Den omöjliga nödlandningen - United 232

United 232 glänses med silverpil i sommarhimlen. Ombord sitter nästan 300 människor, en mil över den amerikanska mellanvästen. I en av de bakre raderna sitter en man och läser tidningen.

Det har varit en lång dag och han ser fram emot att snart få landa. Men så hör han något, en hög, kraftig smäll dånar genom kabinen från planets bakkre delar. Vibrationer skakar planet från stjärtfena till cockpiten.

Sen börjar United 232 falla genom luften och mannen med tidningen förstår att han kommer dö. Du lyssnar på Kod Katastrof med mig Hilda Hense om United 232 och en nödlandning som inte ska vara möjlig. Klockan är ungefär två på eftermiddagen den 19 juli 1989 och den 29-åriga Jerry Schemmel är irriterad.

Jerry har varit på flygplatsen i Denver, Colorado sedan klockan sex på morgonen för att flyga till Chicago. Han jobbar för basketligan NBA och ska på jobbresa med en kollega. Men deras plan ställdes in och sedan dess har Jerry stått i kö till fyra olika flygningar utan att få plats.

Men nu står han i kö vid gaten för att äntligen stiga ombord på ett plan, närmare bestämt United Airlines 232 som avgår från Denver nio minuter över två på eftermiddagen. Totalt kliver 296 människor ombord, passagerare och personal inräknade. Medan passagerarna spänner fast sina säkerhetsbälten sitter piloten Al Haynes i cockpiten och väntar på att lyfta.

Han är en av Uniteds mest respekterade och pålitliga piloter. Al Haynes lärde sig flyga inom marinkåren och tjänstgjorde i Koreakriget. 1956 slutade han inom marinen och fick jobb på United nästan direkt.

När han nu lyfter flight 232 från Denver har han 33 års erfarenhet och nästan 29 000 timmar bakom spakarna. Jerry Schemmel sitter ungefär i mitten av planet, på rad 23. Hans kollega har fått plats sju rader bakom.

Den första halvan av den två timmar långa resan är som vilken flygning som helst. Folk småpratar, föräldrar försöker underhålla sina barn och andra tar upp lurar ur sina stolar. Jerry sitter och bläddrar i tidningen.

16 minuter över tre, när de flugit ungefär en timme, hör Jerry något som bryter igenom lugnet. En skarp, hög smäll från planet bakre parti. Vibrationer skakar om hela planet.

Hans första tanke är att det måste vara en bomb som exploderar. I cockpiten hör piloten Al Haynes också smällen. Och inte bara det. Efter explosionen börjar planet att tappa höjd och kantra åt höger så kraftigt att det riskerar att hamna upp och ner.

Haynes försöker få rättsida på planet, men kontrollerna lyder honom inte. Och han ser snabbt vad det beror på. På instrumentbrädan framför honom finns hundratals mätare och lampor.

Och de visar klart och tydligt att planet bakre motor har skurit samman. Han har ingen kontroll över styrningen längre. I kabinen sitter Jerry Schemmel och förbereder sig på att dö.

Han antar att det måste vara en terrorattack och att alla ombord är dödsdömda. Medan planet faller genom luften tänker Jerry på sin fru hemma i Denver som kommer bli änka. Han ångrar att de aldrig hann skaffa barn.

Nu kommer de aldrig få chansen. Men efter drygt 30 sekunder hittar planet balansen igen och slutar sjunka. Jerry hör piloten Al Haynes i högtalaren. Han förklarar att motorn nummer två, som sitter i planet skärtfena, har gått sönder.

De kommer inte ta sig till Chicago utan den. De måste nödlanda. Skälet till att planet inte längre stuppdyker mot marken är att Al Haynes och hans andra pilot fått lite mer kontroll över planet.

Det kan de delvis tacka en passagerare för. En av passagerarna är nämligen flyginstruktör på United Airlines och råkar vara expert på systemen som driver just det här planet. Han hjälper nu piloterna med råd om hur man kanske kan hålla planet i luften.

Och de råden visar sig hjälpa. För motorerna på vingarna fungerar fortfarande. De kan styras manuellt från cockpiten, även om det är svårt. Men det enda piloten Al Haynes och hans kolleger kan göra är att stötvis gasa de två motorerna på vingarna för att på så sätt styra åt vilket håll planet rör sig.

Det är ungefär som att ro en jättelik kanot som hela tiden försöker dyka under vattenytan. De här vingmotorerna styrs med ett par pedaler som är väldigt tunga att trycka ner. Instruktören sitter nu på golvet i cockpiten och trycker på dessa pedaler med all sin styrka.

Samtidigt sliter Al Haynes och andra piloten i spakarna och gör allt han kan för att hålla planet upprätt. Al Haynes börjar också släppa ut bränsle för att undvika att planet exploderar när det nödlandar. Och medan männen i cockpiten kämpar mot det tunga planet får de besked över radion om var de kan nödlanda.

Närmaste flygplats ligger rakt sydväst, sex mil bort, i den lilla staden Sioux City i delstaten Iowa. Det går också snabbt. Men planet försöker dra åt höger hela tiden och det tar tid att komma fram till flygplatsen i Sioux City.

De måste hamna i rak linje med landningsbanan och det är väldigt svårt när planet konstant svänger och dyker. I 45 minuter tvingas de cirkulera ovanför flygplatsen. Planet lyfter och sjunker hela tiden, men på något sätt håller det sig i luften.

Och till slut prickar Al Haynes in en bra linje in mot landningsbanan. Och Sioux City visar sig vara ett bra ställe att nödlanda på. Stadens räddningstjänster har övat på hur de ska hantera flygkrasch bara ett par månader tidigare.

Nationalgardet har en bas i anslutning till flygplatsen och alla närvarande soldater står redo att hjälpa till så fort United 232 nuddar marken. Det är även mängder av ambulanser, poliser och brandmän som blir larmade från flygledningen att ta sig till flygplatsen och vara beredda på det värsta. Jerry Schemmel och de andra passagerarna har ganska bra koll på vad som händer i cockpiten.

Al Haynes pratar nämligen i högtalarsystemet flera gånger så de ska veta vad de kan vänta sig. Och han skräder inte orden. Han berättar för alla 296 människor ombord att landningen inte kommer gå smidigt.

De måste förbereda sig på en tuff upplevelse. Förmodligen det tuffaste de upplevt. På stolsradan framför Jerry sitter en ung mamma med sin ettåriga pojke. Barnet gråter och vill inte sitta stilla.

Jerry försöker hjälpa mamman att lugna barnet så mamman kan hålla det ordentligt när planet väl landar. Klockan är snart fyra på eftermiddagen och det har gått nästan 45 minuter sedan explosionen i stjärtfenen. Många har haft tid att tänka på vad som händer och hitta något slags lugn.

Men alla har också klart för sig vad som väntar dem. Planet kommer att krascha i Sioux City. De kan bara hoppas att piloterna kan få dem på landningsbanan och att de överlever smällen.

Jerry Schemmel bestämmer att om han överlever nödlandningen ska han inte gripas av panik eller fly så fort han kan. Istället ska han hjälpa barnet och mamman att ta sig därifrån. Nu är klockan fyra på eftermiddagen och planet 232 flyger bara några få meter över marken i över 400 kilometer i timmen mot landningsbanan i Sioux City.

Piloten Al Haynes pratar i högtalaren en sista gång. Han upprepar bara ordet Brace, alltså håll fast er. Jerry och de andra passagerarna sätter sig med händerna mot stolstyggen framför och huvudet nedböjt.

Nu är det bara att hoppas. Ingen skriker eller pratar. Istället hänger en kuslig tystnad mellan passagerarna medan motorerna hackar. I några sekunder verkar planet hålla sig upprätt länge nog att träffa landningsbanan.

Men högervinge drar fortfarande neråt. Precis framför landningsbanan slår vingespetsen i marken och gräver sig ner som en jättelik plog. Planet voltar över den fastkilade vingeln.

Hela karossen slår nu ett varv i luften. Planet snurrar över landningsbanan och mitt i denna volt drämmer det mot betongen. Runt Jerry Schemmel slits folk ur sina stolar och kastas runt i kabinen.

Andra sitter kvar, men deras stolar rycks från sina fä Det här är alla en liten flicka. Jag tar henne snabbt i famnen och tar sig ut ur vraket ännu en gång. Ute i majsåken får ett vuxet par syn på flickan.

Deras rödsprängda ögon lyser upp av lättnad. Det är bebisens föräldrar. Bredvid dem sitter ett par gråtande barn, syskonen. Hela deras familj har överlevt. När vi lämnar över den lilla flickan till en säljare har inte ens gått tio minuter sedan United 232 sjönk i marken.

Men redan nu står det klart att många har mist livet i kraschen. Andra är allvarligt skadade. Alla som evakuerats från det brinnande flygplanet måste få hjälp så snabbt som möjligt.

Ambulanser går i en strid ström mot Sioux Citys sjukhus och vårdcentraler. Räddningspersonalens arbete fortsätter under eftermiddag och kvällen. De gräver, sliter, lyfter och bänder i flygplanets rester för att flyta skadade passagerare.

Men arbetet innebär också att bära döda kroppar från vraket för att de ska kunna identifieras och begravas. Planet slussade med föraren först och när räddningsarbetarna tar sig in i cockpiten väntar de sig det värsta. Men till deras stora förvåning ser de att piloten Al Haines lever.

Det gör hans andra pilot också och även flyginstruktören som hjälpte honom landa. Men många andra klarar sig inte. Så gott som hela första klass är borta. I de bakre delarna verkar det helt slumpmässigt vilka som dött.

Reverend Kemmel överlever, men inte mannen bredvid honom. Samma gäller hans kollega som suttit sju rader bakom. Totalt dör 111 av de 296 människorna direkt i kraschen ombord på United 232.

En till passagerare dör av sina skador efter en månad på sjukhus. Efter den svåra olyckan undersöker den amerikanska motsvarigheten till haverikommissionen vad som hänt. De vill veta vad som fick motorn att explodera och om det hade varit möjligt att rädda fler liv under nödlandningen och räddningsarbetet.

Och det visade sig att inte alls handla om någon bomb. Felet ligger i en del av fläkten i den bakre motorn. En metallskiva har haft en stor spricka i sig, förmodligen ända sedan tillverkningen.

Med varje flygning har den vuxits ner lite grann tills den slutligen brister den 19 juli 1989, en mil över Iowa. När metallskivan spricker snurrar den redan i väldigt hög hastighet. Farten gör att bitarna som lossnar flyger igenom resten av motorn och kapar flera ledningar till planet andra motorer.

Amerikanska myndigheter bestämmer att alla passagerarflygplan ska undersökas för liknande fel. Kraschen kommer i längden leda till att hela den amerikanska flygindustrin uppdateras i säkerhetsarbete grundligt. För att se om piloten Al Haines hade kunnat nödlanda bättre och räddat fler liv låter haverikommissionen genomföra otaliga simuleringar av motorfelet som drabbar United 232.

Och i alla simuleringar blir det ett och samma resultat. Ingen ombord överlever. Det ska alltså inte vara tekniskt möjligt att lyckas rädda 184 av planet 296 passagerare.

Men på något otroligt sätt är det precis vad Al Haines, andra piloten och instruktören lyckas med. Därför är det knappast förvånande att Al Haines hyllas efter olyckan i så gott som vartenda inslag eller artikel om olyckan i susider. Precis som han sitter sig i cockpiten.

Ordet hjälte dyker upp otaliga gånger. 29-årige Gary Schemmel har det svårast efter kraschen. Han slutar på sitt jobb och plågas av skuldkänslor. Han tänker mycket på den ettåriga pojken som försvann i kraschen och vars mamma han hjälpte leta.

Pojken dog i planet och gör det svårt att förstå varför han själv fick överleva. Han lider också av PTSD. Efter drygt ett år lyckas han bearbeta sorgen och skuldkänslorna.

Kort därefter får han jobb som sportkommentator i Denver och följer lagets NBA- och baseball-lag i över 30 år. Piloten Al Haines pensionerades 1991, två år efter olyckan. Han blev aldrig bekväm med den hjältestatus som folk ger honom efter kraschen 1989.

Istället vill han hellre lyfta hur hela besättningen ombord samarbetade under de nästan 45 minuter planet sjönk mot marken. Och hur passagerarna höll sig lugna och hjälpte varandra trots den livsfarliga situation de hamnade i. Om de inte gjort det är det mycket möjligt att fler än hundratolv människor hade förlorat livet.

Du har lyssnat på Kod Katastrof om United 232 med mig Hilda Hense. Research och manus av Carl Hager. Faktagranskning av Linné Ek. Redaktör är Hilda Olsson. Producent är Oliver Bergman.

Och exekutiv producent är Victoria Rinkaus. Kod Katastrof produceras av Podplay. Podplay, en del av Bauer Media.