55. Filmsnack med Peshang Rad! ”Blir du ledsen om jag dör?”

Alright, Lyckliga är vi-podden är tillbaka. Detta året som vi har framför oss kommer det ske massa roliga saker. Det kommer hända nya koncept, nya gäster och massa lyckliga samtal.

Välkommen till Lyckliga är vi, en podd av Realitytop och mig, Jakob Granberg. Här möter du människor som delar med sig av det som gör livet lite lyckligare. Relationer, drömmar, platser och passioner.

Genom samtalen utforskar vi vad lycka kan vara. Nu kör vi! Varmt välkomna tillbaka till Lyckliga är vi-podden, där vi gräver lite i relationen, livet och de stora drömmarna och allt som faktiskt är däremellan och gör en lycklig på riktigt.

Idag har vi med oss en helt fantastisk gäst som är med här i studion. Han är skådespelaren som levererar magi, oavsett om det är en storslagen kriminalserie som Innan vi dör eller i den populära julfilmen En underbar jävla jul. Och just nu är han dessutom bioaktuell i den stora nya filmen Blir du ledsen om jag dör, där han har huvudrollen som Nick, en ungdomsledare i Malmö som gör allt för att säkra en ung killes framtid.

Den är både gripande och underhållande med skådespeleri i absoluta toppklass. Varmt välkommen, ingen mindre än Per Changrad. Tack så mycket. Wow, vilket intro! Var det bra?

Det var helt magiskt. Jag vill ha med mig dig hela tiden, vart än jag går, så kan du droppa det här. Ja, absolut. Jag lovar, jag kan sitta på din axel och hypa dig.

Nej, men så himla kul och mäktigt att få prata med dig. Detsamma. Jag såg ju filmen tillsammans med min mamma och hon sa Hälsa honom, gud vad han var duktig. Man blev så berörd och det var så gripande.

Ja, det tycker jag också. Tack, jag tackar så himla mycket. Ja, nej men det är jätte, jättebra. Men vi ska komma in på den sen, men jag tänker många här känner ju till dig och många kommer ju veta vem du är desto mer efter denna otroliga film.

Men för de som inte vet exakt vem du är så tänker jag vi kör lite snabbfrågor. Okej. Fullständigt namn. Per Changrad. Rad var det, inte radd då. Alla säger olika, jag vet inte.

Ålder. 42. Vart bor du och vart var du uppväxt? Stockholm och jag är uppväxt i en förort som heter Bredäng. Har du varit där? Nej, jag känner till den tack vare, det var ett musikprogram där någon, en X Factor där Malcolm B sjöng om.

Ja, han är grym. Ja, han var tung, han var riktigt tung faktiskt. Så därför vet jag. Men civilestånd eller familj och så? Jag har en sambo och två barn. Vad är det för ålder på dina barn då?

4 och 10 månader. Två pojkar. Ja, grattis med en nykomling också. Ja, tack så mycket. Om du fick beskriva ditt jobb med tre ord, vilka ord skulle det vara då? Alltså tre random ord.

Lek, sanning, terapi. Okej, terapi alltså. Ja, det får vi gå in på sen, då får du berätta lite mer hur du känner med det. Och sen undrar jag, har du någon dold talang eller färdighet som man inte vet om?

Alltså jag är ju fett grym på att dansa Michael Jackson, tycker jag. Men jag kanske inte är det, jag vet inte. Mina unga gillar det, så jag vet inte. Okej, det var ju synd att vi inte satt här, eller var i studio nu då, så jag hade kunnat få se.

Men jag tänkte också kolla med dig, är du en morgonmänniska eller nattuggla? Morgonmänniska skulle jag säga. Paradrätt i köket om du får ett sällskap, vad lagar du till då?

Alltså det är ju det här, jag är inte så jävla grym på att laga mat. Men jag är bra på frukost, jag kan göra en jävla omelett. Det är mitt ansvar, jag styr upp frukosten.

Ja, nice. Och favoritfilm eller tv-serie genom tiderna? Genom tiderna. Du kommer få tre filmer av mig, jag kan inte säga en. Det är Rocky 1, Good Will Hunting och Interstellar.

Alright. Och den bästa serien skulle vara… Vad heter den där med True Detective? Vad är det som gör dem så speciella då? Jag tror att när jag ser på film, det är beroende på vem jag kollar med och i vilken tid i livet.

Och typ Rocky, jag var väldigt liten, det var jag, min och min brorsas grej. Vi kollade ihop hela tiden. Och Interstellar är liksom, jag vet inte, han har tappat in i något som är i universum, som jag tycker är helt magiskt.

Och Good Will Hunting är liksom manusmässigt, rent strukturellt, dramaturgiskt helt briljant. Så det är olika saker beroende på vilken film. Coolt. Och sen tänkte jag kolla med dig, vad unnar du dig helst när du ska fira någonting?

Choklad. Jasså! Marabou, mjölkchoklad. Enkelt men gott helt enkelt. Ja. Men en viktig fråga här faktiskt, jag hade en djup diskussion. Kall eller, alltså kylskåpskall eller bara rumstempererad choklad?

Nej, rumstempererad. Nej, du och jag går skilda vägar. Nej, vi går skilda vägar. Och så sista snabbfrågan då. Tre ord som dina vänner skulle beskriva dig. Ambitiös, lojal och Hör inte av mig så ofta som jag borde.

Finns det något ord för det? Asså, är det för att du har så mycket eller är du kanske inte bara? Nej, alltså jag älskar att umgås med mina polare och så, men jag tror att jag är lite för Jag tror att jag är lat eller bekväm.

Men sen har jag svinkul när jag går ut och träffar polare, så det är något jag borde jobba på. Det är viktigt med relationer liksom. Vad gör ni när ni är ute då?

Alltså jag gillar att bara chilla, ta en kaffe och gå på bio. Det tycker jag är nice. Härligt. Jag tänkte då, innan vi går in på filmen, så tänkte jag, kan du inte ta oss igenom en snabbspolning från början till där vi är nu?

Av livet? Av livet, okej. Jag föddes i Kurdistan och jag föddes mitt i mina föräldrar och mina två syskon var i flykt för att det var krig. Så jag föddes mitt i flykten och mitt i kriget liksom.

Och sen kom vi till Sverige, växte upp i Bredäng, blev så här besatt av film när jag var liten. Så jag och min brorsa brukade hyra filmer och kopiera, du vet på VHS. Ja, exakt.

Så jag blev liksom ett filmfreak. Och så ville jag bli skådis och han blev skådis och så gick jag i hans fotspår. Började plugga en ettårig utbildning i Stockholm som kostade en massa pengar, jag hade inga pengar.

Så min mamma hjälpte mig med hälften och hälften. Jag tog ett jobb där, liksom städade portar en vinter. Och jag minns det specifikt för att det var så jävla, jag var så frusen.

Men jag tänkte hela tiden på min dröm. Jag bara nej, det här, jag kommer tacka mig själv liksom om jag gör det här. Så jag gjorde utbildningen och sen kom jag in på Teaterhögskolan i Malmö.

Pluggade där i tre år och sen sitter jag här. Vad var det som fick dig? Var det din brorsa som fick dig till att vilja bli skådis eller var det filmintresset? Alltså det är väldigt svårt att säga.

Jag var liksom, vi var, eller jag i alla fall, var väldigt besatt av Rocky. Och det var någonting i den Rocky 1 som berörde mig väldigt mycket. Och jag ville ju bli som han.

Jag tror inte jag fattade att det var liksom skådespelare jag ville bli i Rocky. Kanske jag vet inte. Så det sattes sig någonstans och jag, alltså ärligt talat, den här frågan liksom skiftar dag till dag.

Varför jag började. Jag vet inte. Det jag har märkt på senare år är att jag trivs verkligen i att gå andras människors öden. Och jag vet inte varför. Jag tror att när jag försöker analysera det så här Så är det att jag, genom att gå i andras skor i en film eller ser en resa så här.

Så lär jag mig någonting om mig själv. Men är det inte alltid så, i alla fall beroende på vad man ser för film, att man tar in, man får känna de känslorna. Precis som filmen som vi pratade om här nu Jag tycker vi ska göra så här istället.

Får jag komma med ett tips nu? Ja, såklart. Men det är också beroende på vem man jobbar med så får man mer och mer utrymme. Eller beroende på hur stor uppgift man har.

För alla regissörer är väldigt olika. Men i Blir du ledsen om jag dör så litade jag på den regissören så otroligt mycket. Och jag kände att hon hade en tillit till mig också.

Så jag kunde komma med, och jag är en sån skådis, jag förbereder mig väldigt mycket. Så jag kan vara ganska jobbig på sätt, för jag kommer med tusen förslag. Och är det någon regissör som inte är så förberedd eller erfaren, då är det lätt för dem att så här förkasta det.

Men hon är så preppad liksom, så hon tog in de möjligheterna. Och inte nog med det, så pushade hon dem ännu längre. Hon sa liksom, okej, om det här är din idé, då vill jag att du springer med det.

Liksom ordentligt. Ja, det är otroligt, men det är också svinläskigt. För då är man ute på djupvattnet. Men det är bara där det är spännande. Det är därför det händer liksom konstiga grejer, som där verkligheten kan krocka med fiktionen.

Förstår du vad jag menar? Det är liksom, jag tror att det är den grejen som man ibland behöver bli påmind om. Och jag hoppas att när filmen kan påminna folk så som jag blev påmind.

Verkligen, alltså som sagt, jag tyckte, och Elijah, han som spelade Elijah, det är ju så grym också. Det är en rolig grej med honom. Han hade ju aldrig stått framför kameran.

Alltså första liksom. Så filmade vi första dagen och så liksom, du vet, när man filmar en scen så filmar man först typ på honom, dig säger vi så här, då är kameran här bak. Och sen vänder man på hela maskineriet så är det min tur så gör man samma scen.

Så vi gjorde hans scen, så vände vi på det och filmade mig. Och då ser jag att han vänder ryggen och börjar pilla på annat där. Jag bara, hörru Rudde, du måste vara med mig liksom.

Han första inte. Men kom liksom, han hade klippt i två månader senare mot slutet av inspelningen. Så glider han in och liksom ger mig tips. Han bara, Perchen, jag tycker att du ska göra så här.

Jag bara, jo, chilla nu. Men hans utvecklingskurva var helt fantastisk. Så intelligent, han liksom växte sig till en helt fantastisk skådis. Verkligen, och även, jag gillar ju, det fanns ju lite små sekvenser av riktig härlig komik i det också.

Där han svarar, om du har sagt någonting till honom, kommer du ihåg detta, så här ska vi göra. Och så säger han samma sak. Och det var också en viss känsla över för att det ska bli trovärdigt.

Alltså hela bion skrattade så mycket vid de sekvenserna. Men också det här, det som vi får se, det händer ju också på riktigt, även idag. Och det är ju, jag blev så här, att jag vill gå ut och göra, kan man göra någon nytta av att man har fått lite följare härtext att dejta på tv så vill jag ändå göra det med, och det är mitt motto liksom, kan jag hjälpa någon annan?

Och det här är en film som borde visas i varenda skola, överallt, för att det är så viktigt att alla behöver hjälpas åt. Alla behöver vara en nick som inte är i den situationen och alla som är lajar och behöver, man behöver också titta till dem där. Och hur kan vi tillsammans, har du något?

Alltså vad fint att du säger de här grejerna. Du har helt rätt, jag är med dig. Alltså visa den på skolor och liksom ha diskussioner om den efteråt. Diskutera filmen, varför, hur hände det här liksom?

Och sen gå till vad kan jag göra? Och det är personligt för alla. Jag är ingen politiker, det vore så här ansvarslöst av mig att droppa vad vi alla borde göra. Men jag tror att man, för mig i alla fall så är det så här, man får börja, man får titta på sig själv.

Och så här, vad kan jag göra? Och så säger liksom, du vet jag har ju en liksom, eller nyckelkaraktären har ju en monolog i filmen. Just den han pratar liksom där i kommunhuset.

Och där säger han ju så här, vet ni vad gängen har fattat som ni inte förstår? Och där liksom håller han ju låda om, och det här är ju Nicks tankar. Det är riktiga.

Han skrev den monologen. Jag vet att regissören var så här, här behöver jag någonting liksom. Och ringde Nick och bara kan du skriva något? Han bara skrev, skickade över det.

Alltså så här, så den här filmen är ju verkligen, den är så sann för att det är liksom inte, jag har inte hittat på massa saker. Och jag tror att det är det som känns när man kollar på det. För att det är så här, wow, det här skär sig lite.

För att också för att regissören är så briljant. Alltså berättar man sig så här, ungdomar skjuter varann. Och i mitt huvud så är det så här, ungdomar, det är en vuxen man.

Men hon väljer att casta folk som ser väldigt unga ut. Och jag minns första gången jag sa, ja vänta nu, ska den här pojken spela? Ska han liksom gå runt och, alltså förstår du vad jag menar?

Men det är ju så. Och det blir ju av en ögonöppnare. Nu svär jag iväg, förlåt jag vet inte. Nej men det är så intressant. Jag tänkte också, du fick, eller jag antar att du har fått mycket kärlek kring filmen.

Var du beredd på det? Vad tänkte du när ni spelade in? Jag var lite nojig över att jag skulle få lite hat. Dels för att jag snackar till skånska i filmen. Nej, men det behöver man ju inte göra.

Det var ju inget jag tänkte på i alla fall. Nej, men det är najs. För att temat i filmen är universellt. Jag tänker att filmen för mig är så här, premissen är så här, om du hjälper en annan människa så blir du själv hjälpt.

Och det är ju liksom universellt. Den har inga dialekter. Men med det sagt, jag vill göra det på skånska. Jag dök upp på provfilmingen. Jag hade liksom övat med min gamla scenskollärare.

Så dyker jag upp. Jag bara, jävla hette. Och de bara, nej, nej, nej. Behöver så hade vi inte så himla mycket tid för att repa. Förlåt, vad var din fråga? Nej, men hur var mottagen?

Hur var det att få så mycket kärlek kring filmen? Och hade du tänkt att du skulle få det? Nej, jag var lite sur. Men det känns väldigt bra. Men det är en grej som känns bättre ärligt.

Det är skitnajs att få praise och recensioner. Och ha skrivit väldigt fina saker. Men det är någonting med när filmen blir större än huvudrollsinnehavaren eller regissören.

Eller så här, berättelsen är större än oss alla. Den saken känner jag väldigt tydligt. För att folk är liksom så här, den här berättelsen har berört mig så mycket.

Alltså det är ju en kraftig idé. Du sa förut att det är en oväntad vänskap. Och jag sa just, den påminde om en oväntad vänskap. Har du sett den filmen? Ja, ja, så klart.

Skitbra. Jag tror att de hade det liksom producenterna och regissörerna. Eller regissören hade det liksom som en av referenserna. Okej. Om också hur man ska känna för att den ska vara hoppfull.

Vad kul att du sa det. Kände du igen dig någonstans i dig själv eller i något du själv upplevt i den här filmen? Ja, alltså jag tror att jag kände igen mig från båda delarna.

Dels från den lilla pojken som har en förebild som är Nick då. Jag hade förebilder när jag var yngre. Ja, jag hade förebilder när jag var yngre. Vem var det då? Alltså jag hade min storebror, var en jättestor förebild för mig.

Och sen när jag blev pappa så fick jag liksom Nick-rollen automatiskt. Då har jag några som jag måste ta hand om och liksom se efter på ett annat sätt. Så jag hade honom i mig från olika perspektiv.

Vilket jag tror var väldigt bra. Men jag hade ju inte imitat. Det tekniska var jag tvungen att arbeta på, typ basketspelandet. Alltså jag visste att jag inte studsade en Alltså med det jag menar är att om det ska bli en tvåa så bör man vänta och se hur Nick och Elijahs liv fortsätter.

Fattar du vad jag menar? Men det vore ju skitfett att om tio år göra någonting. Träna basket varje dag i tio år så att jag kan bli en. Ja, det hade varit skitfett.

Jag längtar så mycket. Men när och som sagt, den här filmen Blir du ledsen om jag dör? Jag har väntat tio år, men jag kommer se tvåan också. Om det är så långt. Jag får vara på din podd igen, då får du bjuda hit mig igen.

Ja, det lovar jag. Du har stående inbjudan när du vill. Jag hade också gärna velat ha någon annan gång om du har tiden, ett till avsnitt och få höra lite mer om familjen, uppväxten och ännu mer sådär.

För du verkar vara en väldigt, ja men härlig, god energi och sånt gillar jag. Jag blir fan lycklig av att snacka med dig. Och jag gillade det innan, jag sa det till er på fintopp.

Jag bara fan vad kul, han liksom, jag diggar den här snubben. Jag sa det till min fru också. Hon bara, vad roligt. Vi har liksom kollat ihop. Ja, ja. Men du är ändå erkänner, du vet att 99% av alla män som säger att de har sett Love is Blind säger, ja jag blev tvingad av min fru.

Men du har inte sagt det ännu. Såg du frivilligt? Nej, nej, nej. Jag gillade det. Jag var där. Nu vill jag höra det pinsammaste misstaget. Berätta när du har spillt in någon film eller serie som du kände, oh, vad jobbigt.

Alltså själva projektet, eller liksom vad som... Nej, för dig, att det händer någonting för dig. Du behöver inte avslöja någon film eller... Jag har väl en väldigt många så här jobbiga grejer.

Jag kommer inte på, alltså jag kommer på en provfilmning jag gjorde för väldigt, det var kanske 15 år sedan. Och då skulle man liksom snacka, det var en relationsscen och jag skulle snacka persiska. Och jag pratar kurdiska, alltså liksom jag kan inte persiska.

Eller jag förstår lite, men jag kan inte prata det. Men jag sa att jag kunde det och hon som håller i provfilmningen kunde inte persiska. Så att jag gick in och bara körde så mycket svordomar jag kunde på persiska.

Det var det enda jag gjorde. Och så fick jag rollen. Jag kunde inte göra den för det klockeannat liksom, tack och lov. Men ja, det var väldigt, väldigt jobbigt. Och det är ofta man säger så här, man kan det.

Man bara, ja, det är klart. Ja, när man har fått det så är det, vad ska man göra då? Det är helt rätt. Men vad, finns det någon roll som är din drömroll? Eller har du sökt till någon roll som du tyvärr inte fick, men som du önskade att du hade fått?

Ja, alltså det är väl många roller som jag hade velat, eller projekt som jag hade velat vara med i som jag tycker är skitfeta. Men att så här, jag har inte en direkt drömroll, men jag har liksom så här drömregissörer som jag gärna vill jobba med. Och sen vad det är för projekt, det får liksom komma sekundärt ifall jag får jobba med de regissörerna.

Vilka regissörer är det? Alltså i Sverige så är det ju det, jag skulle jättegärna vilja jobba med Rojda igen som har gjort Blir du ledsen om jag dör. Daniel Espinosa som gjorde första Snabba Cash-filmen och helikopterrånet.

Och Tarek Saleh som har gjort med Nile Hilton-filmerna med Fares. De alla tycker jag är helt briljanta. Och så finns det massa, massa fler. Men just nu skulle jag vilja utforska olika regissörer som jag vill jobba med.

Ja, men coolt. Jag upplever ju att dina roller som du har gjort, de skiljer sig åt de flesta rollerna. Du har inte satt in dig i ett fack, om man säger så. Nej, men jag tror också att det är vad man blir erbjuden.

Vad man får möjlighet att göra. Jag har också tackat nej till väldigt mycket. Fastän jag har varit utan jobb så har jag varit så här. Nej, men det här känns inte bra för jag vill inte antingen berätta det här.

Eller sätta mig själv i det här facket. Så jag kan, det kanske är någon kombination med de grejerna. Och så är jag ju också så här, jag är inte en typisk stenhård snubbe.

Jag är ju väldigt mjuk. Jag kan också vara hård. Jag vet inte, det kanske har hur man är som person också att göra. Men jag kan inte svara på det. Jag måste bli uppbjuden till dans, fattar du vad jag menar?

Alltså jag kan ju dansa själv, men ingen kommer kolla. Om du inte gör Michael Jackson-dansen då? Finns det någon skådespelare som du gärna hade velat spela mot eller med?

Alltså Denzel Washington. Ja, det hade varit, han hade ju kört över mig. Men det hade varit så fett att bara kunna stå, se, mäta sig, fattar du vad jag menar? Känna den kraften och det liksom intellektet inom hantverket.

Och typ Al Pacino. Han känns så här oförutsägbar. Det hade ju varit skitfett. Har du någon svensk skådis? Ja, alltså jag har jättemånga kollegor som jag tycker är briljanta.

Jag tycker typ Alexander Abdallah tycker jag är skitgrym. Alexei, Ardalan, Elvin, Gizem. Alltså vi finns hur många som helst som är skitgrymma alltså. Har du, det är ju en ganska tuff bransch, skådespelare och sådär.

Om man ska få filmen, om man ska få roller och så. Har det varit någonstans där du har varit nära på att ge upp? Att nej, nu går jag och tar mig ett jobb på Ica.

Ja, alltså jag minns efter scenskolan ett tag, typ 12-13 år sedan. Så började jag jobba på ett kafé i typ en vecka. Jag bara, men det här går inte bra liksom. Men det visade sig att jag var liksom fruktansvärt dålig på att göra te och...

Så jag blev inte kvar där. Ja, men sen absolut, jag får de tankarna ibland. Men jag tror att det är det som gör... Jag minns att det var någon intervju som frågade så här, men är det något speciellt med dig?

Det går väldigt bra nu, vad är det du gör? Och jag bara sa nej, absolut inte. Utan det är mer att jag har gått med på vissa villkor. Som är så här, vågar du ha barn, bostadsrätt, lån och så vidare och så vidare.

Och inte veta var din nästa lön kommer. Förstår du vad jag menar? Alltså, tar man sig över liksom den gränsen så har du gjort det svårare. Sen kommer det andra, liksom arbetet in i bilden.

Men jag tror att det är ett mindset som är så här, jag behöver göra det här för mig. För jag tycker att det är så viktigt och så roligt och så vidare och så vidare. Alltså efter den här rollen, och nu har du Mafia också på G.

Så kommer du ju kunna välja och vraka, känns det som. Vi får se. Men jag tänker också, den här podden heter ju Lyckliga Evigpodden. Och jag tänkte höra med dig, vad betyder lycka för dig?

Det är så skumt, så fort du säger ordet lycka så får jag en känsla i magen. Alltså jag känner liksom mina barn. Och det är väldigt, väldigt små ögonblick. Jag tror inte jag tror på lycka i liksom så här, nu är vi lyckliga.

Utan här känner jag lycka och här liksom. Och jag tror att för mig handlar det någonstans i livet om att så här, att inte inte ha problem, utan att göra problemen så små som möjligt. Att få mindre och mindre problem.

Men livet är problem och livet är problemlösning. Men jag tänker på mina barn, jag kan liksom inte, det är ren lycka. Det är evighet. När jag tänker lycka tänker jag också evighet.

Jag vet inte varför de två grejerna är kopplade på något sätt i mitt huvud. Det går ju lite emot just de korta stunderna. Jag vet den känslan. Jag brukar säga till min son så här, jag älskar dig för evigt.

Och han är så här, vad är det? Alltså kommer du vara här för evigt? Jag är så här, nej men det spelar ingen roll. För det är det jag, den lyckan jag känner med dig är så stark att den kommer vara för evigt.

Den kommer eka ut i universum för evigt. Gud vad fint. Jag ska inte prata om sina saker, jag vet. Var glad! Nej, men jag tror var i nuet, skulle jag säga. Vad vill du att publiken som ser filmen känner och tar med sig?

Alltså, jag skulle vilja att de känner det de känner för att alla människor liksom, vi bär på olika saker, så alla kommer liksom beröras på olika ställen i filmen, tror jag. Och filmen kommer resonera på olika platser. Men jag skulle vilja att de får hopp när de går därifrån.

Att de känner hopp liksom om livet, men också om samhället idag, om hopp om sig själva att liksom kunna bidra. Förstår du vad jag menar? Alltså hopp tror jag är liksom ett grundord för mig när det kommer till den här filmen.

Verkligen. Och det, ja, jag fick det i alla fall och jag får verkligen tacka dig så otroligt mycket att du ville vara med i Lyckliga e-podden. Alltså tack, tack själv.

Du är helt, alltså din auran är fantastisk. Jag blir så här lycklig när jag ser på dig. Det är samma, och till alla som har lyssnat, stort tack till er och glöm inte att gå på bio och se Blir du ledsen om jag dör?

Prenumerera på podden och följ oss på sociala medier.