Att vara en Pappa

Gästen är för gameshows, not your business. Workday is the enterprise AI platform for HR, finance and IT. With AI grounded in your context to get work done and done right.

It's a new workday. Losing weight can feel like a rollercoaster, full of ups, downs, and being thrown for loops. Like when someone brings donuts into the office, or your kids' dino nuggets start giving you that look again.

That's why there's Noom. They combine GLP-1s to quiet the food noise with healthy habits that help you keep it quiet, even if you get off the meds. Their program is designed to make weight loss a smooth ride, helping you understand what drives you, so you can build better habits to not just lose weight, but keep it off.

Noom. Lose for keeps. Get started at noom.com. Not all customers will clinically qualify for medications. Individual results may vary. 75% of women who seek menopause care don't receive it.

The lying awake at 3 a.m., wondering what's happening to your body, ends now. MIDI is virtual care built for women in perimenopause and menopause, with clinicians who specialize in women's health.

Plus, it's covered by most major insurances. Getting started is easy. You can book your first visit with a clinician right away. Midlife needs MIDI. Visit joinmidi.

com to book your first visit today. That's joinmidi.com. Insurance coverage varies. Check with your plan for coverage. Do you snore? Did somebody hand you a CPAP and did you quietly stop using it?

The mask that never quite seals, the hose tugging at you every time you roll over, a machine sitting abandoned in a closet. ExciteOSA works a different way. It treats a root cause instead of managing the noise.

And you use it while you're awake, 20 minutes a day, while the coffee brews, while you set your fantasy lineup. An FDA-cleared prescription device for primary snoring and mild obstructive sleep apnea. Then you go to bed like a person.

Nothing strapped on, nothing plugged in. In clinical studies, 90% of patients saw a reduction in snoring. No sleep study required. Prescribed online, shipped to your door.

ExciteOSA at springsleep.com slash sleep20. Code sleep20 for 20% off. ExciteOSA is an FDA-cleared prescription-only device for primary snoring and mild obstructive sleep apnea, not for everyone.

Individual results vary. Risks and benefits at springsleep.com. Hej somna. Välkommen till somna med Henrik. Din briserade Bengt. Din lilla ladugårdsdörr i natten.

Det är jag som är Henrik. Och det är du som är somna. Och det är som det är. Det som händer händer. Och just nu finns ingenting som vi kan göra åt det. Nu börjar vi.

Hej somna. Hej. Nu har vi väldigt trevligt här. Kolla jag har dukat upp en picknickduk här. Röd och vit rutig. När jag var liten så, eller när jag var liten, ja fast det var jag ju typ då.

När Harry var liten. När Harry var bebis. Så köpte jag en picknickfilt för jag tänkte När jag var ledig med henne och vi gjorde på Södermalm. Så tänkte jag att nu ska vi sitta i olika parker och på olika picknickfiltar.

Och hon ska sitta snällt på den här picknickfilten. Och titta på sin inspirerande fader som sitter och läser eller gör något annat. Och det ska vara fridfullt och mysigt och stillsamt.

Så jag köpte en blå och vit rutig picknickfilt. Lite tjockare liksom i hörten. Så att man skulle kunna sitta på lite knöggligare ytor i olika parker. Och då minns jag att jag gick till och med vid Erstaviken där.

Och la ut den där filten och satte Harry på den. Och tog fram min bok som säkert var tjock och ambitiös. Och Harry ville ju inte då höra öppna, stanna på filten.

Utan hon ville ju krypa omkring utanför filten. Vad är det där med avgränsade ytor som gör att vi känner oss så himla inspirerade av att uppsöka utanför? Det som är utanför.

Så jag hade ju allt på i världen. Jag hann ju inte läsa och sånt där. Överhuvudtaget så trodde jag ju att det där att vara pappa väldigt tidigt trodde jag ju att det skulle vara lugn och ro.

Jag undrar, undrar var jag fick det ifrån. Den där att det skulle vara stillsamt och harmoniskt. Den verkliga harmonin uppstod när jag insåg att det blir aldrig som jag har tänkt mig.

Vi hade en vagn som hon brukade somna i när vi var ute och gick med den. Men hon somnade alltid i upprätt, alltså i sittande position. Och sen när man skulle fälla ner sittdelen så vaknade hon alltid för det var lite ryckig och den knakade och brakade.

Det var inget hydrauliskt stillsamt nedsänkande till liggande läge utan det var ju en ryckig, häftig rörelse som man var tvungen att göra då. Och då vaknade hon ju jämt såklart. Samtidigt så sov hon inte särskilt länge när hon sov sittande.

Så det var ett dilemma där. Och en gång så hade jag bestämt mig då. Jag hade ju ofta den där idén om att jag skulle sitta och dricka kaffe och hon skulle sova i vagnen och vara så gullig och söt.

Och jag skulle sitta och läsa och dricka kaffe. Det var lite så jag hade föreställt mig att det skulle vara att vara hemmaledig med en spädbarn. Men det blev ju inte så.

Jag kommer ihåg en gång då jag hade bestämt mig för att jag skulle gå ner till ett fik som hette Nyfiken Gul som låg ner vid vattnet där. Dit brukade jag gå för de hade goda tonfiskmackor kommer jag ihåg. Och åt jag då och drack kaffe och läste på sommaren när det var utomhus och man kunde sitta ute och läsa.

Och så gick jag med henne ner och vi gick längs med grusvägarna längs med vattnet där. Och hon somnade. Och jag tänkte att nu fäller jag ner sittdelen. Och då vaknade hon ju såklart.

Och då minns jag det som att hon var otröstlig och var så besviken över att bli väckt. Och då minns jag att jag kände en sån besvikelse som nästan sakna motstycke i besvikelseskalan var den högst. Och jag tänkte nu skiter jag i det här.

Så jag lyfte upp henne och typ halvsprang hem. Och hon hade tappat en strumpa. Den låg någonstans på vägen. Och jag tänkte jag skiter i den där strumpan. Jag skiter i allt.

Vi går hem då så sätter vi oss här hemma och stirrar in i väggen. Jag var så fruktansvärt besviken. Och vi sprang förbi en bekant som sa hej Henrik. Och jag bara tittade jagat på henne och sprang hem och hälsade inte tillbaka.

Hon bara sprang hem. Och där någonstans så tänkte jag att så här kan vi inte ha det. Så här besviken kan jag inte bli när det inte blir som jag vill. Jag måste böja mig inför detta.

Jag måste böja mig såsom särdsfälten böjer sig för vinden tänkte jag. Så tänkte jag inte. Jag tänkte att det var en mycket mer snårig och aggressiv process. Men jag bestämde mig för att jag även efter inte skulle bestämma någonting.

Det skulle få bli som det blev. Och det är väl en generellt ganska välgörande inställning till livet skulle du inte säga somna. Det där att bara acceptera att det är som det är.

Alltså jag kunde ju fortfarande vakna på morgonen och känna att idag skulle det vara kul att gå till nyfiken gul. Och äta en tonfiskmacka och dricka kaffe och läsa en bok som hette Om människorna skapade ljud. Som jag försökte ta mig igenom som jag tyckte var väldigt intressant.

Jag har fortfarande inte tagit mig igenom den. Och så kunde vi göra oss i ordning för detta. Och sen kunde Harry vara på dagtumör och då var det bara ja men då gör vi så här.

Och då hade jag olika nöd lösningsgrejer. Om det är så att det inte blir någon lång utgång idag. Då har jag förberett så jag kan brygga kaffe hemma och så sitter vi på balkongen och har det mysigt istället.

Och sådana saker. Och när jag hade plan B och plan C och plan D grejer. Då blev det enklare. När jag var kanske 19-20 så såg jag en intervju med en manlig författare.

Jag har glömt bort vem det var. Han sa att det bästa han hade varit med om var när han var hemma med sin dotter som var bebis. Eller son, jag kommer inte ihåg. Sin bebis.

Och samtidigt skulle skriva sin nästa bok. Det var det bästa han hade varit med om. För det här barnet hade bara suttit i sin babysitter under skrivbordet och hållit i hans Och den tar var tid att lära sig förstå och acceptera.

Kanske särskilt tror jag om man inte har haft det här barnet inuti sin kropp i nio månader. Jag tycker ofta att man ställer de här båda upplevelserna mot varandra som om de vore som om de kunde mätas med samma måttstock. Då ska du bara veta hur det känns att ha haft barnet inuti sin kropp i nio månader, ungefär som om det vore samma typ av skala.

Det går ju egentligen inte att jämföra upplevelsen. Det är två olika approacher till samma sak. Föräldraskapet. Och för mig tog det tid innan jag förstod att det är det här som är föräldraskap.

Hon har aldrig varit särskilt imponerad över vad jag håller på med och sådär. Jag tänkte nog kanske att jag att när man får ett barn så kommer det här barnet att bara dyrka ens varenda fotsteg. Hon har alltid varit lite skeptisk och lite väldigt egen.

Och idag är jag så jag vill säga glad men det är ju ett alldeles för litet ord. Idag när jag är med henne och hon är 15 år nu. Så upplever jag det konstigaste du kan tänka dig somna.

Jag kan inte förstå vem bestämde det här? Hur blev det så här? Vad gjorde det här? Den här 15-åriga människan som plötsligt bara blivit ännu en vuxentänkande människa bland de andra i min värld.

Hur gick hon från att vara ett bylte som jag bar omkring på och som krävde all min tid till att vara en person som ställer krav på mig på ett helt annat sätt. Som suckar när hon tycker jag har fel. Som har drömmar och mål i livet där jag inte är alls inblandad.

Det är svårt. Det är svårt att ta in. Hur gick den här tiden? Vad hände? Förstår du? Vem satte sig ner och drog i reglagen som gjorde att det ena gav det andra som gav det tredje?

Och här är vi nu. Och det är väl den typen av jublihet som man långsamt växer in i tänker jag. Åtminstone jag. Det att jag är ju hennes på ett sätt som är större än ord.

Insikten av att jag är skyldig henne allt men hon är inte skyldig mig någonting. Det är den där omvända grejen mot hur man ser på parförhållanden eller vänskaper eller alla typer av parförhållanden. Det är att jag är skyldig henne allt men hon är inte skyldig mig ett endast litet dugg.

Det är verkligen att böja sig för vinden, så är det. Men jag tycker fortfarande att detta är svårt. Jag är ganska stivnackad i vinden. Jag vill inte vika mig. Jag vill inte böja mig.

Men jag tror att det enda jag är villig att böja mig inför på sant och riktigt det är ju henne. Nu har jag kommit till en fas i mitt liv där jag känner att det är viktigt för mig att vara en lycklig och autonom pappa till henne. Men jag vill inte vara en pappa som bara lever för henne, som bara finns till för henne.

Och som när hon inte är med mig så ska jag bara sitta still och vänta. Det är väl inte så stor risk att jag blir sån, men jag har det i mitt liv, i min närhet. Så har jag ju gamla föräldrar som Ja, så det händer inte så mycket mer än när barnen är där.

Och det har under många år skrämt mig, den bilden av mig själv som någon som jag måste åka och hälsa på pappa också för han blir så ensam, eller något. Så nu har det blivit något annat. I detta böjande man har ägnat sig åt så har böjandet nu blivit lite grann som Okej, så här då, det här kanske säger emot det jag sa i dittaligt tidigare, men det här att jag, om man tänker ett stort hjul som har rullat över ett världsfält.

Och nu har det hjulet rullat förbi men bilden av hjulet indikerar ju, ger ju bilden av Bilderna av hjulet ger ju att man associerar till att vara nedtryckt och det är ju någonting negativt. Jag ser mer och mer att det är negativt, men det är ju tufft att bli nedtryckt ibland, det är det ju. Och nu menar jag inte nedtryckt i någon avsiktlig mening utan jag menar nedtryckt som man blir av faktum som inte går att ändra på.

Nu är du pappa, det här är här, krävs av dig just nu. Det är ju att bli tillrättalagd om man ska serva mitt och ibland lite bryskt beroende på hur förberedd man är då. Och sen nu har det hjulet rullat iväg, rullat förbi mig och jag ska långsamt resa mig upp igen i någonting som är ganska obekant.

Jag har glömt lite hur det är att, för jag har inte fått tillbaka samma tillvaro som innan jag hade barn. Men min tillvaro har blivit liknande igen och kommer att bli mer och mer liknande. Och då har jag som målsättning av att jag vill vara en positiv kraft i hennes liv genom att vara det i mitt eget.

Jag vill växa, jag vill roa mig, jag vill prova, jag vill uppleva. Jag vill inte stagnera, jag vill inte stanna, jag vill inte frysa i rörelse. Jag vill inte förstelnas.

Det kanske inte är så stor risk för mig, jag vet inte, men jag har det, det är en ganska tydlig drivkraft. Jag är ganska rädd för att plötsligt har det gått tio år och jag har gått samma löpsträcka varje dag mellan soffan och sängen och ner på den lilla restaurangen i kvarteret och sen upp igen. Och varje gång som Harriet kommer och hälsar på mig så berättar jag samma saker.

Det skrämmer mig. Jag vet inte, det kanske är, på ett sätt kanske det är som när jag blev förälder. Det kanske också är ett hjul jag måste låta rulla över mig. Det är att alla skeden i livet finns och går inte att undfly.

Men jag vet inte, ibland kan jag tycka att det finns någonting väldigt vackert i att vägra också. Att vägra böja sig. Det här att böja sig för sitt barn. Det har jag svårt att hitta bevekelsegrund för att göra.

Jag kan nog tycka att man kan ägna sig åt det lite som en hobby. Men det tror jag är bra. Okej, får jag komma med föräldratips om du har ett litet barn nu, om det är ditt första barn.

Det kan finnas ett värde i då, tycker jag då, helt utan att ha tänkt efter innan. Det finns ett värde i att ägna sig åt små rebellakter i denna fullständiga närvaro som tarvas då. Eller som man tror behövs.

Jag tycker att det finns hos vissa föräldrar och hos mig också då, när det är bara nytt. En slags panikslagen känsla av att om jag släpper rodret här nu i en sekund så begår jag ett allvarligt misstag. Jag kan tycka att man skulle vara mer bekänt av att åtminstone på en mental nivå ha en lite större slapphänthet.

Ett exempel är ju när hon var bebis då och vi hade en lägenhet på Södermalm då. Det var innan vi flyttade till huset. Och jag var pappaledig. Och det var ju det som var orsaken till att vi köpte huset var att jag stod inte ut att vara pappa i stan till en bebis i stan.

För att det är trångt och det är fullt med andra. På ställen man går till med sin bebis så är det alltid en massa andra. Och det är allt tjockt med folk. Och jag tycker det är så jobbigt som är lite socialt känslig kanske.

Att stå och snacka eller inte snacka, ännu värre. Att stå och gunga sitt barn bredvid någon annan som pratar passivt aggressivt med en fast de säger det till sitt barn. För de inte vill prata rakt ut.

Då ska vi se om den här flickan kanske snart är klar med gungan. Fast de pratar med mig då. Det är så mycket som jag hakade upp mig på. Och att man måste packa som inför en fjällsemester varenda gång man ska gå ut för att Ja.

När man är ute då är man ute liksom. Då måste man ha med sig allt. Det blir skillnad när vi flyttar till huset och har en trädgård. Det är bara att gå ut i den. Gå in och hämta bananer eller ostkrokar.

Vad heter de här majskrokarna? Eller blöjor om det behövdes. I alla fall under vi var hemma så hade jag precis skaffat Netflix. Jag vet inte hur länge det hade funnits då som en streamingtjänst.

Men då fanns serien How I Met Your Mother där. Och jag hade inte sett den så jag plöjde den serien. Med Harriet sovande på mitt bröst. Och då varenda gång hon vaknade till då stängde jag av How I Met Your Mother.

Och liksom hade någon bild av att jag skulle vara med henne Sida och utför avslappnande njutningsfulla sysslor samtidigt. äter. Titta på någonting. Spela ett spel.

Gör någonting. Och Harriet var en bebis. Hon behövde ingenting mer än mat och värme och närhet. Hon behövde inga spirituella böcker. Roliga utvecklingar i tid och rum.

Eller frågan om hur hon mådde och så. Så jag önskar att jag hade struntat i att hon vaknade till lite grann. Och så länge hon inte grät och ville ha någonting fortsatte titta på How I Met Your Mother, för då hade jag haft en njutningsfull stund.

Istället blev det ganska upprigt och nervöst. Men jag trodde att det var fel att vära att prioritera sig själv också. Jag trodde att det var fel. För att på när hon var nykommen hem från BB så satt jag med henne i famnen och så gick jag in på Facebook och så skrev jag en dikt om hur det kändes att sitta där med henne i famnen.

Och då var det flera som skrev att jag var en idiot som satt och höll på med Facebook när jag nyss hade blivit pappa. Släppte det digitala. Fatta du inte att du ska passa på nu och sådär.

Och då skämdes jag. Och så kände jag att jag hade gjort fel. Och den där känslan av att göra fel, att vara fel, och att därigenom skada sitt barn på olika sätt. Oklart på vilket sätt.

Den hängde kvar. Och den hänger kvar. Jag kan fortfarande och det här är ju inte klokt egentligen. Hon kan vara helt, alltså nu då, när hon är femton. Hon kan vara helt i sin egen värld och gå runt i sitt flow.

Och jag Hon går förbi mig kanske. Jag kanske sitter i soffan och kollar på tv igen. How I Met Your Mother. Nej men något annat. Scap. Enligt någon typ av strängt överjag.

Om jag åtminstone tittade på det, inte vill jag. Vad heter han? Ryssen som gjorde film i Sverige. Tarkowski. Det har varit skillnad om jag menar. Nej, men kan vi titta på Big Bang Theory eller något?

Eller något. Och så går hon bara förbi mig. Hon är helt i sitt flow. Jag känner sån skuldkänslor över att jag bara sitter där och njuter. Hon är inte, hon behöver inte mig alls.

Och då måste jag ändå stänga av tvn när hon går förbi. Fråga henne hur det är eller något. Eller komma med någon inspirerande berättelse som jag tänker ska bara få henne att förstå att jag finns här för henne varje givet ögonblick.

Samtidigt som jag vet ju att det är ju inte så här. Det är klart att hon måste reda ut. Och det här med att jag ska lära henne att hon måste reda ut saker själv, utan det handlar ju om att man måste visa att jag tror att det här fixar ju hon.

Och det gör hon ju varje gång. Och så kommer hon att berätta någonting. Vad hon ska ha, vad hon har hittat på, vad hon ska göra. Men det är några minuter där när man känner att nu gör jag bort mig.

Nu är jag en riktigt dålig förälder. Som bara sitter och tittar på tv eller scrollar mobilen eller jobbar. Sitter och svarar på kommentarer i sociala medier. Jag jobbar, säger jag, men det ser ju ut som att jag bara sitter och slöar.

Jag hade kompisar då när Harriet var nyfödd som hade flera barn, många barn. Jag var hemma hos dem. Deras yngsta barn var lika gammalt som Harriet. Eller är ju lika gammalt som Harriet.

Och jag slogs av hur avslappnat de hade den här lilla bebisen som var sist i skaran. Jag tror att de hade fyra innan eller tre innan. Och jag blev så avundsjuk. För jag tänkte att den här ungen vet man ju ingenting om någons framtid, men den här ungen kommer växa upp med en känsla av att det är lugnt.

Det löser sig liksom. Är inte det mer att vara vuxen liksom? Det där att springa omkring och vara rädd och nervös för att ens barn ska åka illa ut eller mera amorf, att man på sikt ska vara en dålig förälder som skapar dåliga vanor eller någonting genom små, små triviala saker.

Som till exempel hur barnet sitter i stolen eller om barnet är vänt till eller från världen när den sitter i vagnen eller sådana saker. Jag undrar om inte det tvärtom så att det skapar en massa en massa oro. En implicit undermedveten oro som föräldragenerationen långsamt lägger på sitt barn, eller jag vet inte.

Jag kanske är precis likadan nu att jag syr in stora faror i saker som är triviala. Kanske spelar ingen roll vad vi gör. Det som det är, det som händer händer. Jag om jag fick gå tillbaka i tiden och bli småbarnsförälder igen så skulle jag vara mycket mer det är så här, jag skulle vara snällare mot mig själv.

Jag skulle förstå att att vara en bra förälder att vara en bra, jag behöver inte ens säga förälder. Att vara en bra vuxen i närvaron av ett barn är till syvende och sist att utgöra den trygga ramen. Inte att gå in och detaljstyra världen.

Inte att bara köpa leksaker gjorda av eller bara ha färger som berättar det här och det här. Utan att finnas där. Pappa hittar jag enklast vid köksbänken med en kopp kaffe och sin telefon.

När jag kommer och frågar honom om någonting så lyssnar han alltid på mig och hjälper mig om han kan. Om han inte kan hjälpa mig så svarar han alltid. Han drar sig inte undan, han stänger mig inte ute.

Han finns där när jag behöver honom. Lite sån önskar jag att jag hade varit tidigare. Det är så dags nu liksom. När hon är stor och håller på att experimentera med det här.

Men samtidigt så kanske jag är lite sträng mot mig själv för att jag tror också att jag alltid har varit en förälder som det är egentligen ganska fånigt att hålla på och analysera sitt eget föräldraskap. Det har jag ju faktiskt ingen aning om. Min pappa brukade fråga mig när jag var liten så brukade han fråga Tycker du att jag har varit en bra pappa?

brukade han fråga. Så konstig fråga att ställa till ett barn. För jag vet ju inte liksom hur ska jag kunna veta det. Jag kommer ihåg att jag tänkte när jag var liten Älskar jag mina föräldrar?

Och att det var så otäckt för jag kunde inte känna något svar där. Det är svårt med ens föräldrar för att de har ju alltid funnits. Och som är ju där ungefär som himlen är där.

Älskar du himlen? Det är väldigt sällan som man bara slås av kärlek till himlen. Förstår du vad jag menar? Det är väldigt sällan som man bara blir helt tagen av kärlek till väggarna i sitt hus.

Men om de försvann så skulle det ju vara förödande. Men just den där dilemman för de som liten för jag trodde ju att det betydde att jag inte älskade mina föräldrar och att det var någonting fundamentalt fel på mig. Att jag inte kunde hitta den där känslan av djup kärlek.

Men djup kärlek kommer ju liksom av att man är medveten om ett alternativ. Vad glad jag är att du finns, liksom. Och Därför är det ju jättekonstigt fråga att ställa till sitt barn.

Tycker du att jag har varit en bra pappa? Jag minns att jag försökte svara på den och jag minns att jag sa ja. Det tycker jag att du har varit. Kanske jag var tolv eller något när jag fick den frågan första gången.

Han har frågat i omgångar. Egentligen tycker jag bara att man kan väl fråga Tycker du att jag har varit en pappa? Det kan man ju som barn svara på. För det är ju en ganska enkel fråga att svara på.

Antingen så har han ju inte det eller så har han det. Och skillnaden är ju enorm. Ingmar Bergman berättar ju lite stolt nästan om hur dålig pappa han har varit. Det där tycker jag är Ursäkta uttrycket, men ganska vidrigt faktiskt.

Det där hos en viss generation manliga konstnärer eller manliga framgångsrika personer som nästan har gjort det till någonting vackert eller någonting, inte vackert, men ädelt, nobelt att tortera sig själva genom att beskriva sig själva som vidriga föräldrar. Att säga Det var tur att hon hade en mamma för att jag var en värdelös förälder och sedan gå vidare ut och bli ryggdunkad liksom. Och vad är det egentligen man visar upp?

Jag vet inte. Det är inte så att jag säger att man måste vara en bra förälder. Jag vet inte. Man är väl vad man är, liksom. Och att man kan ju mycket väl konstatera att man har varit en dålig Mycket på honom och så, i förhållande till hur jag själv är som förälder.

Jag tänker också mycket på min farfar. Min farfar, apropå autonom och sin egen lycka, som med, så var ju farfar verkligen det. Han försvann ju ur pappas liv när pappa var liten, liten.

Nu när jag har blivit äldre så tänker jag mer och mer på det som, det var lätt som ung att tänka att han var ett svin, min farfar, som bara drog, liksom. Han träffade ju någon annan och det blev skilsmässa och ond, vad säger man, onda känslor, arga känslor. Men det är också tiden.

På den tiden som pappa så blev man ju liksom av med sitt barn. Du var, det var inte din uppgift att vara kvar och fostra barnet liksom, utan du skulle ju vidare och förekommande fall skaffa nya barn och en ny familj. Så att på det sättet kanske det inte var så enkelt för farfar att finnas kvar i min pappas liv.

Hela samhällets konventionerna sa att det ska han ju inte vara. Jag tycker mig ana i hans dagbok att han sörjer sin son de få gånger han skriver om det, det är väldigt sällan. Men de gånger han nämner pappa så skriver han om det som en sorglighet.

Men han var väl en, pappa har ju beskrivit honom som en egoist liksom genom hela mitt liv. Och sen farfar, han var ju personen som om jag hade, om han hade varit min pappa och jag hade ringt honom så hade han varit, ja nu är jag i Kinnekulle och säljer en symaskin och nu är jag där och där, nu ska jag spela med de här, det här bandet och nu ska jag, han hade saker för sig liksom. Så där liknar ju jag och farfar.

Jag har saker för mig. Om min dotter ringer mig så är jag på olika ställen och gör olika saker. Men jag liknar också min pappa, för min pappa han har ju varit väldigt fast, inte fast men vad säger man, han har varit på plats så att säga.

Men min pappa fick sex barn, min farfar fick ett. Det är skillnad. Och jag har fått ett, precis som min farfar. I mina finaste stunder tänker jag att jag har fått det bra från både farfar och pappa.

För min pappa han hoppade ju aldrig av liksom. Han har ju funnits där hela tiden, även om han har inte chefat liksom. Utan det har ju mamma gjort. Men han har varit, han har aldrig övergett oss så kan man säga.

Och det gjorde ju farfar. Pappa alltså. Och i mina bra stunder tänker jag att jag har fått båda dera. Jag har fått en äventyrslust som inte kan stävjas av mitt ansvar som förälder.

Jag har fått en liten rebell i mig som gärna vill gå emot det som måste till. Ett visst trots i mig. Och sen så har jag också fått det som min pappa har gett mig då.

Det vill säga en djup känsla för vad man är skyldig sitt barn liksom. Och för min egen del, det här kan jag inte svara för om det också är så för pappa eller farfar. Vett och sans nog att förstå att den här relationen är den viktigaste i mitt liv.

Den jag har till mitt barn. Om farfar förstod det, då är ju hans öde riktigt tragiskt. Och det delar han ju med säkert hundratusen män i hans generation då. Därför att de försvann ju från familjerna.

Papporna försvann ju. Om det skulle hända mig, om jag skulle ha blivit förälder på 40-talet så skulle jag ju bli djupt olycklig. Jag tror att jag skulle gå in i missbruk eller något.

Jag vet inte, ibland tänker jag att det är det som skulle ske om jag blev så. Men man skilde sig ju inte då. Jag vet inte hur det gick till när farmor och farfar skilde sig.

Jag vet att han hade ihop det med en tjej bakom ryggen på farmor. Var det det som gjorde, blev det kom det fram då? Det berättas inte någonstans. De grälade mycket, hon antydde.

Det antyddes också att min farfar hade frihetstörst som inte funkade ihop med att vara och ha barn. De fick barn sent, de var över 40 båda två. Jag tror kanske också att farmor också hade den där frihetstörsten.

Men hon var bunden mer av omständigheter. Hon gick in och ut ur olika mörka perioder. Han var en fågel i en bur, farfar tror. Det gick liksom inte att hålla honom instängd.

Han var liksom... Jag vet ju inte som sagt, jag har ju bara hans dagbok. Jag har några brev som jag har fått av pappa som farmor skrev till farfar när hon låg på ett vilohem i Tranås.

30-tal är det, det är innan pappa föds. Hon skriver på flera ställen att hon är så rädd att han ska tröttna på henne. För hon är så mörk och känslosam. Och han vill bara åka runt med sin motorcykel och spela musik med sina grabbar och ha det bra.

Hon är lite svartsjuk också, hoppas du inte träffar någon annan. Sen är hon också lite arg på honom för att han har varit och hälsat på henne. Och då har han blivit sur för att hon inte släpper in honom i logementet på natten.

Han vill väl in och väsnas då? Men det vill inte hon för det är ju andra där inne. Man får inte, jag vet inte vad. Hon skriver, du får inte bli ond på mig. Eller något för att jag inte släppte in dig eller något sånt där.

Han verkar vara väldigt luststyrd. Och där liknar jag honom också. Han hade väl blivit galen om han hade velat gå ner till nyfiken gul och dricka kaffe och äta tonfiskmacka.

Och min pappa Sölve hade börjat gråta och skrika. Då hade väl farfar blivit lika arg som jag. Besviken över att det inte blev som man hade tänkt sig. Och där är min pappa någon slags motsats.

Jag har aldrig upplevt i honom, åtminstone inte som han visar, besviken över att det inte blev som man hade tänkt sig. Överhuvudtaget känslor av besvikelse och sånt där har jag aldrig sett hos honom. Jo, en gång när vi hade kraschat med bilen och vi hade överlevt allihop med en hårsmån.

Och så hade han lovat att som tröst på kvällen där allting var utrett och bilen hade körts till skroten och allting sånt. Och han var helt chockad och vi också. Och då sa han, då hade han sagt att vi skulle få glass på kvällen.

Som tröst då för att vi nästan hade dött. Och så glömde han köpa glass för han hade andra grejer i huvudet liksom. Som man kan tänka att han hade. Och efter att ha kört en bil full med barn rätt upp i en snövall och hamnat på taket och hela bilen blev mos.

Då minns jag att han grät. Och så sa han, då sa jag, det gör inget för det hade ju varit gott med glass. Så sa han och grät. Det är nog typ den enda gången jag minns att jag har sett honom besviken.

Medan jag kan tänka mig att Harry har sett min besvikelse och frustration hundratals gånger under sitt liv. Ironiskt nog så har jag drag av min farfar fast jag aldrig har träffat honom. Eller en gång, två gånger.

Första gången minns jag inte. Då var jag bara liten bebis. Och andra gången minns jag det. Och det var då han sa det där att jag tycker ju inte om barn. Som en försvarsgrej har jag förstått i efterhand att han sa det så.

Han tycker ju inte om barn så det är därför han har varit en dålig farfar och en dålig pappa. Men så skickade pappa ett tidningsurklipp med honom. Med farfar till mig.

För han var ju lite lokalkändis, farfar. Han hade antikvariat och var gammal dansbandsmusiker och allt sånt. Och då var det en intervju med honom där det stod att sonen Sölve har flyttat till Dalarna.

Så därför går i tid och otid hans bil upp till Dalarna och hälsar på alla sina barnbarn. Och det har han ju då sagt till journalisten. Lite som en fjäder i hatten att han har en sonbo i Dalarna och han har massa barn och jag åker ofta upp och hälsar på dem.

Det var en ren lögn då. Han ljög. Och varför ljög han? Varför skrev han att... Varför sa han att han hälsar på oss när han aldrig gör det? Varför nämnde han sin son när han aldrig har hört av sig till honom?

Det är det här som indikerar, tycker jag för mig, att det finns en sorg där. En sorg över att det blev som det blev. Och den andra lögnen, det är att på bilden i den här artikeln så står min far Cancer is on the rise.

It's the second deadliest cancer and the number one cancer killer of people under 50 in the U.S., yet it remains one of the most preventable cancers. If you're 45 or older and at average risk, it's time to talk about screening.

Cologuard Plus is a non-invasive at-home collection kit that requires no prep, can be completed in about 15 minutes, and is 95% effective. If you've been putting it off, you're not alone, but timely screening matters. Let's talk about what isn't talked about.

Talk to your provider or request Cologuard Plus online. Rx only.