S28E01: Live från Centrum för Rättvisas sommarinternat

Hej, centrum för rättvisa sommarinternat. Kul att se er. Jag sa hej, centrum för rättvisa sommarinternat. Ja, så att ni hör. Snyggt. Att det är 1500 personer i publiken, fick jag besked om här innan.

Så det är jättekul. Det är som på bandykonserterna här inne. Vi är ute på Lidingö, Centrum för rättvisa. Jag har varit med på de här internaten i ganska många år och hållit föreläsningar.

Men nu har vi bytt venue, nu är vi på Högberga gård som ligger jättefint. Otrevlig utsikt tycker jag från terrassen. Nej, det är jättefint. Ja, det är otroligt fint.

Det är jättekul att vara här. Ståndsmässigt också med Lidingö. Jag var här som student och då var det så här att man fick ansöka om att få komma hit. Är det fortfarande så, eller?

Ja. Får ni lön? Nej. Jag försöker bara jobba för att aldrig mer bli inbjuden. Ja, okej, då är det fortfarande så. Centrum för rättvisa företrädare behöver inte svara nu, men så har det nog inte varit alla år att man behöver ansöka.

För det beror lite på att ni har kommit in i en slags återguldålder. Det här är nämligen mitt första tema. Jag har tänkt att jag ska prata, säga någonting om mänskliga rättigheters ställning i Sverige.

Och jag ser inte rättslig ställning eller något sånt där, utan sociala ställning. Alltså hur mänskliga rättigheter över tid har rört sig på coolhetskurvan. För den rörelsen har varit lite märklig och vi är precis, tror jag, på väg in i ett skifte eller på väg in i någonting.

För så här var det. Det här är min subjektiva uppfattning, men som är helt korrekt. Från början så var mänskliga rättigheter bara ganska coolt. Europakonventionen fanns där, lite mystiskt och kontinental.

Vad menar du med början? Var i historien befinner din hjärna sig? Jättebra, 1900-tal. Ja, det var bra. Alltings början. Ja, det var ju där det började. Jag vet väl inte exakt, men kanske 1986, när jag föddes.

Alltings början. Lite mystiskt och kontinental. Sverige hade visserligen varit bundet då sedan 50-talet. Men under de flesta åren därefter så betydde inte Europakonventionen någonting.

Det var pynt. Det var lite som ett simmärke när man är barn som man kan ha på väggen som en statusmarkör som visar sig... Simborgarmärket. Jag är simkunnig, men tanken är inte att någon ska slänga i en i vattnet och vara så här, swim, motherfucker!

Då är simborgarmärket på väggen. Swim or pay! Ja, så kör! Visa nu då! Typ så. Så det gick liksom att processa mänskliga rättigheter. Då kunde potentiellt alla jurister använda mänskliga rättigheter.

Och det gjorde också att alla upptäckte mänskliga rättigheter. Domstolar, myndigheter, universiteten och därmed studenter. Till och med advokatbyråer av alla sorter, både kommersiella och humanjuridiska.

Det där sista tycker jag var en bra spanat. Det var den första bra spaningen. Nej, men det var lite oväntat. För det var väl den stora katalysatorn för MR-projektet som en slags enforceable-sak i svensk rätt.

Nämligen att det slog igenom hela systemet. Jag kommer ihåg att jag pratade med personer verksamma i brottsmål på 80-talet. Så en hel generation tidigare än mig, åklagare och försvarsadvokater.

Vad som hände om man nämnde artikel 6 i Europakonventionen i en plädering. Vad hände då? Då hånskrattade domstolen. Justice delayed is justice denied. Vad är för jävla tönt?

Jo, för att man var så här, kom inte här med ditt simborgarmärke. Vad är det vi ska göra med det här simborgarmärket? Så alla började hålla på med det. Och då hände det som alltid händer när den breda massan börjar hålla på med något.

Det blev töntigt. Så det liksom, ficks upp som en någonting och så ner som någonting annat. Jag vet inte, jag har glömt vad det där... Pannkaka. Just det, pannkaka.

Och där låg då och puttrade i många år. Så liksom innan, alltså under den här glansåldern, då var folk typ så här, wow! Centrum för rättvisa har visat att affirmative action är olagligt!

Och nu var det lite mer så här, wow, Centrum för rättvisa har visat att ett vanligt enkelt foderingsmål mellan någon bilskola och någon gubbe borde ha avgjorts av Västmanlands tingsrätt på kortare tid än tio år. Who cares, liksom? Så var stämningen länge.

Men som det är med pendlar, så slår den tillbaka igen. Det gick liksom för långt åt andra hållet. Alltså att ingen brydde sig om mänskliga rättigheter. Här kanske man kan infoga någon slags omvärldsanalys, att dels Trump som bara är så här, fuck that shit, med mänskliga rättigheter gör jag vad jag vill.

Nationellt, nu är det som Sverige, kyrkan här, men så har det ju funnits lite, en del liksom... Alltså jag gillar Gunnar Strömer, vill jag bara säga. Jag tycker han är toppen.

Men det har ju funnits röster som har varit Gunnar Strömer, mer liksom, en del av de här reformerna som har gjorts, är inte liksom påt riktigt i MR-frågorna. För alla liksom... Vissa skulle väl till och med mena att mer än det.

Ja, inte bara att han inte är... Att det inte längre att han är lika entusiastisk för... Nej, vissa skulle vara ännu mer kritiska. Och det är då det händer. Nu vänder det.

Marknaden har liksom förändrats. Mänskliga rättigheter blir coolt igen. För nu är det liksom lite konträrt. Det är smalt, det är nästan lite farligt. Det är som en slags nisch, subkultur, en fetisch nästan, på en liksom mycket mognare marknad.

Det är som att det finns folk som nu håller på att byta Pokémon-kort nu. Och man är så här, wow! What's going on? Du och jag bor ju båda i Vasastan. Har du sett videobutiken som har öppnat på Karlbergsvägen?

Nej, men det låter... Det är precis där som ni ska samlas sen. Alla i det här rummet. Det är på en videobutik. Ja, så mitt i Vasastan, eller vad den heter, lokaltidningen skrev om den nya videobutiken som har startats för typ tre veckor sedan av två filmnördar.

De säljer DVD och de säljer VHS. Och jag gick dit med min dotter som för övrigt ska praktisera på Centrum för rättvisa nästa vecka. För någon vecka sedan och kollade.

Och då visade det sig att de brann ju inte för DVDn. De brann för laserdisken och Blu-ray. Så man kunde köpa en laserdisk-spelare och laserdiskar. Jag tror ingen i det här rummet minns de här formaten.

Det är nördigt. Fringe-intressen. Och det är precis, och det är det här som har hänt nu med mänskliga rättigheter. Och längst fram i den här lilla subkulturen, där hittar vi förstås Centrum för rättvisa.

En organisation som har lyckats göra på något sätt Europakonventionen till en materialsport. Så, grattis till alla er som är här. Ni har prickat in mänskliga rättigheter i en cool period.

Men stämmer det där? Stämmer det inte? Stämmer... Håller inte MR-projektet på att dö? Håller inte på... Vilka är det som kommer att vinna valet? Ja, kommer det vara de partier som mest av allt står upp för egendomsskyddet, proportionerliga straff?

Okej, den där sista är ju en svårare fråga kanske, för det beror ju på vad man... Men jag tror inte det. Jag pratade om det här på juristernas klubb i Uppsala för något halvår sedan.

Juridiska föreningen heter det. Jag bara så här juristernas klubb, det låter som en ännu smalare nisch. Ja, det låter... Ännu för Uppsala borde ni starta juristernas klubb som en motvikt med vinkällare och sådär.

Det tycker jag. Och väldigt hård selektion vilka som får vara med. Just det. Uppsala, det är taxeringskalendern som gäller där. Nej, men så här, min spaning är att MR-projektet har mer motvind i vår Vad man vill göra med migranter och lite annat.

Men det gör ju också, ju mer MR-motståndet växer i de här politiska rörelserna, det gör ju att MR, och det kan jag bara få kroka an till det du sa, att det hänger ihop med kolet, det gör ju att MR återigen har blivit lite subversivt. För nu är det igen David mot Goliath. Medan ganska länge var rättigheterna Goliath, eller i vart fall inte så mycket David.

Det var inte så mycket en fälgkniv mot en AK5, som AK47. Och där finns det ju faktiskt ett centrum för rättvisa exempel. När det var så här, ja, man upptäckte så här, det tar ju otroligt lång tid i någonting, vad det nu var.

Så att så här, nej men gud, vi kan inte ens processa det här. Vi måste bara skapa ett formulär där alla små Davidar kan liksom bara fylla i så här, kolla, kränkt, kränkt, kränkt. Så bara skickar vi på det här på justitiekanslern så att allt ska betalas ut.

Då blir det ju helt plötsligt så här, men vänta, vem är David och Goliath här då? Känner ni till det här fallet, eller den här grejen? Har ni pratat om det på internatet?

Som jag så tydligt beskrev nu. Ja, precis. Jag tror att alla som hörde det där förstår ju exakt vad du menar. Nej, men det här var ganska tidigt i centrumbetvisas historia.

Men jag tror inte att det finns någon som var i rummet som var med redan på den tiden. Det är inte någon i rummet som var född. Jo, jag tror nog att alla här var födda faktiskt.

Men H är fint i vissa fall. Då hade Centrum för rättvisa plockat in några studenter, tror jag, och gått igenom väntetiden för prövning i det som numera är högsta förvaltningsdomstolen som då på den tiden fortfarande hette regeringsrätten. Och CFR kom fram till, har ni pratat om det här på internatet, det här med när man gick igenom, Centrum för rättvisa gick igenom alla mål vid regeringsrätten.

Det var jävligt svett. Det var ju liksom, och tidsödande. Och så kom man fram till att flera tusen personer hade fått för långsam handläggning om man ser till Europakonventionens krav i artikel 6.

Och Centrum för rättvisa kunde ju inte driva alla dessa mål. Centrum för rättvisa driver ju mest mål med hjälp av klienter. Men ibland har man prövat alternativa, och det här var ett sådant.

Så CFR satte upp ett webbformulär och så skickade de ut ett brev till alla dem som hade fått sin artikel 6-rättighet överträd av att det hade tagit för lång tid. Och så sa de, vi kan inte företräda alla er. Men fyll i det här på webben så går det direkt till JK och så kan ni få skadestånd där.

Och då var den här chefen för regeringsrätten, han gick i taket och skrev ett jätteargt brev till jättemånga oväntade mottagare. Hela HD, hela HFD, eller regeringsrätten, justitieministern och ordföranden för domstolsverket, GD för domstolsverket. Varför ska han, som det var då, få den?

Justitiekansler då var en numera kanske för annat känd jurist som heter Göran Lamberts. Och Göran Lamberts skrev i någon slags pressmeddelande, självklart ska alla som har fått sina rättigheter överträdda få den upprättelse som de enligt juridiken har rätt till. Jag vill bara, han sa någonting så här, försyn säga att det här kommer riskera att lamslå vår verksamhet för år framöver.

Men allting handlades av JK utan dröjsmål så att en väldig massa pengar fick ersätta, personer fick ersättning. Slutet gott, allting gott. Ja. Okej, inför att jag ska komma hit så mailade jag med, eller messade med Gunnar Strömmer som jag var med när det här startade lite.

Och jag lova Tove att jag ska prata om det här på samma sätt som min farfar visade diabilder i fyra timmar när han hade varit i Portugal. Och så är det fyra bilder i rad på en snubbe som har sålt bröd till honom. Som man inte vet vad han heter.

Här var ju han igen då i hamnen som vi köpte bröd från. Som inte kunde prata engelska. Nej, så han fick peka på brödet. Och här är en bild till. Jag köpte tydligen baguette av nästa också.

Så ska nu Mårten berätta om alla sammanträffanden han haft med Gunnar Strömmer. Och Centrum för rättvisa. Så att det verkligen blir på detaljnivå. Nej, men jag frågade Gunnar, för han kontaktade mig innan han skulle dra igång det här.

Jag vet inte hur mycket origin story man får på det här internatet. Men Strömmer hade varit på Institut for Justice i USA och blivit inspirerad av deras verksamhet. Och det är en organisation med liberala förtecken.

Liberal med litet l, inte liberal i den bemärkelsen som ett parti som är helt oliberalt. Som helt saknar liberalism nu för tiden får man väl ändå säga. Och den här organisationen i USA använde sig bland annat av amerikanska konstitutionen för att väcka talan för att stärka det individuella, lite nyliberala synen på mänskliga rättigheter.

Och då ville han göra samma sak i Sverige. Och då kontaktade han lite personer som han trodde kunde komma med lite input. Och då kontaktade han mig. Och det här är skitlänge sedan.

Det är 2002 tror jag det kan ha varit. Några i det äldre guidet nickar lite. Sådär någonstans i alla fall. Men då frågade jag Gunnar hur han hittade mig. För jag var inte partipolitisk alls.

Gunnar kom från Moderaterna. Och det fanns då farhågor om att vad det blir av det här skulle bli ett moderat projekt. Jag hade skrivit lite opinionstexter som väl var liberala.

Men då visade det sig att Gunnar kontaktade mig för att han såg på typ institutionens hemsida att det fanns en doktorand i skadeståndsrätt. Så det var det han ville ha. Och jag vet inte om ni känner till timelineen.

Så precis som Tove sa så infördes konventionen som blev svensk lag i mitten på 90-talet. 94, när vi gick med i EU. Det som nu är EU. Men man kunde inte använda sig av konventionen för att göra något mer än att klaga hos sin riksdagsledamot.

Men så dök frågan upp, och jag brukar alltid säga att det var Center för rättvisas förra chefsjurist Clarence Crawford som gav upphov till hela den här diskussionen. Clarence skrev nämligen sitt examensarbete på juristlinjen 1999 där han hävdade att rättighetsöverträdelse enligt konventionen borde kunna ge skadestånd i svensk domstol. Man ska inte behöva ta sig till Strasbourg.

Utan vi måste ta hand om rättighetskränkningarna på hemmaplan. Och det där examensarbetet, och då vill jag att ni lyssnar noga ungdomar, det citerades sen av högsta domstolen några år senare. Och det är där ni ska lägga er ambitionsnivå när ni skriver examensarbete.

Satsa på diskursförändring, det tycker jag. Rimlig målsättning. Men tänk på vad då? Att när CFR drog igång så fanns ännu inte den här möjligheten. Gunnar startade här på speck.

För att kan man inte få skadestånd så finns det ganska lite grejer att jobba med för att forcera med hjälp av domstolarna fram ett starkare rättighetsskydd. Sen kom den första domen 2005, så det var ju bara några år efter man hade startat Ljungendomen, pionjärsdomen, 2005 sida 462. Stefan Lindskåga har sagt att man ska inte hålla på och rabbla en ja-nummer på det här sättet för att det är bara pretto liksom.

Lite så här Rain Man. Och sen så har det ju blivit skadeståndet. Men nu kommer jag till mitt ämne. Skadeståndet och rättighetsskyddet har i den utveckling som Center för rättvisa har lett i väldigt många år gått hand i hand.

Det har varit skadeståndsrätten som har varit verktyget. Det har varit murbräckan i de allra flesta fall. Jag vet att det finns andra grejer också, men det har varit väldigt förvaltningsrättsliga grejer till exempel.

Men det har varit väldigt mycket skadeståndet som har varit verktyget för att tvinga lagstiftningen och praxis att ändras. Vad har du för spontan tanke kring detta medan jag dricker lite vatten? Det är pengarna som har styrt.

Ja, alltså det är väl bra. Det var ju en Därför om ministrar som inte var födda när rättighetsöverträdelserna skedde. Jag vet inte hur mycket man bryr sig om man är 80 år och blir spöad varje dag och fostras in i familjen för 70 år sedan.

Men det finns ett speciellt fall som gör att jag tog upp det här temat, och det är också ett center för rättvisa fall. Nu tittar jag ut igen för jag blandar ihop namnen på dem, men heter regionens medgivande? Ja.

Och där var det en kvinna som menar att hon hade blivit utsatt för en rättighetsöverträdelse i samband med förlossning som väckte talan och begärde pengar, skadestånd, för det är det remedium vi har. Och regionen vägrar att erkänna att något fel har begåtts, och jag har ingen aning om att fel har begåtts. Eller ja, jag har en viss aning.

Så jag ser fram emot fortsättningar av det här fallet. Men vad sa du? Ja, det gjorde ni ja, men ni vill inte laga kraftvundet, va? Jaha, där ser man hur uppdaterad jag är.

Jag måste följa de här jävla tidslinjerna ni har på hemsidan så jag kan följa med även i fortsättningen. Okej, det var vårt fel. Ja, det gjorde ni ja, men ni vill inte laga kraftvundet, va?

Jo. Jaha, där ser man hur uppdaterad jag är. Jag måste följa de här jävla tidslinjerna ni har på hemsidan så jag kan följa med även i fortsättningen. Okej, det var vårt fel.

Nej, precis, att det var center för rättvisa. Ni kan ju för fan skicka ett mejl. Är det för mycket begärt? Vi har ändå haft den här relationen i 24 år. Så jävla historielöst.

Men i målet i alla fall, som är en förlängning på ett mål som diskrimineringsombudsmannen hade för några år sedan, så sa regionen ingenting om de erkände ingen att något fel hade begåtts, men medgav skadeståndsanspråket. Och då var frågan, så pengarna, fantar, de skulle utgå enligt yrkandet. Det remedium som vi har oftast använt oss av i det här fallet gav fullt utslag.

Hon vann, kvinnan, processuellt. Men hon vann ju inte på riktigt, eftersom regionen säger att vi inte har gjort något fel. Det är det jävla målet än att bara lägga ner och betala.

Jag kommer inte ens ihåg, vad yrkade ni? 75 000 yrkades. Och då kom frågan upp till högsta domstolen, har man rätt att kräva någonting mer? För processuellt så innebär medgivandet att case closed, då är det över.

Men då säger högsta domstolen i det här fallet, ja, men ibland räcker det inte med att den som yrkar skadeståndet får skadeståndet. Ibland kan rättsordningen behöva tillhandahålla någonting mer. Och då kan man driva ett mål för att få en domstol att säga att en rättighetsöverträdelse har skett.

Så säger jag, jag drog det här målet i den processuella frågan hela vägen till HD och vann för kvinnans verkning. Hon hade rätt till mer än bara pengar, medgivna pengar. Och så vann ni tydligen då i tingsrätten också i själva sakfrågan.

Och här kommer den svepande och förmodligen kanske inte så, hon har mycket mer självförtroende än jag, så hon säger, det här är min spaning och den är korrekt. Jag är inte alls säker på att den här är korrekt. Men det här med att vi kanske har något vägsände, så att det kanske kommer bli mer diskussioner nu framöver om ursäkterna.

Ni vet att i engelska brottsmål där något hemskt har hänt, då sitter domare ofta och moraliserar. Har ni noterat det? Det brott du döms för är fruktansvärt. Du har behandlat en annan människa på ett omänskligt och omoraliskt sätt.

Du förtjänar ett strängt straff. Vi hatar dig. Ditt jävla as. Ja, men här kommer vi väl tillbaka. Alltså jag ger det här liksom stark nysa. Det här är det finaste du har sagt till mig på de 14 år vi har gjort det här.

Man kommer väl tillbaka till hela det här som du inledde med, nämligen att grunden är incommensurablet. Incommensurablet. Alltså två saker som inte går att få ihop.

Och de har varit så här, ja, ja, men vi får låtsas att det går ihop. Och här är man tillbaka där man är så här, nej, vi kan inte ha resåa att någon säger så här, vi gjorde inget fel, men här har du pengarna. För att det primära är att det har skett en rättighetskränkning på något sätt.

Det finns en beteendevetenskaplig, jag tror man brukar kalla det ekonomisk beteendevetenskap kanske, studie, där man hade problem på en förskola att föräldrar alltid hämtade för sent. Har vi pratat om det här? Ja, jag tror det, men prata igen.

Ja, jag pratar väldigt ofta om saker. Ja, nej, men då tar vi det igen. Jag har fyllt 50. Ja, det har du. Och sen gick det två år till. Alltså jag har fyllt 50, det kan jag säga några gånger till.

Och sen, jo, då sa man så här, nej, men från och med nu så blir det så att kommer man en kvart för sent så får man betala 50 spänn. Så att liksom föräldrarna skulle fatta att så här, we're not fucking around, utan kom och hämta barnen fyra, sen stänger vi. Och vad hände då?

Jo, antalet sena hämtningar ökade för att man visste att det kostar 50 spänn och då får jag hämta kvart över fyra. Och det tyckte man ju inte var någon bra på den här förskolan. Så sen när den här studien då liksom var över så tog man bort det där.

Och så sa man så här, nej, men nu är vi tillbaka på det vanliga. Vi stänger fyra och alla ska hämta då. Men vi har tagit bort den här avgiften. Då var det inte så att antalet sena hämtningar minskade, utan de bestod.

Och där är ju liksom teorin här något som man väl brukar kalla commodification. Alltså om man har gjort någonting, liksom köp-och-säljbart en gång, så går det inte att återgöra det. Det är det som är risken med att sätta prislapp på saker.

Så att så här, nej, vi skulle inte ha gjort de här förskolepedagogernas tid till en vara man kunde sälja och köpa. För det gick inte att göra ogjort sedan, typ så. Se massor med sätt man kan göra ogjort.

Ett sätt är namingen shaming. Sätta upp en lapp, så här, Theodors mamma har kommit för sent. Och kanske med ett foto på barnet. Kanske att man sätter upp ett nytt litet passfoto för varje, med ett kors över Theodors ansikte.

Eller så gör man som vårt föräldrakooperativ gjorde när jag satt i styrelsen. Stängde man klockan fem så stängde man klockan fem. Nu hade vi en jättetrevlig föreståndarinna så hon tog med sig barnen hem.

Just det. Nej, men precis. Men då är vi inne på det igen. Då är vi inne på andra lösningar än ekonomiska. Så att så kan det ju vara att man sätter upp bilder på de liksom förkorsade ansiktena från till brottslingarnas barn.

Exakt, det är det det måste bli. Det är en idé. Det här med att liksom... Det verkar som en mysig samhällsutveckling. Du, med den mysiga samhällsutvecklingen så ska vi avrunda det här passet här på Centrum för rättvisa.

Vad otroligt många Centrum för rättvisa åtgärder vi fick in. Ja. Det var starkt. Och vi får inte betalt för det här. Jag har aldrig fått betalt för det här i 24 år.

Men då har jag i alla fall blivit inbjuden. Jag blev inbjuden, det finns en historia jag berättar för det är kul. När jag precis började doktorera så blev jag inbjuden att komma till det här Law Student Academy och prata om mitt ämne.

Och då skulle det bli artikel 8, lite familjerätten till familjeliv och så. Och då var jag så här, ja jättekul. Och så hade vi bokat in det, men sen blev det covid.

Och då så hörde Fredrik Bergman av sig och sa så här Ja, du kanske förstår varför jag ringer. Och då så var jag så här, ja men jag antar att det liksom inte blir något evenemang