Spelet

Hello, this is Chris Winterbauer from What Went Wrong. CCM and Criterion joined forces for the plot thickens Stanley. This season's podcast traces Stanley Kubrick's journey from a curious Bronx teenager first inspired by a camera gifted to him by his father to a revolutionary filmmaker who rewrote the rules.

Featuring a never-before-heard audio interview with Kubrick himself, go behind the camera with some of Kubrick's closest friends and collaborators to examine his legacy, including Katarina Kubrick, Steven Spielberg, Sofia Coppola, Matthew Modine, and many more. Available starting now, wherever you get your podcasts. This is Hannah Berner from Giggly Squad.

O-Pill is the first over-the-counter daily birth control pill available in the U.S. Let's be real, getting a birth control prescription is not always easy and it's so much admin.

In fact, about a third of women face barriers to access prescription birth control between scheduling appointments, missing work, class, or just trying to exist. It's a lot, but now O-Pill is putting birth control in our control. O-Pill is a daily birth control that's FDA-approved, full prescription strength, and estrogen-free, and 98% effective when used as directed.

Grab it online or at most major retailers, no prescription or doctor's appointment needed. So if you're thinking about birth control, check out O-Pill to see if it's right for you. Use code GIGGLY for 25% off your first month of O-Pill at O-P-I-L-L.

com. That's code GIGGLY at O-P-I-L-L.com. Birth control in your control. We love to see it. Är det någonting bättre än att ditt team bringar hem en W? Hur om en personal W för din hälsa?

Om du är 45 år eller äldre och är i genomsnitt är det dags att screena för tjockdarmscancer, nu det nummer 1 cancerkiller av människor under 50 i USA. Det är lätt att förlora när screening känns som en besvär, men Cologuard Plus gör det enkelt. Det är inte invasivt, behöver inget förberedelse, kan göras hemma på 15 minuter och är 95% effektivt.

Prata med ditt hälsovård eller begär Cologuard Plus online. Rx only. Hej, välkommen till Somna med Henrik. Ditt gnetiga galoneri. Din vattniga viskare i natten. Det är jag som är Henrik.

Och det är du som är somna. Och det är som det är. Det som händer händer. Och just nu finns ingenting som vi kan göra åt det. Nu börjar vi. Hej somna. Nämen hej.

Ligger du där, lite som den där hunden som jag hittade när jag var på fest på scenskolan. Och kände mig utanför och det här jag berättat till leda. Men jag brukar berätta det för Harriet ibland.

Och den talar till henne. Jag vet inte riktigt varför, men det är ju någonting med gulliga hundar också förstås. Men jag träffade ju ingenting då, på den tiden. Och det gjorde att jag automatiskt hamnade väldigt utanför på alla fester.

För det var ju om uttrycket ursäktas mig, superi av högsta rang. Åtminstone de första veckorna där när alla skulle lära känna varandra. Det var ju bara fester som jag minns det.

Och då kände jag mig väldigt utanför då. De första veckorna. Och sen, och då var jag på många fester där jag mest gick omkring. Och då fördjupar man sig i detaljer.

Man rymmer in i små mikrouniversum. Och veta de här tillfällena då så hittar jag då, alla hade slängt sina jackor i en lägenhet någonstans i Göteborg. Och där hade alla slängt sina jackor i en hög i hallen.

Och jag kommer inte ihåg hos vem vi var. Och när den här högen rörde sig då lyfte jag lite på några plagg och då låg det en liten hund där under. Den hade liksom gömt sig där för det var så mycket, det var så stökigt.

Och jag kände att, men här ligger ju du liksom. Du och jag, vi är ju i samma här. Två stycken undantag. Och nu tänkte jag att du var det, Somna. Nu tänkte jag att du var den här hunden som låg under de där jackorna.

De tobaks-cigarettröksluktande jackorna. Allting som jag minns det från den scenskoletiden, precis allting luktade tobaksrök. Varenda plagg liksom, för alla rökte hela tiden.

Jag överdriver tror jag. Kanske att jag överdriver litegrann. Men jag förstod aldrig riktigt spelreglerna. Jag har svårt att hitta en jämförelse i mitt liv idag.

För nu upplever jag att jag ju verkligen, och det är ju någonting sorgligt i sig. Jag upplever att jag verkligen kan spelreglerna nu. I det sociala, även om jag inte alltid skriver under på dem.

Jag kan känna mig dränerad av dem och trött av dem och så. Men jag känner mig inte längre som att jag står inför någonting fullständigt främmande. Och det är lite sorgligt ju.

Men det är, när jag började scenskolan så var det en sån grej. Det var nog sista gången i mitt liv som det var så. Då var det flera olika världar som jag stiftade bekantskap med som var helt okända för mig.

Det var teaterscenskolan och skådespelarvärlden i Göteborg. Men också där jag bodde på ett kloster ute i Jonsered. Och där var det ungdomar i min ålder som hängde där.

Som var uppvuxna i kyrkan och med de här munkarna som bodde där ute. Och de hade också en egen speciell jargong. Det var mycket sport. De var väldigt intresserade av innebandy.

Innebandy var på något vis the shit. Och en av bröderna som hette Stefan, han sa alltid till mig på göteborgska, nu får inte jag härma dialekter här, men du får tänka att det är på göteborgska då. Ska du inte komma hit lite tidigare nästa gång och hänga med mig och ungdomarna till innebandyhallen?

Typ, något sånt där. Jag sa alltid nej. Men de här ungdomarna i alla fall, de pratade med varann på ett sätt som jag inte förstod. Och de skakade hand med varann.

Det minns jag att det var också udda för mig. Det var då jag lärde mig att skaka hand. Nej, vet du vad? Sen har jag faktiskt vid ett senare tillfälle stiftat bekantskap med en värld som var främmande för mig.

Som kändes som att jag inte begrep koderna. Och det var när jag flyttade till Stockholm och så hade jag bott här i kanske 2 år. Och då blev jag ihop med en tjej som hade rikaste familj.

Och när jag träffade hennes familj, det var väl vad man skulle kunna kalla för överklass då. Och det var ju väldigt fascinerande för mig. Otroligt exotiskt. Deras obegripliga familjetraditioner.

Jag vill inte outa dem. För det känns kanske som att de ändå är privata i all sin märklighet. Men det är liksom decenniegamla traditioner som hålls fast vid. Med en envishet som inte finns där jag kommer ifrån.

I det skiktet av samhället som jag kommer ifrån. Och det är väldigt exotiskt och lite romantiskt tyckte jag också. Jag kände ju att jag hade tagit ett kliv in i en fin men fullständigt obegriplig värld.

Det är ju så med tajta familjer överhuvudtaget. Men kanske att det ändå är någonting med överklassen. Där kan man ju kanske fördjupa sig vid ett annat tillfälle.

Men i den gamla versionen av Saltkråkan så har ju familjen en tradition innan de ska äta. Att de lyfter bordet och säger de. Och så säger de burrbom så släpper de ner bordet.

Och den här tjejsfamiljen, de hade inte så. Det var ingen sån burrbom. Men det var andra liknande grejer. Och speciella glas och sånt där som skulle tas fram vid mycket specifika tillfällen.

Och reminiscenser av gamla hundar som dog på 40-talet och sånt liksom. Alltså en väldig... Ja, jag ska inte gå längre in i det. Idag ska jag faktiskt prata om re-obegripliga regler.

Ding dong. Ja, kom in. Oj, här kommer en riktigt gammal man. Tyst Henrik. Sitt still och tyst. Jag heter Rutger. Tyst Henrik. Sa du tyst Henrik eller tyst? Jag sa tyst.

Jag heter Robert Tyst. Och jag är 81 år gammal. Och tyst om du undrar. Så säger man inte tyst som jag säger tyst. Utan det andra F1 i tyst är stumt. Så egentligen ska man säga det som tyst, men det uttalas tyst.

Fast det ska inte uttalas så, utan det uttalas tyst. Fast med ett F. Förlåt somna. Jag är ju allergisk mot de här dåligt, jätteallergisk, och ja, och sen är det kaputt då.

Det är ju otur menar jag, om man är allergisk mot dödliga sjukdomar. Jag är ju allergisk mot dödliga sjukdomar, faktiskt. Eller jag tror det i alla fall. Och därför försöker jag undvika att dra på mig en sån.

Jag har försökt undvika det i ett gäng år nu faktiskt. Och mitt liv har varit en lång, lång dans på rosor. Allvarligt talat, det är jag helt... Förlåt, nu ursäktar jag mig på något slags travesti på Tjechovs om tobaksrökens skadlighet, eller något sånt där heter det.

Då säger han, i någonting i stil med, jag är 70 många år gammal och mitt liv har varit en dans på rosor, och allvarligt talat åt helvete med hela skiten, eller något sånt där. Och jag försökte mig på någon sån flört med Tjechov, men jag lät bli, eller jag lyckades inte bli, jag lyckades inte bli. Eller jag ursäktade mig, men okej, men jag sätter mig nu då.

Ja, visst, förlåt. Vad hette du nu då? Tift, Rutger Tift? Berätta nu, hur har resan varit? Det brukar man väl fråga gamla människor som har rest länge, för de var 80-årsåldern va?

Ja, det stämmer. Jo tack, resan gick bra. Nu ska jag redogöra exakt för hur vi gjorde och vad som hände. Det var tre bussbyten och sen gick jag lite grann och då var det ingen trottoar och det var väldigt jobbigt då.

Chauffören på den andra bussen körde om en cyklist och då kallade cyklisten sin cykel för bitch. Det var jättekonstig adresshenry, väldigt svårt, men man ska säga att den trotsar allt förnuft. Äventyrsvargen, man googlar och letar och söker och man hittar ingen adress.

Det tycker jag känns ogint, Henrik, att du inte har satt ut en adress. Vet du, Rutger, att jag faktiskt har funderat i mina vildare år när jag var villig att skylta mer med allt möjligt kring min gestalt så ville jag lägga till äventyrsvargens location på en karta, alltså på typ Google Maps eller att man lade till den som en taggvänlig plats i sociala medier och så. En location i sociala medier.

Men jag lät bli det och det var väl kanske jättebra, för jag får ganska många meddelanden som ställer sig frågan, var är äventyrsvargen och man får komma och titta. Och då känns det ju så himla tråkigt att säga nej, det vill jag inte. Men det stämmer ju då.

Det har jag ju inte socialt kraft och mord att ställa mig och säga titta in här. Plus att det är inte så märkvärdigt om man nu ska vara helt ärlig. För du ser ju själv här.

Det är ju bara en plåtcontainer. Det är fin inuti, men utvändigt så ser han ju inte ut som någonting. Det ser ut som någonting man ställer på en byggarbetsplats.

Så det är ju inte romantiska Rosen Gillanger och sagportal, med enhörningar som galopperar och borrar in sina horn i en plåtchassi. Utan det är en väldigt modern plats för att använda uttrycket på ett sätt som jag inte vet om det är okej. Okej, berätta om ditt liv, Rutger.

Ja, fram till pensionen så var jag registrator i kommun. Jag vägrar säga vilken kommun. Men jag jobbade 40 år med handlingar som kom in och jag älskade det jobbet.

För att allt som kom in skulle få ett nummer. Och så fort någonting har fått ett nummer så finns det. Allting som inte har ett nummer har aldrig hänt. Finns inte.

Har du inget nummer finns du inte. Och den ordningen tilltalar mig väldigt mycket. Ordning är glädje. Ordning är eufori som har lagt sig lite i efterdyningarna. Och det är det vackraste som finns, som den gamla textraden ljuder.

Ordning är vilande vågor som är... Det finns en stilla frid i ordningen. Nu vill jag bara påpeka här, Henrik, när jag fortsätter här. Det här är inte någon vanlig intervju.

För jag vill att du ska förstå att jag tar det här på högsta allvar. Så du får inte göra röster. Du får inte prata dialekter. Du får inte fråga någonting om mitt privatliv.

Du får inte fråga någonting om året 1995. Du får inte spela någon musik. Om du skrattar på fel ställe, då får jag riva ut rygtavlan. Och jag förbehåller mig rätten att när som helst resa mig upp och gå lite grann som Jagejo gjorde i tv-programmet Jakobs stege någon gång på 80-talet.

Eller det var kanske inte Jakobs stege, det var något annat program. Ja, det var inte Jakobs stege, det var något annat. Han reste sig upp och gick. Stellan Skarsgård var också gäst.

Väldigt flummigt. Precis så vill jag göra. Du får inte använda ordet kul och ordet golf. Förlåt, nu måste jag bara fråga här. Det här skulle ju handla om att inte förstå.

Att inte förstå. På ett sätt är det ju obegripligt. Men jag förstår fortfarande inte vad det är som är obegripligt med dig. Jag tycker mest att du verkar vara en väldigt kontrollerande äldre man som sätter upp villkor som jag tycker inte att de känns obegripliga på något sätt, även om de inte är särskilt sympatiska.

Men kan du ge dig, Henrik? Kan du vänta en liten stund? Okej, förlåt. Det är så att jag håller på på fritiden med spel, brädspel och kortspel och psykologiska spel.

Och jag är alltså speldesigner. Och jag vill prata om mitt spel som jag håller på med här. Ett spel som jag vill att du och sådana ska ge kommentarer på och försöka spela hemma själva.

För det är väldigt lätt att spela det här spelet hemma. Man kan använda sig av det som finns hemma. Men man kan också köpa det på www.dubidubidambidambidubidambidabidjab.

org. Förlåt. Så det är bara att logga in, eller vad man säger, blippa och bloppa in på den här internet-sidan. Så jag har med mig här faktiskt det här spelet. Det här spelet heter Levande yoghurtkultur, heter det.

Okej, gud vad spännande. Så nu tar fram här en liten låda. Okej, ja det är en kartonglåda, mörkgrön. Ganska stor, lite för stor för att passa in i någon låda eller en hylla eller så.

Ja, precis. Det är meningen. Okej, den mörkgröna, luddig. Ja, det stämmer. Kan du vara tyst nu Henrik, så jag får öppna lådan. Okej. Ja, här i lådan så ser man små, det är som en äggkartong inuti lådan.

Och ur varje sådär fack i äggkartongen så sticker upp små toppar, små röda filt-toppar som ser ut som, om du tänker dig, småt miniatyr tomteluvor. Och ovanpå varje sån miniatyr tomteluva så finns det ett elektroniskt kraftfält och där i svävar små kulor, små mikroskopiska, fast det är de inte, de är ju kanske som tumnaglar i storlek. De liksom hänger till synes fritt i luften och surrar svagt.

Några av de här är yoghurtkulorna och de kommer vi att börja berätta sen varför man har dem. Men nu först vill jag att du fokuserar på den allmänna poängen med det här spelet. Okej.

Den allmänna poängen med det här spelet är att vinna. Till skillnad från andra spel inom universum så är de spel som ges ut idag, det är ju fruktansvärda styggelser om man tänker på vad de går ut på. De kan gå ut på att man ska skratta och ha roligt ihop.

Det här spelet det går ut på att man ska göra ganska och springa med döden i hasorna och sen klara sig med blotta med på hårsmån nästan. Och när man har gjort det så ska man inte skratta och hälla upp en liten lemonadslurk i en burk utan då ska man gråta av lättnad. Det är alltså ett allvarligt spel här.

Och det heter alltså levande jordkultur. Ja, precis. Allt kommer bli tydligt så småningom varför saker och ting är som de är. Okej. Bra, men då säger vi varsågod börja berätta.

Jo, spelet går alltså ut på att vinna med hårsmån. Och man till att känna djup, djup skräck, frustration och ilska, hat och sorg över sina egna till tidningar. Då annars blir det fel vibbar, så att säga.

Allt det här står i reglerna, så du kan läsa dem själv sen Henrik, när du känner att det är läge för det. Och sen så ropar alla unisont, tittar rakt upp i taket med halsen i 90 grader med ansiktet vänt mot taket. Det går inte bara att titta uppåt lite grann, utan man måste alltså böja halsen 90 grader bakåt.

Klarar du inte det, då spelar levande yoghurtkultur. Det här är en av de viktigaste grejerna, och det behöver jag inte gräva i varför, det bara är så. Och sen i alla fall, så reser sig alla upp då, och då ljuder en signal från en högtalare som sitter i taket.

En högtalare med väldigt, som ser ut ungefär som en bonde från Bredaryd. Och det är ju specifikt bonde från Bredaryd som fanns där när jag växte upp, inte i Bredaryd, för jag har aldrig varit där som vuxen. Men jag har sett den och jag vet bara att det fanns en bonde som såg ut på ett visst sätt då, när jag växte upp, och det är den bonden.

Och det var en man som hette Berit Halldan och var bond. Så högtalaren är ju exakt kopia av honom och det är den kostar lite att ta fram. Och det här är det enda som jag känner att jag kanske inte riktigt har råd med, utan det kanske får vara en vanlig högtalare först.

Och sen när jag har fått lite budget, lite ekonomi i verksamheten, så kan det bli mera, så kan man bygga bonden liksom, efter så kallat bondebygg. Efter så kallat BB. Ett bondebyggeri.

Det är som den gamla dikten säger, ett bondebyggeri. Varför det? Det undrar ni. Varför jag bygger en bonde ska ni fullkomligt skita i. Ett bondebyggeri. Varför då?

Det undrar ni. Eftersom jag kastar er florer. Jag säger, åh, shut the fuck. Förlåt. Förlåt. Men det är en riktig vers, skriven av Tage Elander, back in the day. I alla fall så då är ju fler personer zappade då och blir förvandlade till bondförhandlande höns som springer ut i omklädningsrummet utanför, där de avsimmade med de här filt-topparna ligger utan yoghurtkulor.

Det är som sagt, jag kan inte säga det nog många gånger känner jag, att det är viktigt att yoghurtkulorna ligger kvar i sina fack, alltså på de omkullvälta filt-topparna. Ja, sedan i alla fall så när man då har suttit i fyra veckor och kontemplerat saker, då är det ju inte mer än att man ska presentera vad man går fram till eller någonting sånt. Man har också pauser där man går ut och äter kycklingsallad.

Det är bara kycklingsallad, för det är det enda jag har råd med efter att jag har köpt in de här sensorerna och piparna. Så då har jag bara råd att bussa på för första. Men för att det här gäller ju bara första gången, för sen kommer ju folk att stå för sin egen mat, och då får man äta vad man vill.

Men jag rekommenderar att man dricker citronbordsdryck, måltidsdryck, citronfläde kanske, och att man äter någonting enkelt, till exempel en kall kycklingsallad som man köper i butik, sin färdig, eller kan man göra själv om man vill göra det. Men eftersom vi är fler än 100 personer så krävs ju lite. Eller kanske ni tänker att det är bättre att göra det själv eftersom det ju är lite, det blir dyrt att köpa in färdiga från en matbutik.

Ja i alla fall, när man är klar med det, då reser sig alla upp samtidigt. Och om det är någon som har somnat eller på andra sätt brutit ihop av att hålla på och älta livets absurda oberäknelighet och uppenbara ovilja att följa några som helst lagar om rim och reson, de åker ut direkt. Man måste vara med på sekunden när man reser sig upp igen och allt det här registreras av sensorerna i taket och alla de som inte är med på noterna från början de får en sån där elektrisk zapp.

Ja, det är det liksom. Och sen så reser sig alla upp då och då ljuder en signal från en högtalare som sitter i taket. En högtalare med väldigt, som ser ut ungefär som en bonde från Bredaryd.

Och det är just specifikt bonde från Bredaryd som fanns där när jag växte upp, inte i Bredaryd för jag har aldrig varit där som vuxen men jag har sett den där, jag vet bara att det fanns en bonde som såg ut på ett visst sätt då när jag växte upp och det är den bonden. Och det var en man som hette Berit Haldan och var bond. Så högtalaren är ju exakt kopia av honom och den kommer kosta lite att ta fram och det här är det enda som jag känner att jag kanske inte riktigt har råd med utan det kanske får vara en vanlig högtalare först och sen när jag har fått lite budget, lite ekonomi i verksamheten så kan det bli mera, så kan det bli lite, så kan man bygga bonden liksom, ett så kallat bondebygg.

Ett så kallat BB. Ett bondebyggeri. Det är som den gamla dikten säger. Ett bondebyggeri. Varför det, det undrar ni. Varför jag bygger en bonde ska ni fullkomligt skita i.

Ett bondebyggeri. Varför då, det undrar ni. Era förkastliga flår. Jag säger, åh, shut the fuck. Förlåt. Förlåt. Men det är en riktig vers skriven av Tage Elander back in the day.

I alla fall så då är ju fler personer zappade då och blir förvandlade till bondförhandlande höns som springer ut i omklädningsrummet utanför och då hör man den där signalen från bondet utan i taket. Den signalen betyder att nu är det dags att plocka fram yoghurtkulorna. Och då rusar alla fram och tar de här yoghurtkulorna och det finns ju inte så många så det räcker till alla.

Utan det är ju, i den här lilla lådan så finns det ungefär 36 stycken såna här äggfack. Några har små tomteluvor kvar, andra ligger bara yoghurtkulan i botten av facket. Äggfacket så att säga.

Och då blir det ju hugstegs där kan man säga. De som först är kvar och de som inte får tag i en kula och i förekommande fall en sån där filt-topp, rövligt av filt-topp Jenny Nyströms topp mycket jag ser för att det är lite som hon som ritar tomtar. Det är lite den kvaliteten på tomtehatten så att säga.

Fast det har ingenting med tomtar att göra. Men det leder associationerna dit. Och sen så ropar man då Nej, inte ropar mer nu. Nu är det slut på rop. Man rusar fram.

Man brottas och slåss. Och de som inte får en yoghurtkula eller filt-topp de filt-tottarna som är kvar de sitter ihop med yoghurtkulorna i förekommande fall. Eller jag menar det är ju så.

Man måste ha antingen en Jenny Nyströms topp med vidhängande yoghurtkula eller en yoghurtkula bara utan Jenny Nyströms topp. Och så de som inte har fått det, de blir zappade direkt och blir gårdförhyrhandelhöns som springer ut i omklädningsrummet. Och nu finns ju då alltså bara max 36 stycken människor kvar i spelet.

Och nu börjar den verkliga tävlingen kan man säga. Och det är här som spelreglerna blir hätska, livsfarliga och också mest kan fel. För nu måste alla på en given signal från bondet utan i taket äta yoghurtkulorna för att de består nämligen av levande yoghurtkultur.

Det är därför som spelet heter levande yoghurtkultur. Och då äter man de på en given signal då tut ropar bondet utan i taket. Man äter upp yoghurtkulan, sätter på sig Jenny Nyströms toppen om det är så att man har en sån, annars har man inte det.

Har man inte det spelade det ingen roll. Och sen tittar man upp i taket och då öppnar sig bondet utan har en mun där munnen sitter på bondeavbildningen i tutan. Och ut då ramlar 900 miljoner små gummibollar, studsbollar.

Och då gäller det att samtidigt som man då börjar processa i kroppen den här levande yoghurtkulturen, ducka och vrida sig och vända sig så man inte träffas av någon av de här 900 miljoner studsbollar som ram Och då kommer någon att vinna det här spelet, och eftersom solen är väldigt duktiga på att snappa upp alla som har numdas av en boll, och då kommer tuten att kvastpa på ruten va? Så tuten skjuter på huten, duten, fluten, och de ramlar omkull och här är det inte så att man blir en gårdfarshandlad liknande höna om man blir zappad, utan här blir man bara en dammhög här. Så det är här som det blir farligt på riktigt.

Det är ju inte farligt att bli en gårdfarshandlad liknande höna om man blir zappad, utan även om det är obehagligt och kanske blir besviken också, för man hade kanske planer i livet. Men nu, nu blir det på allvar farligt och förvirring, fara för livet. Och så är det zappas och skjuts och bollas tills solen skriker och tjuter.

Och samtidigt så rusar ens mamma in, det är alltid ens mamma, rusar in och försöker, du vet som fruarna gjorde när man var liten, slickar sig på tummen och torkar bort saker om man hade matspill runt munnen, där de är lite nästan gränslösa hur man kan tyckas vara helt gränslös igen, torka bort smuts från ens mun med sin egen saliv. Man ser att mammorna springer runt och slickar på tummarna och ska gnugga bort imaginärt smuts från sina barn. Och mammorna får träffas av studsbollarna och blir inte skjutna av tutarna i taket.

Och så kallar vi taktutarna, taktutar som det heter i börjarspråk. Men då springer de runt där och håller på och försöker fånga barn, men barnen, alltså de tävlande, de kan ju inte stå still och vänta på sina mammor därför att det är studsbollar och de skjuter skjutjävlar, så de... Det här är ett väldigt, väldigt kritiskt läge.

Mammorna de bara plöjer igenom studsbolshavet liksom och försöker springa ikapp sitt barn, men barnet, alltså de vuxna som spelar det här spelet, men det här vuxna barnet måste ju vara i rörelse hela tiden för att undvika att bli träffad av studsbollarna. Och vrida och vinkla sina kroppar som som trappor eller DNA-molekyler för att undkomma att bli träffad på ändra kroppsdelen. Och den personen som har fått sitt imaginära smuts avtorkat av sin biologiska mor, alltid biologiska mor, från mungipan och inte blir träffad av någon studsboll samtidigt som den har smält och tagit hand om den levande jordkulturen för innan man börjar tävla så väljer man en sensor.

En till sensor, det är inte en sån som sitter i taket utan de här är lite dyrare. Den här räknar med att köpa in på fredag för då får jag veckopeng av min son som heter Leif Markburen El. Han ger mig veckopeng om det varje vecka men då får jag min nya veckopeng på måndag och då ska jag köpa de sensorerna som man väljer och de mäter då hur väl den här levande jordkulturen tas upp och bearbetas av kroppen.

Och då när allt är klart, bollarna ligger stilla och alla dammhögar från de tävlande som inte klarar av att ducka undan alla bollarna eller som har missat att bli salivtorkade av sina mödrar. De har man sopat bort de här små dammhögarna och sen så då är dem de som är kvar då. Det brukar vara en...

Jag har aldrig riktigt kunnat köra eftersom jag inte har råd att köpa in alla grejer. Så jag har inte riktigt kunnat köra. Jag har inte testat riktigt att sätta om alla hur många som barnetvis brukar bli kvar efter en sån här omgång.

Men i alla fall de som är kvar då i tanken då ska de ställa sig på en elektromagnetisk våg som jag måste köpa in som jag tänkte att jag skulle försöka köpa i samband med att jag köper in den här matsmältningssensorn. Och den är synkad med sensorerna i magen. Alla måste ha sin egen våg.

Och så ställer man sig på den och då står det på en liten lista, en liten bildskärm på vågen att då får de poängskala hur väl de har smält jordkulturen, hur väl kroppen har tagit hand om den. Och den som har bäst då, den vinner. Och alla de andra de blir jagade av vilda hundar som jag tänkte att jag skulle fånga in på fredag.

Efter att jag har fått min veckopeng och köpt alla de här grejerna så ska jag åka ut till och åka runt och leta efter vilda hundar och lägga dem i en låda och så ska jag ha dem och så ska de få göra inlagse med varann så jag ska ha ett jättestort hunduppfödningscenter så att man kan köpa de här hundarna. Man kan ju också använda sig om man vill ut och jaga egna vilda hundar. Men då släpar man loss dem då på alla utom vinnaren och de får springa tills de inte orkar mer.

Och då är det... det här slutar spelet så vi vet inte alls vad som händer där utan där är samhällets roll. Så där är samhällsfunktionen som får ta ansvar. För spelet kan ju inte göra allting liksom.

När någon blir jagad av en vildhund då borde samhället steppa upp där tycker jag och ta hand om systemet och styra upp vad man gör i ett sånt läge. Och sen efter det så är det ju en person som har vunnit då. Och den här personen lyfts upp på en tron och bärs runt av de här som i början, i kollektionen i början svimmade av.

De har ju vaknat upp nu. Om de inte har det så har de växt upp då. Och de får ju de här huvorna då utan yoghurtkulor. Jenny Nyströms toppar har de fastspända på huvudet.

Och de ovanpå deras luvor så läggs den här mjuka sammetskudden och där lyfts vinnaren upp och får ligga i fosterställning. Och så går alla ut i solen i öknen och står där. Och den som har vunnit får ligga där och känna hur solen strålar, liksom famnar henne.

Och får ligga alldeles still där och de här tomteluvsbeklädda, fast det är ju inte tomteluvor utan det är ju Jenny Nyströms toppar. De här Jenny Nyströms filtopparna, de bär ju upp kudden så de som är under måste stå helt stilla med nackarna. De får väldigt kraftigt accentuerade nackmuskler eftersom de bär en vinnare då med sammetskudde ute i öknen och står där.

Och står där en tills den sida som vinnaren har vänd mot solen är helt stekt. Då vänder man till andra sidan tills den andra sidan är helt stekt. Och sen så äter man upp vinnaren.

Alltså de Jenny Nyströms topps vinnarna. För det är ju de nämligen som är vinnarna, de verkliga vinnarna. Men det vet man inte om förrän då. För då så blir alla jätteglada, de som svimmade i början där.

De har ju sluppit allt det farliga och nu har de dessutom fått jättetränade nackmuskler. Och då sjunger de en liten sång som de får hälften till då, för då åker jag ut och så lämnar jag hälften till de där. Jag kommer ut till min lilla handby så ställer jag ut en vagn och så säger jag varsågod, här har ni sånghästen och så får de en liten nubbe.

Och så sjunger de så här, det står inte skrivit texten men ungefär så här. Alltså det är en sång som går ut på typ ungefär att Det var väl ändå en jävla tur hörni att vi svimmade där i början. Annars kan man ju säga att svimma kanske inte går att räkna in under de här highlightsen under en dag.

Man kommer ju inte hem och säger att har du gjort idag älskling? Jag är svimmade. Och så säger man, nej men vad roligt, det är ju aldrig någon som säger. Men här, i det här sammanhanget så är det ju bra då.

Och så har jag må jag hitta på färdiga rim, men det blir någonting i stil med att Mitt liv var som en suddig dimma efter att jag svimmade. Men nu står jag här utan diarré och har ätit en helt stekt vinnare. Något sånt där typ.

Och ja, sen är det slut. Och sen kommer tidningarna att rapportera de här filt hattsbeklädda vinnarna som kan vara en eller två eller tre eller 25 eller ja, du förstår. Och de är chockade och överraskade och väldigt, väldigt glada över att de har dels fått lite mat