Kärnvapen och prestige: kalla krigets farligaste logik

Få tekniska landvinningar har präglat ett århundrade på samma sätt som kärnvapnen präglade 1900-talet. Efter Trinitytestet den 16 juli 1945 och de ödesdigra bombningarna av Hiroshima (6 augusti 1945) och Nagasaki (9 augusti 1945) vändes stormakternas militära planering upp och ner – och världen blev inte riktigt sig lik. Som ett traumatiserat kollektiv reagerade världssamfundet först med tvekan, oro och bestörtning – och så småningom även med en sorts acceptans.

Vad gör man med ett vapen som kan förinta en fiende, men som samtidigt är svårt att värja sig mot? I reprisen av avsnitt 27 av Militärhistoriepodden samtalar historikern Martin Hårdstedt och idéhistorikern Peter Bennesved om 1900-talets kärnvapenutveckling och dess betydelse för militärhistoria. Än i dag finns kluvenheten kvar.

Kärnvapnen byggdes in i stormakternas arsenaler och förändrade taktik, strategi och doktrin – men de kom aldrig att användas i krig efter 1945. I stället blev de i praktiken testade och politiskt signalerade: en yttersta maktresurs som skulle avskräcka snarare än avfyras. Hur kunde det bli så?