156. Robinson-Sonja - Så visualiserar du din barndomsdröm hela vägen till mållinjen

Varmt, varmt varmt välkommen tillbaka till Miljonpodden. Och idag sitter jag här med en person som har vunnit Robinson. Och som många av er vet så har jag ju varit världens Robinson-fan.

Framför allt senaste veckorna så har jag ju plöjt Robinson. Och jag tänkte så här, när Sonja vann, att jag tycker att hon känns som en framtida superföreläsare. Så jag bara kände så här, jag måste reacha ut till Sonja.

Hon kanske vill vara med i Miljonpodden och vem vet om vi får se henne på stora scener i Sverige. Men hennes mindset, hennes förmåga att fokusera, hennes strategiska förmåga. Hon har så många spännande grejer för mig att utforska idag under det här poddavsnittet.

Så det är en stor ära att välkomna dig Sonja till Miljonpodden. Tack snälla, det är jag som ska tacka. Jättekul att vara här. Jag känner mig nästan lite såhär starstruck.

Man har sett dig på tv, eller hur? Så många kvällar och nu sitter du och har äran att sitta här med dig. Nu ska vi bara tjata harigit. Vad är du mest stolt över med dig själv just nu?

Mest stolt över med mig själv just nu, det är ju såklart vinsten som ligger väldigt högt upp. Alltså den här senaste veckan har ju varit helt galen. Och framförallt så tror jag nog, inte bara hela den resan som slutade i en vinst, som var en barndomssdröm, utan allt man har fått nu senaste tiden med meddelanden och folk som har skrivit kommentarer eller skrivit till mig på DM och skrivit att jag har inspirerat dem.

Eller deras barn har sett upp till mig, eller jag har visat girlpower eller styrka mentalt och fysiskt. Alla de meddelandena blir jag jättestolt över. Det känns superhäftigt.

Hade du räknat med den här jätteresponsen? Nej, det tror jag faktiskt inte. Jag åkte ju dit och var jag. Nu ska jag göra den här resan för mig. Att jag bara kunnat inspirera en person, det känns ju som en jättehäftig grej.

Jag kan säga att jag hade verkligen gåshud i sista sekvensen. Och du klättrar upp där och du har statyetten och du skriker så här, jag vann! Hur går tankarna i det ögonblicket när du vrålar ut och du bara känner att du gjorde det, en barndomsdröm?

Och det vrålet, det var verkligen från hjärtat. Det var verkligen från botten. Det vill man nästan klippa in där i avsnittet. Det var verkligen bara, ja, vilken Robinson!

Så här, det bara osar ju Robinson från tidigt tid. Jag älskar det. För jag hade nog inte fattat att det var så tidigt som du påbörjade din. Men sen går åren, är det solklart hela vägen?

När du blir 15, 20, du blir reseledare, vet du att jag kommer vara där? Eller hur går processen? När jag väl insåg att jag faktiskt kan söka till det här, då var det nog runt, kanske slutet av gymnasiet och sen jag tog studenten och flyttade utomlands.

Då insåg jag mer och mer att det här går faktiskt att söka. Jag skulle faktiskt kunna vara med. Så gjorde jag de här åren utomlands. Och en parentes som jag tycker är så himla rolig nu när jag väl kom med i Robinson, var att jag hade så många människor som jag hade mött utomlands, alltså från inte bara Sverige utan andra länder, som skrev till mig och bara, men herregud, det här är ju din dröm.

Det är någonting jag minns av dig, att du pratade Robinson eller vi kollade på Robinson. Och nu ska du vara med. Då kände jag bara, okej, det är det här ni minns av mig, det var ju helt galet.

Så det känns som att det har hängt med väldigt, väldigt länge. Och sen allra, allra första gången jag sökte var 2020. För då var det ju pandemi, jag blev permitterad.

Så då flyttade jag hem till Sverige och så sökte jag till den här säsongen som var med och spelades in i Sverige. Ja, den såg jag också. Visste då inte under castingen att det skulle spelas in i Sverige, utan det kom fram efter ett tag.

För jag gick ju vidare i casting på den processen, men kom inte med. Vilket jag nu i efterhand tror var lite skönt. Jag var väldigt besviken då, men jag vet att de hade det väldigt tufft med att det var kallt och mycket mygg och det fanns inte så mycket att äta.

Och jag tror att kokos var livets grej, men den var liksom inte riktigt, den var kul att kolla på, men den var inte så värt att vara med. Men då lade jag lite det åt sidan och istället fokuserade på min andra dröm som var att bli mäklare. Så då tog jag tag i hela den biten och så körde jag på den karriären.

Men jag släppte ju inte Robinson, utan jag hörde av mig och sökte igen 2024. Hörde då ingenting först och då blev jag lite, jaha, vad är grejen nu då? Men sen senare det året på hösten så var det de som ringde mig.

Och då hade de sparat min ansökan och frågade om jag ville komma upp och prata med dem igen. Och då gick jag upp och pratade med dem på casting, kom inte med. Fick reda på sen då att de bygger ju ett pussel i den här processen.

Det ska finnas, du ska komplettera den, det ska vara din motsats och så bygger de ju det här jättestora pusslet. Så tänkte jag att, ja, jag blev lite besviken igen och så släppte jag det för några månader. Och sen ringde de mig en andra gång nu i mars förra året.

Och jag tänkte, tredje gången gilt. Nu kör vi. Men det här är ju jättespännande för i Miljonpodden, jag brinner ju för det här. Pitcha om man ska pitcha in sig själv och en casting, det är ändå så här hundratals som söker.

Jag sökte ju till en casting på SVT bara för jag ville pitcha i en casting. Bara för att så här, oh, spännande, vad går de igång på? Vad var viktigt för dig när du pitchade in dig själv att jag vill vara med i Robinson?

Hur tänkte du när du pitchade dig själv i castingen? Dels så funderade jag mycket på vad som var viktigt för mig att vara med i Robinson, men också vad som skulle vara viktigt för dem att ha med mig. Alltså, inte bara att man kommer dit och säger sig, jag vill på det här äventyret eller så, utan jag ville berätta för dem, kort om mig då såklart, men också så här, det här är min plan.

Så här kommer jag göra. Så här kommer jag spela. Precis. För att vinna, jag anser att jag har de personliga dragen, erfarenheterna för att vinna. Jag är här för att vinna och jag kommer göra så här.

Så jag ville ändå ge dem, det första jag gjorde var ganska kort, så jag ville ändå ge dem en bild av att, okej, men det här kan ni förvänta er av mig. Och ändå redan från början presentera en plan. För jag tror att det blev enklare för dem då att ta på mig och veta lite, okej, var ska vi placera henne?

Vart vill hon? Och jag var ju väldigt tydlig med från början att jag söker till Robinson för att jag tror att jag har goda chanser att vinna. Du använder stark retorik och det gjorde du ju under hela Robinson också.

Jag kommer vinna idag. Jag ska vinna, jag ska ha den där statyetten. Hur byggde du förtroende under castingintervjun? Allt ifrån hållning, ögonkontakten, var det något du tänkte på för att skapa en, vi kan lita på Sonja?

Ja, och det som du säger, ögonkontakt, hållning, alltså kroppsspråk generellt. Jag pratar ju mycket med händerna. Har ju stått till när mickar säkert hundra gånger.

Men jag la också väldigt stor vikt i min klädsel. Jag valde färg och då ville jag ha gult på mig, för då symboliserade det liksom att jag är energi och glad och snäll. Och jag ville ha en gul kostym.

Det var omöjligt att hitta en gul kostym. Så jag fick ju liksom skicka en kompis som bodde nere på östkusten som fick åka och köpa den här, som fick posta den till mig. För jag skulle ha en gul kostym.

Jag hade så tydligt i mitt huvud. Min mamma bara, men kan jag ha en blå? Jag bara, nej mamma, jag kan inte ha en blå. Det ska vara gult. Det ska vara gult. Ja, det ska vara gult.

Så mycket liksom den första approachen också. För då var det liksom en helgul kostym. Och sen när jag väl kom med, det var så him Att få folk att komma ihåg, man gör någonting annorlunda.

Ja. Fantastiskt, du är igen, du är ju en sån strateg. Det har vi pratat om innan idag, alltså wow. Vilka misstag tror du de som inte kom med gjorde i en casting?

Jag minns ju själv när jag satt där, vissa brydde sig inte någonting, såg ganska sliten, hade inte ens rakat sig och kommer in. Vilka misstag tror du vissa andra gjorde i castingintervjuer? Jag tror väl kanske att man, men som du säger, kanske inte kom med så förberedd.

För det är ju faktiskt, även om det är en casting och de letar personlighetsomt, så ska ju de också vilja satsa på dig. Det är dyra produktioner. Alltså det är sådana enorma pengar.

Så att de ska ju vilja satsa på dig och jag tror att kanske många inte kommer dit och liksom kanske levererar en, men liksom kanske vad ni kan förvänta er av mig, utan mer så här, kanske pratar lite mer. Jag är lite vagt liksom, att jag vill utmana mig själv eller jag vill åka på ett äventyr eller sådär. Men oftast är ju de här programmen, oftast de här tävlingsprogrammen, de är ju för att få till en tävling och för att få den här känslan utav det, både socialt och fysiskt.

Och kanske inte riktigt för att någon ska åka på en semester och liksom utmana sig själv lite grann. Så jag tror att det är nog mycket inställningen. Sen, alltså med nervositet, alltså, jag blir kanske inte jätteofta nervös, men när jag vill någonting jätte, jätte, jätte, jätte, jättemycket, då kan jag bli lite nervös.

Så att, och det tror jag många har problem med också, att man kommer och för just den här castingen, den var väldigt stor, när man väl sen kom vidare och ett utav rummen, man gick in i många rum under en hel dag som man var på casting. Ett rum var ju nästan som att kliva in framför idoljuryn. Alltså det var en stol, det här stora bordet, och så satt det fyra personer där.

Jättehögt uppsatta och superviktiga personer. Och sen var de ju bara så här, varför ska vi ta med dig? Och sen var det tyst och tittade på en. Så de verkligen pressade ju ut den.

Vad säger du då? Jag för att jag ska vinna. Alltså jag är vinnare av den här säsongen. Och förklarade då varför och hur jag kommer ta mig dit. Vad jag gjort för förberedelser.

Tyckte också det var viktigt att få möta era surdina. Så att de verkligen förstod att jag ville det här. Jag är inte någon som kommer vilja ge upp. För det var de ju också väldigt noga med eftersom det är många som inte riktigt pallar trycket.

Man tror och tänker och har en plan, vilket jag fattar. Men sen när man väl kommer dit är det så mycket tuffare än vad man någonsin kan tänka sig. Och många som ger upp.

Stora inför, ja men under finalen så var det ju en, men ungefär i mitten på finalen där du sa till castingen så här, jag behöver en minut och bara landa. Och du groundade dig själv, visualiserade och vände hela ditt tillstånd från att du faktiskt låg sist så vänder du det. Hade du något sånt inför castingen också?

Du sitter där minuter innan, du ska kliva upp för folk som bedömer dig. Hur, vad tänker du på minuten innan du kliver upp och pitchar in dig själv? Då tänker jag att jag redan har kommit med.

Så att jag var ju en deltagare när jag gick in där. Och jag, jag tror nog att det kommer från pappa. Alltså att man ska liksom visualisera att man redan är vid målet.

För då dels så kommer det mycket mer naturligt och sen har man ju också det här mindsetet och det blir på något sätt i hur man pratar, upplever jag i alla fall, att det blir ganska självklart. För när jag gick in där till den här idoljuryn så var ju jag redan deras deltagare. Och till viss del också deras vinnare.

Så jag hade väldigt mycket pondus i det där läget. Och det tror jag är viktigt att man sätter en punkt för, vart vill jag? Okej, hur ska jag komma dit? Lägga upp en plan och sen var liksom hundraprocentig i det och bara se det.

Men hur stannar du i det då? För det är så många som säger det, men de kan inte riktigt stanna i det. Vad har du för verktyg för att vara i det och inte tillåta dig själv att glida ur det?

Jag vet inte om jag hade fixat det du gjorde i finalen. Ligger sist på en minut, vänder hela ditt tillstånd och vinner. Hur är du i det? Bra fråga faktiskt. Jag tror att...

Jag tror att jag... Ja, men jag låser mig själv på sätt. Det är svårt att förklara hur ens hjärna funkar. Men det är så fascinerande. Jag vill ju bara... Ja, exakt.

Och ja, alltså... Jag låser mig själv i ett tillstånd och sen blir det som att allt annat försvinner lite för mig. Sen ska jag tillägga att jag kan absolut inte göra så med allt.

Utan det ska finnas en drivkraft och en vilja och en sån här, det där, jag vill hundraprocentigt den där. Alltså det ska kännas så genuint. Då blir det som att att jag kan lägga bort allting annat.

Och fortsätta vara i det. Och hela tiden... Men framförallt liksom på finalen... Om jag tar det som exempel där, när jag ber dem att få sätta mig och jag visualiserar hur det är att gå upp för det här tornet och sen också få ringa hem till min familj och säga att jag vann.

Det var ju det som jag tror i huvudet av 30-år ungefär. När jag väl sen körde finalen så visste jag, tänkte på vad jag gjorde, såklart. Men jag tänkte också samtidigt att jag blev ett steg närmare att få gå upp där.

Så det var som att jag var på den här hängbron, jag la en platta, men jag klev också ett steg högre upp på tornet. Så att... Förstår du vad jag menar? Att visualisering är jätteviktigt.

För jag tror att, tänker man på finalen i de två första delarna där, då hade jag det inte riktigt, det här fokuset. Och det som du säger, det är så tydligt då. Första delen utav finalen och andra delen.

Ja, det var ju som två olika personer. Ja, när jag väl fick det här fokuset. Ja. Men när du kommer med och du inser att jag ska vara med i Robinson, jag har ju nog aldrig hört att någon, ja men du jobbar som mäklare, men i fickan har du ett tändstål och tränar på att göra upp eld på fikapauserna alltså.

Hur mycket förberedde du dig när du väl förstod att nu är jag med? Hur gick den förberedelseprocessen? Jättelång förberedelseprocess. Och egentligen varenda gång jag har gått vidare till casting så har jag ju påbörjat den här förberedelseprocessen.

Alltså första gången när jag kom vidare i casting föraparanda, då anställde jag ju PT. Alltså du vet, varenda gång jag har gått vidare i castingen så har jag ju liksom kört igång den här förberedelsen. Så den har ju varit igång redan innan jag vetat att jag kommit med.

För jag har velat använda all tid. Sen var det liksom lite olika upplägg, vilket jag också gör i Robinson. Det är den här fysiska delen, det är den sociala och sen själva liksom strategiska biten också med själva liksom hur allt vävs samman och spelet och sådär.

Just den fysiska delen, då var det ju mycket träning. Mycket olika typer av kosthållning. Jag testade olika typer av dieter, alltifrån periodisk fasta till att enbart äta ris en dag till att äta banan en dag.

Bara få se. Hur reagerar jag? Vissa tillfällen så gick jag och tränade också. Jag hade ätit banan och ris under två dagar och sen gick jag och tränade. Hur reagerar min kropp på det?

Vad kan jag göra annorlunda till exempel? Ska jag dricka mycket innan? Ska jag inte dricka innan? Ska jag... Ja. Sånt håller jag på med. Elden, superviktig. Den är ju jättesentral.

Ja, den är jättecentral del. Så jag släppte ut ganska många tändstål. De går ju sönder till slut. Men hade då i handväskan mellan visningar och möten, man hade någon minut över så stanna och liksom gjorde upp eld.

Så det var ju en kontinuerlig grej också att öva på eld i olika typer av miljöer, olika typer av underlag och sådana där saker. Men sen också det mentala, jag läste Synkade dig själv, så jag får liksom känna på det här. Och jag bara...

Wow! Eller jag blev så, det var för mig liksom den största komplimangen man hade kunnat ge mig. Så det var jättehäftigt. Så då synkade vi och sen när vi var klara så var det så här, ja men jag förstår nu vad alla pratar om.

Det var jättebra att jag fick göra det här, tack! Eller typ så. Du har ju en gift, du har ju ett sätt, men du når fram, du har karisma. Alltså du har ju alla egenskaper som är en toppföreläsare.

Är det någonting som ändå har slått dig att så här, stå på scener, stå för tusentals människor, lockar inte det? Jo, jättemycket. Ja. Har du föreläst? Nej, jag har ju inte gjort det.

Du har inte det? Nej. Men jag hade så gärna velat. Vad hade du velat föreläsa om? Jag tror att jag hade velat föreläsa mycket om det här som vi har pratat om nu.

Alltså strategier, mental styrka, förberedelser, inställning. Kunna dela med sig utav det och mina tankar eller hur min hjärna funkar och inspirera någon annan. Det är klart du skulle.

Det hade varit superhäftigt, verkligen. Ja, jag tänkte säga, jag kan betta min stol. Det här är inte min studio. Vi är faktiskt i där mäklarbyrå Tobias Gren spelar in sina avsnitt, så det är fantastiskt att få vara här verkligen.

Jag är ju ett fan av hans podd att vi dubbelintervjuar dig idag känns ju otroligt. Ja, vi är här i Costa, jättekul. Men en grej jag tänker att du också borde ha i din föreläsning, det är ju dels när man såg dig i början på Robinson, när det var mycket så här pussel och man kunde ju ta på ditt fokus.

Det var som att vissa stod där och man såg på dem att de var stressade, men dina ögon var ju så här bara boom. Det var som att hon kommer vinna. Det är som att, det är fokuset, jag vet inte om jag sett dig i tv.

Alltså så här, hur plockar du fram det fokuset och hur jobbar du med fokus? Jag har nog alltid haft väldigt lätt för att hitta fokus, kanske. Och när jag då får det här liksom i djupare fokuset, då låser jag hela min tankeverksamhet på det egentligen.

Och jag tror att det är viktigt där att plocka bort allting som kan störa mitt fokus också. Det är därför jag ser ut som att jag har de här järnögonen, för att jag vill absolut inte tänka på någon annan, jag vill inte se någon annan. Och jag vill också vara väldigt inne just i den delen jag gör, för att ingenting är över förrän det är över och kanske luta mig tillbaka lite i det och känna att jag kommer framåt och jag kommer lösa det.

Så det är hela tiden det jag har i mitt huvud i baktanken att jag kommer lösa det, jag kommer vinna, eller jag kommer nå mitt mål. Och sen om du är så inställd på det, då tar det bort lite kanske pressen och sådär. Så då är det enklare för mig att bara fundera fokuset på vad det är jag ska, vad jag ska göra.

Sen just den här pusseldelen, jag har väldigt lätt för att se en röd tråd och tänka flera steg framåt hela tiden. Om jag gör det här draget, om jag vänder den här pusselbiten, då leder det till att jag sen kan vända den, som gör att jag vänder den. Din hjärna kan se längre framåt.

Ja, precis. Så då blir det som att det blir, jag gör ett drag, men jag gör samtidigt fyra andra drag också. Och då går det ju väldigt fort att göra drag nummer två, för det har jag ju redan gjort i huvudet.

Och så blir det liksom att det bara går framåt. Men när ni kommer iland där egentligen, dag ett från båtarna och du bara såhär, shit, här ska jag vara länge. Så har det ju varit för mig på vissa äventyr, så här första dagen och då tänker man, nu ska jag göra det här i sex månader.

Det blir ibland mentalt overload tycker jag, när man tänker, jag ska göra det här nu under så här lång tid. Hur jobbar du för att vara dag för dag? Eller du har ju hänvisat mycket till att du hade skitkul, var det bara roligt för dig att vara där eller behövde du räkna ner eller hur jobbar du där?

Ja, alltså det får ju verkligen inte bli övermäktigt, som du säger. Alltså att man tänker för långt fram. Så för min del så var det oftast kanske ett par dagar i taget och i vissa gånger en dag i taget.

Men sen fanns det ju dagar som var jättetuffa, jag menar det regnade ju oändliga mängder. Och det var ju verkligen någonting som satte psyket på prov, mer än vad jag hade kunnat, apropå vad man inte kan förbereda sig för. Så där var man ju inte beredd på hur dåligt väder det skulle vara.

Och då var det ju sådana faktorer som satte en lite ur balans och då fick man ju bara, okej men idag kanske jag inte kan ta en dag i taget, utan jag kanske får ta två timmar i taget. Och då är det helt fine. Så länge jag kommer framåt så spelar det ingen roll om jag tar en minut i taget.

Känns det bättre så gör jag det. Men det får inte bli övermäktigt som du var inne på. Och jag tror att har man ett mål, det är ju inte så att man bara, okej jag har ett mål och så är det ett rakt streck och jag ska komma dit.

Utan det finns ju miljoner delmål och upp och ner och det finns olika vägar och gånger. Så att tittar man för långt fram, då tappar man ofta fokus på kanske det som sker just nu eller det som är precis framför en. Så jag tror att man tjänar på att ha slutmålet framför sig, men vara ödmjuk för att det också innehåller flera olika typer av delmål.

Vilket det verkligen var på ön. Jag förstår det. Vad var det bästa? För du har ju pratat i andra intervjuer med att det kanske inte klipptes så mycket om när ni hade det kul.

När ni badade och satt och skrattade. Det var ju väldigt mycket fokus kanske på konflikter och Ola och Assar och allt vad det var. Vad var det roligaste? Det var ju alla de stunderna i lägret.

När vi satt vid lägerelden och man fick höra alla historier. Det var ju så intressanta människor som hade varit med om så mycket grejer och hade så mycket lärdomar i ryggsäcken. Så det tyckte jag bara var...

Jag satt ju och bara matade ifrån och jag ville veta allt. Och det är någonstans där också som det sociala spelet grundar sig. Det är där relationerna byggs och lojaliteten och den biten.

Så det är ju superviktigt. Men sen så tyckte jag att det var så himla roligt att bara leva där. Att så här, okej nu ska vi vakna på morgonen. Det blev ganska fort att man fick sina roller.

Ni samlar kokosnötter, jag och Icke, vi hade han att fixa nätet. Lasse gjorde elden. Man skapade ju som sin egen lilla by där. Till att alla skratt i misären. Alltså när det har regnat sex dagar i rad, dygnet runt och vi liksom står där och ska få upp den här elden.

Och allt är dyngsurt som vi ska tända med och det bara är fruktansvärt. Att man då liksom också kan hitta skratt och någon säger något roligt och sen så kan vi bara liksom alla skratta. Sådana stunder var ju jätteroliga.

Så jag hade verkligen jättekul. Och jag tror att det var nog också en stor del till varför jag kunde leva som jag gjorde där. Eller liksom det gick, var för att jag hade njöt verkligen.

Jag hade så jäkla roligt. Och jag hade lätt kunnat stanna 43 dagar till. Jag hade det verkligen superkul. Ja. Jätte, jätteroligt. Nej men alltså, jag tror typ inte det.

För just det här med hungern, det är också en intressant grej att bryta isär. För det är så många som är så här, men hur kunde du inte svälta ihjäl? Eller hur dog ni inte liksom?

Men där, jag försökte tänka på hungern som så att, okej, det är klart att man är hungrig och man kände ju det här suget, alltså det superstarka suget i magen kom ju bara efter någon dag eller två. Men för mig så var, jag la hungern som en känsla. Och inte som en, okej, nu går min kropp sönder här.

Och jag måste ha mat, utan jag gick runt och sa, speciellt till Jonas, för han hade väldigt mycket problem med hungern. Och Och det kändes som i många synkar, alltså när folk faktiskt åkte ut. Jag följde ju Ola väldigt mycket, för jag berättade efter det.

Det var ju en vän till mig, så jag var ju så här, Åh, Ola är med i Robinson, och han kändes ju väldigt stabil under hela resan. Och sen kom han ju till den här minnes, och där sa ju han i synken, Åh nej, av alla tävlingar är det här den jag inte vill ha. Och det kändes som att många som åkte ut, som började prata på det här sättet, sen faktiskt förlorade.

Medan du, jag har grymt minne och du memorerar alla de här. Hur långt före kom du inte under den tävlingen? Ja, det var faktiskt, ja, jag älskade den tävlingen. Det var jättehäftigt.

Men just betydelsen av vad vi säger till oss själva. Det borde vara i din föreläsning. Ja, där har vi en till punkt i föreläsningen. Ja, man pratar till sig själv.

Ordförberedelse, det är många grejer i den här föreläsningen. Ja, nu har vi ju ett helt program här snart. A whole works. Nej, men jag tror att det är en väldigt stor grund, eller i alla fall huvudsakliga inställningen att man intalar sig själv redan från början att det här är inte för mig, det här kommer inte att gå bra, eller jag vill inte ha det här eller så där.

Då ligger det under medvetet i kroppen. Och jag vet faktiskt inte varför människan gör så. Om det är för att ställa in sig på fallet och att det inte ska bli lika hårt, eller jag vet faktiskt inte.

Men för mig var det viktigt att aldrig säga de tankarna eller komma dit. Jag hade ju bara haft din coachning inför militären. Jag gick och fassade dit, bara jag kommer inte att klara det.

Men sen höll man sig kvar på något sätt. Ja, pamben. Ja, men precis. Pamben. Men det är ju ändå så här, nu när jag har följt mediestormen här med Robinson så är det ju många som cirkulerar så här om det faktiskt är någonting mer mellan dig och Jojo.

Jag måste ställa frågan ändå. Det kändes som ni två var i otrolig synk och jag har sett i alla kommentarer att ni borde bli ett par. Om jag får fråga den frågan.

Ja, det är klart du får. Ja, och det har verkligen blivit en stor uppståndelse kring det här. Men vi är bara kompisar. Ja, det är vi. Jättebra kompisar. Jag håller honom jättehögt och vi pratar varje dag.

Varje dag? Ja. Wow, men då har vi fått svar på det. Ja, vän för livet. Jag fick många vänner och det är jag supertacksam för. Du säger ju också att det du ångrar i Robinson var ju den här scenariot när du, Karro och Marie hade eran spadag och så skulle ni ge nackdel.

Och där är Karro rätt hård. Verkligen. Det var som att vi kunde ta, alltså när jag såg det avsnittet, jag bara Vadå? I vilken stämning var det? Shit. Men sen blir det Lasse.

Hade du gjort det annorlunda eller vad kände du med hela den situationen och den pressen som kom där från Karro? Ja, det är ju det jag ångrar. Och jag hade idag valt att vänta ut tiden.

Och gjorde vi det då, att vi inte kunde bestämma oss under det här timglasset och vi skulle då dela ut en nackdel nästa kommande Robinson-tävling. Om vi inte kom fram till ett beslut under den här tiden så skulle nackdelen lottas mellan oss tre. Och Karro var ju i minoritet i det här läget.

Vi var i majoritet och hon hade absolut ingenting att förlora i det här läget. Och ville då att vi skulle gå till lottning. Istället för mellan oss, istället för att lägga nackdelen på några av hennes stora få allierade.

Vilket jag 100% förstår. Alltså verkligen. Och jag ville inte alls det. Och jag försökte att hitta jättemånga olika vägar i den här situationen. Men det gick liksom inte.

Den här situationen var jättevåt. Och egentligen samma skäl som jag går med på Lasse. Ångrar ju mig. Och vill ju egentligen att vi ska lotta. För både Karro och Marie hade sagt Lasses namn.

Men jag hade vägrat. Jag ville inte att vi skulle ta någon av våra killar. Men liten svag sekund där. För min tanke var att jag ska pressa ut Karro. Så hon ska ändra sin syns.

Men hon gjorde inte det. Det var tre sanktioner kvar. Det var väldigt filmiskt. Och jag försöker ju inte blama mig själv för situationen. För det är nog ganska svårt att göra en hel Robinson-resa.

Utan att göra några snedsteg. Det är ju inte. Det är ju en tävling. Ja, det är ju det. Och det är väldigt hårt i det läget att gambla på att nu ska jag lägga den här nackdelen på mig själv.

Dessutom hade ju Karro 33% risk för att få den. Sintpakt, alltså att hon skulle få den. Eller jag och Marie då. 66% risk. Så vi förlorade ju mer på att gå till lottning.

Men nu förlorade vi ändå eftersom vi gav den till Lasse. Men ja, där och då så blev det så. Jag hade inte gjort om det. Men det enda jag kunde göra i det läget var att stå för att det blev som det blev.

Att det blev fel. Be om ursäkt till Lasse och sen försöka göra allt för att vinna tillbaka hans tillit igen. Det var ju det som blev mitt huvudfokus. Och då är det på tal om vad man inte kan förbereda sig på.

Såna här saker. Och jag menar, det var ju inte så att jag hade tänkt att jag skulle ägna flera dagar åt att jobba tillbaka Lasses förtroende. Det hade jag inte trott några dagar innan.

Men där och då blev det det viktigaste och det enda jag tänkte på. Och jag tycker ändå att jag löste det ganska bra. Absolut! Men det tog jättelång tid ändå. Och verkligen vinna tillbaka honom i det läget.

Jag är nyfiken på när ni kommer tillbaka till campet. Hur det kändes om Karro ändå smetade upp. Att det här var Sonjas val. Att hon ville trycka på. Och då får man ju inte riktigt se din reaktion över minnas.

Är inte du förbannad där? Jo, just det. Vad gör du när du blir arg då? Man fick ju sällan se dig arg. Vad gör Sonja då? Jag hade nog den största tålamodssnatten på mig.

Någonsin. Under den kommentaren. Ja, alltså... Var det nära att du bara tappade? När hon sa det inför hela gruppen? Ja, just då. Just den situationen blev jag såhär.

Det är egentligen Sonjas fel. Hon frågar inte. Och jag kände... Liksom, lägg av. Något att det här spelar i händerna, men du behöver väl inte... Hon körde ju full on den.

Vilket jag också förstår. För det spelade hennes så mycket i händerna. Och det är klart att hon ska pusha på det. Och då höll jag ju på att tappa det alltså. Så jag fick svälja den delen.

Sen kom jag absolut tillbaka och tog den diskussionen med Karro sen. Det kom dock inte med på kameran, men... Men det handlade väl mycket om att jag ville... Jag nekade inte att jag var med i beslutet, för det var jag.

Men jag kände att det kanske behövde framföras att det var ett gemensamt beslut. Och inte vara Sonjas. Ja, men också med Marie. Det var ju Jonas fråga. Eftersom att hon hamnade ju lite helt utanför hela den.

För ni var ju tre. Det var tre. Ja, det känns som att jag hade kunnat ställa så många nördfrågor till dig om Robinson. Men jag tror man ändå märker att jag har kollat på avsnitten.

Ja, det märks 100%. Men det här då? Miljonpodden. Det är ju för de som vill växa sina företag och faktiskt tjäna pengar också. Men du jobbar ju som mäklare. Vad betyder pengar för dig?

Men pengar betyder mycket, men inte allt. Att ha pengar, det är klart att det ger en frihet. Men jag är nog mer styrd av just i mitt yrke då. Det här med att faktiskt möta och hjälpa människor.

Det styr mig mer än pengar. Sen är pengar viktigt också, såklart. Och jag vill ju att det ska gå bra, att jag ska tjäna pengar. Och att mina kunder ska tjäna pengar.

Det är jätteviktigt. Så att mäklarkarriären och sen så tar man med sig verktygslådan från Robinson. Bang! Alltså det slår i jäkligt hårt. Det finns supermycket liknelser mellan mäklar Jag är sugen ofta mycket och vill gärna, jättegärna lära mig saker.

Så att jag har varit på många spännande föreläsningar, men jag skulle inte säga att jag har någon favorit så. Men jag tycker, jag var på en som jag minns det ju Nils, alltså Nils van der Poel. Han hade ju föreläsning, vi var där med...

Var det på den på Oscarsteatern? Nej, utan vi hade honom på Tykoffan på jobbet, så kom han och föreläste för hela företaget. Och jag tyckte att han hade en sån annorlunda approach i sina föreläsningar.

Att det började liksom med att allt är skit. Och så var man bara såhär, okej, rock on, nu kör vi. Vad ska du säga liksom? Och han var såhär, det är aldrig för sent att sluta.

Eller du vet, han hade liksom hela den. Och det fanns så härligt i det, och något som man kunde lära sig utav det också. Så att han fastnade lite extra på mig. Men som sagt, jag är lite allätare där faktiskt.

Men Tobias Gren som kommer intervjua dig här om någon timme. Hans föreläsningar är ju mycket mäklare som du. Jag skulle säga att han är en av Sveriges bästa föreläsare just nu.

Så får du chansen att lyssna på Tobias, så ta det verkligen. Favoritbok. Favoritbok. Jag älskar Harry Potter-serien. Hur många gånger har du läst den? Flera gånger.

Gråter också varje gång. Läser du dem fortfarande? Ja, med. Nej men inte så att jag läser dem en gång per år, men nu var det kanske två år sedan jag läste två, tre år sedan.

Men alltså magiska. Man kliver in i en annan värld. Ja, de är jättefängslande. Jag tyckte inte så mycket om skolåren, högstadiet och gymnasiet. Men att kliva in i Harry Potters värld, där kunde man må bättre.

Vad är din favoritbok? Gud, vilken kontroversfråga. Jag älskar också Harry Potter, Sagan om ringen. Men sen pluggar jag, jag har gjort nu 150 poddar och snitt så brukar jag läsa folkböcker.

Alltså allt från personlig utveckling och säg. How to stop worrying and start living, den skulle jag säga. Den boken har jag läst 70 gånger. Lägg av! Jag köpte den precis innan jag skulle cykla in i Sudan.

Så då var det ändå en hundramils ökencykling i Sudan. Och något år innan hade det varit några som, det kanske bara var skitsnack, det vet vi inte. Men storyn var att två motorcyklister hade blivit uppätna av hyenor.

Och sen var källan på det, det vet jag inte. Men den räckte för att sätta sig, vad jag ska göra. 50 grader varmt och jag var så, jag hade duttångest. Alltså jag klev in på toaletten när vi skulle, bara spydde för jag var så nervös.

Och så såg jag den här boken, How to stop worrying and start living, med Dale Carnegie. Så började jag läsa den boken och kände att jag började slappna av, slappna av, slappna av. Dale Carnegie är ju en av världens kändaste genom tiderna i den här branschen.

Så att, nej, jag har väldigt mycket att tacka den mannen för att han skrev en bok. Så den boken rekommenderar jag. Den ska jag verkligen läsa. Vad är liksom den största lärdomen från den boken då?

Alltså så här. Men det man ska tillägga är ju bara att Andreas Ögren, jag hajpade ju upp den boken, kanske som jag gör nu lite. Och så läste han boken och han bara, ja den var ju bra.

Men det var ju första gången jag exponerades för personlig utveckling. Och då blir man ju så här, alltså för mig var ju allt som stod där, bara det här med delmål. Det pratar ju alla om idag.

Men det var första gången jag läste att man kunde tänka så. Och då blev ju det här, istället för att tänka att jag ska cykla hundra mil och sen ska jag cykla genom världens tuffaste cykelland, Etiopien. Och sen Kenya.

Det blev ju, men att i boken bara fokusera bara här och nu. Nu cyklar vi bara som på Robinson. Nu tar vi en timme, nu tar vi två timmar. Och sen ska du äta jesta.

Och sen cyklar du och sen ska du äta middag med macka. Och det blev ju mycket lättare. Men att inte vara för mycket i framtiden, inte vara för mycket i dåtiden, här och nu.

Count your blessings, not your curses. Alltså man sitter där i Sudan ibland och bara, jag har malaria. Men framtiden, jag lever min dröm. Jag är här med min bästa vän och jag har möjligheten att göra något jag har drömt om hela livet.

Det är så sjukt mycket som satte sig i rätt tillfälle. Såklart, jag förstår det. Det blev det hockt på boken. Ja, det blev jag. Kommer absolut läsa den. Läs den på engelska.

För på svenska är det inte samma feeling. Nej, okej. Men det är ju en konst det här att som du säger, inte vara för mycket i framtiden, inte vara för mycket i dåtiden.

Perfekt lagom i mitten. Ja, men exakt. Inspireras av framtiden, var stolt över dåtiden, men här och nu. Här och nu. Men Tony Robbins då, har du koll på honom? Lite, det har jag.

Vad är din känsla? Du såg lite skeptisk ut. Nej, men gud, jag ska säga att jag har liksom inte, alltså som sagt, jag har inte jättemycket erfarenhet av liksom föreläsning och sådana saker och liksom vissa böcker har jag läst, men jag har inte riktigt, kanske alltid lagt märke till författaren och sådant som jag gjort för.

Jag blir så exalterad över att du har så mycket att se. Om du kliver in i den här branschen och du tycker det är kul, då har du ju hur mycket som helst att uppleva för första gången. Så Tony Robbins var ju då Nelson Mandelas coach.

Han tar 10 miljoner om dagen som coach och han har tre års väntelista. Billjonär. Men hans coolaste produktion jag skulle rekommendera att åka på, kanske i Tyskland redan till hösten.

Den heter Unleash the Power Within. Då är det 15 000 pers i en stadium. Och så kör ju Tony då 14 timmar om dagen, så det är som en rockkonsert inom personlig utveckling.

Du går på glödande kol. Alltså det tog ju bort hela min prestationsångest de fyra dagarna. Och det kostar typ 7-8 000 spänn. Vilket är ganska billigt för var från Tony för att hans andra grejer kostar ju typ så här 100 000.

Men det är hans billiga, men ändå mängd. Den skulle jag verkligen vilja åka på. Den kommer till Europa i september tror jag det. Tyskland. Jag kommer absolut kolla där.

Do it! Vill du ha mer sådana rekommendationer så är det bara att ringa. Då ska jag ringa dig. Men en grej jag vill också. Ni kommer till Öland. Ja! Första helgen i vår fjärde.

Ja, precis. Fjärde, femte i juli. Kommer alla komma dit från Robinson? Eller vilka av er kommer vara där? Många. Och jag tror att vi är alla från finalveckan förutom Marie.

Och Nathalie. Alla vi från finalveckan. Nathalie, jag kommer vara där. Lasse, Jonas, jag, Ola, Assa, Matteus. Många av oss. Jag kommer också vara där. Ja! Vad roligt.

Vi är ju Öland med familjen den veckan. Så då ringde jag Ola och bara perfekt tajming. Så att vi kommer dit. Och vad har man mer att förvänta sig förutom då Olas goa käk, viben, träffa er?

Kommer det vara föreläsningar eller kommer det vara intervjuer? Ja, vi kommer nog köra lite typ intervjuer, föreläsningsstuk. Nathalie är konferensier. Vi kommer också köra lite dueller där man kommer kunna utmana oss lite grann.

Jätteroligt. Vad roligt. Känner du inte lite kyppande kjolar och vill fan vinnare? Och att alla kommer vilja utmana dig? Ja, verkligen. Det gör jag. Men jag tar jättegärna en utmaning.

Och Jiki kommer köra lite DJ och Amadeus gör karaoke. Alltså det kommer finnas lite allt möjligt. Och ni kommer vara där typ hela dagarna eller? Ja, så den helgen liksom.

Otroligt. Jättekul. Jätteroligt initiativ. Man anmäler sig till det eller? Mail eller via någon sida. Vi kanske kan lägga den sidan här i podden också. Vi kan köra Olas restaurang så har han ju listat eventen där och hur man anmäler