Lyktgubben

I folktron fanns det ett dödsväsen som kallades för lyktgubbe, skälagast, ägogast, irrbloss, gastbloss, lysare eller liknande. Denna typ av väsen visar sig ofta om mörka kvällar eller nätter som ett märkligt ljusfenomen, ett irrande ljus som påminner om en lykta som svävar fram och tillbaka, stundom långsamt, stundom med stor hastighet. Tanken är ofta att det är en död lantmätare som i livet mätt gränser fel och därför straffas i livet efter detta.

Han stiger upp ur sin grav nattetid, ofta föreställd med en lykta i en hand och i den andra en kedja eller en stång. Han söker sig under natten efter det ställe där han en gång mätt fel samtidigt som han kunde ge ifrån sig hemska rop. I det här avsnittet möter vi detta väsen.

Vi funderar på varför en särskild yrkesgrupp blivit utpekade på det här sättet, hur denna gast kunde beskrivas, om den alltid var farlig och mycket mera. Förvänta er ett fullmatat avsnitt om lyktgubbar lagom till att höstmörkret breder ut sig och nätterna blir längre och mörkare! Med oss i avsnittet har vi även Elin Pihl, Namnforskare och Forskningsarkivarie på Institutet för Språk och Folkminnen i Uppsala.