42. Karl XI - Att försvara en stormakt

Mellan de snötäckta, månbelysta träden på flodkanten står tusentals män i harnesk, rockar och trekantiga hattar. Ingen säger ett ord. Med mysköter över axeln och värjor vid sidan står de med blicken fäst på en enda man som travar ut på den frusna ån.

Mannen slår, hackar och borrar ett hål i isläcket som ligger över Kävlingeån. Medan han mäter tjockleken ligger det en spänd nervös tystnad över den svenska krigshären. Mannen på isen vänder sig med nöjd min mot en ung ryttare.

Den unge mannen sitter på en vit hingst med en svart rock över bröstplåten och en hatt i gult läder över det rödlätta håret. Detta är Sveriges kung, Karl XI. Och nu ger han orden alla väntat på.

Framåt marsch! En efter en, försiktigt och långsamt, kliver de svenska soldaterna ut på isen. Mot fienden, striden och förhoppningsvis segern. Måtte isen hålla. Du lyssnar på historien om Karl XI, den introverta dyslektikern som blev en av Sveriges effektivaste regenter.

Men hur populär var han egentligen under sin regeringstid? Jag heter Blandas Setval Klingert. Rädd för allting och vågade inte se någon i ansiktet. Italiensk diplomat, 1674.

1672 samlas Sveriges riksdag i Stockholm. De fyra stånderna, alltså bönder, borgerskap, adel och präster, har kallats till huvudstaden. Och till skillnad från andra år är det inte bara frågor om beskattning, militären och nya lagar som står på schemat.

Stånderna röstar nämligen om en sak till under sammankomsten. Att myndigförklara den 17 år gamle konungen Karl XI. Stånderna röstar enhälligt ja, vilket innebär att den unge mannen, eller tonåringen snarare, nu ska styra landet.

En rödblekta kille med blåsiga kinder och örnnäsa har faktiskt varit kung sedan han var fyra år gammal. Då dog hans pappa Karl X Gustav och tronen gick i arv till den lille pojkan. En förmyndarregering har styrt landet sedan dess i väntan på att Karl ska bli vuxen nog att ta över makten själv.

Det här är ingenting som Karl XI förmyndarregering har tagit på särskilt stort allvar så att man har vanvårdat krigsmakten, man har vanvårdat flottuppbyggnaden och man har använt mycket av rikets medel till att berika sig själva. På det stora hela så står Sverige ganska illa rustat för alla typer av internationella konflikter. Det här är Jonas Nordin, docent i historia och professor i bok- och bibliotekshistoria.

Han har också skrivit boken Karl XIs karusell. Han beskrivs i många diplomatrapporter och annat som blyg och förargad och bortkommen i offentliga sammanhang, svårt att föra sig och allmänt förlägen i offentligheten. Trots allt detta är det ett imponerande rike han ärver.

Utöver dagens Sverige och Finland styr kronan över Estland, Lettland och flera furstendömen i norra Tyskland. Stora delar av södra Sveriges landskap har nyligen erövrats från Danmark. Bland annat Skåne, Halland, Blekinge och Bohuslän.

Nu styrs allt detta av en tillbakadragen 17-årig man. Under sin första tid som myndig kung föredrar han att låta sitt kungliga råd sköta mycket av landets styre. Det beror kanske på att Karl och många andra i maktens korridorer är övertygad om att han är rätt obegåvad.

Skolgången har nämligen varit en riktig kamp. Varje gång lärarna bad honom läsa högt, skriva någon uppsats eller nöta in glosor på franska, tyska, latin eller holländska blev det samma sak. Bokstäverna verkade liksom dansa runt på papperet och inget ord verkade se likadant ut från gång till gång.

Karl XI har alldeles garanterat dyslexi och det här är ju inte en diagnos, det här är ju inte någonting som man har någon som helst koll på under 1600-talet utan det här ser man ju bara som svag begåvning. Den som inte kan läsa eller skriva måste helt enkelt vara lite dum i huvudet. Men det finns ett ämne där Karl inte bara trivs, han briljerar.

Och det är militära studier. Kungen förväntas ha militärt befäl, det är väl kanske den viktigaste uppgiften som åligger det kungliga ämbetet. Och så fort han sätter sig i sadeln är Karl som en annan person.

Vittnen som tyckt han är tafatt och obegåvad i slottet ser honom i ett helt annat ljus när han sitter till häst. Där är han självsäker, beslutsam, djärv och imponerande. Karl trivs som bäst i staden.

När han inte får rida runt och träna med rytteriet rider han gärna ut på långa jakter runt om i riket. Det är alltså jakt och soldatlivet som får den 17-årige kungen att lysa upp. Och eftersom han är rätt säker på att han är akademiskt obegåvad låter han sina högadliga och högutbildade rådgivare sköta landets ekonomi.

Till viss del är det samma herrar som sitter i detta råd som varit i förmyndarregeringen tidigare. De som alltså använder det här stora ansvaret för att sko sig själva och utöka adelns ställning i landet. Under förmyndarregeringen har högadeln blivit rikare på böndernas och rikets bekostnad.

Men den biten återkommer vi snart till. Först ska vi titta på ett annat beslut förmyndarna fattat som nu får riktigt knepiga konsekvenser. Närmare bestämt en allians med Frankrike.

Det är Europas starkaste kungamakt, har den största armén och överfulla plånböcker. Så det kanske låter som en bra partner att ha. Men det finns nackdelar också.

Som en del i alliansen ska Sverige bidra med soldater när fransmännen behöver det i utbyte mot en saftig summa pengar. Men Sverige är inte längre den väloljade krigsmaskin det en gång varit. Man har en rikskommiral som aldrig har satt sin fot till sjöss.

De här olika expertministrarna har egentligen ingen kunskap om de områden de ska hantera. De här pengarna hamnar i stor utsträckning på andra håll för att berika de själva snarare än att gå till att bygga upp de områden som de är tänkta att gå till. Att ha amiraler som aldrig har varit till sjöss kommer ha stora konsekvenser.

Men först, fälttåg. Fransmännen har gått om fiender som de gärna ger sig i bråk med. Och ett sånt gräl börjar i furstendömet Brandenburg i norra Tyskland. Detta mynnar ut i ett fältslag som Sverige förlorar.

Det får hela Europa att tappa hakan. Sveriges armé har nämligen fortfarande rykte att vara helt oövervinnerlig. Man lever i väldigt hög grad på gamla meriter. Det finns ju inga av de här trupperna som deltar på svensk sida i det här läget som har någon nedarvderfarenhet från tidigare krig.

De gamla trupperna från Karl XIIs krig har avdankats, skickats hem. Och det här är nya arméer som man har satt upp till stor del värvade utländska soldater och inte nödvändigtvis indelta svenska eller utskrivna svenska soldater. Och de här ringarna på vattnet når ända till Köpenhamn.

Ridån har fallit och den danske kungen Kristian V blir helt bombsäker på att svenskarna är på fallrepet. Dessutom har de ju en ny obegåvad kung utan någon militär erfarenhet. Kort och gott tycker den danska kungen att han har ett perfekt läge att kriga mot sitt avlånga grannland och ta tillbaka de där landskapen som Danmark förlorade till Karls pappa.

Krigsförklaringen kommer kort därefter. Jag ska segra eller dö. Karl XI i brev till sin mor Hedvig Eleonora, 3 december 1676. Nu ska svenskarna alltså ut i strid.

Men armén som Karl tar befäl över är som sagt mest en skranglig skugga av sitt forna jag. Danskarna däremot inleder kriget starkt. På kort tid intar de landskrona, Helsingborg och Klingsksta.

Därefter faller så gott som hela Skåne i deras händer. Enda undantaget är Malmö som lyckas försvara sig men utstår en lång belägring. Men danskarna låter inte den lilla motgången hindra dem från framgång på annat håll.

Både Bohuslän och Gotland har gått i elva månader. På den tiden har danskarna vält in i södra och västra Sverige och svenskarna har faktiskt inte vunnit en enda seger. Och i augusti tågar en dansk styrka längs västkusten mot Skåne.

Om den tar sig fram och kan enas med den större danska armén som finns nära Malmö, kommer staden att falla. Karl vet att han måste hindra styrkan från att komma fram om han ska ha minsta chans att ta tillbaka Skåne. Med tanke på inledningen av kriget och hur illa det här har gått så kan han, det enda han egentligen kan bidra med i det här läget, är inte erfarenhet utan det är bara sin egen entusiasm.

Karl tar entusiastiskt med sig en styrka på runt 6 000 man in i Halland och jagar efter danskarna som är på väg söderut. Han hittar dem i närheten av Halmstad. Och här vinner svenskarna sin första seger på hela kriget.

Visserligen är det en mindre dansk styrka man besegrar. Uppemot 4 000 man som mest, enligt de flesta källor. Men det blir ändå en viktig moralhöjare för svenskarna och inte minst för kungen själv.

Han har just utkämpat sitt första slag någonsin. Han har befunnit sig i krutrök, hugget sig fram genom fiendelinjer och sprängt fram över fält med sitt rytteri. Och han älskar det.

Nu är det snart slutet av augusti. Sommaren är på väg att ta slut. Och det brukar betyda att även kriget går i ide. Det är nämligen väldigt ovanligt att slåss på vintern på den här tiden.

Den kalla, ofta blöta årstiden gör det nästan omöjligt att hålla krutet torrt. Det är minst lika svårt att hålla soldaterna vid god moral i bitande kalla fältläger och att förse dem med mat när åkrarna gapar tomma och frosten ligger på marken. Men Karl och hans stab vet vad som står på spel.

De kan inte avbryta fälttåget trots vintern och kylan. Då kommer Malmö gå förlorat. Danskarna kommer förstärka sina trupper i Skåne. Och när våren kommer blir det mångdubbelt svårare att ta tillbaka landskapet.

Karl XI har två valmöjligheter. Hans trupper är ganska försvagade och de är underlägsna de danska trupperna som står emot honom i närheten. Han har två val. Det ena är att retirera till svenskt kärnområde och fylla på förråden och fylla på leden.

Eller att anfalla och våga ett fältslag. Det är väl inte så många som rekommenderar egentligen att han ska våga ett fältslag mot Danmark i det här läget för det finns inte så goda utsikter att vinna. Men han har ändå förnimmelsen att om han nu utrymmer hela Skåne så kommer han inte ha någon möjlighet att återta det här.

Så ur kungens perspektiv finns det egentligen bara ett val. Och det är att han måste våga allting i det här fältslaget i Lund. Så den 21-årige kungen bestämmer att man ska stanna i fält.

Men vintern är kall och jävlig och det visar sig att Karls beslut om vinterläger kommer kosta flera liv än slaget vid Halmstad. De tusentals soldaterna bor nästan på varandra i kalla tält. Regn, vind och snö gör kylan omöjlig att värja sig emot.

Men det är inte det värsta. När så här många människor har bott tätt intill varandra frodas sjukdomar. Bristen på rent vatten, medicin och ordentlig kunskap om hur man förebygger smitta hjälper inte heller.

Runt 3 000 man dör i olika sjukdomar. I slutet av november är denna sargade svenska armé belägrad norr om Kävlingeån. Knappt två mil söderut ligger Lund. Man räknar med att de svenska trupperna uppgår till omkring 8 000 man medan Danmark har kanske 12 000-13 000 man.

Så det är närmast en 50%ig överlägsenhet. Karl vet att om man inte tvingar fram ett slag nu i den bitande vinterkylan på Lundaslätten kommer han att förlora Skåne. Men om slaget går fiendens väg kommer han att förlora ännu mer.

Sitt liv, sin tron, sitt rike. Kungen sätter alltså allt på ett kort. Måtte det räcka. Det är nu vintern äntligen bjuder svenskarna på en fördel efter alla motgångar.

Kävlingeån fryser till is och i början av december är den tjock nog för hela den svenska armén att smyga över mitt i natten som vi berättade om i inledningen av avsnittet. Karl för sedan sina trupper söderut på Lundaslätten och försöker ta sig runt danskarna. Men de kommer inte hela vägen.

Halv åtta på morgonen upptäcks svenskarna. Klickstrumpeterna tjuter i fiendelägret och danska knektar rusar ut för att möta Karl och hans trupper. Nu börjar slaget vid Lund 1676.

Karl ställer upp sin armé för strid och danskarna gör detsamma. Söder om slagfältet strax utanför Lund finns helgonabacken. Den som kan ta höjden kommer att ha ett starkt övertag, bokstavligt talat.

Man försöker ju komma åt den så kallade det som heter helgonabacken och där universitetsbiblioteket och universitetssjukhuset idag ligger i Lund. För det är den högsta punkten och med den punkten, och den ligger precis norr om Lunds stadskärna vid den tiden, precis utanför tullgränserna. Och från den backen så har man ett bra utgångsläge då att behärska omgivningen.

Så mycket av det inledande slaget kommer att ske kring den delen av Lund. Detta inser båda arméerna. Därför blir det ett slags marscherande slag. Båda styrkorna rör sig söderut, närmar sig varandra som ett blixtlås och drabbar slutligen ihop.

Bergor sticker och hugger, musköter smattrar och från kanonerna dånar som en fruktansvärd åska. Skriken från döende och sårade människor fyller Lundaslätten till ryttariets dundrande hovslag. Carl befinner sig mitt i hetluften.

Han spränger fram på sin häst klädd i svart rock och ljusa, nästan guldskimrande handskar och hatt. Det är svårt att veta vad som händer här mitt i stridens hetta. Röken ligger som ett lock över fältet och soldaternas gyttiga, blodstänkta uniformer kan lätt blandas ihop.

Men efter en timme av brutal kamp knäcks de danska styrkorna närmast höjden. De tar till flykten, trots att den danska kungen försöker lugna läget. När det inte funkar bestämmer sig kung Kristian för att följa sina mammas exempel och ta till flykten han med.

Och nu gör Carl ett misstag som kan kosta honom hela slaget. Karl XI väljer då att förfölja den här truppstyrkan. Dels möjligen av lite överdriven iver och lite oerfarenhet, men också möjligen för att han tror att den danske kungen är i den delen av trupperna som flyr och att han tror att om man kan få fatt på honom så kan han också få slut på slaget.

Så kungen försvinner från huvudslaget under ganska lång tid och under den tiden så kommer den svenska huvudstyrkan som fortfarande är kvar i trakten av Lund att hamna i ett ganska prekärt läge och står väl i princip inför en kapitulation. Borta på Lundaslätten pågår slaget fortfarande. Det är ju bara en liten del av danskarna som flytt, resten kämpar fortfarande och är på väg att omringa svenskarna.

En ryttare skickas för att hämta tillbaka den ivriga, övermodiga Karl och ta honom till slagfältet. Han rider mellan de danska trupperna medan muskötkulor viner i luften runt honom. Men på något sätt lyckas Karl komma fram till svenskarna oskad.

Och när han kommer med sina ryttare norrifrån så tror de danska trupperna att för det första att det är en mycket större truppstyrka än vad kungen egentligen förfogar över än att de tror att det kommer en ny, nya friska reserver här. Och man är rädd att man ska bli överflyglade. Så i det läget börjar då danskarna vända sin slagordning och man börjar retirera.

Och det här ger då den nödvändiga kraften åt det svenska anfallet att lösa upp de danska styrkorna. Karl har satsat allt på ett kort och vunnit. Slaget vid Lund Men behåller alla omstridda landskap i Sverige.

Den 24 år gamle Karl tar sig alltså igenom sitt första krig med hedern och landet i behåll. Men det räcker ju inte att bara klara kriget, det gäller att klara freden också. Och landet Karl ska styra är i dåligt skick.

Befolkningen har lidit av kriget, tusentals har dött. Ännu fler går hungriga, inte minst i de landskap arméerna dragit fram. Städer har beskjutits, belägrats och plundrats.

Här skulle behövas rejält med tillskott från statskassan, men som vi nämnde tidigare finns inga pengar att hämta där. Karls förmyndarregering har skott sig på statens pengar under hela hans uppväxt. Och inte nog med det, adeln äger runt 70% av all mark i den svenska stormakten.

Och adeln är ju befriad från skatt, mer än två tredjedelar av landet är alltså oskattbara. Så kan Karl inte ha det. Nu agerar han på ett sätt som han förmodligen aldrig skulle drömt om tidigare.

Han har ju alltid tyckt att han är obegåvad och haft lätt att rätta sig efter gamla rådgivares åsikter. Inte nu. Karl verkar ta med sig självförtroendet och beslutsamheten från kriget in i maktens korridorer.

Nu är det dags att få ordning på landet. Vad man gör här är att riksdagen vill ställa de tidigare riksråden och förmyndarregeringen till svars för den vanvård som har ägt rum under den tolvåriga förmyndarperioden. Han låter utreda sina gamla förmyndare för att medvetet ha schabblat bort statens pengar.

Den här utredningen har egentligen börjat redan innan kriget mot Danmark, men nu, efter freden, tar den fart på riktigt. Och alla gamla förmyndare fälls faktiskt. De måste betala hutlösa bötesbelopp som gör några av landets rikaste familjer luspanka.

Flera av dem tvingas sälja sina gods för att ha råd. Mark som nyss varit undantagen från beskattning blir högstflux lönsam för kronan. Ja, det är en tjänst och kall konung som möter adeln.

Men det sker ett annat möte, 1680, som påverkar Karl i grunden. Och här är han inte det minsta kaxig. Fåglarna sjunger och majsolen står högt på himlen. Präktiga vagnar står uppradade på slottsgården.

Inne i den opulenta slottshallen står Karl framför ett litet sällskap inbjudna hedersgäster. Intill honom står biskopen. Och framför honom står hon, klädd i silver, guld och siden.

I över fem år har de väntat på denna stund. Och nu, äntligen, händer det. Karl och Ulrika Eleonora vägs till man och hustru, kung och drottning. Inför alla andra i landet är han en respekterad, till och med fruktad man.

Krigarkungen som segrade i Lund. Men inför henne får han knappt fram ett ord. Ja, den danska prinsessan Ulrika Eleonora anländer till Sverige på våren 1680. Hon och Karl förlovade sig för flera år sedan.

Under kriget mellan deras länder fanns gott om röster i Köpenhamn och Stockholm som ville få dem att bryta trolovningen. Det vägrade båda de unga turturduvorna, trots att de aldrig träffat varandra. De har bara sett porträtt, läst brev och hört rapporter från hovet.

Men nu får Ulrika äntligen träffa sin blyge fästman. Och bara dagen efter deras första möte är det dags att bli äkta makar. Äktenskap på den här tiden är ju arrangerade politiska saker.

Kärlek är det ingen som talar om. Men för ovanlighetens skull faller Karl och Ulrika för varandra rätt omgående. I hennes sällskap är Karl inte någon blyg introvert typ.

Åtminstone inte efter att det gått ett tag. Han är avslappnad, självsäker. Som han känner sig i sadeln känner han sig i varje rum han får vara med henne. Äktenskapet får också den önskade politiska effekten.

Sju barn föds på åtta år. Men detta är en tid med hög barnadödlighet och den drabbar fattiga och rika lika illa. Bara tre av barnen överlever barndomen. Två döttrar och en son.

Den lille grabben får givetvis namnet Karl och blir landets kronprins. Men innan alla barn föds hinner Karl med annat. Som att kalla till riksdag samma år. Här påbörjar han det som kommer bli hans stora bedrift.

Kanske mer än kriget mot danskarna. Reduktionen. Fattigdom, skam är svårare prövningar än vad mänskliga krafter förmår bära. Magnus Gabriel De La Gardie i brev 1684.

Ruinerad av Karl den 12s reduktion. Den svenska kronan är som så ofta under 1600-talet mer eller mindre bankrutt. Det enklaste medlet han har för att stärka statsfinanserna är att reducera adelns godsinnehav.

Det vill säga dra tillbaka de donationer som tidigare under 1600-talet har getts till adeln som belöning för olika tjänster i rikets tjänst. En väldigt betydande del av adelns gods dras in till kronan och kan nu användas för att bygga upp den svenska krigsmakten istället. Karl tänker alltså konfiskera enormt mycket gods, gårdar och mark från adeln.

Den ska antingen tillfalla kronan eller skattebetalande bönder. Detta förslag möts av kränkta miner och arga burop från adeln. Men inte från landets ofrälse, alltså bönder och borgare.

De stödjer kungens idé helt och hållet och röstade igenom den under riksdagen. På köpet passar de på att öka Karls makt på det kungliga rådets bekostnad. Han kommer fortfarande ha ett råd, men nu finns inget som säger att han måste lyssna på dem, berätta sina planer för dem eller ens träffa dem om han inte vill.

Kungen får styra landet som han vill, så länge han håller sig inom lagen. Här och nu börjar det karolinska enväldet. Med denna makt säkrad kan Karl sätta igång att konfiskera gods och värdesaker från adeln.

Denna hårdhänta politik som alltså kallas reduktionen kommer att pågå i flera år och ta mer än hälften av all adels mark ifrån dem. Under Karls styre kommer den att fördelas om, tills kronan, adeln och bönderna äger i rundas längre en tredjedel var av rikets mark. Detta innebär rejält klirr i kassan.

Nu finns ju fler bönder som kan odla grödor som de sen säljer på marknaden. Och sen kan de betala skatt till kungamakten. Med det här härliga tillskottet rustar Karl upp flottan ordentligt.

Några fler pinsamma haverier där man sänker sina egna regalskepp vill han inte veta av. Nu ska det bli en effektiv, väldrillad flotta som vaktar rikets gränser. Han låter till exempel grunda en sprillans ny örlogsbas i Blekinge som döps till Karlskrona i hans ära.

Den nya flottan är en del av något som brukar kallas för igelkottspolitiken. Den går ut på att Sveriges rike är väldigt stort, men här bor inte många människor. Exakt hur många invånare man har är lite oklart, men det ligger helt klart under tre miljoner.

Det räcker knappt för att hålla de områden man redan besitter. Därför kommer det inte på tal att ge sig ut på vårdslösa äventyr och erövra ny mark. Det viktiga är att behålla riket man har.

Enligt Karl är det det enda sättet för den svenska stormakten att överleva. Men det är lättare sagt än gjort när man är omringad av en massa grannländer som har en sak gemensamt. De älskar att anfalla Sverige.

Därför genomför den numera enväldige Karl en total samhällsreform. Sverige ska ha en stående, professionell armé. Soldater ska förses med vapen, utrustning och ibland till och med en häst av sina grannar.

Ett soldattorp ska de också få med mark de kan odla och ett hem de kan ha en familj i. Dessa soldater drillas och drillas tills de blir en väloljad skräckinjagande krigsmaskin. Om det någon gång blåser till krig kommer Sverige kunna kalla in en vältränad armé mycket snabbare än sina fiender.

Armen ska också synas så mycket som möjligt, både för att skrämma kungens undersåtar till lydnad men också för att påminna adel och upprorsmakare om vem 1693 blir drottning Ulrika Eleonora sjuk, riktigt sjuk. Nu bryter Carl helt hållet sina gamla mönster. Den 37-årige kungen slutar färdas i landet, inspektera trupper och dra på långa jaktresor.

Han vill vara hemma med sin fru. Den vanligtvis känslokalla Carl visar öppet hur orolig han är för Ulrika och försöker inte dölja sina rödgråtna ögon. Men trots att han vakar vid Ulrika dag och natt räcker det inte.

Drottningen dör i juli 1693 av en okänd men allvarlig sjukdom. Hon blir bara 36 år gammal. Carl är helt knäckt. Hans bästa vän, drottning, livskamrat och fru har tagits ifrån honom efter 13 underbara år tillsammans.

Och återigen försöker Carl inte dölja sin sorg och saknad. Tvärtom beordrar han hela hovet att sörja Ulrika i två hela år. När Ulrika Eleonora den äldre dör, hon har hela tiden haft en svag konstitution och varit sjuklig under lång tid under hela sin tid i Sverige.

Och när hon dör så är det här någonting som tar Karl XI väldigt hårt. Och det är många i hans omgivning som antyder att han egentligen inte är lycklig efter de tre åren som han sen lever efter hennes död. Nu blir Carl en rätt dunkel figur.

Hans nitiska styre och fromma levner gör honom inte direkt till någon man drömmer om att få tillbords på en middag. Och om han kallats humorlös eller känslokall tidigare får de delarna av hans personlighet tillfälle att blomma ut ordentligt efter Ulrikas död. Men nu visar det sig också att hans ihärdiga omformande av Sverige ger lön för mödan.

Landets militär kan mycket väl vara den bästa i världen och det håller till och med de skräckslagna grannländerna med om. Flottan är toppmodern, tronföljden säkrad och bankvalven fulla med skattepengar. Han betraktas som en allvarlig, smått obehaglig kung som föredrar fred men inte drar sig för krig om det behövs.

Precis som han vill ha det med sin igelkottspolitik. Men inte ens sådana framgångar hjälper mot tidens gång. Karl lider av svåra plågor. Det känns som om helvetets alla demoner härjar i hans mage och det blir bara värre för varje dag som går.

Ingen vet säkert hur länge Karl haft dessa smärtor, men det är troligt att de började flera år tidigare. Han lider nämligen av långt gången magcancer. På våren 1697 är han så illa däran att han inte kommer ur sängen.

Medan han ligger på sin dödsbädd på slottet ger han utförliga instruktioner för sin egen begravning. Sin vana trogen vill han verkligen inte ha någon prålig ceremoni. Inga förgyllda detaljer, juveler i kistan eller andras slösaktiga påhitt.

De pengarna kan man ha bättre nytta av, tycker den döende kungen. Karl XI dör den 5 april 1697. Han blir 41 år gammal och har varit kung i 37 av dem. Sedan 17 års ålder har han varit regent.

Karl tar över landet i ett väldigt svårt läge. Kassorna ekar tomma, adeln äger nästan hela landet och kort efter att han blir myndig attackerar grannländerna. Trots att ingen räknade med honom, inte ens han själv, lyckas Karl beta av alla dessa problem.

Och han gör det betydligt skickligare och mer effektivt än någon hade förväntat sig. Han lyckas med något så motsägelsefullt som att göra Sverige så krigiskt att ingen vågar kriga mot oss. Hans mordiska politik i Skåne är ett uppenbart undantag, men utöver det lämnar Karl Sverige bättre än han ärvde det på nästan alla sätt.

Men nu med Karls död ärver hans 15-årige son tron och krona. Sonen, Karl XII, som du kan höra om här i podden, verkar inte alls fatta poängen med igelkottspolitik. Han kommer snart ge sig iväg på de krig som blir slutet på den svenska stormakten.

Alla Karl XI reformer, upprustningar och hårda arbete visar sig i slutändan inte räcka till. Du har lyssnat på historien om Karl XI med mig, Blandasätt av Wiklingert. Scenerna lästes av Ola Ringdahl.

Manuset är skrivet av Carl Häger och producent är Jonas Lindskov. Redaktör är Alex Häger. Exekutiv producent är Victoria Rinkus. Historien om produceras av Podplay.