Våga Vågen

Most women have been there. Something feels off. You don't feel like yourself. Yet your doctor says everything looks fine. Spoiler! It's your hormones. MIDI is a virtual care platform built for women, by women, and offers specialized hormone care from trained clinicians.

Plus, it's covered by most major insurances. Getting started is easy. You can book your first visit with a clinician right away. It's not you. It's your hormones.

Visit joinmidi.com to book your first visit. That's joinmidi.com. Insurance coverage varies. Check with your plan for coverage. Hi, this is Brooke Devard from Naked Beauty.

I am always looking for ways to elevate our daily rituals and the Kohler smart toilet is proof that design changes everything. It's the stunning sculptural piece that feels like quiet luxury for your bathroom. It totally transforms your daily ritual into something elevated with customizable cleansing and touch screen controls.

It's functional art that makes your space feel cleaner and more intentional. A modern home deserves a modern toilet. Experience the difference of Kohler smart toilets.

Find more at Kohler.com. Do you snore? Did somebody hand you a CPAP and did you quietly stop using it? The mask that never quite seals, the hose tugging at you every time you roll over, a machine sitting abandoned in a closet.

ExciteOSA works a different way. It treats a root cause instead of managing the noise and you use it while you're awake. 20 minutes a day while the coffee brews, while you set your fantasy lineup, an FDA cleared prescription device for primary snoring and mild obstructive sleep apnea.

Then you go to bed like a person, nothing strapped on, nothing plugged in. In clinical studies, 90% of patients saw a reduction in snoring. No sleep study required.

Prescribed online, shipped to your door. ExciteOSA at springsleep.com slash sleep20. Code sleep20 for 20% off. ExciteOSA is an FDA cleared prescription only device for primary snoring and mild obstructive sleep apnea.

Not for everyone. Individual results vary. Risks and benefits at springsleep.com. Hi, Brooke DeVard, host of Naked Beauty. Picture this, you walk in from the cold and every room already feels like fall.

That's what whole home scenting means at Pura. One system working quietly in the background so your home always feels like the season and like you. Learn more at pura.

com. Hej och välkommen till Somna med Henrik, ditt skenheliga skärkuteri, din spexkompetenta specialistka i natten. Det är jag som är Henrik, men det är du som är Somna.

Och det är som det är. Det som händer, händer. Och just nu finns ingenting som vi kan göra åt det. Nu börjar vi. Hej Somna. Hej. Jag vill börja med att säga vad kul att så många har laddat ner och börjat använda appen Somna med Henrik-appen.

Ska jag börja med att säga några korta ord om den? Jag har byggt den alldeles själv i somras. Största delen av appen byggde jag på midsommaraftonen 2020, sex, på balkongen.

Det var ingen i stan, bara jag, och så satt själv och byggde en app. Det har varit jättejättekul. I den här appen, det är ju liksom en dedikerad plats för Somna med Henrik kan man säga.

Och jag har alla möjliga fantasier om vad jag ska göra med den i framtiden. Jag får jättegärna skriva, om du använder appen får du jättegärna skriva till mig och berätta vad du själv skulle vilja att få somna med Henrik. Både på kort sikt och lång sikt.

Om du är en som redan prenumererar på premium så är det väldigt viktigt att du förstår följande information. Ditt konto på Somna med Henrik premium är inte samma som i appen. Du kan alltså inte bara automatiskt använda din reklamfria och extra stories baserade prenumeration i appen utan det är två olika satsningar.

Den vanliga premiumprenumerationen den finns kvar för dem som redan prenumererar på den. Så det är ingen måste att byta till appen. Men det är många som skriver och undrar hur de ska kunna lyssna reklamfritt i appen.

Och då är mitt svar att du måste helt enkelt teckna ett nytt konto där. Och då förslagsvis om du är nöjd med det, säg upp ditt andra konto. Det är dyrare i appen, vill jag förvarna, för det är ett mycket finare bygge som jag vill ta mer betalt för.

Men man kan också lyssna gratis, precis som vanligt, i appen. Så om du inte redan har gjort det så ladda ner den och prova. Och det finns dessutom också bara än så länge.

Dessutom finns den bara till iPhone, men den kommer till Android också snart. Men det är jag som gör allting, så jag måste bara lära mig hur man gör det. Men det går snabbt, så det kommer snart lovar jag säga, utan att veta exakt tidsdatum.

Tidsdatum. Tidslucka. Okej, det var det. Nog med information. Du kommit hit för att du vill ha resultat. Du vill att det ska hända grejer med dig, eller inte hända kanske.

Du vill att jag ska visa lite med min magiska trollstav, och att jag försätter dig i ett tillstånd av djup avslappning. Och som vanligt vill jag bara rå flagga med mina bästa lakriser, att det är jag inte för vad jag gör. Jag har ingen universell lösning eller quickfix för hur man försätter folk i sömn.

Det enda jag gör här är att jag pratar utifrån vad jag själv just nu hittar på och tänker på. Och att jag visar att vara lugn under. Men jag pratar också om saker som är upprörande ibland.

Saker som är större än skrämmande och så, men jag försöker göra det med samma jämnmod, så att säga. Jag försöker göra det med en här röst. Och som jag upprepar innan sömnen, men det behövs upprepas då och då.

Säger jag och fixar något annat. Ingen del av det som är besvärligt, otäckt eller försvinner bara för att vi tiger om det. Ingenting av det som stör oss försvinner bara för att vi ska sova.

Det bryr sig inte faktumen om. Om du just nu ligger där med ett oomkullerunkeligt faktum som stör dig och gör dig besvärad. Då finns det liksom inga sätt att komma undan det.

Eller rättare sagt, det kanske finns, men enligt min erfarenhet så finns det inga sätt att bara stoppa fingrarna i öronen och låtsas som att det inte finns. Det där som skrämmer eller besvärar en. Det enda sättet för mig i alla fall att vila med saker som besvärar och skrämmer och stör, det är att hitta en väg igenom det.

Att se om det finns ett litet hål i den där väggen av motstridighet och oomkullerunkelighet. Och Gina igenom det liksom ut på andra sidan. En grej som ibland lyckas för mig, långt ifrån varje gång, men ibland så lyckas det för mig om jag har en känsla av att sova så kan det komma en tanke som typ är så här.

Åh nej, tänk om det händer. Och vissa dagar när man är skör, eller bara när man är mottaglig för sådant, då känns det som att den tanken slår ner igen som en blixt. Hela kroppen blir helt stel och man blir klarvaken.

Och då är det hela sömnen förstörd. Men då har det ibland lyckats mig så här. Då har det i samma ögonblick som, eller inte i samma ögonblick, men ögonblicket efter som den där blixten, den där tankeblixten slå ner, tänk om det här händer, så har jag hunnit chabba mig själv och tänkt, okej, stanna här.

Frys. Frys i detta tillstånd. För det är ju där, precis där, som man är så duktig på att dra till olika skyddsmekanismer. När den otäcka tanken slår ner igen som en blixt, ser man ju väldigt snabbt, nästan automatiskt, att fly in i olika saker.

Antingen, nej, nej, tänk inte på det, tänk inte på det. Och det lyckas ju ibland. Ibland kan det ju hända att man lyckas stänga dörren innan den har öppnats fullt, så att säga.

Men det är ju väldigt sällan, enligt min erfarenhet i alla fall, för mig själv. Utan oftast när man tänker, nej, nej, nej, tänk inte det, då är det nästan som att dörren öppnas ännu snabbare och sedan är man i det. Eller så tänker man, man fyr in i någon annan tanke, eller känsla, ilska kanske, eller en amorf, ovärbaliserad oro.

Men då, de gångerna det lyckas, då är det verkligen det lugnt tills man alla gånger. Men då kan jag ibland känna, då hinner jag ibland tänka, stopp nu. Gå ingenstans efter att detta har hänt.

Flyg inte, stå här. Det betyder ju inte att man ska förstärka den där känslan eller den där tankeblixten, för att vi Att jag snart tycker. Bara man vågar stanna.

Det här tror jag är en av de svåraste grejerna för mig nu i efterhand. Det här att stanna de svåraste grejerna för mig nu. Det här tror jag är en av de svåraste grejerna för mig nu i efterhand.

Och det här att stanna de svåraste grejerna för mig nu. Det här tror jag är en av de svåraste grejerna för mig nu i efterhand. Och det här att stanna de svåraste grejerna för mig nu.

Det här tror jag är en av de svåraste grejerna för mig nu i efterhand. Och det här att stanna de svåraste grejerna för mig nu. Det här tror jag är en av de svåraste grejerna för mig nu i efterhand.

Och det här att stanna de svåraste grejerna för mig nu. Det här tror jag är en av de svåraste grejerna för mig nu i efterhand. Och det här att stanna de svåraste grejerna för mig nu.

Det här tror jag är en av de svåraste grejerna för mig nu i efterhand. Och det här att stanna de svåraste grejerna för mig nu. Det här tror jag är en av de svåraste grejerna för mig nu i efterhand.

Och det här att stanna de svåraste grejerna för mig nu. Det här tror jag är en av de svåraste grejerna för mig nu i efterhand. Och det här att stanna de svåraste grejerna för mig nu.

Det här tror jag är en av de svåraste grejerna för mig nu i efterhand. Det här tror jag är en av de svåraste grejerna för mig nu. Och jag har ju som bekant så har jag ju en lite längre panikångestattack som jag brukar få med ställiga mekanismer hos mig.

Så när jag till exempel har rätt skaj i munnen och säger som att jag från någon slags otäckt fontus tankar till att jag inte kan välja riktigt. Och paniken växer. Jag tror att det har att göra med att det är liksom, det är ju en ganska prickhärig grej det där med vätska i munnen.

Det är inte ihop med andning och massa andra saker. Det är någon slags kronisk tanke slash panikångestattack. Och det som jag brukar göra för att häva de här grejerna är att jag harklar mig eller typ reser mig upp eller gör någonting med kroppen för då försvinner liksom låsta läget.

Men istället då så hann jag knappt med själva övergången i soffan och så satt jag till mig själv i huvudet alltså. Stanna här nu. Så jag satt kvar där med vattnet i min mun och försökte bara registrera vad det var som kändes.

Och jag kan inte nog beskriva sådana hur meningsfullt det här känns att göra. Dels för att jag typ noterar mer och mer missfulla ägna åt att försöka förstå vad som händer när det händer. Men jag tycker överhuvudtaget att vi är skyldiga oss själva att vara lite nyfikna på de automatiska processerna i oss som gör att vi gör det vi gör.

Är det vi är? Och innan du nu sätter på ett träskola i hallen går ut i snön för det snöade nämligen när jag hade bilen och klättrade upp för smala trappsteg upp för stegen. Järnstegen som går utompå kyrktornets topp invid trappstegets linjskrinkel.

Svarta metallbitar. Att det är stopp för mig. Att stanna här nu. Så jag satt kvar där med vattnet i min mun och försökte bara registrera vad det var som kändes. Och jag kan inte nog beskriva sådana hur meningsfullt det här känns att göra.

Dels för att jag är nyfiken på var det är som gör att det blir som det blir i mig. Vad det är som gör att jag känner som jag känner. Jag har ju den här maskinen, min kropp.

Den har mjukvara och hårdvara. Och det är egentligen bara jag som kan förstå den. I den mån man kan förstå någonting alls. Det är bara jag som har möjligheten. Det är bara jag som har nycklarna till det här stora, stora rummet som är jag.

Det här stora, stora slottet som är jag. Och så tänker jag, dagen går liksom. Åren går. Och man gör igen den väldigt lite för att på riktigt genuint försöka förstå vad det är som händer.

Och jag tror inte att jag menar att jag ska föra mig någon som går i samtalsterapi i 30 år hos samma terapeut och som aldrig kommer till rätta med vem man är. Det är lätt att istället att tänka att det är det i själva verket är att odla sina neuroser snarare än att förstå dem. Jag tycker att terapi är bra.

Jag har börjat gå i terapi igen förut. Men det är ju någonting, jag tycker i alla fall i ett normalt psykologiskt sammanhang åtminstone, att terapi är någonting man ska ägna sig åt i projekt, personliga projekt, snarare än att göra till någonting som hela tiden löper hand i hand med ens liv. För att riska med att ha en samtalspartner om allt som är en själv är ju att man hamnar i mönster där båda blir blinda för vad som verkligen pågår.

Och där man också kan bli beroende av att vara på ett visst sätt. Och det är därför som jag känner att vågen då får bli och krascha bakom mig och jag står kvar helt på andra sidan och känner, jaha, vad är här? Men finns det nu för glädje och nytta i att fördjupa oss i känslan av mening när den här känslan av att ta över går in i någonting kraftfullt bara ledd mig ut i ett tomt rum.

Och det blir så tydligt då att när man är rädd för, inte är någonting, okej, så nu ska jag, jag vet ju inte vad du är rädd för. Men då borde jag spela det på andra saker. Du tänker efter för lite kanske, eller någonting sånt.

Men jag tycker ofta att man ofta får höra, ja men någonting säger mig att det finns större kritik mot dem som tänker för citat för mycket än de som tänker citat för lite. Även om jag skulle vilja vara sträckande ut och säga att många påstår att det är större andel människor som tänker för lite än de som tänker för mycket. Och att vad ska vi göra då med den här tankeformen om vi inte får hålla på att tänka på saker?

Ja, det som hände i alla fall när jag satte det med vattnet i munnen det var ingen uppenbarelse. Det var inget elegant, det var ingen finessfull följsamhet. Det var ingenting egentligen.

Och jag kände dessutom en våg skamkänslor efteråt eftersom jag på ett sätt misstänker att jag gjorde rätt för att grunda för hela systemet. Sammanhang som gjorde att jag vet att varför de kommer att göra stora och jädrarplatser i sitt liv och ändå bara att leva på. Sluta tänka så mycket, skulle jag bara säga.

Det där, så där kan man ju säkert leva om man är i landet överhållet. Men för alla oss som är lite benägna att lyfta på stenarna inombords och utombords så är det där inte en metod som går att applicera. Det var en sak åt mig.

Eller många, men saker som jag genom åren har känt att tänka för mycket. Det är ju för att man ska lära sig saker. Man kan inte tänka mindre. Vad betyder det? Vad betyder det att någon säger att du tänker för mycket?

Du tänker för lite. Det kan man utföra sig. Men då, fortfarande, om man spelar det på andra saker. Du tänker efter för lite, kanske, eller någonting. Men jag tycker ofta att man ofta får höra, ja men någonting säger mig att det finns större kritik mot dem som tänker för citat för mycket än de som tänker citat för lite.

Även om jag skulle vilja vara sträcka mig ut och säga att många påstår att det var rätt, för det är det det står. Men ändå är det som att livet blir tomt utan dem. Och det här tycker jag är väldigt inspirerande att tänka på.

Att få en känsla av mening. Det är meningsfullt att gräva i det här. Och ibland när jag sitter där tomma så kan det slå ner som en blixt i mig, att en blixttank fast av en annan art.

Ingen jobbig utan som ett tomtebloss som tänds långt bort i ett rum där jag förstår att det här är alldeles fantastiskt. I detta tomma som också står när det som konstituerat dess väggar spelar ut sin roll. Där finns det en djup mening.

Om man plockar bort allting så uppstår en annan typ av mening som undgår all verbalisering. Och det är jag jätteintresserad av. Jag skrev en dikt häromdagen. Jag började skriva dikter igen.

Jag började skriva många, många år av att tyckt att det har varit skitshopping. Samt. Eller ointressant, kanske. Men nu har det igen... Jag tror att det kom sig av att jag började längta efter att kunna spela instrument, för att bara skriva dikter igen.

För att jag kände att där kom jag åt någonting som jag inbillar mig att en musiker kommer åt när de spelar sitt instrument. Eller när man sjunger någonting. Och så skrev jag häromdagen.

Och jag tänkte läsa upp den. Men jag skrev i alla fall. Och sen så... Och då borde det till sig att jag bara skriver. Jag har en ouartikulerad känsla i mig. Och då kan man hålla på och jobba med liknelser och sådant.

Men det känns som att då håller man på att intellektualisera hela grejen. Utan jag försöker hålla mig litegrann som att man... Du vet, när man tittar på stjärnhimlen.

Har du varit med om det här någon gång? När man tittar på stjärnorna. Och så kan man se i överron kan man se fler stjärnor. Och sen när man vänder blicken och tittar på återhållande, man såg fler stjärnor.

Då försvinner de. Och det beror på att ljusinsläppet i överron är väldigt starkt. Eller det kan vara framifrån, tror jag. Jag vet inte om det är så på riktigt. Och då...

Så... Så är det när jag skriver. Då är det som att jag i min egen rondro kommer in ord. I min mentala rondro. I min verbala rondro. Så dyker det upp ord. Och jag förstår inte varför de är där.

Och mitt uppdrag där är heller inte att förstå varför orden är där. Och det här är verkligen... Det är så häftigt. Jag vill bara säga samma... Det som är utmaningen här är att titta men inte titta.

Förstår du? Att låta... Det där med stjärnhimlen, liknelsen med stjärnhimlen, det kanske jag passar för. För det är ju lite likadant där. Om man tittar upp mot stjärnhimlen och ser pleiaderna i överron.

Då är ju själva utmaningen att inte vända blicken mot pleiaderna för att försvinner de, för många av dem är så ljussvaga. Man måste ju vara i en väldigt nattsvart natt för att se pleiaderna ordentligt och inte ändå. Så ser man dem allihop.

Och sen så... Och då borde till sig att jag bara skriver. Jag har en ouartikulerad känsla i mig. Och då kan man hålla på och jobba med liknelser och sådant. Men det känns som att då håller man på att intellektualisera hela grejen.

Utan jag försöker hålla mig litegrann som att man... Du vet när man tittar på stjärnhimlen... Har du varit med om det här någon gång? När man... tittar på stjärnorna.

Och så kan man se i överron kan man se fler stjärnor. Och sen när man tittar, vänder blicken och tittar på återhållande man såg fler stjärnor, då försvinner de. Och det beror på att ljusinsläppet i överron är väldigt starkt.

Sen så lever den liksom bara framifrån, tror jag. Jag vet inte om det är så på riktigt. Och då... Så... Så är det när jag skriver. Då är det som att jag i min egen rondro kommer med ord.

I min mentala rondro. I min verbala rondro så dyker det upp ord. Och jag förstår inte varför de är där. Och mitt uppdrag där är heller inte att förstå varför orden är där.

Och det här är verkligen helt. Det är så häftigt, jag vill bara säga att... Det som är utmaningen här är att titta men inte titta. Förstår du? Att låta... Det där med stjärnhimlen...

Liknelsen med stjärnhimlen, det kanske jag passar för. För det är ju lite likadant där. Om man tittar upp mot stjärnhimlen och ser pleiaderna i överron. Då är ju själva utmaningen att inte vända blicken mot pleiaderna för då försvinner de.

För många av dem är så ljussvaga. Man måste ju vara i en väldigt nattsvart natt för att se pleiaderna ordentligt. Och inte ens då ser man dem allihop. Så där jobbar jag.

För det är som att det finns källor till så stor sorg hos mig att jag tycker att jag kan skapa saker och sätta tillom. Kan också vara klumpig och formulera sig fint och sant och sådant. Men det är hit än.

Det finns fina balansgångar mellan att gå in och förstöra någonting med sina tankar, sina aktiva tankar och sin vilja. Och sin självbild och sin fåfänga. Och att bara hjälpa det här intuitiva, nästan ordlösa, att fånga saker.

Och det är ju jätteinspirerande sådana. Så jag skrev den här dikten och så läste jag den och förstod jag inte vad den handlade om. Men orden kändes rätt. Och så bestämde jag mig för att jag skulle ge det här tid.

Så jag bestämde mig för att jag skulle sitta. Så då skulle jag då och då under dagen så skulle jag läsa den här texten igen. Det var bara att upprepa det. Så skulle jag läsa den igen.

Och för varje gång jag läste den så kändes den sann, men på ett sätt som jag inte förstod. Och efter ett tag så är det som någonting man bara skymtat nere på den dyiga botten i en sjö. Långsamt stiger mot ytan.

Först ser man bara suddiga konturer förvanskade av vattnet. Litegrann som när man tittar på månen genom ett teleskop. Då är det som att man tittar på månen genom vatten.

De atmosfäriska störningarna, alltså jordens atmosfär, skapar virvlar och vågor. Vad säger man på engelska? Jag säger man ripples. Krusningar, tack Kianic. Krusningar, så det är som att varje himla kropp omgiven av en atmosfär åtskiljd från allting annat av vatten.

Så då ser man först någonting sådant, något som krusar sig där nere. Och sen så långsamt, långsamt, långsamt så stiger det upp och man får konturer och man kan se bestämdheten hos det man bara anar förut. Och då bestämde jag mig för att jag skulle försöka komma ihåg att det här är någonting som jag kan.

Jag kan sätta ord på saker som inte har ord. Jag kan hitta saker djupt inuti som har ett värde oavsett om de är sanna eller bara ett ljud eller oavsett om det är sant eller hittat på. Det här är min gåva.

Om man bara utvecklar sig lite flummigt och romantiskt och säger att alla har en gåva. Då är det här min gåva. Och jag som har gått och grämt mig så mycket över att jag inte kan skapa så som en musiker kan skapa.

Ja, men det här är min gåva. Det här är min musik. Jag kan det här. Och då genom forsjön av en känsla av väldigt djupt mening sådana. En känsla av att det här är meningen med mitt liv.

I den mån man kan prata om sådant. Meningen med liv. Så jag hade den här... Jag vet inte ens om jag kan säga vad den handlade om. Nej, jag kanske inte ska vara det för det känns också som att det är någonting som bara handlar om mig egentligen.

Men det gav mig väldigt mycket. Och nu jobbar jag lite grann på att försöka skjuta bort tankarna på att jag måste lära mig olika instrument och olika... Alltså det är en källa till så stor sorg hos mig att jag aldrig tog det där på allvar.

Instrumentaliserandet eller sången. Jag fick ju alltid höra när jag var liten att jag hade så fin röst. Och när jag pluggade på scenskolan så sa alla, åh Henrik du skulle prova att sjunga och så.

Sen så sjöng jag väl lite när jag gjorde barn-tv men det var ju mest brukssång. Och sen dess så har det liksom bara legat i kräda. Och innan du låg och pulka ner för det högsta kyrktaget ner till det lägre kyrktaget på en lina som låg spänt upp mellan topparna och skrikit att men det är inte för sent så att varje gång börja sjunga.

Så ville jag bara säga att ja absolut, men det jag vill komma åt här är att jag kanske inte behöver känna sorg och bitterhet över att just den delen av vad det är att uttrycka någonting som ligger djupare än bara intellektuellt formulerade grejer. Utan att det finns andra vägar också. Däribland då det som jag skärpan som är botten då.

Och det är bara tillit och viss målstyrskicklighet som gör att man fortsätter vara, att man inte sjunker till botten. Och möts och tills längre man lever i sin kropp kanske. Nu vet jag inte vad jag pratar om.

Det är spännande. Nej men att det är en det är inte meningen att man ska veta vad man ska hålla sig i, så kan man känna. Eller är utmaningen att känna sig trygg nog att hålla i det man inte kan hålla i?

Att hålla i ofullbarheten som ju vatten är. Det finns ingenting, just det, det finns ingenting fast att hålla i när man är i vatten. Jag kan inte hålla mig fast i ett rep eller ett, om man inte är Jack Horse på dörren liksom.

Det finns ingen dörr, det är bara vatten. Jag har bara mig och min kropps bestäffenhet, min skicklighet och min tillit och trygghet. Och det i sig är ju det som är utmaningen då.

Att våga flyta i livet. Det finns ingenting som är, det finns inga garantier. Det finns ingenting fast att hålla i. Och allting som är fast att hålla i, det är ingenting.

Allting som utgör verkliga hållpunkter, de fungerar tillfälligtvis, men de försvinner. Allt som försvinner. Och det är därför som rädslor och ångest och iskarv, svårigheter också kan vara saker man håller sig i.

Eller flytandet, att det kan finnas en trygghet i att veta att jag är en person som blir få panikångest när jag sätter mig med vatten i munnen. Och plötsligt får en känsla av att jag vet inte hur man sväljer ner. Jag är också en trygghet.

Men om jag lyser på det här faktumet att jag är den sortens person som försvinner i faktumet att jag blev kvar i ett alldeles tomt rum. Alldeles tomma rum där allting är, vad dem än tror att man har varit. Eller inte har varit, så kan man vara.

Man behöver vara det man tror att man är. Och då kan man rövsäka psykhelvete, stanna här nu, Henrik. Stå still här nu. Tänk inte vägen någonstans. Stå still. Har du någonstans långt bort så tänds det tomtebloss.

Och det är inte meningen att vi ska springa dit. Det kommer säkert att flytta sig även om du börjar resa efter det. Det kommer säkert att tändas någon annanstans.

Eller så rusar du dit och så kommer du på att det var ingenting. Det var inget tomtebloss där. Det är så fort man försöker jaga och pinpointa någonting så försvinner det.

Så fort man försöker nå någonting, skapa någonting, bygga någonting som är större än det man kan bygga omedelbart här nu. Så försvinner det ju sig till nästa rum och nästa rum och nästa rum. Och det är det som är så modslöst.

För vi letar ju hela tiden efter fast mark. Och ändå är det omöjligt att hitta. Men hur uppnår man då ett tillstånd av att våga säga ja till det där? Man når aldrig riktigt botten, man har aldrig riktigt kommit iland.

Hur lär man sig att acceptera att den längtan och den driften hos oss finns här, men aldrig kommer att infrias mer än under korta stunder? Hur lever man ett liv där man vet att ens längtan och ens drömmar, ens längtans mål hela tiden flyttar sig längre och längre bort? I min bok Till Viad som jag skrev 2019 så handlade det om två systrar som är i en samma ett stort rymdskepp som är ammasat för flera tusen personer.

Men deras mamma snudde skeppet när de gjorde en operation och bara stack iväg med sina två barn. Och sen har hon mamman av olika anledningar lämnat barnen själva på det här skeppet. Innan du nu rusar iväg och skriker, varför är han så mörk?

Så är det bara att förklara vad som händer. De hoppar ut ur rymdskeppet mer direkt på. Och man vet inte vad som händer, men de måste stanna liksom. De känner ett behov av att de inte längre vill jaga, de vill stanna där de är.

Och det där är ju, tycker jag, det känns ju jätte sant i mig när jag tänker på sånt. Stanna. Men jag tror inte att jag menar att man ska ge upp sina drömmar så. För det har jag haft så många drömmar som jag förstod och predikade utan dåligt samvete.

Gud vad jag har mycket drömmar. Det är så mycket jag vill göra. Och jag menar kanske inte heller att saker inte är, att allting är ogreppbart och olikt. Men jag menar i den här lite vidare bemärkelsen att allting som man längtar efter, det flyttar i sig även när man uppnår det man allra helst ville.

Så flyttade det ju sig till nästa dörr, långt långt bort. Det är ju på något vis som att vi beskriver lycka som någonting som hela tiden är bortom oss. Och det är det för syskonen hoppar ifrån rymdskeppet.

Det visste inte vara i evigheten, säger glories. Där menar hon väl rymden naturligtvis, men också för mig just nu i den här kontexten. Vi ska inte vara ständigt på väg mot ett mål som flyttar sig bort från oss i samma hastighet som vi själv syftar fram genom rumtiden.

Ibland tänker jag att allting redan har hänt somna. Och att allt som har hänt händer nu. Och att allting redan är uppställt och att det är vi som rör oss genom rumtiden snarare tider som sker hos oss.

Att handla om drömdomän för att man är så rik på kunskap. Allihiver har lever med mig. Mosoma utlytter. Och han den där som lever min dröm nu. Han lever också samtidigt som jag.

Fast för mig är han i framtiden. Jag tycker om att stanna i en tanke och försöka zooma in så mycket jag kan på enskilda små pixlar i den tanken. Vad är det här exakt?

Verkligen är att man tar sig tid att göra det. Jag tycker varje människa, Gud jag inser att jag har varit jättecreepy. Ja, det är väl som det är då. Det blev som avsnitt.

Men jag tycker att varje människa minst en gång i veckan skulle ha schemalagd tanketid. Och det ska vara en stund på dagen eller kvällen eller natten där det passar. När man bara sätter sig och tänker.

Man får gärna ha något gott som är i typ kaffe eller någonting. Och så ska man sitta och tänka. Och så ska man inte stressa. Och så ska man inte tänka att det ska finnas en färdig mall för vad man ska tänka eller vad man ska komma fram till.

Inget mål, bara börja tänka. Och sen kan det ju vara att man bara tänker på bananskal hela tiden. Då är det så. Vanligtvis kanske man tänker på besvärliga grejer.

Varför man aldrig lyckas med det och det eller varför den personen är så närhet. Görs ni så? Eller varför det händer och varför det inte händer. Men det är också bra om man har tid kan man dessutom undvika att ramla ner i en tankelucka.

Och plötsligt hamna på helt andra domäner. Och fläkt någonting alldeles nytt. Men nu sover du. Och om du inte gör det, om du har det här så vill jag bara säga två saker till dig.

Du som lyssnar nu, du är ändå få som inte sover. Det gör dig till någonting alldeles speciellt. Du är typ såhär asball somna. Sov gott. working quietly in the background so your home always feels like the season and like you.

Learn more at pura.com.