S10E01 - Desertera från dödskulten

Det är otroligt att de som inte är patrons, de har ju inte hört oss sedan slutet på maj, början på juni. Förstår man saknat oss? Hej, hej! Hej, hej! Sandy och Andreas här.

Vi kommer intärns tionde säsong. Oj, oj, oj! Det är fler än vad det finns solsidans säsonger. Så vi är mer eller mindre svensk kanon. Ja, det känns tryggt. Ja, eller hur?

Du blev ju lite inkastad mitt i säsong nio. Nu har du fått bli varm i kläderna. Hur känns det att vara med från start i säsong tio? Jo, men det känns lite roligare att kunna vara med och kanske påverka hur en säsong kommer se ut också.

Så det ser jag mycket fram emot där. Det här avsnittet som vi ska spela nu har vi spelat in på länk tillsammans med Dolores och Tanja som är två kamrater som varit med mycket längre än vad du och jag har. Och som hörde av sig och sa så, ej, vi måste prata om det som pågår i samhällsdebatten nu med nationalism och krigshets och alla ska vilja dö för Sverige.

Och vi hade funderat lite på vad som vore en bra säsongstart och vad passar då bättre än att släppa det här samtalet på valdagen? Just det, för när du hör det här, förmodligen om du är snabb med vad säger man, helt på gröten, så säger man väl inte. Så säger man.

Om man är 60 plus, men det är så det heter. Ja, då blir det strut när det är valdag. Ja, i kön till vallokalen, kanske sitter man med sina bästa polare, tar en starkölslunch, man har kommit till hand på högtalare som ambians bara i bakgrunden.

Man har, har du klätt upp dig för att rösta någon gång? Nej, det har jag nog inte gjort. Nej, att det är lite högtidligt. Nej, nej, det har jag inte faktiskt. Utan det har verkligen varit, som att gå till postkontoret, men det var också så här, du pratade också om 60-talet.

Ja, jag tyckte det blev ett jättefint samtal i alla fall. Viktigt. Och vi kan väl lova att det blir den bästa säsongen Kommentär någonsin. Ja, men det tror jag verkligen.

Utan att säga för mycket. Innan vi rullar bandet så kommer här lite samhällsinformation. Och då ska vi först och främst säga att årets merch är här. Du har den på dig nu.

Jag har den på mig nu. Ja, det är det snyggaste hittills, kan man säga. Ja, jag hoppas verkligen för det vår mest påkostade någonsin. Löjligt dyra t-shirts. Så otroligt hög kvalitet.

Och den finns som vanligt till försäljning endast på radikal bokmässa. Helgen 25, 26, 27 september i Göteborg på Teater Aftonstjärnan. Men det finns ett loophole här, eller hur?

Ja, men exakt. Och det är om du är en Patreon-medlem som betalar 100 kronor i månaden. Exakt. Då hör av dig till oss med adress. Och så kommer vi att skicka t-shirten.

Precis. Och jag brukar se mellan fingrarna lite grann. Om det är så att man tecknar upp sig på 100-kronorsnivån nu. Ja, exakt. Det ska vara det när vi tittar, eller när vi får mailet.

Så ska det också finnas någon meddelande. Exakt. Och sen stannar man kvar på den nivån så länge som ens plånbok och samvete tillåter. Sen kan man gå ner till 25 igen, man vill.

Det är helt okej. Ja, det mesta är förmodligen. Exakt så är det. Vi ska också podda live på bokmässan. Gaspar ska prata med Anneli från podcasten Med kriminella hälsningar.

Och med Herman från CMS-poddsalong Marx. De ska prata om rätt och utopi. På lördagen, så missa inte det heller. Nej, spännande. Och som slutligen så ska jag också passa på.

Visste du att du var med i Stockholmsavsnittet som heter typ Våld, porr och psykisk terror? Ja, men det stämmer. Där du pratade med Herman och Jesper om allt det dåliga med internet och AI.

Ja, men exakt. Och då så slutade avsnittet med att ni pratade lite grann om vad man saknar på internet. Ja, men det har jag gått minnes. Nej, några av oss är så gamla att vi kan vara nostalgiska över Socialism.

nu. Och den gamla sortens forum. Men även om man är yngre än oss eller ännu äldre så kan man nog dela övertygelsen om att internet idag är fruktansvärt dåligt. Vänstern har ju massa insatser på internet.

Det finns kalendarier, det finns demonstrations-event, det finns nyheter, det finns längre teoretiska artiklar, poddar, filmer. Men de möts aldrig riktigt. Förstår du vad jag menar?

Ja, men exakt. Jag tror att gästen som var med i avsnittet pratade om stuprörsinternet. Alltså att allt existerar på en plats bara. Det ska vi försöka göra någonting åt.

Vi tillhör ju ett mediekollektiv som heter Radionoden. Det finns en app där man kan lyssna på våra poddar och många fler poddar. Och den 27 september så lanserar vi ett forum.

Och det är en plats där poddar, artiklar, nyhetstexter, demonstrationer, allt som vi redan har och gör på internet samlas på ett ställe. Så att istället för att vara bara i varsitt socialt media hela tiden så finns allt på ett ställe på ett ställe som också främjar diskussion. Ah, jag läste den här texten, det här tyckte jag.

Jag hörde den här podden, men vad säger ni om det här? Och förhoppningen är att det ska kunna bli någonting väldigt, väldigt bra. Men för att det ska kunna bli det så måste det också användas.

Som vanligt ska vi säga tack till GRK Norseis som har gjort vårt intro. Idag premiärspelar vi dessutom som outro en sprillansnylåt GRK med Kommentär. Oj, det ser vi fram emot.

Ja, ska vi playa? Ja, vi rullar bandet. Då gör vi det. Kommentär. Berätta inte för mig om det svenska klassamhället. Jag har sett det. Jag har växt upp i det. Jag hatar det.

Kommentär. Men med det sagt tänker jag att vi säger på länk från Stockholm, välkomna Dolores och Tanja. Tack. Vill du börja presentera dig vart man har hört? Ja, men jag är ju en italienare på rymmen kan man säga.

Och har alltid rört mig i vänsterautonoma miljöer i Italien. Och här har ni säkert, kanske inte så säkert, men hört min röst i den gyllene hordenpodden som jag har med Mattias och med Michele. Och sen har jag medverkat i några avsnitt av Vapens anatomi.

Pratat lite om italiensk 70-tal och italienska operaister framförallt. Ja, och min koppling till nationalism, jag är ju absolut ingen proffs på frågan. Men jag är säkert en person som, eller jag kommer från en familj där min pappa har flydde sitt land för att inte vara behjälplig i landets försvar.

Och jag är uppvuxen med att man är internationalist och internationalist. Och man dör inte för sitt land, man kämpar för idéer och för folk. Och det här folkbegreppet är extremt brett i min familj.

Så jag får ont i magen när jag hör att man fortfarande idag pratar om att dö för sitt land. Som om det kan finnas en positiv böjning i den frågan och i det jakande svaret. Det är så jävla perversa idéer, det är så sjukt.

Ja, vad ska man säga? Jag har väl hörts i den här podden vid lite olika tillfällen. Och i lite andra sammanhang. Jag har en bakgrund inom autonom utomparlamentarisk vänster.

Och har liksom hållit på mycket med feminism och facklig kamp på olika sätt. Och mycket med att länka olika sammanhang och grupper och kamper kan man säga. Nätverka.

Och min relation till det här ämnet är väl också att jag kommer från en familj som inte enbart är svensk. Delar av min familj kom ut i en liten fiskebåt back in the days, runt 44 där någon gång. Och jag har alltid fått höra att världen är vårt hem.

Och att, om man ska säga, old school. Att krig är brodermord. Och det betraktades som ett stort mål och bedrift att se till att män i min släkt inte skulle bli tvingade att bära vapen.

I någon annans krig, liksom. Och, ja, vad ska man säga? Ja, men så, man ska säga klassisk, någon sorts klassisk international Det är det som skrämmer oss. Det är verkligen höra hur alla partier går in i det här med att, nu är vi NATO-medlemmar, nu är vi med i det stora spelet, självklart ska vi vara beredda på att offra våra liv och vår frihet för att hjälpa andra i nöden och oss själva.

Vi ska inte prata ryska i det här landet, och så vidare. Och sen spär på en retorik som man känner igen från Sveriges historia, att den stora fienden står vid dörren, men också att det är viktigt att bevara det som är svenskt. Och att de inte ens, ingen är överens om vad det här innehåller, eftersom det också är en social konstruktion.

Så är det rätt så bisarrt att se att vi alla enade gjennom att dö för ett stycke jord, men inte varför just det här stycket jord är viktigt. Och jag tror också att det handlar ju inte, den här krigsretoriken handlar ju också, är ju någonstans någonting som riktar sig mot invånare i Sverige, folk som bor i Sverige. Att det ju verkligen är hotet från den andra och de som inte vill anpassa sig eller assimilera sig och hur man ska vara och hur man ska säga och göra.

Ja, men förvisso känns det som att det mycket handlar om att upptäcka och röka ut de i landet som inte är nationalistiska nog, snarare än att det handlar om att exempelvis ryssen står i farstun, för det gör den ju faktiskt inte. Nej, exakt. Nej, exakt.

Nej, men verkligen, och att det snarare är hemmafronten som är fronten. Och då tänker jag att det är jävligt viktigt att säga så här, att ta tydlig ställning emot det. Och att om man tänker på våran politiska tradition i den utomparlamentariska autonoma vänstern måste ju vara att ta ett jättetydigt ställning mot de här störda jävla idéerna som inte slutar i något annat än knogmackor och blod.

Att det gör någonting med samtalet. Och då finns det vissa saker som är naturliga, och först är det landet, och sen är det svensken och vad betyder det, och vem tillhör det här folket, vem tillhör den här kategorin och vem har rätt att uttrycka sig kring vad som är svenskt och inte svenskt. Och jag tänker också just att nationalismen har alltid haft den funktionen att titta, peka på den externa fienden för att hitta den interna fienden och för att peka ut den och måltavla den.

Och att det ofta också följs av rasistiska inlägg, jag menar 1870 i Paris och judejakten som man har efter kriget som slutar illa för Frankrike där, det är ju ett tydligt exempel att man målar upp alla judar som landsförrädare och så vidare. Jag kan inte föreställa mig någon, alltså det som du pratar om, att ingen ifrågasätter den varför man ställer den frågan, men det känns som läget är det då, jag kan inte föreställa mig någon ställa sig upp och säga det. Och det är det som känns läskigt att det har gått så långt åt det hållet.

Att ja, men det är bara det nya normala. Nej, det är ju verkligen samma att det är bara hålla käften och hoppa på, hoppa in i krigsmaskinen. Och det känns ju helt overkligt.

Jag tänker så här, att man vill ju verkligen, det man vill säga är det här att att vara svensk det är en farlig idé, att vara tysk är en farlig idé, att vara fransk är en farlig idé, att vara människa är en skitbra idé. Och kolla så här, okej, hur är läget, vad behöver vi göra tillsammans? Och att vi pratade om att om vi ska jämföra den situationen vi är i nu jämfört med hur det var vid första världskriget, när det ju var också stora konflikter inom den tidens politiska vänsterrörelse.

Hela mänskligheten står inför en jättestor kris. Om vi ska jämföra med tiden runt första världskriget, när kapitalet ändå var relativt nationsbundet, och nu ser det ju verkligen jättetydligt att man inte känner några gränser överhuvudtaget. Och då känns, då blir det ju ganska tydligt också att det är en ganska smart och effektiv och bra strategi att splittra folk i att teama upp bakom nationsprojektet och diverse utrotningskrig, liksom.

Så jag tror att nyckelfråga för de kommande åren kommer ju dels vara att som gräsrötter nätverka över de här konstruerade gränserna med tanke på att vi ju faktiskt har vi har allt gemensamt, liksom. Och att också länka den antifascistiska kampen med klimatkampen som ju någonstans är utrotningen av hela mänskligheten. Och lite det där om man tänker på barn och unga nu idag som ju har jävligt lite framtidshopp, jävligt deprimerade och har hjälp lite tilltro till vuxenvärlden.

Att det är så här jag vet inte hur det här kommer gå, men det är någonstans det minsta vi kan göra för är man ens en människa om man inte försöker se igenom det här. Jag tycker att det är fruktansvärt omoraliskt att se folk bara låta det här hända och teama upp bakom projektet nationsstaten som just som någonting som ska jaga folk inom landets gränser. Men jag tänker också det här att än en gång att det känns som att vi lever i en tid, eller det känns, vi lever i en tid där det som vi för 10-15 år sedan tog för givet att det fanns en vetenskaplig inom olika ämnen och ramar, en vetenskap som kom med vissa svar och som hade befäst vissa begrepp, men typ att nationer och gränser är konstruktioner, att det är något som vi människor har skapat socialt med historiska anledningar för att splittra folkgrupper, för att kunna betala skatter, för att kunna skapa välfungerande välfärdssamhällen.

Både positiva och negativa effekter och tankar kring det. Men ändå, vi hade en sociologi, en statsvetenskap som kändes, ja men vi vet att det är vi människor som gör det. Och samma sak med många religiösa frågor faktiskt, att man hade kommit till att tro och vetenskap.

Ja, men vetenskap säger ju vissa saker som är sanna och tro är något som varje individ bär med sig. Och de här gränserna har helt upplösts, känns det. Och konspirationsteorier diskuteras i parlament och förvandlar, blir till lagar, påverkar lagstiftningen.

Gränser blir igen något väldigt påtagligt, en barriär som man inte kommer ifrån. Och människor åker på ena sidan eller den andra och skillnaden kan vara på liv och död. Helt plötsligt så är vi någonstans där, 1914, där det finns en frontlinje för människor.

Men samtidigt så tänker jag just också det här, att ju mer den här, att det ändå finns i historieforskningen kring första världskriget som fick ett uppsving när det var 100 år sedan, 1914. De fastslår att det kriget gick i graven inte för att någon sida vann egentligen, men att för att det var orimligt mycket pengar som krigsmaskinen krävde och för att det fanns en sån enorm mängd desertörer som vägrade ställa sig, ställa upp på kriget. De hade svårt att hålla människorna kvar vid frontlinjerna.

Italien hade ju så här, det var arkevisering på plats utan rättegång för desertörer för att det var ett så enormt, enormt problem. Och man pratar om cirka en miljon desertörer. Alltså det är jättestora siffror.

Och diskussionen då var en ideologisk diskussion också. Inte bara, men också det fanns de internationalistiska styrkorna, anarkister, socialister som propagerade för det aktivt. Och där tänker jag, det är bara vi som har nyckeln till att rubba den här retoriken, att bryta sönder den retoriken, att inte hamna i fällan, ja men kanske dö.

Inte dö för landet, men försvara landet. Just nyckeln är att vägra de här begreppen, de här nyckelorden och börja prata igen om att vi är inte nationalister, hundra procent. Ingen jäkla nationell proletariat eller nationellt projekt att försvara sitt land.

Jag tänker att om man kan lära sig någonting av att leva i en tid med ett mer eller mindre direkt sänd folkmord i Gaza som ingen griper in i, en klimatkatastrof som västvärldens ledare är helt ointresserade av att ingripa i. Alltså så är det ju att det finns bara vi. Det finns inget fredsprojekt i EU, det finns inget FN, det finns inga bolagsstyrelser som är beredda böjt ner generation efter generation i den här i krigets köttkvarn men också i en fruktansvärd krigskultur som också leder till att det är ett extremt våldsamt samhälle där, exempelvis är antingen minoriteter eller kvinnor fruktansvärt våldtutsatta.

Och jag tänker också att kanske något som man också måste säga då är att det är klart att det finns en retorik och en propaganda kring att det är för Ukraina man kämpar heller. Samtidigt så försvarar man sina hem. Det är ju det här, jag tänker att vi har jättemånga kamrater som är där och kämpar för sitt hem, för sina älskade och också för att inte bli indragna i det här fruktansvärda landet som är Ryssland.

Oavsett vem man kämpar bredvid, men det är verkligen ett försvar. Sen håller jag med om hur mycket kostar det? Och inte bara pengar och inte bara i människoliv för de som dör, men också för de som är kvar.

Vad kommer de att utsätta sina barn och sina kvinnor för? För vi vet att såren från krig går inte bort. Jag tänker att vi har ju också, vi har ju kamrater i både Ryssland och Ukraina som har blivit tvingade att göra fruktansvärda val och erfarenheter.

Och jag tror att vi kan ha ganska mycket att hämta från det, de diskussionerna som de har fört, där man ju hade stora diskussioner där man ju har alltid haft och har en jättestark antinationalistisk retorik och en jättestark internationalistisk identitet som ett arv från Nestor Maknov i princip. Och där man har varit jättenoga med att det inte handlar om att stödja upp bakom nationsstaten där han har innt om att slås sida vid sida med inhemska nazister, ungefär som att vi inte alltid skulle göra det här. Men där det handlade om att man vet vad som händer med frihetliga Ryssland, man vet vad som händer med antifascister i Ryssland, man vet vad som händer med hbtq-personer och att det snarare handlar om att slåss för att behålla det liv och det utrymme man har, eller vad man ska säga.

Ryssland är värre än USA eller Israel eller någonting, liksom. Det är skit, liksom. Nej, men jag tror det saknas saker i diskussionen hela tiden att det är så här, ja men som ni säger nu, det är klart att man har rätt att försvara sitt hem mot liksom fascister.

Men sen så blir det ju liksom så här, man ber ju de människorna att dö, att man kan säga så här, men ni har rätt att försvara er, men sen så vi andra, vi kan inte ens få sluta köpa rysk gas eller rysk olja, liksom att det finns någonting. Alltså där att det är väldigt lätt att göra Ukraina att få det att låta rättfärdigt på något sätt, men samtidigt så finns det så mycket mer som inte diskuteras kring. Och det är väl det som får mig att det är solklart för oss vem det är som kommer att offras och sina liv av de som inte behöver göra det.

Ja, exakt. Det är väl det. Apropå Ukraina och apropå Gaza så läste jag Beef for Bardis senaste bok om Gaza, som man kan säga många saker, också inte så vänliga saker om, men ett kapitel där handlar om det han kallar för intelligent utrotning.

Och det är ni såklart bekanta med, men hur stor del av krigsföring och folkmord som begås av AIsystem och drönare nu för tiden. Ett av Wehrmachts motiv till att industrialisera stridnedsen handlade om att man accepterade det. Man ville undvika det enorma psykologiska lidandet som det de facto innebär att begå våld på den nivån.

Och nu har vi tagit det till ännu en nivå. Det är helt opersonligt. Och då på något sätt så måste ju också vapenvägran och krigsmotstånd måste ju också ta den dimensionen.

Alltså det handlar inte längre bara om att vägra att gå ut i fält med vapen, utan också om att vägra vara delaktig i produktion av tekniska digitala system som används till krigsföring på andra platser, nära eller långt bort. Absolut, men också att man måste göra ett motstånd som är synligt och som handlar tror jag väldigt mycket om att ta ställning, att uttala sig hela tiden för att våra möjligheter tror jag att slå emot de här stora jättarna är inte jättestor, ärligt talat. Och det är svårt för att de har byggt rätt så stora system.

Jag tänker på det som har hänt de här dagarna med kollektivet Autistic Inventati. De har stängt ner för deras bankkonton är frysta. Allt har frysts eftersom de hamnade på terror, USAs terrorlista.

Det finns ju en maktoligarki som har stenkoll och är stenhård. Och därför tror jag att en av de få sakerna vi verkligen kan göra är att ta varje dag ställning och använda våra röster och våra positioner för att säga saker. Typ, ja men jaha, ni pratar om krig i Gaza, men vadå krig?

Det här är så här och berätta. Och organisera oss. Och det är klart, jag tänker på flottan som inte kommer fram, men fan ändå så åker man. Att det finns något i att vi gör saker och vi visar solidaritet som jag tror, ja men än en gång, att det kanske bara är den nyckeln att vi skapar diskussion, att vi, ja men även i våra samhällen, vi deserterar inte bara från kriget, men också från deras retorik och deras samtal och deras propaganda och inte acceptera den.

Vi lyssnar inte på deras nyhetssändningar, gör våra egna eller pratar med folk på gatan för att vi vill inte prata med någon jävla AI och så. Jag tänker på det här också med det här övervakningssamhället och med en ökad militarisering och det som just det här med att tekniken gör att du kommer längre bort från våldet, att det här är ju också något som vi ser har blivit starkare och växt fram på hemmaplan. Man kan ju liksom prata om att det faktiskt finns fronter här eller inom alla nationsbyggen också som ju handlar om att måltavla bostadsområden eller grupper eller människor.

Jag tänker, tänk som i gettolagarna i Danmark till exempel och att man har rivit hela bostadsområden och att man ju övervakar hela bostadsområden med ny teknik och att man kriminaliserar hela, i princip hela generationer och särskilt generationer som har en utomeuropeisk bakgrund liksom. Och där tänker jag också att det finns ju exempel på att man har lyckats knyta ihop och länka grupper och kamper i de sammanhangen, men det tror jag att vi måste bli ännu mer bättre på och att inte låta de utsätta de här människorna på det sättet. För det skapar ju också en extrem uppdelning och misstro när vi egentligen har jävligt mycket att vinna att få väckt det här.

Och jag tycker också att man kan se en ökad militarisering om man tittar på hur andra områden, bara om vi kollar på Sverige liksom, om vi tänker som hur man behandlar fotbollsfans till exempel generellt och att det ju är en ökad övervakning och militarisering där också, som ju också är kopplat till den här nya tekniken. Och vi pratade lite tidigare idag om det här att de här techoligarkerna är nog, alltså det här med att liksom småfolket ska sluta upp bakom nationsbygget är ju en ganska önskad utveckling. Och just också det här med att man får konton nerstängda, att det inte går att öppna konton, vilka som får tillgång till saker och inte och att det går ju liksom att hindra folk från att delta i det offentliga samtalet totalt genom att göra det.

Och där är det ju svårare, det är inte som att så här, ja men då får vi väl starta en egen bank. För jag menar vad jag förstår så är väl deras bank som de har haft också en så kallad etisk bank liksom. Här i Sverige så har vi ett exempel på liksom etiska banker som har bestämt sig för att de ska göra vad de kan för att alla ska få öppna konton.

Liksom att det är ett demokratiproblem om man stänger ner konton för föreningar och organisationer liksom på grund av att man inte gillar vad de har för religion eller vad det kan vara liksom. Men vi har ju inte så mycket att sätta emot egentligen. Jag tror att, jag tror inte att det är en dag för tidigt att börja liksom bygga egna klandestina strukturer för att kunna hantera det här.

Därför att, ja, jag tror att det kommer att behövas. Att hur man än vrider och vänder på det så är vi i någon slags råttfälla där, men att det som vi har sett så många gånger upprepas om och om Om jag känner, och som vi har som rörelse gjort, att vi har funnits och vi har hjälpt deserterade, vi har... Men jag tänker även idag att Banksy köper ett skepp som korsar Medelhavet för att plocka upp människor, och inte bara han.

Kamrater i Spanien och i Italien gör det ständigt. Men jag tänker även idag att det är det vi kan lära oss, att vi måste agera, vi måste göra saker, konkreta saker. Det finns ju ändå en väldigt lång tradition av att sluta upp, både med vapen mot organiserad och beväpnad fascism, men också mot militarismen.

Jag tänker att det går att vara för självförsvar och ändå mot militarism. Det tror jag är viktigt att lyfta. Jag tycker att det är viktigt att lyfta minnen och erfarenheter från Spanien 1936 och just att det faktiskt går att sluta upp bakom ett projekt, och mot fascismen.

Och då har vi ju också senare exempel, både från Rojava och Palestina, men även från Ukraina. Och om vi tänker som... Eller också i Sverige så fanns det ju en rörelse i Norden överhuvudtaget med att ta emot och gömma amerikanska desertörer under Vietnamkriget.

Men jag tror att vi behöver ha ett ganska aktivt samtal om de här sakerna och begreppen och vad den här praktiken betyder, så att det inte bara blir en småborgerlig pacifism som liksom spelar maktens intressen i händerna. Och samtidigt som det är också jätteviktigt att det inte hamnar i en glorifiering av våld och våldsanvändande. Kanske en folkrörelselinje vad det gäller ett självförsvar helt enkelt, att vi måste få med oss allihopa.

Både de som kan springa snabbt och kasta långt, och de som alltid kommer att hamna på efterkälken. Och att vi måste bygga en ny värld tillsammans, oberoende av gränser. Och vi måste välta de här, vi måste välta de som vill skicka in oss och liksom kommande generationer i den här köttkvarnen.

Och att det blir, att det är det vi kan lära oss, att vi måste agera, vi måste göra saker, konkreta saker. Det finns ju ändå en väldigt lång tradition av att sluta upp, både liksom med vapen mot organiserad och beväpnad fascism, men också mot militarismen. Alltså jag tänker att det går ju att vara för självförsvar och ändå mot militarism.

Och det tror jag är viktigt att lyfta. Jag tycker att det är viktigt att lyfta minnen och erfarenheter från Spanien 36 och just att det faktiskt går att sluta upp bakom ett projekt liksom. Och mot fascismen.

Och då har vi också senare exempel, både från Rojava och Palestina, men även från Ukraina. Och om vi tänker som, eller också vi i Sverige så fanns det ju en rörelse i Norden överhuvudtaget med att ta emot och gömma amerikanska desertörer under Vietnamkriget. Men jag tror liksom att vi behöver, jag tror att vi behöver ha ett ganska aktivt samtal om de här sakerna och begreppen och vad den här praktiken betyder.

Så att det inte bara blir en småborgerlig pacifism som liksom spelar maktens intressen i händerna. Och samtidigt som det är också jätteviktigt att det inte hamnar i en glorifiering av våld och våldsanvändande liksom. Kanske en folkrörelselinje vad det gäller ett självförsvar helt enkelt.

Att vi måste få med oss allihopa. Både de som kan springa snabbt och liksom kasta långt och de som alltid kommer att hamna på efterkälken. Och att vi måste bygga, vi måste fortsätta bygga en ny värld tillsammans liksom.

Oberoende av gränser. Och vi måste välta de här, vi måste välta de som vill skicka in oss och liksom kommande generationer i den här köttkvarnen. Och i princip i förlängningen egentligen utplåna våran existens.

Det är ju inte ett helt otänkbart scenario liksom att de här artificiella intelligenserna som man nu latchar med liksom faktiskt är de som kommer att se till att mänskligheten utrotas liksom. Om det fortsätter så här. Terminator.

Ja! Det är liksom inte ett otänkbart scenario. Det är faktiskt, vi måste ju göra någonting åt det här. Alltså jag tycker också att det var ganska inspirerande med de här rörelserna.

Det var också runt andra världskriget där med att en tidig kvinnorörelse gick ut och sa, eller som var ju verkligen länkad till arbetarrörelsen att Så vi tänker inte föda barn så länge vi tänker inte föda barn till eran krigsmaskin. Och samtidigt, men vi kan säga så här att, ja men en av anledningarna till att vi har en så låg födseltal skulle inte förvåna mig att, eller vadå, det är väl direkt kopplat till att man inte ser att det finns en framtid. Det fanns en italiensk parlamentariker, socialist, som är den enda som 1924 höjer rösten mot Mussolini och säger att det har varit ogiltiga, att valen ska ogiltigförklaras.

Det är ju han och Italo Matteotti, men Matteotti blir mördad, men Emilio Lussu klarar sig. Men Emilio Lussu hade också skrivit en bok om första världskriget där han hade befälet över en liten pluton och han berättar någonting väldigt roligt, att hans närmaste vän blir så trött, de är i de här skyttegravarna uppe i Alperna, det är vinter, det är krig, det är död, det är fruktansvärt. Och han blir så rasande att han tar geväret och börjar prata med sina kamrater och säga så här ja men nu går vi till den riktiga fienden.

Och det är ju inte österrikarna, men det är de som sitter i officerarbaracken och väntar på att vi ska dö. Och så går han dit och skjuter ner fyra officer. Och det tänker jag så här att där ligger en historisk sanning, att vi kommer bygga nationer och gränser för att inte se våra bröder på andra sidan och för att inte se att vår fiende är bakom oss.

Och det tänker jag är något som vi måste påminna om oss, för att vi ofta ser på de som har makten som några som, även om vi gör våra analyser och så, men att vi ofta förlorar dimensionen att även om de inte är allsmäktiga härskare och är demokratiskt valda så har de en möjlighet att agera och säga och uttala sig som vi inte har. Använder de inte den, ja men då är de våra fiender. Jag har svårt att tänka mig några bättre avslutande ord än det faktiskt.

Det är väl ifall det skulle vara så att ni har några uppmaningar till våra lyssnare. Det här kommer ju ut på söndag, så då kanske man lyssnar antingen i kön till vallstugan eller så lyssnar man om några dagar när resultatet är räknat och en ny regering bildad. Och hur gör man då för att, ni har ju varit i rörelse och hållit på längre med politik än vad båda vi har gjort, och hur gör man då för att palla även sen när den nationella stora intressepolitikens valnar?

Hur gör man för att orka fortsätta hålla på? Alltså jag tror inte att vi kan, jag tror att det är superviktigt att bygga inkluderande sammanhang där man lever och bor och arbetar. Jag tror verkligen på det subversiva samtalet i tvättstugan eller mötet på gården när man är på väg till eller från jobbet eller i liksom hallen på förskolan.

Och någonting att leva i ett sådant, jag vet inte vad jag ska säga, ett samhälle där greppet hårdnar och mer liksom, man kan inte prata om smygfascism längre. Det som också händer är ju att man blir tyst och att man inte säger saker högt. Jag tror att det är jätteviktigt att fortsätta sätta ord på saker och ting, kalla saker vid sitt rätta namn, inte acceptera liksom den politiska maktens dagordning och diskurs som till exempel att det är självklart att man ska vilja dö för sitt fosterland liksom, som ju är fruktansvärt perverterad idé liksom.

Det är liksom en dödskult från 1800-talet. Fascisternas bedyva döden, att det är döden som man ska åstadkomma för att vara en duktig fascist. De är välkomna för all del, vi kommer inte motsätta sig deras bortgång.

Nej men precis, kan inte bara alla som vill dö för sitt land göra det nu? Tack! Nej men jag tror att det kan kännas jättefuttigt och hopplöst, men vi vet ju också att vara omgiven av ett omtänksamt varmt hav ofta gör att vi orkar fortsätta göra det vi gör.

Och vi kanske inte