattnen. Männen ror från sitt fartyg mot den lilla landmassan framför dem. Några minuter senare drar de upp roddbåtarna på den hårda strandkanten.

Det är en norsk expedition och de hittar Vitön av en slump. De har jagat valross och snart står flera av norrmännen på den karga stranden och flår sina väldiga bytesdjur. Under tiden går två män längs stranden för att leta färskt vatten.

Men de hittar något annat på denna lilla ö. På stranden ligger ett lock, kanske från ett kokkärl. Hur i hela friden har det kommit hit, till en anonym ö i Arktis?

Några steg bort ser de resten av en roddbåt. Norrmännen följer spåren vidare mot den lilla klippan på stranden. Här hittar de något som får dem att signalera fartyget och skicka fler män iland.

För på stranden ligger kvarlevorna från två människor. Det är inte mycket mer än ben som finns kvar och luggslitna klädtrasor ovanpå. Det kommer ta flera veckor innan den tredje kroppen hittas av en journalist.

Den har begravts mellan ett par stenblock och täckts med bumlingar. Bara ett par sängor på skelettets fötter sticker ut. På en båtskake i det förfallna, frusna lägret på stranden kan man urskilja en text.

Andrées av en isbjörn, att han dör först, det är honom man hittar begraven. Så de andra två måste ju haft styrka nog att kunna begrava honom. Men sen har ju ändå någonting hänt som gör att de också dör ganska snart därefter.

Det känns ju liksom väldigt märkligt att André inte skulle skriva någonting om det. Egentligen tycker jag det är märkligt att de ändå har... Strindberg har dött och de har begravt honom, men det är inte ett ord i dagboken.

Men vi kan ju ändå gissa att situationen är sådan att han har inte tid eller möjlighet att sätta sig och skriva vad som har hänt, utan om Strindberg dör kanske Frenkel är skadad eller sjuk och så kanske han måste ta hand om honom. Men sen kommer ju slutet uppenbarligen väldigt fort. I lägret har männen gott om sälkött och isbjörnar har väldigt bra luktsinne.

Faktiskt många gånger bättre än en blodhund. De kan känna doften av ett byte mer än en kilometer bort. Det är inte särskilt långsökt att en isbjörn spårar expeditionens slaktade sälar.

Eftersom männen ständigt underskattar hur farliga dessa björnar är kan man lätt tänka sig att Nils försöker jaga bort dem. Det har han ju gjort tidigare under vandringen över Arktis. Men den här gången attackerar björnen och dödar honom.

I attacken får även Knut en allvarlig skada, men överlever nog. I ett svårt skadat tillstånd lägger han sig i sovsäcken och tar morfin för att dämpa smärtan. Sen vaknar han aldrig igen.

André begraver förmodligen Nils, antingen ensam eller med Knuts hjälp. Därefter går han upp på klippan med geväret redo ifall björnen kommer tillbaka. Det är möjligt att han nu känner att hans lopp är kört.

Den storslagna expeditionen skulle göra hans namn känt världen över. Han skulle vara hedersgäst på fina middagar och ceremonier. Istället sitter han ensam på en klippa på en okänd ö i Arktis.

De två kamraterna han värvat är döda eller döende. Kanske tar stoltheten och envisheten slut här, på vitöns vindpinade klippa. Kanske är det därför han tar med en stor dos morfin.

Det kommer vi aldrig veta säkert. Det enda vi vet är att någon gång, cirka tre dagar efter att de kliver iland, slutar alla männen skriva. Och någon gång efter det dör de.

På hösten 1930 får Salomon, André, Nils Strindberg och Knut Frenkel det överdådiga välkomnande som de hoppades på. När man hittat de tre kropparna först förs allting till Tromsö i Norge. Och där håller man någon högtidsstund för de här tre männen.

Men sen så förs de till Stockholm. Och det här fartyget som för dem, det gör flera stopp på vägen. Och vid varje stopp eller vid varje hamn så kommer det ju folk i småbåtar och följer det här fartyget en bit.

Och de gör ett längre stopp i Göteborg där det är liksom, jag tror jag läste om man 75 000 personer stod liksom med fackeltåg som ett hedrande möte. Vid något ställe så är det något flygplan som flyger med det här fartyget en bit. Och sen kommer de ju till Stockholm och det är ju, man kan se fotografier därifrån att det är fullt med folk som följer det här begravningståget som följer de här tre kistorna.

Så det var verkligen en storslagen hemkomst får vi ändå säga. Som man nog ändå kan tänka sig att de hade varit glada över, André, Frenkel och Strindberg, efter allt de gick igenom. Och någonstans kan jag ändå tänka mig att de ville ju bli polarhjältar och någonstans i slutändan så blev de det.

En som sörjer mer än de flesta andra är Nils gamla fästmö Anna. Hon väntade i många år på att hennes älskade skulle återvända. Men till slut gick hon vidare med livet.

Anna gifte sig, men var öppen med att hon alltid skulle älska Nils mest av allt. Och den kärleken kommer bestå livet ut. När Anna dör 1949 kontaktar hennes nya make Nils bröder för att uppfylla hennes sista önskan.

Att hennes kremerade hjärta ska läggas med Nils i samma grav. Och mycket riktigt beger sig bröderna till norra begravningsplatsen utanför Stockholm och uppfyller hennes sista önskan. Du har lyssnat på historien om Andrées polarexpedition med mig, blandas detta Marklingert.

Scenerna lästes av Ola Ringdahl. Manuset är skrivet av Carl Häger och producent är Jonas Lindskov. Redaktör är Alex Häger och exekutiv producent är Victoria Rinkus.

Historien om produceras av Podplay.