28. Sabina Håve - Bortförd, en verklighetsbaserad roman, jättar och Tartaria

Det som jag har gått och hållit tyst om, det är att 1987, i januari, det var en vinter som var så fruktansvärt kall. Min bror mådde inte speciellt bra, så han var deppad, han var låg. Det är jul, så går det någon vecka, tionde januari, då försvinner han.

Bilen, han har en svart förlängd Mercedes. Alla känner till den och alla kommer ihåg den fortfarande i Fagersta Västanfors. Den är bara borta. Och jag menar, ytterkläderna hänger hemma, kängorna hänger hemma.

Åtta timmar senare så kommer bilen inkörande. När pappa springer ut, öppnar bildörren, då får han en sån chock. Han ringer till mig och berättar om det helt chockartade som han ser, eller om man ska säga, inte ser i bilen.

Välkommen till Mirakelpodden. I den här podcasten får du lyssna till människors starka livsöden. Gästerna berättar om nära dödenupplevelser, synkroniciteter och andra starka händelser som har gett livet en ny mening.

Syftet med podden är att ge hopp och att inspirera till att leva ett mer autentiskt liv i kärlek, så att vi tillsammans kan skapa en vackrare värld. Så när vi följer själens viskning, ja, det är då vi öppnar upp för ett liv fyllt av mirakler. Din värld är Jenny.

Idag möter jag Sabina Hve. Sabina har skrivit flera böcker, men idag pratar vi mest om hennes bok Bortförd. Sabina berättar om sina upplevelser när hon började skriva boken, hur hon i drömmar fick hjälp av tomtar, besök av tre tanter som blev en annan bok.

Sabina är en mystiker och hon delar gärna med sig av det i sina böcker. Vi pratade också om jättar, tartarien, en civilisation som begravdes i lera. Jag tog även upp liknelsen i Steven Spielbergs film Disclosure Day, där en bortförande scen var som taget ur min egen upplevelse som barn.

För mig blev det skrämmande verkligt. Kan det verkligen vara så att vi har och har haft besök länge? Och vad vill de i så fall? Varsågod. Varje sekund släpper Sverige ut 1,5 ton växthusgaser.

Det har vi inte råd med. Sverige kan mer. Utsläppen ska ner. Rösta på Centerpartiet. Det här är ett politiskt reklammeddelande från Centerpartiet. Medan detta är kopplat till riksdagsvalet 2026.

Mer information finns på centerpartiet.se. Varmt välkommen Sabina Hve. Tack så mycket Jenny. Jätteroligt. Ja, jättespännande att ha dig här. Så kul. Jag är så glad att du kom upp i mitt flöde.

Ja, och gladaste är väl jag, sa du även. Jag blev så paff. Jag blev så förvånad för man sitter i sin egen bubbla hemma. Man sitter och skriver. Man tror inte att man når ut.

Man tror inte att det finns någon som ser och hör en. Man märks. Men det är ju klart att är man ute på sociala medier så är det väl... Och det är klart att det är någon som drar i trådarna, som vi pratade om förut.

Är det meningen så blir det möten. Precis. Väldigt spännande. Och det jag fastnade för extra mycket... Det tycker jag är så spännande med den här boken som du har skrivit, som är lite taget från verkligheten.

Bortförd. Du får säga hela titeln själv. Ska jag visa den? Ja, visa boken. Den heter Bortförd. Ja, den heter Bortförd. Den heter Bortförd. Och den är inspirerad av verkliga händelser och en roman, en dramatik, runt de här verkliga händelserna.

Så att det ska bli lite spännande att läsa den. De här händelserna är spännande i sig, men jag skriver alltid i romanform för det är roligare att läsa då. Ja, men det är lite intressant faktiskt.

För att jag har inte tyckt att historia har varit så jättekul. Men när jag började läsa Sagan om isfolket, nu helt ute på andra trådar här, Den har jag också läst flera gånger. Ja, och då känns det precis som att, Gud, vad är det jättespännande när man väver in verklighet och...

Så det finns en verklighetsstråd, men man gör det på ett mer spännande sätt. Ja, men det jag tänker på, det är ju för att jag själv har en liten upplevelse av bortförande. Så det här ska bli väldigt spännande att höra.

Men innan vi går in på det så tänkte jag att du får berätta lite grann vem du är, Sabina. Ja, vem är jag? Jag kommer från Bergslagen. Det hör ni om jag verkligen bröker på med mitt mål.

Jag är uppvuxen i Västmanland och Dalarna. Som är en trakt i sig som är väldigt mycket med mirakel och spännande och mystiska saker. Man blir inspirerad av naturen.

Och det börjar nog med... Min lust att skriva började med en mordbrand 1967, när de tände eld på vårt hus. Jag blev så fascinerad. Vi höll på att omkomma allihopa.

Men jag blev, Gud, så spännande med brandmännen som bar ut oss. Då började jag skriva om brandmän och tjejer som blev utburna ur hus. Jag tänkte att jag ska bli författare någon gång i framtiden.

Men då måste jag ha lite mera livserfarenhet. Något mera ska ha hänt i mitt liv. Så jag blev sångerska. Jag blev jazzsångerska och flyttade till Stockholm. Jag är född där egentligen.

Flyttade tillbaka till Stockholm och jobbade som säljare på dagarna och sjöng på kvällar och nätter. Och turnerade. Ryssland, Krim, över hela världen egentligen.

Indien. Vi gjorde skivor och vann priser. Och så tänkte jag, nej, jag måste tillbaka. Jag måste tillbaks. Så jag flyttade tillbaks och så började jag skriva. Jag började skriva när jag hade gift mig med en marockansk lastbilschaufför.

Och skaffade hus och byggde hus. Eller byggde om en riad, en gammal riad som var 300 år, i södra Marocko. Då kan man ju tro att jag började skriva en bok om Marocko, men det gjorde jag inte.

Jag skrev Jättarna från Hyppenbänning för att när man är långt bort från någonstans, när jag är långt bort från mig själv, då försöker jag skriva och hitta mig själv igen. Och det här hittade jag, jag började längta efter granarna, skogen igen. Och då skrev jag Jättarna från Hyppenbänning, som handlar om, jag kommer från en släkt som är, vi har DNA från Anunnaki, så vi är väldigt storväxta.

Jag är liten, jag är 1,74. Det är litet för vår släkt. Det finns knappt en man i släkten som är under 1,95, och de flesta ligger över två meter. Bäri är 2,20, Lasse är 2,10, Lillemor 2 meter.

Och då skrev jag Jättarna från Hyppenbänning, där har vi Jättarna som växer upp i Hyppenbänning. Det är min farfar som kommer ifrån. Han var lilla, han var bara 1,86, hans bröder och systrar var stora.

Och då fick jag ett förlag, och då tänkte jag, nu är jag, det är väl det här jag ska bli, jag ska bli författare. Men det var inte Guds mening, liksom. Eller Guds, det var inte universums.

Det var inte... Det var inte min mening att skriva. När skrev du den första boken? 2004 började jag skriva, 2008 kom den ut, och då tänkte jag, nu är vi talking, nu är jag framme.

Då dör min förläggare och förlaget läggs ner. Men jag bara kände, nu hade jag börjat skriva på en bok som vi hade planerat att vi skulle lägga ut, Isas resa. En marockansk, otroligt rolig, kärleksfull, dråplig bok med svärta.

Är den också lite från verkliga livet? Ja, alla figurer som är med där, nästan alla, vi säger 90%, har funnits eller finns i verkligheten. Och så har jag hittat på drama runt punkter som har hänt i verkligheten.

Den låg 13 år i lådan, och då kände jag mig otroligt vilsen, vad ska jag göra? Då gjorde jag liksom ingenting och allt möjligt. Jag sa upp mig från mitt säljjobb i Stockholm som jag jobbade i 27 år, som telefonförsäljare på provision.

100% provision som gav mig frihet. Mycket pengar då, när jag tyckte det var kul. Och ingenting, Och privata fastighetsvärdar. Och så får jag liksom... Jag börjar längst upp och börjar på C.

Så ringer jag. Och då är den trevliga av de två bröderna som svarar, som precis har kommit in och ska ut, han svarar. Ja, jag har en trea på Köpmansgatan i Halmstad.

Och ni kan komma och titta på det. Ja, vi kan komma över imorgon. Vi ska bara ta tåg. Vi befinner mig 60 mil härifrån. Wow! Och det var exakt, exakt vårt önskemål.

Och det roliga var, alltså det mystiska var, att porten bredvid, där bodde brorsan och hans familj när de kom till Halmstad för första gången. Porten bredvid. Så jag kände igen mig.

Och vi kom upp så, ja det är tre rum och kök, två våningar. Det finns trädgård att titta ut på. Grannarnas trädgård som bor i gamla medeltida hus. Och så hade vi en bakgård då.

Fantastiskt. Ja, otroligt. Tack pappa. Tack pappa. Och min man började då. Började gå upp ett ljus att vi skulle gifta oss då. Vi skulle gifta oss, jag hittade, han har bott så länge borta från Halmstad så att han är från Halmstad.

Så jag hittade ett kapell, ett Sankta Olofs kapell, det kan ni googla på för det är helt fantastiskt. Rödfjärdpanel och målningar, gamla målningar inuti. Det var bara det att det kostade 4200 kronor för en timme att hyra det kapellet med fest och allt.

Och de pengarna hade vi inte. Och då sa jag till mig att vi ska spela på hästar. Och det har vi aldrig gjort. Varken jag eller min man har spelat på hästar. Så jag tog åkort och får fram att han ska kolla hästarna och så ska vi trycka när vi betalar båda två varsin siffra.

Och det gör vi och får sju rätt 4200 kronor. Ja, wow! Och jag bara känner, okej, vi ska, det var meningen att vi skulle till det här kapellet. Flytten kostar 20 000 med städ i min lägenhet i Norberg.

Och de pengarna hade jag inte heller. Och vad som hände då, det är också ett mirakel. Men här miraklen hamnade i mirakelkurs för själen med Siljans båsa. Så jag fick kontakt med Yvonne första gången.

Att när jag och min man sitter uppe i Norberg, allt är klart, vi har hittat kapellet, vi har fått pengar till det. Då kommer ett brev på posten till min pappa som har varit död då i 22 år. Nils Holmblad.

Från banken. Att jag har ett VP-konto med 20 000 kronor på. Herreviser, wow! Med 20 000 kronor. Det är inte klokt. Exakt just då. Exakt den summa. Man får liksom inte miljoner som man bara...

Man får det man behöver till de här sakerna som man bara måste ha. Eftersom det är meningen att jag ska lämna Norberg-Bergslagen. Jag är färdig där. Jag har haft fantastiska år där.

Jag har haft en magdansgrupp och vi har spelat teater. Och vi har haft så trevligt med underbara människor som jag fortfarande har kontakt med. Men jag måste vidare.

Jag måste ner, ut i världen. Och det tyckte pappa också. Så det kom liksom ett brev. Det har inte kommit något brev förut. Nej. Som jag hade sett till pappa som kommer hem i min brevlåda.

Men vad tror du att det är som gör att det blir så här? Varför blir det så här? Varför får vi det vi önskar eller manifesterar? Därför att om man har en stark känsla, en stark förankring i det som man vill ha som är så bärtansvärt, eller vad man ska säga.

Och att man har kontakten uppåt utan tvivel. Då finns det liksom som en... Det är natos radar känner jag. Det här är för mitt bästa, för allas bästa. Jag måste flytta.

Jag måste ha pengar till flytt. Vi ska gifta oss. Och det huset som jag bor i nu, vi gjorde vi samma sak med ett brev till pappa och fick exakt. Kan man skicka ett brev till din pappa?

Jag sa det till min kusin i Norge som inte har hittat en köpare för sitt hus. Att skriv ett brev till min pappa så hittar han köpare till dig. Jag är säker på det.

Ja, det är... För att det började brinna i knutarna där. Det var bråttom liksom. Skriv till pappa och be honom om hjälp. Och när man skriver och verkligen, det är inte bara att man säger, kan pappa snälla hjälp.

Utan man skriver, han ser brevet. Det blir så påtagligt och det ligger framme och vi tittar på det. Vi tror på det. Det skapas någonting. Ja, ja. Tror du att det är förutbestämt redan?

Eller tror du att vi skapar under tiden vi är här? Både och. Jag tror att det är mycket förutbestämt. Och det finns saker vi missar, som vi springer förbi och som vi inte väljer.

Och så finns det saker som det bara ska vara så. Och då känner vi det så starkt att det här ska jag jobba för. Vi kan inte bara sitta och känna att det kommer in en man genom brevlådan.

Det kan ju göra det. Det kan ju faktiskt ringa på någon och det står din livskärlek. Men oftast så är det inte så lätt. Du måste visa att du anstränger dig lite.

Att du jobbar i den riktningen. Att du gör någonting. För att de vi ska, våra guider och våra nära kära, de ger oss tips hela tiden. Det som jag sa till min svärmor i lördags på en fest.

Hon satt och pratade allt möjligt. Hon hörde inte de som höll tal. Kan du inte berätta om det? Ja, men jag har precis gjort det, sa hennes dotter. Då sa jag till min svärmor, det är det du inte hör.

Du lyssnar inte. Vi lyssnar inte. Vi har ljud, musik. Det snurrar, vi lyssnar inte. För de ger oss tips hela tiden. Vårt högre jag ger oss tips hela tiden. Visst kan vi välja bort det.

Då kanske det blir lite trassligt tills vi kommer in på en annan tidslinje eller på någon väg som vi också har valt. Det finns liksom alternativ. Precis. Jag vet att 1990 gick jag geotyrsutbildning av vedisk astrologi.

För jag är astrolog i grunden också. Då var det en indisk pandit, indisk astrolog som sa till mig att när du blir äldre så blir ditt liv, då får du det bra. Och det har jag hela tiden tänkt på.

När är jag äldre? När kommer det bli bra? För det har varit otroligt tufft mitt liv. Otroliga prövningar med förluster av flyttar och ensamhet. Enormt tufft. Men jag visste att i mitt horoskop, i återspådskskåp som han kunde läsa ut på så lång framtid, det är jättelänge sedan, 1990, då kommer det att bli bra och jag är där nu.

Jag hamnade där för ett antal år sedan att nu är det bra. Och speciellt när vi har flyttat hit på landet utanför Laholm. Nu känner jag att nu är jag verkligen i harmoni.

Det känns på något sätt. Och det talade min själ. Mitt mönster talade om för mig att misströsta inte. Det kommer att vara ett helvete ibland. Det kommer vara så fruktansvärt jobbigt.

Men ditt öde är att det kommer att bli bra på slutet. Och så hoppas jag att slutet är vid 30-80. Ja, precis. Vackert. Jag tänkte att vi skulle komma in på den här boken, Bortförd, Sabina.

Det här kan ju låta väldigt abstrakt för många. Men eftersom jag själv har haft en upplevelse så känner jag att det är läskigt spännande. Ja, alltså jag riser. Det är den här stjärnhimlen alltså.

Den har ju lockat hela mitt liv. Så jag känner igen det. Det är så vackert. Jag känner verkligen att åh wow! Det är lite skräckblandad förtjusning, men spännande.

Det händer ju en rolig grej också. Många kan tycka, vad var det här för någonting? Och så ringde jag runt till bokhandlar i Sverige. Så ringde jag till en, jag ska inte säga var, någonstans i Sverige.

Är det en religiös bok? Nej, varför frågar du det? Jo, men det ser religiös ut. Nej, men du tror inte att det är Betlehemsstjärnan och de tre visa männen. Jag ska inte ha den.

Nej, det kan jag säga. Alla andra köpte in. Vad var Betlehe I Västanfors var det 43 minusgrader och i Dalarna var det 47, tror jag, 47-48. Sen sprack termometrarna och exploderade.

Och min bror mådde inte speciellt bra då för att han hade misslyckats med ett projekt sommaren innan i Köpenhamn. Så han var deppad, han var låg minst sagt. Och hur deppad har jag beskrivit i boken.

Och det är jul och han sitter, vi får ingen kontakt. Han är liksom, han bara sitter i sin värld. Han har ingen lust att ta upp julklappar, tacka för dem eller käka julmat.

Han går och lägger sig i sitt rum och läser fondeniken. Det har han gjort sedan han var nio år. Och så går det någon vecka, tionde januari, då försvinner han. Bilen, han har en svart förlängd Mercedes.

Alla känner till den och alla kommer ihåg den fortfarande i Fagersta-Västanfors. Hans svarta förlängda Mercedes. Den är bara borta. Och det är ingen som kan åka och köra och undrar var han är för att det är ingen som får igång någon bil.

Åtta timmar senare, och jag menar, ytterkläderna hänger hemma, kängorna hänger hemma. Han har alltså på sig byxor och skjorta, kanske ett par loafers, strumpor. Åtta timmar senare så kommer bilen in körande på parkeringsplatsen hemma vid våran villa i Uggelbo som ligger i Västanfors.

Boken utspelar sig i Västanfors och inte i Uggelbo, därför att vi bodde i Västanfors innan. Så jag tar ett annat hus vi har bott i, kanske för att skona grannarna. Jag vet inte.

Men när pappa springer ut och öppnar bildörren, då får han en sån chock så han inte vet vad han ska göra. Hej, hej, Alice Back-Unke här. Jag kan inte svara just nu för jag är ute och jobbar för mänskliga rättigheter, jämlikhet och allt det där som gör att Sverige vinner på grön politik.

Men lämna gärna ett meddelande och glöm inte att rösta på Miljöpartiet. Det här är ett politiskt reklammeddelande från Miljöpartiet inför valet 2026. Mer info finns på mp.

se slash transparens. Ny dag, nya möjligheter. Kör hårt på jobbet, i köket, när du gamar. Kör hårt med din PT och din partner eller gör som jag och kör hårt i en radiostudio.

Att äta mer fiber är enkelt oavsett var du är. Kör hårt med Vasa 100. Han ringer till mig och berättar om det helt chockartade som han ser, eller om man ska säga, inte ser i bilen.

Brosan ligger i baksätet med förfrusna fötter. Och det är klart att han är svårt skadad om fötterna, men han är vid liv. Och han hamnar ju på sjukhuset då. Och det är ju en historia i sig.

Jag bor i Stockholm. Det finns en syster. Det här är ju inte vidareköpta bilder. Det är jag som har gjort omslaget. Det finns en syster som heter Helena i boken.

Och henne har jag satt att bo i Västanfors. Som en redig Västanforsbo gift där och bor också i hus i samma kvarter. Men jag gjorde ju inte det. Jag bodde i Stockholm.

Och när jag fick höra om det här så stack jag ju hem. Tog jag tåget och åkte hem. Så att jag fick ju när brorsan vaknade upp så berättade han vad som hade hänt och vad som hade räddat hans liv.

Och han sa till mig att det här berättar jag en gång och aldrig mer. Jag kommer aldrig mer berätta det här, men nu berättar jag för dig. Och sen har jag väl påmint honom vara.

Efter några år så är det tionde år eller så. Men prata inte om det där. Så det som räddade honom det har jag inte kunnat prata om till någon. Men jag tänkte jag skriver en roman och så får folk tro vad de vill.

De kan tycka att gud vilken spännande roman. Mystik och tre generationer med kärleksfulla relationer och mystiska saker. Det finns ju så mycket böcker med mystiska saker.

Det behöver ju inte vara sant för det. Så folk kan ju ta till sig vad de vill. Det ska passa alla egentligen. Och ja, hur mycket ska vi avslöja? Vad som händer i boken?

Berätta din historia, tänker jag. Så mycket som du vill. Fast det är ju så du kommer ihåg av det här. Ja, när jag sitter och skriver den här boken, då tar jag ibland en paus.

Jag sitter och skriver från nio på morgonen till ett, två, ibland tre på nätterna med lite paus för middag och tv-program på kvällen. Så jag är väldigt slutkörd. Så ibland sätter jag mig och drar ut några sidor på biblioteket för att gå igenom texten.

Sätter mig i en fåtölj uppe på övervåningen. Och efter ett tag så börjar jag försvinna. Jag sätter mig där och jag vet att jag sitter med manuset i handen, med papperna i handen, för jag ser det.

Om jag kikar lite så där. Men jag är borta, jag kan inte komma tillbaka. Jag är inte där. Ja, och det dröjer kanske fem, sex timmar innan min man kommer hem. Då kan jag komma tillbaka i min kropp.

Och det här händer mer och mer ofta. Och när jag sitter och skriver så plötsligt kan jag vakna upp för att jag har gått in i det jag skriver. Jag är i det och så vaknar jag med huvudet i kaninbordet.

Så jag är tvungen att ta kontakt med ett medium. För att fråga, vad är detta? Och då sa han att det har bildats en portal över fåtöljen där du bor. Så du har försvunnit bort till ett helt annat glapp.

Och du måste ställa klockan för det kan hända att du inte kommer tillbaka. För det är nämligen så att du har varit med om samma sak som din bror. Vad säger du? Nä, när skulle det ha varit frågan?

Och så säger hon årtalet, hur gammal jag var och hur det såg ut. Och jag tänker, men shit alltså. Då bodde mina föräldrar på landet i Ovesbo. Och jag minns att en gång ute och går, plötsligt är jag från att gå ut och gå bland sädesfält och bondlandskapet.

Så känner jag att jag inte är där. Det känns så konstigt, det känns som att jag plötsligt fått jättehög sänka och att jag är sjuk. Men jag ser ju särskilt att jag är inte där.

Och jag, det är jättekonstigt. Och ju mer jag skriver boken, ju mer glimtar får jag av att jag har haft kontakt själv. För ni förstår ju alla att det är någon slags kontakt.

Och om ni tänker, ja men det fattar vi väl att det är ett utomjordiskt skepp som kommer från rymden. Så kanske absolut, det kan vara så. Det kan också vara något helt annat som kommer någon helt annanstans ifrån också.

Och räddar min bror. Och jag, en natt så, man kan säga att jag drömmer, men jag vet att jag inte drömmer. Jag befinner mig ute, eller jag springer ut genom dörren och tittar upp mot himlen.

Ser en 50-70 skepp som hovrar över himlen. En av dem sänks ner och landar. Och jag ser ben, och jag tänkte, har de ben liksom? Jag tycker det är jättekonstigt. Och så öppnar de dörren.

Och jag är ju klart, jag ska med. Jag ska med. Och där inne så ser ut ungefär som jag beskriver. Har en lite beskrivelse i boken. Och det konstiga tycker jag att det är fönster överallt.

Det är fönster runt om så att man ser ut. Jag tycker det är jättekonstigt. Jag ser inga, jag kommer inte ihåg några varelser ombord. Men vi kommer någonstans långt bort där husen är vita och runda med svarta toppiga tak.

Och de står byggda ungefär vid bergskamp som svampar liksom. Och sen vaknar jag och bara vet att jag kan än idag, det här är väl fyra år sedan, kan komma ihåg varenda detalj att det här var ingen dröm. Det här var inget hitta på för jag har aldrig sett något liknande någonstans, inte i någon film.

Så då ringer jag till det här mediet, en same i Norrland. Och hon sa att ja, de tog hem dig där du kommer ifrån från början. Så du fick följa med och det var Andromeda.

Men du måste också se till att gå med gråstenar i fickorna och ställ väcka klockan och allt sånt där. Om du ska meditera eller om du somnar till så att du inte, för du har sån längtan tillbaka. Och hon bekräftar också vad det andra mediet, vi har Så jag bara, vi var 17, det där är ju barken i Vixberg.

Barken är Vixberg, det är vad det hände. Det skedde. Ja, just det. Vi som kommer där från Barken. Ja, det är ett sjösystem, ett stort sjösystem med liksom ett berg på båda sidorna liksom.

Så att i dalen så är det ett stort vattendrag, enormt vattendrag. Och sen är det liksom Vixberg där det finns en i boken och det finns faktiskt också en i verkligheten. Fast det är ingen dansk man som i boken som ser att det här bor högt upp och utfick mot barken.

Och av den personen har jag också fått alla detaljer på vad som hände och hur det såg ut. Men det som hände din bror? Ja, det var hon såg på himlen. Det hon såg på himlen.

Ja, och det får vi en dansk man i boken. Ja, men har det här, den här, Jag vill komma tillbaks till hon i Nora. Hon hade läst boken på en dag, nästan 400 sidor. Jag vet inte hur tre eller 50 sidor kanske, 350.

Och sen bara fick hon till sig att hon skulle sätta sig i bilen och köra. Och det är ju 10-12 mil. Så plötsligt så kör hon, så befinner hon sig vid barken i Vixberg och går ut och får se samma sak.

Det här skeppet? För ser du skeppet då, eller? Ja, vi ser en utav dem. Det finns olika sorter. En utav dem. Är de kopplade till den här sjön? Det finns, 16:e bredgraden går där hemma, vad säger där hemma, där uppe.

Och det är många som har sett saker på 16:e bredgraden. Om det har med bredgraden att göra, eller med sjön, det vet jag inte. Men det här hade med vår familj och min bror att göra.

Speciellt den gången. Ja. Men är de intresserade av den här Anunnaki-linjen hos er? Eller vad är det? Han, ett medium förklarar, det här är ett medium som jag har haft kontakt med i många år.

Hon berättade att han har haft en inkarnation som är en utav de här varelserna. Och att han var en bland dem innan han föddes till hit. Också hans öppenhet för att han, det här är större än vad vi, det här är större än vad jag visste om när jag skrev boken.

Ja. Och det är större än vad vi kanske någonsin förstår, att det var de som var inblandade, det var både Blue Avians, Blue Skara, Plejaderna. Det var ett stort, stort projekt.

De är väl lite kopplade här till Norden, ljuset i norr. Det är de, säkert. Fast det finns ju, de syns ju över hela världen. Men jag tror också att det finns en renhet här, på något vis, i naturen.

Vad det är, det vet jag inte riktigt. Vad vill de? Vad vill de? Har ni fått några gåvor? Nej, de vill ha svar. De vill ha svar. De vill ha svar och frågar mycket.

De vill veta, de är nyfikna på oss. De lever inte i kärnfamiljer. Nej. Det som man levde förut på Atlantis och i Mu, så levde man inte i familjer, utan man levde som ett storgrupp människor som bestämde att nu är det dags, nu har det gått 80 år, nu ska vi kanalisera ner några nya själar som passar in i vår grupp.

De är mycket nyfikna på det med kärnfamilj, och på min bror i synnerhet, och på mig och min mormor. Det jag fick reda på också av mediet, att min mamma är konstnär, hon ville inte prata något om det. För det enda vi fokuserade på när det där hade hänt var brorsans fötter.

För de var ju så skadade. Så det blev inget tal om något annat. Vad pappa såg och inte såg i bilen. Och allt det där, utan brorsans fötter. Men hon är ju konstnär, och då fick jag reda på att hon har haft kontakt med utomjordingar för att i sitt måleri och fått hjälp utav dem.

Men det kanske man inte kan säga till mamma, för det skulle hon ju inte tro. Men det kan jag tänka mig för att hon målar något så vansinnigt häftigt. Men du sa att de hade tagit prover på er.

Var det fysiska prover? Mm. Är det kopplat? Vad är det kopplat till? Vet du det? Fick du reda på det? Nej. Tror du att du kommer att få reda på det? Ja, jag har ett projekt.

Jag kommer ju ut en bok i jul som utspelar sig i Frankrike. Men efter det så ligger en trilogi i huvudet. Och där kommer jag att ta in mycket magi som grundas i verkligheten också.

Och få in mycket... Det börjar med att en pojke i Fagersta är sjuke i cancer. Han är 27-28 år. Och sen händer det någonting. Han är sjuk i cancer av en anledning, en orsak.

Men den boken, den trilogin kommer att innehålla så mycket häftiga saker så att jag har tagit en paus på skrivande i tre år. För att under tiden jag skrev bortförd så skrev jag kartongtanterna som kom ut nu i april. Som är en mycket magi som också har en förankring i verkligheten uppe i Småland, vid skogarna, i Bergslagen.

Är det liksom verkliga händelser? Det var så att när jag skrev bortförd, jag var ju så trött. Jag var så slutkörd att jag somnade i den här fåtöljen under den här portalen.

Jag förstod att det var något där. Så jag undvek den till slut, den här platsen. Men några gånger när jag somnade så dyker tre tanter upp. Du vet, som huvuden som man bara ser.

Ungefär som tre huvuden med gamla tanter som bara... Vi har gjort någonting förfärligt. Skriv om oss, hjälp oss, rädda oss. Och så sitter jag med och funderar och tänker i vaket tillstånd.

Vad är det de har gjort? För nu har jag drömt om dem och jag har sett dem tre gånger. Och så när jag får veta vad de har gjort. Men herregud. Men då måste jag skriva en liten lätt sommarbok.

Inte så tjock. Och den ska vara humorig och spänning för att hjälpa dem. Och det gjorde jag. Medan jag redigerade och letade förlag och försökte få ihop det ekonomiskt, jag och Yvonne.

Och sen när den var färdig, ja och inte boken bortförd var utgiven än. Då skrev jag den vanlösa änkan från Montmartre. För då hade det visat sig en gammal tant på 103 år.

Som var svenska men hon jobbade på en opera som brukmakare och sminkör i Paris. Och det hon hade att berätta att jag skulle skriva. För jag får alltid till mig i drömmarna.

Det var någonting alldeles. Jag tänkte, herregud. Och den som har hjälpt mig att läsa igenom och redigera texten, kompisen. Och sa, vågar du ge ut det här? Ja, det får dröja sa jag.

Men sanningen kommer att komma fram. Är det den där trilogin? Nej, det är den som kommer till jul. Från Frankrike. Wow. Sanningen kommer. Och den var inte mogen då, men den kommer vara mogen när den kommer ut.

På tal om drömmar. En rolig grej när vi kom in på trilogin. Innan jag började skriva Jättarna förhypenböning. För att jag tänkte att nu ska jag bli författare. Nu ska jag bli författare.

Jag har köpt hus i Marocko. Vi bodde i Fagersta och vi höll på. Nu ska jag bli författare. Och då skrev jag ett manus som var så otroligt dåligt. Det var så skitdåligt så det var oläslbart.

Det var uruselt. Jag tänkte, herregud, jag kan ju inte skriva. Och sen när jag sitter med fingrarna på tangentbordet. Då kommer det saker. Då dyker upp en kille i huvudet som heter Frans Oscar.

Han säger, jag är två meter och 16 centimeter. Du ska skriva om mig. Ta bort det andra du har skrivit. Du ska skriva om mig. Och så får jag se en film av det jag ska skriva om.

Och jag skriver och det blir en bok. Men när jag läser så är det någonting som inte stämmer. Det är någonting som inte är bra. På natten så drömmer jag om att det ligger manus stort som hela golvet.

Och i varsin ände så står det en tomte. Och tomtarna lyfter det första kapitlet till det andra. Och det andra till första. Och vice versa Det är liksom förut så att vi ska hitta, här kommer det inte finnas, men det finns en parkering och det finns det alltid en.

Det finns en, det finns alltid en för att vi skapar eftersom vi vet att det är klart att det finns en parkering. Det är vårt normala nu att vi lever med detta. Exakt, att vara uppmärksam och medveten.

För det är ett mirakel att vi finns, det är ett mirakel att det föds en blomma och att det föds ett barn och att solen, att det liksom energierna, att det gnistrar dit på himlen. Det är det normala. Men apropå då att du är astrolog, tänker jag, när jag satt här så var månen precis framför mig i fönstret.

Vad är det för tid just nu? Och så är det den sjunde i sjunde. Vad är det för tid i astrologin nu vet du det? Jag håller inte på så mycket med astrologi, förutom att vi är i kräftans tecken.

Men det är ju mycket, Pluto-position, Jupiter och alla. Vi har ju varit inne i en period där allting var retrograd för ett tag sedan. Man kände att gud det är så jobbigt och jag kan inte tänka och jag kommer ingenstans.

När allting låg i stenbocken och retrograd. Det var jättetuff tid. Det var då Pluto skulle gå in i vattumannen, vi skulle gå in i vattumannen. Vattumannen, de stora planeterna, traskar in i det här, att det börjar på att flöda i väduren, i tvillingarna, istället för att stagnera.

Vi går ifrån stenbocken, det här gamla, de som har styrt och ställt i årtusenden, från Babyloniens rike. Det är det vi lämnar nu. De kämpar för att hålla kvar där, de som styr oss.

Men vi följer med flödet. Det är ju ett andligt och ett krig just nu, ett andligt krig och ett informationskrig som sker. Att vi måste öppna ögonen, vi måste ner i kaninhålet, vi måste ta reda på, vi kan inte styras av lögner längre.

Planeterna hjälper oss. Just nu är det ganska omtumlande och den här månaden juli, vädret visste vi skulle bli omtumlande. Hetta, storm, regn, det är så det är va?

Det är inte bara handla om vädret, vädret är bara en konsekvens av vad naturen berättar för oss. En häst kan stå i vinden och en hund också och känna information från vinden. Om man står med huvudet emot eller med rumpan emot, det kan man läsa i Amis böcker som är på Siljansmåsar, om djur kommunicerar med djur.

Djuren talar om att de får all information från vinden. Står man med huvudet emot, säger hästen, så blir det den informationen. Står man med rumpan så får jag en sån information.

I och med att det stormar så mycket så är det mycket som kommer att klargöras den här sommaren. Det kommer att storma, inte bara i trädtopparna utan för de som styr och ställer. Det kommer att vara swiping, man rensar.

Mycket naturfenomen, mycket av det gamla kontra det nya kommer i min trilogi. Spännande, vilken cliffhanger. Det var för tidigt att fortsätta skriva på den tre år sedan.

Men i och med att de här tiderna nu, i år och nästa år, nästa år 2027 så är det många fartyg där uppe som kommer visa sig. Det är många som kommer se. Det öppnar upp sig jättemycket nu.

Man ser hur de fängslas, hur de gör bort sig. Vad är det kloner? Är det robotar? Eller är det verkligen? Vad är det för... Är han en mänsklig akist? Vad är det för konstigt med hans ögon eller hon?

Plötsligt så hon ut som ett monster som gör sig med. Vi börjar upptäcka saker, för det stormar inne och ute. Blir vi lite förberedda på det här nu? Jag tänker lite grann på den här filmen av Steven Spielberg, The Closure Day.

Just det, jag har inte sett den, men det har du. Jag kände ju att det var i en scen där, jag ska inte säga mer än så. Men den var liksom... Jag kände att det skulle kunna varit ifrån min upplevelse.

Det var läskigt och det är så verkligt på något sätt. Nu säger jag inte att den här filmen är verklig, men någonstans känns det som att det är inte jag som har berättat det här, det är någon annan. Tror du att Steven Spielberg har kontakt?

Att han vet mer än vad han... Jag vet inte, det vet jag inte. Men jag tror att han har tagit berättelserna från upplevare. Jag tror att... Vad tror man tror på en galaktisk federation eller galaktiska vänner i universum?

Eller att tiden är, vattumännens tidsålder är, gör oss mogna för mer information. Så tror jag att de här som kommer ut med filmer som skapar, att de är tvungna nu att visa på, förbereda människor också för sanningen. Och det spelar ingen roll vilken sida de har stått på, om de har försökt lura oss förut eller underhålla oss för distraction så att säga.

Nu är det nog tumskruvarna på dem också, rent universellt, att det måste ut. Det är därför de har släppt det också, Pentagon släppte information. De måste göra det.

Har de påtryck av... Ja, vad jag vet, vad jag har hört, det behöver inte vara sant alls, så har jag hört att de, bland annat pleiaderna och galaktiska federationerna, de heter något annat nu, de heter inte federationerna, men de heter det. Det kan man, Ismael Perez, han vet bättre.

Om man följer honom så vet han vad de heter nu för tiden. Så har de ju haft kontakt. Pentagon har ju haft kontakt med utomjordingar sedan 40-50-talet. Vad tror ni annars vi har vår teknik ifrån?

Våra mobiler och datorer och alltihopa? Det kommer ju inte från häst och vagn och bondesamhället plötsligt, utan det är kraschade skepp som man har gjort en deal med, man har fått teknik. Man hade kontakt med regeringen i USA på 40-50-talet.

Hitler hade också kontakt. Och då kom ju de från Neberu ner. De har ju förstört sitt samhälle med AI bland annat. De har ju inte kunnat reproducera sig själv, de håller på att dö ut.

Och då fick de ju en deal med den amerikanska regeringen att ni får mänskligt DNA, ni får celler av celler och för att kunna reproducera er och göra en hybrid för att deras samhälle skulle överleva. Och då fick vi teknik från dem. Om det här hände första gången under 1943, 1945, 1946, någonstans i mitten på 40-talet som det började.

Men mormor som sagt var redan 1911. Men då var det inte tal om något utbyte. Nej, det kanske inte var samma då. Det var inte samma orsak och det var inte samma varelser heller.

Och då skickade ju de... Då var det The Grey, alltså de har varit mänskliga. De har förlorat, de har levt i mörker, de har levt så många, så lång tid så att de ser ut som de gör.

Men de kunde inte komma själva till jord utan skickade robotar, kloner för att liksom hämta upp saker och ting. Så att man känner liksom inte någon själ för de mötena för att göra detta. De finns inte kvar längre.

USAs regering sabbade sig, försökte lura dem och nu är de bortrensade för några år sedan. Då behöver inte jag oroa mig att bli upptagen igen. Du behöver inte oroa dig och ingen behöver oroa sig för dem.

Vi har våra vänner nu som porrar omkring oss. Det finns fortfarande mörka, det finns fortfarande de som styr jorden och de är inte rent mänskliga de heller. Om man ser på vad som har hänt och varför.

Vilka är det som drar i trådarna till krig? Varför vill man ha krig? Varför finansierar man båda sidorna till exempel? Det var för att de tjänar pengar på det och de lever på människors rädsla, på blod.

Så den biten är kvar, men vi är på väg i rätt riktning och vi får hjälp. De finns, de övervakar och de har hjälpt. Det finns ju filmer när de på 50-talet, när det kommer skepp och flyger runt Vita huset när de håller på med de här provbombningarna på Bikini...

Vad var det? Bikiniatombomberna. Då varnade de. Och på 50-talet så kom det en man ner från Venus, som finns faktiskt i boken. Det omnämns i boken Bortförd. Som bodde på Pentagon i 2-3 år och försökte få dem att ändra sin politik.

Vad hette han? Galliant? Jag kommer inte ihåg. Jag har så Man kan få veta om man behöver söka själv. Så jag har ju sökt om tartarien just för att, varför ser det så konstigt ut med vissa hus?

Varför sticker upp ett bit av ett fönster i trottoaren? Varför finns det tre våningar till som är igenpluggade? Och varför började alla gräva ut på slutbartnachtarien på 90-talet?

Det var bara lera överallt. Och hade de människorna med häst och vagn och spadar byggt alla de här stora fantastiska byggnaderna, katedralerna? Är det verkligen kyrkor eller var de till för någonting annat?

Och vem byggde dem? Jag var på Sicilien för några år sedan. Dörrarna var ju så 30 meter höga, va? Du kanske tar i, men det var alltså enorm, enorma dörrar. Och handtagena satt ju liksom, kanske satt en tre meter upp.

Hur ska man kunna öppna en sån dörr? Men menar du att folket i tartarien var, det här är ju ett helt, det var väl över hela världen kanske, men menar du att de var jättar? Eller att det var blandat?

Liksom att det här var mer än tid, tidsepoker? Det var en tid där de hade fri energi, de hade tekniken. Där de, en historia som var tvungen att förstöras, både alla kartor, det finns ju kartor kvar, men man förstörde så mycket man kunde för att vi ska glömma bort att det finns fri energi.

Att det finns, allting är gratis, allting var gratis. Det här är så himla lustigt, alltså jag måste säga det, för jag pratade med min syster om det här på sistone. Just om, för jag visste inte så mycket om det här, men hon visste mer om det, tartarien.

Och när jag började tänka då på hus, Uppsala domkyrka, alla vackra hus liksom, och idag bygger man hus av mugglar och jag vet inte, det är inte också. Ja, men alltså, hur kunde man det förut? Hur kunde man det förut?

Sten! Ja eller, det är ju sånt som håller. Ja. Hur kunde vi gå tillbaka i, det verkar ju inte klokt. Men det är de som styr, de har ju inget intresse av att vi ska vara friska.

Det är de som står bakom Big Pharma, det är de som står bakom att vi ska betala för el och vatten och energi. De har inget som helst intresse. Det fanns bara för hundra år sedan, åttio år sedan, så fanns det runda kulor av koppar med kvicksilver, red mercury, i alla de här tornen och tinnarna över hela världen.

Då var de tillsagda att ta bort dem, för det var genom dem som man fick in fri energi. Man hade inte ved med brasor i hemmen. Man hade någon slags radioaktiv sten som sedan blev varm.

Det hade alla. Blev de inte sjukare av det där radioaktiva? Nej, nej. Jag kommer inte ihåg vad det var för slags radioaktiv sten, men den stenen värmde upp. Det finns liksom inga, i de husen med torn och tinnar finns det inga rökgångar upp.

Det finns dokumenterat om det här. Ja, det finns det. Om man följer de här tartariska sidorna så finns det massor att läsa om detta. Gud, vad spännande. Titta bara på Kinesiska muren.

Varför heter det Kinesiska muren? Varför heter det inte tartariska muren? Gluggarna är alltid vänt mot Kina. Det är ju inte kineserna som har byggt dem, den här muren.

För att man ska skjuta mot kineserna, det är ju inte från Kina. Hur säger Kina att de har byggt muren? Det heter kinesiska muren. Någonstans har det blivit döpt till det av ett syfte att radera bort tartarien.

Det här är så nytt och spännande i mina öron. Ja, häftigt. Det roliga är, jag måste bara visa dig här, när vi sitter. Jag hittade en tavla på en loppis som jag köpte för typ tio kronor.

Nu ska vi se. Här finns tartarien med, alltså en koppartavla. Den är så häftig. Och det är alla väderstreck, det är helt fantastiskt. Den har jag bestämt mig för flera, flera år sedan.

Jag tyckte den var vacker. Och så finns tartarien med där, eller tartaria, eller ja. Och massa annat. Bevisen finns där. Det är bara att vi inte ser dem. Vi förstår inte vad vi ser, ibland.

Nej, exakt. Sama där. Vi hör inte, vi lyssnar inte, vi ser inte för att vi är lärda på ett visst sätt. Ja, vi är lärda i skolan. Varför tror du att, titta på USA när de går ut, är det college?

För de har en svart ruta över huvudet. The cube. Vad står den för? Den står för, det är det onda symbol, den svarta kuben. Den svarta kuben är ju, den finns ju också under Vatikanen.

Vatika är också namnet på den mörka djävulsgudinnan som finns under jorden. Det är Vatika, det heter Vatikanen. Och under Vatikanen har de en stor svart kub. Det finns också någon annan svart kub som man går runt.

Det suger energi. Det finns eteriska sådana svarta kuber som håller oss fångna. Och det symboliserar då skolan, den här svarta mössan. Att vi är infångade då i ett system.

Vi är lärda enligt det nya mönstret. Vi har blivit avprogrammerade, våran naturliga intuition. Och att vi har blivit lärda in i systemet. Lurade, helt enkelt. Men om man nu vill liksom tänka, vad kan vi göra för det positiva i det här?

Vad är det som håller på att hända just nu? Det är så häftigt, jag är så glad att jag lever just nu. Att jag får vara med om detta. Dels vaknar vi upp 2020. Vad händer just nu?

Och varför händer det och vad är det som händer? Och det är ju ett stort skifte. Och vi har alla kommit till jorden. På något sätt så känner vi igen varandra. Vi möts.

Vi har inte träffats, men jag och Micke Femtida, du och jag. Och Agneta Sködin beställde den här boken för tre veckor sedan. Vi bara känner att nu behöver vi komma samman.

Nu behöver vi liksom... Och jag sa också på Siljans smås här när vi var på mässan. Göteborgsmässan förra året. Det gäller inte bara att vi sitter och skriver våra böcker.

Det finns mycket vi ska ut och jag gör det i romanform. Jag gör det inte i jag-form som de flesta gör som skriver andra böcker. Jag var med om det och det. Jag vill försöka fånga in flera.

Jag vill försöka få in alla som... Mina Facebook-kompisar är kanske inte med på noterna. Men jag vill... Läs den här boken, den är rolig. Den är jättekul och spännande.

Och så är det lite information om vad finns under jorden. Vad finns under Mount Shasta? Vad är... Vad kommer han som räddade min bror? Vad kommer han ifrån? Var finns det information?

Läs de andras böcker. Läs kollegernas böcker. För det är så många författare som jag har träffat som har sagt att jag läser inte böcker. Till och med de, till och med författare som skriver serieböcker, de läser inte böcker.

Det kanske tillhör den andliga branschen, jag vet inte. Att man inte läser böcker. Men man kan också gå in och lyssna på Ismael Perez. Lyssna på Mirakelpodden. Lyssna på...

Läs om tartarien. Läs om Nikola Tesla. Han gjorde ju en bil med en antenn utan drivmedel för 120 år sedan. Va? Det fanns ju redan då. Var nyfikna. Ja, så spännande.

Och stanna upp, tänker jag, och ta in från det här fältet. Det finns ju allting. Om varje människa, om alla blir medvetna och tar fram sina gåvor. Vilken värld! Beskrivs.

En författare, hon finns inte längre, men hon levde till hon blev... Jag tror hon blev 101 år, eller lite mer. Och hon skrev den sista boken när hon var 100 typ.

Det är Mariana Stjärna. Hon har skrivit om Agata. Och vad är det? Ja. Läs den här så får ni veta vad Agata är. Mariana Stjärna vet allt om Agata. Och hon har... Hennes böcker är bland det mest makalösa.

Wow! Och då måste jag ju berätta. Mariana Stjärna är från Ludvika. Jag har också bott i Ludvika när jag var liten. Hon kan säga att hon blev andligt uppvaknad när hon fick påhälsning från ett vattenfolk.

När hon låg med papiljotter i håret som tonåring i sängen och lä Vad skönt. Underbart. Ja, Sabina, det här har varit helt fantastiskt spännande, tycker jag. Gud, vad kul.

Ja, vilket underbart samtal. Det var otroligt. Och det är första gången vi ser varandra och pratar så här. Ja, precis. Men det är som du säger, jag känner så starkt att min styrka, det är liksom att känna in.

Jag känner att jag känner dig för att jag kopplar upp på det här, liksom, på dig. Det låter ju creepy, men det är så jag känner. Det blir så. Du känns som min vän.

Ja, men detsamma. Och det är inte många som jag idag accepterar som nya Facebook-kompisar, för jag har 68 gemensamma vänner. Jag menar, de vännerna känner jag knappt heller.

Jag vet knappt vilka de är till slut. Det börjar bli så stort, va? I och med att man har kontakt med bokförlag och sådär. Men när du sökte, jag tror det var du som sökte vänskap med mig, eller om det var jag som sökte.

Vi sökte, vi hittade varann och bara, henne ska jag ha. Det passade mig. Här har vi någonting som har vi någonting gemensamt om själarnas gemenskap. Ja, precis, för det var ju min privata Facebook.

Fast den är ju också, som du säger, den är ju öppen. Men jag känner också så här att det ändå, det är ändå viktigt. Ja, men alltså man känner ju att man resonerar med vissa människor mer än andra, kanske.

Ja, och vad vet man vad det beror på? Det kan ju vara så stort som man inte har någon aning om orsaken till det, liksom. Och det är jättehäftigt. Ja, men helt fantastiskt.

Alltså det här blir ju så tror jag spännande att lyssna på för lyssnarna. Ja, jag hoppas det. Och läsa mina böcker. Jag känner så här, jag har lite svårt att koppla av och läsa böcker eller lyssna, men ja, det här måste jag läsa.

Om man vill veta mer om det vi har pratat om angående det här, så får man mycket mer. Man tänker så här, ja, men nu har de avslöjat alltihopa, rakt ut. Nej, det har jag inte.

Det finns så mycket information i den här som ni, skulle börja prata om det, så reser sig håret på mitt huvud. För jag vet vad jag har skrivit i den. Nu kom jag på vad han hette han från Venus.

Valiant Thor. Googla på Valiant Thor, så får ni se. Han kom från Venus, bodde på Pentagon i typ ett och ett halvt år för att försöka rädda världen från det de höll på med då.

Var det Eisenhower? Ja, det var någon sån där. Jag kommer inte riktigt ihåg. Ni får reda på så mycket fakta som jag bakar in i en rolig, kärleksfull, spännande historia som bygger på sanna grejer.

Och sen är det också lite fake-grejer, för det var någon som sa, är allting sant? Nej, inspirerad av verkligheten. Allt är inte sant. Det är lite hitta på också.

Ja, men det är det som är underbart, tycker jag. Det är det som är roman. Ja, det är det som är roman. Ja, helt fantastiskt. Tusen tack, Sabina Hovve, för att du ville vara med i Mirakelpodden.

Jo, tack för att jag fick vara med. Det här var ju så spännande, så tiden bara försvann. Jag tänker, nu har vi pratat i 45 minuter. Nej, det har vi inte. Snart två timmar.

Precis, ja. Ja, men helt underbart. Gud, vad roligt. Tack snälla. Vi ses och hörs. Tusen tack, alla lyssnare. Ja, det gör vi. Tusen tack, alla lyssnare. Puss och kram.

Hej då. Vad gör som Rea Wegener på 60-talet? Så här gjorde de. Om du resonerar med Mirakelpodden, kom ihåg att följa och dela gärna med dina vänner, ja, och ovänner för all del, för att ge hopp och inspiration till att leva ett mer autentiskt liv.

Om du eller någon annan du känner har haft en nära dödenupplevelse eller annan stark livshändelse som har förändrat meningen med livet, så får du jättegärna höra av dig till mig. Länkar till mig och mina gäster finns i avsnittstexten. Tusen tack för att just du lyssnar på Mirakelpodden.

Vi hörs.