84. Ditt namn får ett annat uttal när du blir känd

Jag tillbringade, om man ska prata språkpolitiskt svenska, mina bästa år i Skottland, i Edinburgh. Där gick jag på universitetet bland annat. Det är här ganska länge sedan nu.

De bästa åren är redan förbi alltså. De bästa åren är tyvärr redan förbi, och då är de inte bara lite förbi, de är mycket förbi. Och jag kom ju dit från min hemort, som en del tror är Stockholm, men jag kommer ju inte egentligen från centrala Stockholm, utan jag kommer från orten.

Jag kommer från Jakobsberg. Det räknas som Stockholm för alla utom stockholmare. Exakt, det är lite min poäng här. För att när jag träffade någon som bodde i Stockholmsområdet, då var jag verkligen inte från Stockholm, utan jag var från Jakan, och det sa ganska mycket om min status.

Det var inte så här jättepositivt att komma från Jakan. Sen hette jag Sofie, som är ett ganska konstigt, men inte jättekonstigt namn. Inte jättevanligt, men liksom ingenting man reagerar på.

Och så flyttade jag till Edinburgh i Skottland, och där var jag liksom inte Sofie från Jakan, utan jag var Seyfie från Stockholm. Och det där förändrade väldigt mycket, liksom vem de här olika personerna som jag träffade, vem de tyckte att jag var. Jag gjorde någon slags skenklassresa, att vara från den här, liksom från hooden, så blev jag liksom någon slags överklassperson från Stockholm.

Och det där var intressant, för att vad jag märkte var att så många direkt, bara genom att höra vad jag hette, klassificerade mig som överklass. Ja, just det, det låter tjusigt ja. Det låter tjusigt där, och det är liksom den typen av namn som man kanske ger i överklassen och inte medelklassen.

Men det var ingen annan svensk där som kunde avslöja dig och säga nej, hon är inte från Stockholm. Jo, självklart, jag var ju väldigt mån om att vara tydlig med vem jag var och sådär. Jag har en inrikesvariant av det där, att jag och en kompis, jag är ju då från Östersund och jag är från stan alltså, Östersund.

Från Norrland då, för alla som inte kommer från Östersund. Ja, men vänta nu. Då var vi alltså i Stockholm, jag och min kompis, som är från samma område, men han är från en by utanför, han är från Ås.

Men då hörde jag honom presentera sig som att säga, hej, jag kommer från Östersund, och jag bara, du är inte från Östersund, du är från landet, du är från Ås. Men i det sammanhanget så var han ju det. Och det där med att man är från Norrland, det kan man ju använda om man vill.

Men jag har också tyckt ibland när man träffar folk från andra länder, eller om man själv är utomlands, och så, aha, här är de som är från Sverige. Då kan det ofta vara någon som är från södra Sverige, som ska säga så här, yes, but he is from the north of Sweden. Så här, han är ju norrlänning, för då ska det vara kul liksom, men det är ju ingen från något annat land som fattar vad det innebär.

Men om man är från Skåne, eller om man är från södra Sverige, Stockholm, då vill man ju inte buntas ihop med norrlänningarna. Nej, jag buntar ihop dig och skåningarna såklart, som är från södra Sverige. Men det var ganska intressant det där, när jag bodde i Storbritannien, för en sak som blev lite av en kulturchock för mig, att vara den här surfy, det var att väldigt många använde mitt namn när de pratade med mig.

Och det var jag inte van vid, för jag reflekterade ganska mycket av det här. Jag har till och med googlat det, och det stämmer. I Sverige så tenderar vi att använda folks namn när vi pratar om dem, men inte när vi pratar med dem.

Men då var det liksom det här, thanks Sophie, do you wanna go out tonight Sophie? Alltså i varje sån här mening eller fråga så skulle de liksom lägga till mitt namn på slutet. Jag kände i början att vara lite så här, försöker ni sälja något till mig?

Vad håller du på med? Det kändes lite obehagligt. Ja, för det där är precis som telefonförsäljare gör. De ska ju säga ens namn. Nej, det är sant. Varför gör inte vi det när vi konverserar?

Precis, och jag har googlat runt på det här, och anledningen tydligen varför britterna använder det så mycket är att engelskan, till skillnad från många europeiska språk, dock inte svenskan, saknar ju det här liksom olika pronomen, att man säger ni, alltså vous på franska, och tu, alltså att Andra person singular och plural är samma på engelska. Båda är you. Ja, precis.

Och de har inte riktigt något sätt att visa respekt eller artighet genom andra sätt i språket. Att kunna säga liksom sir, eller mate, eller David, det är ett sätt för dem också att positionera sig socialt och visa vilken typ av relation de har. Jag vet inte om det stämmer.

Men samtidigt som vi gärna undviker det, vi säger du till alla utom till kungen, och vi behöver inte göra den där distinktionen alls, så då behöver vi inte använda namnen heller för att visa att vi är nära någon. Precis. Är det en effekt av du-reformen, tror du?

Kanske. Kanske. Vi måste fråga någon som var vid liv före 60-talet för att veta. Precis. Finns det? Ska försöka hitta några. För innan dess så var det ju väldigt viktigt att man faktiskt sa doktorinnan och så när man pratade.

Doktorinna? Doktorinnan, ja. Om man var gift med doktorn. Vad heter det? Doktorinna? Om man var gift med doktorn, då var man doktorinnan. Vill doktorinnan ha en kopp kaffe till?

Ja, okej. Men du har också bott utomlands. Har du upplevt något sånt? Ja, alltså, jag har upplevt... I Tyskland så är det ju så att då tycker ju folk att mitt namn känns kul på något vis.

Kul? De har någon barnbok om någon som heter Emil, som inte då är vår svenska Emil i Lönneberga, som heter Michel på tyska, men de har någon annan ännu äldre barnbok som heter Emil. Men så var jag i Tyskland med min son som heter Frans och då vill ju folk gärna byta namn på oss.

De vill gärna att jag ska vara den som heter Frans, som är stor, och han som är liten ska heta Emil, för det låter som ett barnnamn, tycker de. Så det där har kassats om även av den tyska släkten. Men det där är jätteintressant, för att vi har ju ändå en uppfattning om vilka namn som tillhör vilken generation och...

Ja. Och det där kan ju vara helt nytt för den som kommer in från ett annat land. Ja, det kan krocka väldigt mycket, speciellt med tyskar. Jag kommer ihåg en gång när jag träffade en ung tysk kille som hette Mats.

Det är ett sånt där gubbnamn i Sverige. Och då var det också så att hans föräldrar tyckte om den svenska tennisspelaren Mats Wilander. Så då döpte de sin lilla bebis till Mats.

Men det kändes väldigt konstigt och fel i tiden att han skulle heta Mats när han var 18. Ja, men jag kände också någon kille, tysk kille, som hette Holger. Det tyckte jag var helt fel.

Skit. Ja, det är jättekonstigt. Men annars i spansktalande länder så har de ju namnet Emilio. Så att ibland har jag presenterat mig som Emilio för att det inte ska behöva vara en grej att jag heter något konstigt som är Emil.

Och det finns också ett namn, ett lite ovanligt namn som är Emilise. Emilise. Och en gång när jag var på akuten i Costa Rica och hade skrivit mitt namn på listan.

Och när de skulle ropa upp mig så ropade de, de ropade upp mig två gånger. Första gången då så de kunde inte riktigt läsa Emil Molander. Så då sa de Emilio Morales.

Det tyckte jag var snyggt. Det är mitt alter ego. Men andra gången så ropade de Emilise Mora. För Emil och Emilise är ett namn på gamla tanter där. Så det var ganska kul att jag var Emilise.

Jag tänker, du har ju också barn med en icke-svenskt född person. Jag minns att när vi skulle komma på vad våra barn skulle heta, jag och min franska man, så skulle vi ju båda vara lite tillmötesgående. Jag kunde slänga ur mig ett franskt namn och han kunde slänga ut sig ett svenskt namn.

Men det blev ju verkligen fel. Vi hade ju båda väldigt starka associationer både om generation, om klass, om liksom störighet Jag är 42, jag kan inte heta Bengt. Det står ju Emil där, Bengt Emil, så då är det klart vi väljer Emil.

Men utomlands så tror de ju att det första är det man ska säga. Och sen är problemet också att Bengt går inte att säga om man inte är svensk. Då blir det Vents eller något sånt där.

Precis, Spanien i alla fall. Ja, precis. Men jo, det är väldigt vanligt det där att man har namn som man tycker är lite fula. Man heter inte, man heter Carl-Gustav, men då har man också Folke Hubertus som finns där som ingen säger.

Men ingen skulle ha Hubertus som tilltalsnamn. Och det är ju ofta kanske att man tänker på den där gamla släktingen eller sådär som man ska hylla på något sätt genom att skriva in det där med Skatteverket. Men visst, har du ett sådant där standardnamn som andra namn?

Ja, det finns en historia här. Hur du heter Anna, eller hur? Ja, precis. Det är ju det absolut vanligaste namnet i vår generation måste det vara. Anna och Sara heter ju alla.

Okej, vadå? Jag kan berätta varför jag heter Anna. Okej, få höra. Mitt namn som registrerades med Skatteverket är Sofie Tegsveden. Tegsveden är ett konstigt namn därför att min pappa hette Sven Andersson som i princip var Sveriges vanligaste namn.

Så han i 20-årsåldern bytte till ett nytt unikt namn, Tegsveden, och jag fick hans namn när jag föddes. Vi är de enda i hela världen som heter Tegsveden. Och jag hette då Sofie Tegsveden, medan alla andra människor hette typ Linus och Andersson och Pettersson och Lundström och så vidare.

Men när jag fick något slags självmedvetande så började jag må väldigt, väldigt dåligt över det här. Så när jag var typ fem eller sex så tvingade jag mina föräldrar att ge mig ett andra namn. För det var också en grej.

Alla hade tre eller två förnamn, men jag var den enda som bara hade ett. Jag kände mig så himla apart och konstig. Så mina stackars föräldrar, och så valde jag då ett namn som var det jag tyckte var vanligast, vilket antagligen var vanligast.

De fick betala Skatteverket några hundra kronor och så skicka in och göra en ansökan. Så jag fick ett namn och nu heter jag ju Sofie Anna Tegsveden Devot. Det är ju problemet också, för där kom jag nummer två.

Så det är ju många som tror att jag är Anna också, eftersom det är det som är mitt tilltalsnamn, eftersom man normalt har tilltalsnamnet som det andra förnamnet. Vadå normalt? Det är väl inte alls det normala.

Det normala är att man har tilltalsnamnet som det första. Nej, det är jättevanligt. Det är därför jag får problem när utomlands när de tror att mitt första... Ja, men i Sverige är det ju det.

Så om jag till exempel är hos läkaren, då ser de Sofie Anna Tegsveden Devot och ropar de Anna i väntrummet. Jo, men det är ju för att Anna är ett vanligare namn. Det måste ju vara det.

Ja. Inte för att jag tror att det är en standard är väl att man har tilltalsnamnet först, men sen vissa hemska föräldrar sätter... Det här får våra lyssnare googla, för jag håller inte med Emil.

Men jag lystrar inte till Anna har jag märkt. Nej, det kan du ju inte göra. Alla heter ju Anna, det går ju inte. Sofie är i alla fall lite mer unikt. Du har ju en ovanlig stavning också på Sofie.

Varenda gång jag ska... Den här podden transkriberas ju och så ska jag hålla på med textningen. Då står det alltid Sofie med E på slutet, så måste jag rätta det varje gång.

Kan du inte byta till Sofie E så blir det vanligt också. Ja, det kostar nog ganska mycket att byta. Soffy ville de gärna läsa upp när jag var på universitetet till exempel och skulle kolla när jag var.

Jag fattade inte att det var Sofie. Okej, okej. Men jag har ju problem med att folk inte kan säga Emil utomlands. Eller mina studenter som kommer hit från andra länder.

För att E finns inte i något språk verkar det som. Om de är amerikaner säger de Emil och är de britter säger de Emil. Och sen finns det alla andra varianter däremellan.

Så jag gör första lektionen här alltid att jobba på E så att de säger Emil. Och sen säger de, ja, det är något med betoningen också som alltid är konstigt. Det är svårt det där.

Men jag tänker på Skatteverket som är ansvariga för våra namn. Så är det ju faktiskt kanske mer reglerat än vad vi kanske är medvetna om. Man får inte döpa sina barn till vad som helst, man får komma på ett nytt namn.

Men det får liksom inte heta något som kan väcka anstöt eller som är något produktnamn och sådär. Nej, just det. Och det är straffbart att inte ge sina barn ett namn inom en viss tid.

Och får man betala böter eller kan straffas också. Alla måste ha ett namn. Men det som jag också har märkt är att i olika kulturer har man olika sätt eller olika traditioner för hur ett barn ska få sitt namn och kanske också sitt efternamn.

Jag pratade med en indier till exempel och i deras lokala, kanske inte hela Indien, men deras lokala kultur så har man som tradition att ett nyfött barn får ett förnamn som man ger och sen så får pappans förnamn som efternamn. Och det makear väl sense. Det är väl lite som våra fadersnamn.

Johans son blev Johans Johansson till exempel. Men det här går Skatteverket inte med på utan man måste ge då ett efternamn som en av föräldrarna har till sitt barn. Och det där var jättejobbigt för dem och de visste liksom inte hur de skulle hantera det där.

Skulle de flytta tillbaka till Indien? Nej, utan nu var barnet fött i Sverige, de var tvungna att ge dem namn enligt svensk lag. Och det där var jättejobbigt. Hur skulle de förklara det där för släkten?

Just det. Ja, vad besvärligt. Ja, men de har väl nyligen ändrat namnlagen i Sverige. Så nu får man ha två efternamn. Det var ju förbjudet förut och det blev ju problem för alla spansktalande.

För där har man ju typiskt först pappans efternamn och sen mammas efternamn, alltså första efternamn. Vilket är ganska fint tycker jag faktiskt att man kombinerar båda. Jo, men det är ju fadersgenerationens namn som lever vidare då.

Eftersom det är alltid pappans först så försvinner alltid mammans namn efter ett tag. Det är lite tråkigt. En generation i alla fall får se man lite spår där. Men på Island så är det väl fortfarande så som det var här förut.

Att om din pappa heter Johan då heter du Johansson och om du heter Emil så heter dina barn Emilsson. Om du är man, ja. Ja, och kvinnorna, då är det dottir. Så männen får pappans namn, kvinnorna får mammans namn.

Björk, Finnborg och Urgara. Jag tror man får pappans namn också. Det blir Johansdottir om du är tjej. Jaha, är det så? Så det är lite samma där att det är pappan ändå som leder.

Det finns ju i Sverige att vissa heter Olofsdotter till exempel. Men då måste man hitta på det själv, eller hur? För det finns inga män, pojkar som heter Olofsdotter.

Alltså om jag heter Olofsdotter och föder en pojke, så automatiskt så kan jag ge honom då mitt efternamn. Så det är helt okej. Men han kan inte heta Sofie i efternamn.

Nej, men jag har aldrig sett någon av manligt kön heta någonting dottor. Nej. Utan de jag har träffat på är ju sådana, det kan vara en kvinna som har en bror som heter Olofsson.

Hennes bror heter fortfarande Olofsson, men hon har bestämt att nu heter jag Olofsdotter istället. Du upplever ju min man att våra namn är väldigt tråkiga. Det är ju väldigt mycket Johansson och Olofsson och Andersson och det är ek och så vidare.

Men på franska kan man ju heta typ prutt i efternamn. Prutt? Prutt. Ordet för prutt, kan man heta det? Ja, de heter ju jätteknäppa saker. De heter ju liksom knäpp och knäpp och prutt och allt möjligt sjukt liksom.

Så det är också väldigt roligt. Och det sa min man också att på en svensk arbetsplats så kan man ju ha flera stycken som heter samma sak. Både flera som heter samma sak i förnamn, men flera stycken Nu har vi behållit det här systemet och båda de språken är ganska konservativa och man såg också samma fenomen då i latin, det är därför jag pratade om Fimber här.

Just det, vad kul. Ja, okej, bra. Jag kunde inte den frågan, men bra, jag är glad att du har lärt mig någonting. Har du fler quizfrågor? Jag har en till här. Jag har en quizfråga till dig sen också, det kom jag på nu.

Du träffar en rysk kvinna och hennes namn stavas Elena. Hur uttalas det? Elena. Nej men du var väldigt nära där i första, men du tänker fast om. Elena exakt. De har ju två olika e på ryska, de har väl ett som är e och ett som är j, tror jag.

Precis, en mjukare vokal, det är det som kallas mjuka vokaler på tyska, det kommer ett litet j framför j och ja. Just det, Jelena, finns det inte en stad i Ryssland som heter Jelena? Jeleningrad, nej jag skojar.

Jeleningrad, vrutten och jena. Okej, ska du berätta mer om det här eller ska jag ställa min fråga? Jag tänkte ställa en följdfråga på Jelena och här får du, ska jag se bara liksom, det här är ju ett namn som finns olika versioner i olika språk.

Jag tänkte testa hur många liksom andra liknande namn som har samma etymologi du kan rabbla upp bara sådär. Ja alltså i spansktalande länder så heter man ju Elena utan H. Och vi säger Helena med H-ljud.

Och sen har vi ju Lena, som är en variant av det. När man pratar om grekisk mytologi så säger man ju sköna helenerna. Och Grekland heter ju Hellas på Grekland. Är det släkt med det?

Bra fråga, men det är ju ett maskulinumgrej. Ja just det, det är det i så fall. Jag kan inga fler tror jag. Vi svenskar har vi ju till exempel Hélène då, som är Elin och Ellen.

Ja just det, det är samma. Elin också. Ja just det, Hélène är ju ett besvärligt namn eftersom vi har två standardstavningar. Det kan vara att sluta på N eller så kan det vara ett E på slutet.

Samma med Therese, vet man aldrig om det ska vara ett E där eller inte. Och så är det också Akstanger som kommer från franskans Hélène, så det liksom passar egentligen inte det svenska uttalet. Jag avråder alla från att döpa sina namn till Hélène.

Du vill fråga mig någonting innan jag har min sista quizfråga här. Okej, om du möter en kvinna som har ett efternamn som slutar på E, varifrån kommer hon då? Kvinna vars efternamn slutar på E.

Hon kanske till och med är gift med en svensk som heter Nilsson, men hon heter Nilsson E. Jag tänker direkt Brasilien, men det är nog helt fel. Det är också Litauen.

Det är också Litauen, vad intressant. Jag har inte läst på om det här nu, men jag har fått höra det från en litauisk kvinna. Hon heter Nilsson E. Jag tyckte det var så konstigt, men då var det att hon var gift med Nilsson.

Det skulle se ut då, se jättekonstigt ut hemma i Litauen om hon inte hade ett E som efternamn. Det är någon kasus där som måste vara rätt. Intressant. Vi har ju pratat lite om det här med fadersnamn, att man kan heta Svensson, Andersson, Olofsson, etc.

På svenska har vi och isländska och de nordiska språken som finns är det att man sätter son. Man tar faderns förnamn och så sätter man son. Kan du något liknande system från något annat språk?

Ja, alltså en son-variant helt enkelt. Fadersnamn som inte är son, men som är liksom... Ja, jag tror att alla spanjorer som slutar på S, alltså Perez till exempel, att det är för länge sedan att det betyder son.

Det finns inte kvar, son heter inte S nu. Men jag tror att det är det det är. Det är väl den enda jag kommer på på rak arm. Men en som jag fick lära mig under min tid i Skottland är ju det här mack eller märk.

Det är faktiskt samma grej. Så om man heter McDonald, då är det för att man är sonen av Donald. På iriska, alltså det traditionella språket på Irland, då är det O.

O'Connor till exempel, då är det ju exakt samma. Okej, okej. Men det är som av, kanske? Exakt. För det heter de ju i den här Handmaid's Tale. Då heter man av John.

Om man är Johns fru som han äger. Precis, då blir man hans... Men även på arabiska, det är inte jättevanligt, det finns inte överallt, men har det här bin som i binladen eller bin eller ben eller ibn.

Det är också samma system. Just det. Och sen på slaviska språk, till exempel ryska, då har vi något som slutar ofta på ich eller vich. Det är exakt samma sak. Popovich.

Till exempel. Då är man son till Popov och Mikhail. Precis. Okej. Det är ju ett ganska utbrett system, men det som jag tycker är intressant är ju att när vi möter de här språken så ser vi ju inte att...

Vi ser inte hela historien, utan det blir ju bara ett ljud. Och jag tycker nog att det där är något av det svåraste när jag träffar väldigt mycket folk från olika länder. Och så ska man ju komma ihåg vad de heter och man ska uttala dem rätt.

Och vad jag märker är att om man känner till namnen, att det här är ett bekant namn som man har träffat på flera gånger, då är det väldigt lätt att komma ihåg vad personen heter. Men när man träffar på ett namn första gången, då är det bara ljudkombinationer och det är så himla svårt att liksom memorera det där. Det är jättesvårt.

Jag tycker att det där har hänt mig flera gånger när man har en grupp och så är det några stycken som har kinesiska namn. De kan vara från Kina eller Taiwan eller så. För då är det ofta...

Jag har inte haft så många kineser, så det är ofta namn som jag inte känner igen. Och så är de ofta snarlika. Och så ska man försöka memorera de här ljuden i kombination med varann och sätta dem på rätt person också.

Det är jätte, jättesvårt. Många som kommer från Kina väljer ju att ha ett extranamn. Ofta är det ju ett amerikanskt namn, men det som de ser som ett västerländskt namn.

Och så är de den personen eller har använt det namnet i kontakt med västerländingar. Ja, precis. Man heter Brian, till exempel. Jag gick på språkurs en gång och då hette ju alla så här Lucy, Brian.

Så de hade ju de här ganska vanliga amerikanska namnen. Men då var det en kille som hette Wolfgang. Han hade valt ett tyskt namn istället. Vad kul. Ja, men det där träffade jag på när jag var i Spanien.

Då läste jag spanska med väldigt många från Taiwan, men även från Kina. Och då var det liksom... Kunde det vara någon taiwanesisk blyg liten tjej som inte kunde så mycket spanska.

Men hennes namn var Esperanza. Eller liksom Carmen eller något sånt. Och ibland hade de flera också. De testade lite olika, eller så hade de ett engelskt och ett spanskt.

Men jag ville ju gärna veta vad de hette egentligen. Men det var liksom så här, nej, nej, nej, nej. Det där ska du inte hålla på och bry dig om. Nu säger vi att jag heter Candy.

Ja. När jag pluggade igen i tillbaka till Storbritannien, då var det ganska många kineser i min klass. Och då var det lite olika sätt. En del hade, ville använda sina liksom riktiga namn och en del hade valt liksom ofta då vanliga engelsk klingande namn.

Och det var en person, hon presenterade sig själv som Monkey. Okej. Och alla liksom bara, och särskilt lärarna. Men då var det ju så att symbolen då, jag kommer inte ihåg vad hon hette, hennes riktiga namn, men symbolen, tecknet för hennes namn var då väldigt likt tecknet för apa.

Så det kändes liksom ganska rätt för henne att... Ja, hon tyckte det var ett gulligt namn och sådär också. Och det var gulligt, exakt. Men det var ju typiskt så här liksom när lärarna pratade med oss, då kunde de säga liksom Mike, bla bla bla.

Och så var det så här, Monkey. Det var ett så stort motstånd i dem att tilltala någon med det. Men vad tycker du om den där idén då som verkar vara väldigt vanlig i alla fall, att välja ett namn som passar i det land Ja, jag hade en lärare som hette Inga Ben.

Men det blir värre. Inga Ben? Ja, och då bytte hon namn då. Hon bytte förnamn, så hette hon Majben. Och det känns ju helt okej då. Men det fortsatte därifrån, för hon gifte sig och hette Onés i efternamn.

Majones? Nej, det här är ett skämt. Det här är inte sant, det här är en vits. Det måste man ju skryna. Ja. Jo, det finns ju en video som blev spridd på nätet för några år sedan nu.

Det var då under pandemin när det kom så mycket video från folks videosamtal. Då skulle det vara något möte online och då är det en programledare som säger ja Jag heter Victoria Hanesk, jag ska vara er moderator och vid min sida skulle jag haft Inge Frisk. Han har tyvärr blivit sjuk, så vi får försöka.

Man vet aldrig. Men det är intressant det här med för- och efternamn, att om man heter till exempel Inge Frisk eller Emil Molander. Inga ben, alltså inga ben, det är så dumt.

Men visst, man kan heta Inga, man kan heta Ben. Inga ben. Men det här måste jag verkligen lära ut, hur man uttalar sitt för- och efternamn. Och du är ju då Emil Molander.

Men om du hade varit känd, då hade du varit Emil Molander. Ja, just det. Att vi betonar efternamnet, Olof Palme. Olof Palme, vi säger inte Olof Palme, men vi säger Olof Palme.

Ja, Göran Persson, Simon Åhmansson. Det där är ju väldigt intressant, för många sitter ju kanske och lyssnar på radioprogram eller podcasts eller tv där man pratar om liksom Ulf Kristersson eller Ebba Busch. Och då gör man, ja det är så man uttalar liksom, om de är liksom bra på att lyssna på det här med betoning, då gör de likadant om sig själva.

Emilio Morales. De vill liksom sätta betoningen bara på efternamnet, men det gör man inte om man inte är känd. Ja, men är det inte, är det inte att man inte gör det när man presenterar sig, då säger man Hej, jag heter Emil Molander, då betonar jag båda.

Men sen om jag till exempel ska prata om dig, så säger jag, men det är jag och Sofie Tegsveden ska gå och Jo, skulle du säga jag och Emil Molander ska gå och göra det här? Jag får vi säga jag och Emil, men om jag ska säga, jag driver det här företaget tillsammans med Emil Molander, jag skulle inte säga Emil Molander. Nej, men när jag betonar efternamnet bara, då förutsätter jag att de andra vet vem jag pratar om.

Ja, precis. Ja, det behöver inte vara en som är känd i samhället, men precis. Känd för den som jag pratar med. Ja, jag träffade någon person på en middag och då insåg vi att vi jobbade medsamma företag och då sa jag jaha, känner du Conny Larsson?

Ja. Då betonar jag bara Larsson, då säger jag inte Conny Larsson. Men om du ska presentera honom för mig, då säger du Conny Larsson. Det här är min kollega Conny Larsson.

Ja, just det. Men känner du Conny Larsson? Vänta nu, vi måste reda ut det här. Om alla vet vem vi pratar om, då betonar vi efternamnet. Men om den här personen är ny för någon i samtalet, då betonar vi förnamnet och efternamnet.

Både och, precis. Kan du ge mig två tydliga exempel, eller en på varje sak här nu? Det här är min kollega Emil Molander. Och det andra? För att lära dig mer om det här med språk, så ska du såklart prata med Emil Molander.

Ja, just det. Så funkar det. Men betoning är så himla viktigt, för jag tänker också på det här med dubbelnamn. Det är ju inte så vanligt med dubbelnamn. Vi ska inte bara ha Kenneth-föreningar, utan även Britt-Marie-föreningar.

Men det är ju olika betoningmönster på kvinnonamn och mansnamn när vi betonar. Dubbelnamn som är sammansatta med bindestreck oftast. Ja. Är det det du menar? Det är det jag menar, tack.

Så vi säger Per-Olof, Sven-Anders, Carl-Erik. Vi säger inte Sven-Olof, eller... Nej, Lars-Erik, Lars-Göran, Lars-Gunnar. Och det är enstavigt. Förstanamnet är enstavigt, det andra är nästan alltid tvåstavigt.

Och betoning bara på det andra namnet i det här sammansatta namnet. Det är det som låter roligt när man hör norska namn. För där kan de heta Olegunnar. Så att man har tvåstavigt först.

Precis, och det är betoning på båda också. Ja, precis. För det gör vi annars på kvinnonamn. Vi säger inte Britt-Marie, vi säger Britt-Marie. Britt-Marie. Anna-Karin.

Och där kan vi ha tvåstavigt i förstanamnet. Anna-Karin, Eva-Lotta. Och vi säger Ann-Marie, men inte Maria-Anne, utan då är det Marianne. Ja, det är ju konstigt.

Men Marianne känns inte som ett dubbelt namn. Men det måste ju ha varit ett dubbelt namn, eller? Ja, just det. Så i kvinnonamn så betonar vi båda delarna. Om det finns ett bindestreck och det fortfarande representeras som ett dubbelt namn.

Men på män så betonar vi bara andra namnet. Ja, det är ju konstigt alltså. Det finns ju ingen skäl till att det skulle vara så, egentligen, eller hur? Men det är väldigt viktigt, för det är också så när vi gör smeknamn.

Så om vi har, vad ska vi säga, Per-Olof, han kanske blir Pelle då, om man inte har ett sånt där teleskopnamn. I ett smeknamn så vill vi alltid ha två stavelser. Ja.

Och vi vill ha accent två. Ja, det ska vara dö-dö. Precis. Så om ett namn redan uppfyller de kriterierna, till exempel Johan, då brukar vi inte ge något smeknamn.

För det känns skönt att säga ändå. Men till exempel Sofie, som har betoning på sista stavelsen. Då vill vi säga soffan! Exakt! Så att det blir den betoningen. Och det roliga som är unikt med svenskan här, tror jag faktiskt, det är att vi har många smeknamn som är längre än det ursprungliga namnet.

Till exempel Bo blir ju Bose, Lars blir Lasse. Och det där tycker ju många är väldigt konstigt, för att i många språk så är smeknamn alltid kortare än det riktiga namnet. Ja, precis.

Ja, men ja, det finns väl inget brott mot den där regeln att smeknamnet ska vara dö-dö? Nej. Alltså, om du heter Bertil, då har du redan två stavelser, men det är accent 1, så då blir det Beppe, eller någonting sånt.

Det är jobbigt att säga Bo. Men alltså, det måste bero lite på var i Sverige man befinner sig också. För att vissa namn är ju accent 1 för mig, men accent 2 för dig.

Till exempel namnet Daniel. Daniel. Du säger Daniel, eller hur? Så då behöver du inget smeknamn på någon som heter det, för du har Daniel. Det känns skönt att säga Daniel.

Ja. Jag kan ju inte säga Daniel, utan jag säger Daniel, och då kan man kalla honom för Danne, eller min kompis Daniel som heter Dojan. Men det där att vi ska ha accent 2, att vi ska gå ner död, det är viktigt.

Och det är väl skillnaden är väl, i Norrland så föredrar vi accent 1 på många namn. Vi säger Johan, Lisa, Anders. Medan du säger Johan, Lisa, Anders. Men så finns det ett namn som är tvärtemot.

Vet du vilket? Nej. Jo, jag säger ju Malin. Men i Vi på Saltkråkan så säger de Malin. Säger du Malin? Malin. Ja, och jag säger Malin. Så där är det omvänt. Går inte.

Det är jättekonstigt. Ja, jag har aldrig kommit på något annat namn där det är så. Och vissa namn säger vi likadant. Emil är bara Emil, det är inte så att du säger Emil.

Nej. Men det är några av de här klassiska namnen. Samma sak med, jag säger ju Erik. Och du säger Erik. Erik. Precis. Men det är svårt också tänker jag, när man kommer från ett annat land.

Om det är någon som presenterar sig, det kanske inte är så många heter Bosse längre, men det är väl en typisk gubbnamn på många arbetsplatser. Men hur ska man veta då, när man skickar ett mejl, att den här personen heter egentligen inte Bosse, utan han heter Bo? Men det mär