När förlåter modevärlden?

Du lyssnar på en podd från Acast. You've got social dialed in. Search is doing its thing. So why do your marketing results look the same as six months ago? That's because you're fishing in the same pond as everyone else.

Podcast listeners are a different audience entirely. More engaged, harder to reach through traditional channels, and ready to act when someone they trust makes a recommendation. We're Acast, and we put them right in front of you.

Browse thousands of the world's leading podcasts, book host reads, or run your own ads and track every conversion in real time. Same skills you already have, brand new results. Acast.

Acast.com slash advertise. Vi har ju med oss Female Engineering här i podden. Ett svenskt femtekvarmärke från Lindex. Otroligt stolta över detta, Emilia. Alltså när jag tänker tillbaka på tonårstiden, då minns man ju hur mycket plats och tid och energi mensen kunde ta.

Klokt. Alltså jag tänker så här skoldagar, idrotten i skolan, träning, övernattningar, när man skulle iväg någonstans. Alltså jag hade älskat att veta att det fanns fler alternativ då.

Ja, och jag menar vi har ju båda tonårstjejer idag. Man är ju lycklig över att de växer upp i en tid när Female Engineerings mens trosor finns. Det är alltså ett återanvändbart mensskydd som absorberar mensblod, hjälper till att förhindra läckage, kontrollerar lukt och leder bort fukt.

Och sen är det så smart för den kan användas i upp till tolv timmar. Sen när man har använt den så kan man skölja den i kallt vatten och tvätta i 40 grader. Och det här är verkligen ett tips till både kvinnor och tonåringar.

För mens trosan finns för tonåringar i 146-170 och för dam i extra small till 3XL. I fler modeller i olika färger. Ja, gå in på lindex.com nu och mensa kläddin höst.

Tack Lindex! Alltså vi är här, i samma studio. Är det inte klokt? Inte klokt, jag var liksom nära på att sätta på mig lurarna upp och ner. Alltså allt, livet. Jag glömde poddmaskinen.

Jag går här i pyjamasshorts. Ja, underbart. Och en väldigt snygg kofta. Kan du inte, du måste beskriva det här. Det här är ju det ultimata back to town-looken. Tack, jag är väldigt nöjd med hela min look faktiskt.

För att jag tycker ändå att vi har pratat om de här ljusblå kallingshortsen ganska länge. Jag kände så här, de älskar jag att plocka med mig hela vägen in i stan. Så nu blev det ljusblå sådana, det blev sneakers som jag också haft på mig.

När jag var lite mindre praktisk än när jag nu skulle springa ner till din studio här. Så hade jag liksom bara ett par vita läderslip in-tofflor och ett vitt ribbat linne och en beige kofta trötta. Ja, men det är så snyggt.

Selfie-fynd förresten. Är det sant? Jag sa just det, gud vilken snygg totem-kofta. Gammal kollektion från totem. Och den där knappen är så härlig tycker jag. Väldigt härligt.

Och har man liksom, apropå då att man är back i stan. Jag hade ju inte haft ett par ljusblårandiga bomullsshorts och typ en college-tröja. Det känns lite för nedressat även för en estmansbrutta.

Nej, men du hade verkligen också, den där korta kan ju bli som en chic kavaj någonstans. Fast lite mer avslappnad. Men det hade ju också kunnat haft en svart blazer till.

Absolut. Det är det som är så coolt med de här shortsen. Om det inte var 26 grader ute i stan. Gud, det är så härligt. Till och med jag känner bara att jag sätter här i ett lite mer tunt, silkigt vitt.

Ja, det är din look, Emilia. Det här är inte ett selfie-fynd, men det var ändå ett nettapotre-fynd för några år sedan. Från Gabriela Hearst, jag älskar det här sättet som är nästan lite så här Becky Byer.

Ja, men det är det jag älskar. Som en byxa och en sidenblus. Och egentligen är det här lite kanske för fint för dagen på ett sätt. För det är verkligen någonting jag kan gå på riktigt fin fest med i liksom glittriga sandaler och liksom massa härliga smycken.

Men jag älskar också att ha det här som jag har nu till ett par härliga små flipflops. Nämen, det var inget selfie-fynd. Det var absolut inte. Det här var faktiskt min födelsesentig mig själv.

Ursäkta, correction, en av dem. Små bara sa. Vill jag bara säga då att min kloka dotter när hon ser de här, hon bara, men mamma, varför måste du köpa just sådana liksom flipflops när du kan köpa svarta Havaianas?

Och vad är sådana? Ja, det är personligt. Jag får titta på dem. Gud, de är underbara. Men jag tycker när man är 50 så tycker jag att man förtjänar på sådana. Vadå, 45?

Tjänar inte jag dessa? Alltså de är så fina. Läder, en liten liksom, en centimeter bara upphöjd klack, så de är inte helt platta. Sjukt fina. Jag tänker liksom som en lyx-snygg flipflop.

Ja, och så ett litet guldmärke som man ska veta, att här kommer lyx. On du legs. Men grejen är att det som är så, jag älskar det med den här typen av liksom knasig sko ändå.

Att den kan ju vara i plast, men den kan också vara i läder. Eller hur? Men vet du vad? Den tycker jag så här, hade den varit i plast så hade jag varit team Elektra.

Ja. Nej, inte okej. Nej, gud, det håller jag med. Precis, men hon var ju mer så här, varför ens ha ett par sådana? Vilket jag förstår med ellet. Men det kanske man känner när man är 15.

Ja, men jag tänker också att hon tänker det just de skorna. Ja, lite kanske. Eftersom ni inte har samma storlek. Nej, där har du det. Jag har också en 15-årig hemma som har genomskådat man.

Har hon samma storlek som du? Alltså hon har lite mindre, så hon kan liksom ha mina gamla skor. Alltså du vet, när jag hade typ 39-40. Efter tre barn så livet så blir man ju lite större storlek.

Men så jag tänker att hennes kan också plattas ut lite. Men det är ändå lättare att klämma i sig ett par lite för stora än för små. Min mamma har ju 39, det har ju aldrig funkat för mig.

Nej, Mariana hade ändå på skolavslutningen, det var liksom bomullspads och en ullsula. Så kunde hon ha mina ballerinaskor. Ja, fint. Det funkade ändå. Det funkade ändå, gud.

Det är underbart att vara tillbaka i stan och jag älskar ditt vita set. Snyggt att styla med svarta, lyxiga 50-års-flipflops. Men vet du vad? Jag ska också säga så här.

Jag såg idag så många härliga kvinnor på stan som just hade Havaianas i stan. Och tänkte så här, träffade en urhärlig kvinna som hade en svart kjol, en härligt snygg vit skjorta, svarta Havaianas. Ascoolt.

Alltså det är bara perfekt. Så värt det. Verkligen. Jag håller med. De kräver ju liksom en liten snygg pedikyr, tycker jag. För att inte säga att man kommer ut så direkt från stranden.

Alltså det ska jag säga, att jag har varit hemma nu ett par dagar här och herregud vilken renovering jag har gjort. Ja, det är sunt. Alltså det var bra innan. Det var, jag som aldrig har liksom, du vet, nu har jag liksom gjort naglarna, fötterna, håret.

Det är så ytligt någonstans att man känner att det är så viktigt. Men när man sitter där ser man så här, tittar man sig själv i spegeln och så känner man, I'm back. Ja, ditt hår blev överraskande.

Det kan du ändå hålla med om. Jag hade kanske den absolut mest extrema utväxten jag någonsin haft i hela mitt liv. Nej, men jag tyckte den var cool i och för sig.

Den var liksom typ två decimeter. Ja, jag som ändå då har varit på en och skulle egentligen gått på min andra Veronica Maggio-konsert. Hon har ju liksom en utväxt to die for som är otroligt cool.

Så det kan ju också vara snyggt. Alltså vet du vad, jag är hundra procent för utväxt. Men det kräver också att man liksom bär upp det i stil. På Gå en skärgårdsväg där och där liksom och tittar.

Men är det Lidingö? Ja, där är Nacka och så kommer man till Oxudjupet. Otroligt spännande. Glider igenom de här Fredriksborgs fästning på varsin sida och liksom kanonhålen och så är det så härligt.

Och sen samma sak där då. Så äter man en jättegod middag i kvällssol, går och lägger sig, handlar kanske lite. Finns det lite olika restauranger då? Det finns olika restauranger.

Även där valde vi lite guldkant, den här härligaste. Tyckte vi att vi var värda och det var liksom urhärligt. Och sen just det liksom vakna och så bara tittar man ut genom fönstret och där är liksom Estlands kust.

Otroligt. Så härligt. Och sen älskar vi liksom historia och lite kultur. Så då kan man ju, antingen så kommer man fram då vid tiotiden och då kan man liksom bara vara där en dag och så åker man på färjan tillbaka sen.

Men då bodde vi istället en natt på hotell och det kan jag rekommendera att göra för så gjorde vi när vi åkte till Åbo också. Alltså för då får man ändå liksom två hela dagar där sen. Och sen åker man tillbaka.

Hade du varit i Estland tidigare? Nej. Och vi har ju familjehistoria därifrån, alltså pappas kusin, min farfars bror, farbror Erik var gift med en estniska. Så tant Lia har ju liksom funnits där med sitt förflutna och sina släkthistorier under hela vår uppväxt.

Så det har ju funnits väldigt nära och det är så nära. Och att då liksom känner jag så här, herregud, du och jag och vår generation, jag tror att vi har för dålig koll på den här delen av historien. Så kände i alla fall jag.

Nej men jag tänkte på den här när du skrev dina stories där också, att man har glömt bort hur tufft det har varit för det estniska folket. Ja, och alltså Emilia, 1991 blir de, när jag är tio, alltså då blir de fria från det här sovjetiska förtrycket. Det är liksom ändå, det är inte så länge sedan.

Det är inte klokt. Och så många som har flytt eller försökt själva i små båtar. Och man fick se, vi var på ett otroligt frihetsmuseum där det var berättelser där man får se de här små fiskebåtarna.

Och Ernst var lika tagen som mamma och jag att liksom bara, hur var det ens möjligt? Men de hade ju inget val. Och det var också en väldigt fin utställning om man ska dit då, som är permanentutställningen på det här frihetsmuseet.

Där fick bland annat då, fanns det en barndel parallellt, och då fick Ernst då prova att packa en väska på en minut. Ojd, wow. Vad tar du med dig? Så var det ju den liksom natten när de insåg, för Estland hade ju varit fritt.

Och vilket år pratar vi nu då? Nej, då pratar vi ju under andra världskriget. Ja, precis. Så Estland hade ju varit fritt sedan 1918. Och då fram till det hade det varit ockuperat av ryssarna.

Sen så blev det fritt och sen så kom ju då nazisterna under andra världskriget och ockuperade Estland. Och sen kom ju då Sovjet och ska liksom Ryssland och ska befria hela Europa. Men i Estland så visste man ju, jag menar, det var ju liksom...

De visste vad som väntade. Det var ju samma generation. De visste ju så här, det här är ingen befrielse. Så då var det ju liksom bara snabbt att packa väskan och försöka fly.

Och Ernst tog med sig detta, han pratade om detta sedan att Kjeld, mamma var liksom, nej du får inte plats så tar du ett gosdjur, tar du den här kläder, vad tar du i en liten väska under en minut? Och du vet kanske inte, kommer vi tillbaka om tre veckor, tre år, kommer vi aldrig tillbaka? Alla dessa familjöden, hur de kommer då till Gotland.

Och de som inte gjorde det som då kom till Sibirien, vilket vi också har de berättelserna i vår familj. Det har ju skrivits en del om det, liksom exempelvis en bok som heter På höga klackar i Sibirien, alltså de här familjerna som då sätts i boskapsvagnar och sen fraktas till Sibirien. Och aldrig kommit tillbaka.

Ja, många jobbade ju där då kanske i de här fruktansvärda slavlägren i princip. Du vet ju, vissa kanske kom tillbaka efter fem år, efter 15 år. Och som har då liksom familj som har kommit till Sverige.

Nej, det är så gripande historier, och åk dit, ser jag bara, eller läs på om detta. Ja, för jag lyssnade på Ebba Witt-Brattström sommarprat. Ja, vad bra att du säger det.

Som jag tyckte var jättefint och väldigt spännande, lite hur professor och författare. Och där berättar hon just om att när hon då för första gången ska besöka, återbesöka med sin mamma Estland, så känner hon sig som liksom den gödda grisen från liksom Norden som kommer att träffas med släktingar som är så undernärda, som liksom är saknat tänder, som har liksom haft ett sånt hårt, slitsamt liv. Och hennes mormor pratar hon med också, som då har flytt två krig.

Hon flydde både från Ukraina och från då Estland. Så att väldigt, väldigt fint skrivet. Ja, bra. Där får man också lite så här, där får man lite mer, som du säger, förståelse för historia.

Man blir, jag skämdes nästan för att jag kände att Gud, jag borde ha vetat mer om det här. Ja, men lite så. Och sen ska jag säga för de som är liksom stilintresserade, kultur, mat, härligt.

Gå runt i gamla stan, njuta av de liksom färgsprakande trähusen, små loppmarknader, området Kalamaja som är ett gammalt industriområde, lite som Reffen i Köpenhamn, som nu är liksom matmarknad. Ja, det finns mycket att se på och uppleva. Vart bär det av härnäst?

Vart är vi på väg? Precis. Nej, men vi får se. Jag tar gärna emot tips. Ernst är lite sugen på typ Warszawa. Ja, gud vad spännande. Ja, vi får se om man liksom kan få ihop någon bra resa.

Men sen så efter Estland... Blir färja också eller blir det tåg? Nej, men hallå, i valtider. Vilket parti är det som tycker att det ska bli bättre med bra nattåg, färjor och den typen av resande som ändå ju också är fantastiskt för att det är någonting annat än att flyga.

Nu säger jag inte att man inte ska flyga, för det gör jag ju jättemycket också. Men det blir en annan upplevelse. Det blir en annan upplevelse och mer sånt, säger vi.

Alltså någonting som jag har spanat på sedan jag kom tillbaka till stan är röda tröjor. Alltså det här är ingen nyhet för dig, Ebba, för att jag vet att du älskar, jag kan nog säga plural, dina röda tröjor. För det vore inte bara en där.

Nej. Men det är så kul att se när någonting som egentligen är så här, ganska självklart i en garderob, att helt plötsligt så är det liksom huvudkaraktären i en look. Att det är så här, det spelar ingen roll om du har ett par liksom superfina väskor eller whatever.

Det är inte det som är fokuset, utan det är hur du knyter din röda tröja. För det jag såg då som jag tyckte var spännande var att det var så varmt, att det var väldigt få röda tröjor som satt på, utan det var ju snarare liksom knutna som kors, tvärs över, lite så coolt. Eller runt midjan, fast då inte liksom halva halva, som sagt, det är liksom det som är looken.

Jag tänker, som jag har sett också, vår kompis Sofia Wallenstam, hon är ofta liksom helsvart och så har hon liksom en röd stickad tröja. Och så har hon liksom den över höften och så knyter hon över andra höften. Tycker jag är väldigt fint sätt att göra.

Men så det känns som den röda tröjan är liksom den it-plagget när det kommer till lite mer stickat. Ja, jag tänker också, jag har sett röda t-shirts. Jag tänker nu när jag sitter här i mina ljusblå shorts, alltså väldigt fint med liksom bara en Och även ATP Atelier med sin italienska flair möter skandinaviskt skick, minimalism.

Så den här kollektionen som alltså släpps, när är det Emilia? I september. Ja, precis. 3 september släpps den. Och när vi ändå snackar datum, alltså vi har ju en live med tretton.

20 september. Så kul. 20 september. Mark your calendars. Men jag är också spännande på att nu, apropå när vi snackade om den här East-West-baggen, så gör ju de faktiskt en sån lite bowlingväska, alltså med den här avlånga väskan, i ett samarbete.

Så det blir lite kul att se hur den kommer till sig. Ja, och en sak är säker, den kommer vara vattentät, tänker jag. Eller i alla fall waterproof på något vis. Kampanjbilderna ser i alla fall väldigt lovande ut.

Ja, du, en annan modersnackis, det är ju förstås Met-galans utställning 2027, som är tillägnad, Emilia, John Galliano. Roligt. John Galliano. Jag kan inte prata känner jag, herregud.

John Galliano är helt enkelt en annan ikon. Ja, verkligen. Utställningen heter John Galliano Horizons, och det är liksom en tribute. Man tillägnar då, liksom helt enkelt, en fantastisk utställning till hans 40-åriga karriär.

Alltså här har han ju liksom kreationer från sina år på John Galliano, Dior, Marela där han är idag. Alltså, wow. Och också coolt att det faktiskt är den tredje designen som får en sån här retrospektiv på The Met.

Alltså efter Yves Saint Laurent och Rei Kawakubo. Det är ändå tungt måste man säga. Ja, det är det. Och jag menar, det är ju förstås också svårt att prata om det här utan att prata om den stora snackisen som det har blivit.

Nämligen så här, kan man hylla och fira en designer och hans kreativa arv samtidigt som man liksom då, ja det vet vi ju inte än i och för sig, hur de kommer hantera det här med hans skandaler. De här mörka sidorna, hans liksom... Rasistiska uttalanden.

Ja, och hans tid där han ju blev liksom fullständigt cancelad i modevärlden. Där tror jag att Anna Wintour har haft ett finger med i spelet. Att liksom ändå få honom att komma tillbaka.

För när det här hände 2011, då han fick sparken från Dior efter att ha suttit på en restaurang i Paris och uttalat sig väldigt... Antisemitiskt. Jättefull, säkert hög på liksom diverse droger.

Men det är ingen ursäkt ändå utan det kom ju ut liksom fruktansvärda grejer. Så var han ju cancelad i ganska många år tills han då fick komma tillbaka till Mesamarcella. Och där var det liksom ganska tyst om honom.

Det var inte så att man liksom gick ut med buller och bong. Nu är han tillbaka, men Anna Wintour har ju stått vid hans sida hela tiden. Hon är ju en sån superkraft i modebranschen.

Så att han åkte till, han har ju säkert varit på diverse olika behandlingshem och han har ju bett om ursäkt för den här fruktansvärda skandalen som tusen gånger om. Men det är svårt ändå, jag håller med dig. Svårt att se mellan fingrarna.

Ja, alltså det... Jag tycker å andra sidan att det är svårt att liksom ta ställning i detta mer än att säga att, precis som du säger, naturligtvis är det liksom... Det var ju oförlåtligt och det var ju alla överens om.

Men det som blir intressant är ju så här, hur länge ska den här typen av skandaler, misstag, katastrofer liksom definiera en människa? För han var ju också, som du är inne på här, det var ju liksom tablettmissbruk, drogmissbruk. Han var ju liksom djupt nere på den mörkaste plats som människa.

Och han har ju då gjort allt i sin makt för att liksom då bättra sig. Och han dömdes ju hårt, som du är inne på där liksom. Och hur lång tid? Ja, 2011, 15 år. Hur lång tid ska det då ta att liksom förtjäna att få göra en comeback?

Och hur resonerar människor idag kring att så här, han har bett om ursäkt, han har gått behandling. Han har också då engagerat sig i judiska organisationer och träffat dem och så vidare. Men det som blir intressant det blir liksom hur de hanterar det här i utställningen.

Och just här person versus kreativt skapande. För det är en sån stor del ändå av hans resa. Alltså hans karriär. För det var... Jag tänker när man ser Christian Dior-utställningen som vi har pratat om tidigare i podden och sådär.

Det är ju en väldigt, liksom, där får man verkligen följa med honom till barndomshemmet och hela hans resa och hans ups and downs och så. Och det är där jag tycker att det blir spännande. Samma sak Alexander McQueen.

Alltså det blir ju spännande när man får följa med en... Ja, man vill ju ha människan. Ja, människan, precis. Absolut. Allt annat blir väldigt konstigt. Och så tänker man samtidigt då, eller jag tänker på Kate Moss.

När var det nu då? 2005. Jag minns det så väl för då var jag chefredaktör på Veckorevyn. Och då hade vi liksom fyra sidor om detta. Daily Mirror publicerade de här bilderna när man ju ser att hon använder kokain.

Och där förlorade hon ju liksom... Det var ju Chanel, H&M, Burberry. Alla stora kontrakt över en natt. Hon ber offentligt om ursäkt och är ju liksom tillbaka. Typ, vad är det?

Det är kanske ett eller två år senare och blir större än någonsin. Det är ju ändå intressant. Sen så är det ju någonting som då i och för sig... En viktig skillnad är väl att det drabbade ju henne.

Alltså det var ju hennes missbruk och användande av kokain. I John Gallianos fall så drabbade det ju förstås många, eller vad man ska säga. Det är liksom någonting annat ändå.

Och sen tänker man ju också på Karl Lagerfeld och hans uttalanden om tjocka, enligt honom. Om liksom vikt, stereotyper. Och där bojkottades ju han. Men det var ju också liksom i en annan tid lite grann.

Alltså John Galliano 2011 var ju precis... Filmades ju de här klippen och liksom pumpades ut. Det var ju väldigt tidigt när Instagram kom exempelvis. Hade man liksom idag, när saker blir virala, kunnat liksom...

En Karl Lagerfeld, hade han kunnat klara det? För där är ju liksom hans arv helt obefläckat av det. Och jag tänker hur viktigt det blir för de här enorma stora modehusen och modekonglomeraten.

Att hålla sina kreativa chefer i styr. Alltså det är därför jag tror att de har så benhårda kontrakt också. De får väldigt bra betalt för att sitta på de här modehusen och skapa.

Men det man ska veta när man ser modedokumentärer om allt från Alexander McQueen till... You name it, vem man än tittar liksom på. Så säger ju alla samma sak att det är så slitsamt.

Alltså det är så många kollektioner. Man sover inte en blund. Och samtidigt ska man liksom representera och vara ambassadör för ett jättestort modehus. Där det är så mycket regler.

Där det också är... Inte bara så här, du ska skapa det finaste och vackraste mest inspirerande. Utan du ska också generera försäljning. Ja, och gas. Precis, idag är det nog liksom...

Det har alltid varit viktigt att det ska vara fungerande och välmående finansiella modeföretag. Men idag är det ännu viktigare för det är en sån kamp idag om vem som får kunderna på de här stora husen. Så att ha en kreativ chef som psykiskt inte mår bra.

Och vi skulle kunna nämna liksom tio namn till här som har haft supersvårt och som har varit på rehab och annat. Som man kanske aldrig ens hört om eller läst om i pressen. Utan det är bara så det är.

Alexander McQueen var ju verkligen ett sånt exempel också. Han tog ju sårligt nog sitt liv på att han var så... Det var ett sånt mörker kring honom. Och där gick det inte att rädda.

Men jag vet ju också många andra som det spekuleras väldigt i modekretsar kring. Som har liksom fått sluta. Kanske startat något nytt men liksom där det verkligen hade kunnat gått ännu värre.

Ja, men också att det är liksom de lever då, som du säger. På gränsen och att det är liksom ett konstnärskap där det