Victor undrar 3?

Du lyssnar på Lakston-podden, Spökjakt på riktigt. Mitt namn är Tony Martinsson. Och jag heter Niklas Laksonen. Tillsammans driver vi Sveriges främsta paranormala utredningsby, Lakston Ghost Sweden.

Välkommen tillbaka till Lakston-podden, Spökjakt på riktigt och ett nytt och färskt avsnitt för er som lyssnar i veckan här nu. Yes, box. Ja, och är det så att du är videopodsmedlem, då vet vi väl om att du får lite extra då, för vi fortsätter ju efter den här när den tystnar på podden, då fortsätter vi för videopodsmedlemmar och uppåt på vår YouTube-kanal.

Jajamän. Så passa på att bli medlem så får du lite extra. Man vet aldrig vad som händer. Man får ju se oss. Det är också... Som jag har visat tummen upp. Exakt. Tummen upp.

Verkligen. Har du en sån här skomakartumme som man kallar det för? Med extra böj. Ja. Båda två. Och vad har du gjort med den tummen? Skomakat. Bra där. Inte komockat, utan skomakat.

Något roligt, vet jag, jag såg precis, jag kollade på nätet. Vi ligger etta på poddtoppen. Ja. Då säger vi tack till alla er som lyssnar. Tusen tack, tusen tack.

Det är så skönt att göra det inför live-audience. Ja, vi hade live-audience. Det försvann. Där kom något tillbaka. Tack så mycket. Vi kan vara tyst nu. Ja. Det är väldigt enkelt styrande.

Ja, men det är ju otroligt kul. Ja, men jätteroligt. Tack för att ni lyssnar. Ja. Och ni får gärna dela den och kommentera när vi släpper den sen också. Ja. Ja, någon om det.

Det är ju så, det är fortfarande sommar. Det här är ett förinspelat avsnitt. Och hoppas ni har vägarna förbi Borås till hemsökte museet eller till Borghatten och besöka både presskorn och varandrahemmet.

Om ni har tid och möjlighet. Yes, box. Missa inte det här nu. Nej, det är ju sommar. Lyssna på den här podden på väg upp till Borghatten kanske. Sen kan det ju vara så att det finns biljetter kvar till lakstonorns tur också.

Det vet vi ju inte, för det är ett förinspelat program. Precis, vi åker ju 18 stopp i september. Så passa på att säkra upp. Allt det där finns ju på lakston.se och så klickar ni på Lakston Paranormal Tour 2026.

Men vi sitter ju inte själva i studion. Nej, vi sitter ju på samma sida igen. Ja, och nu hörrni. Nu är det din tur. Nej, varsågod. Jag tycker ändå att du får äran att presentera veckans gäst.

Han har sprungit maraton, klättrat över K2, sovit på Kebnekaises nordligaste topp. Han har badat naken i Tåneälv. Han har brottats med Nessie, sjöodjuret i Loch Ness.

Men det han inte har är ätit palt naken. Det här är Victor Zepf. Välkommen Victor. Tackar, tackar. Vilket intro. Var det någonting som stämde? Nu vill ju alla veta, var det något som stämde?

Det enda jag fastnade vid var palt naken. Var inte vi nakna, Johan? Han lägger över det på Johan. Uppe i köket där i Kiruna. I köket? Ja. Möjligtvis att vi inte hade byxor på oss.

Okej, jag tror jag hade shorts faktiskt, om jag ska vara ärlig. För vi brukar ju gå i shorts. Men vi åt ju palt faktiskt. Det var ju Tony och Niklas syster som lagade till oss.

Första gången vi provade, Victor. Då var det ju. Mycket gott. Ja. Då borde du kasta paltkanor. Det är en annan. Ja, precis. Det var ju helt annan paranormal upplevelse där.

Verkligen. Vi får skicka in någon i paltkoma där. Men hörni, på tal om att kasta saker. Ja. Det tänkte jag att vi skulle gå in på idag. Jag vill veta allt, och det vill alla andra med ju, om poltergeist.

Det har ni ju pratat om innan, va? Innan podd. Får jag bara säga så här. Det är sjukt hur det vi pratar om innan, för vi vet inte om vad vi ska prata om, att det blir sådana övergångar till det du faktiskt ska prata om.

Eller hur? Det här är andra, tredje gången nu. Där är jag bara, ja, kul att du säger det, för att det är det här vi ska... Jag gillar ju inte att ta plats. Nu är jag gäst här, men jag beter mig lite som en gäst.

Men jag har ju faktiskt varit programledare i podd innan. Det är inte många som vet det. Och jag kan inte ens säga vilken podd det är, för att det är ett projekt som är hemligt.

Oj. Så jag har liktna min röst där ute någonstans i vimlet. Men fast detta, Victor, blir egentligen din programkund ändå, för det är du som ställer frågorna i det här programmet.

Ja. Så du gästar podden fast du blir lite programledare av det ändå. Jag styr lite i alla fall. Jag har makten över frågorna i alla fall, inte över svaren. Och där kan jag ju bena iväg.

Jag vet inte vad i allt. Vi kanske behöver prata om paltgryt sen istället. Ja, det vet man aldrig. Nämen, lite det ämnet om poltergeist. Det är ju ganska brett, och det finns ju många...

Vi kan ju bara börja, vad är en poltergeist? Ja, alltså om man går långt tillbaka i tiden, redan nu... Nej, jag skojar bara. Poltergeist är ju bara tyska för bullerspöke.

Det är ju en benämning för att den här anden kan, eller energin kan leva om. Alltså göra fysiska saker. Så det är fortfarande en energi som alla andra. Det är det som jag tänkte säga.

För Lakstons del är det benämningen. När någonting händer, alltså det är poltergeistaktivitet. Det betyder att saker kan förflytta sig. Vi tar det ur den benämningen och alla vet när du sätter de orden på det.

Poltergeist. Då förstår alla att saker kan flytta på sig. Alla har ju sett poltergeist, kanske. Eller lite påläst om vad poltergeist är. Men det kan ju lika gärna vara en osalig ande.

En ande som inte får ro. Det kan vara energi av manifestation av en urladdning av bråk. Det kan vara vad som helst. Men man sätter benämningar på det. Det är samma som det här.

Har ni sett ett spöke? Vad är ett spöke? Förstår du? Det är det jag menar. Vi säger energier. För vi kan mäta energier när vi vet att energierna kan påverka det här.

Vi brukar säga densitet. Det betyder att vissa maskiner kommer kunna reagera för att det krävs densitet. SLS-kameran är en sån. PMBN är en sån. Hello Welcome är en sån.

Så det är det det handlar om. Jag säger ju inte spöken, anda, demoner. Entiteter kan vi säga. Det känns som att det är ganska starkt när vi säger det. För att det är det här vi ska...

Jag gillar ju inte att ta plats. Nu är jag gäst här. Jag beter mig lite som en gäst. Men jag har ju faktiskt varit programledare i podd innan. Det är det inte många som vet det.

Och jag kan inte ens säga vilken podd det är. För att det är ett projekt som är hemligt. Så likna min röst därute någonstans i vimlet. Men fast detta, Victor, blir egentligen din programkund ändå.

För det är du som ställer frågorna i det här programmet. Ja. Så du gästar podden fast du blir lite programledare av det ändå. Jag styr lite i alla fall. Jag styr ju...

Jag har makten över frågorna i alla fall. Inte över svaren. Och det här kan jag ju bena iväg. Jag vet inte vad i allt. Vi kanske behöver prata om paltgryta sen istället.

Ja, det vet man aldrig. Nämen, lite det ämnet om poltergeist. Det är ju ganska brett och det finns ju många... Ja, vi kan ju bara börja. Vad är en poltergeist? Ja, alltså ska man gå långt tillbaka i tiden.

Redan nu... Nej, jag skojar bara. Poltergeist är ju bara tyska för bullerspöke. Det är ju en benämning för att den här anden kan... Eller energin kan leva om. Alltså göra fysiska saker.

Så det är fortfarande en energi som alla andra. Det är det som jag Och förbereder vi för den stora grandfinalen och får säga någonting ännu mäktigare, det vet jag inte. Men det är ett smart sätt att bara portrera ut litegrann.

Om man vill skapa en förändring istället för att bara ta det pang bom och bara berätta så här är det. Skapa en chock. Så ge litegrann. För det som kommer i andra batcher som kommer nu.

Man bara, ja men vadå? Det var ju, det här vet vi, det är ingenting. Nu är det så här. Man har vant sig redan. Jaha, men det där visste vi redan. Nu är vi på den nivån och då frågar man nästa scen kommer då.

Vad det kommer att bli. Så det är ju ett smart sätt att bara vänja att det finns någonting. Men ja. Ja, men du var inne där lite på, för jag tänkte jag skulle fråga dig, alltså vad är den, alltså den största poltergeist-händelsen som har skett er?

Men jag vet inte, du rablar upp ett par där ju. Dörrar och stolar. Men för min del ska jag säga, det började när jag var liten, när jag var åtta, nio år i Gävle.

När jag ser när mylittlepony-hästen falla från taket. Ingen är hemma och den faller och träffar min kompis rakt i huvudet. Jag minns ju hans blick när han tittar på mig och han tror att det är jag som kastar någonting.

Och jag står med händerna fulla där, för vi kom precis från köket och hade iskall mjölk och bullar i ena. Och vi tittar på varandra, jag minns att jag bara går till köket, släppa allting där och så bara springer vi ut. Och det där kommer jag ju aldrig att glömma, för det var så jäkla starkt hur en leksakshäst sitter i taket.

Det är platt, det är svårt att förklara, men det är helt slätt tak i en smal korridor. Och jag ser att det är någonting, för det fångar mig i periferin i ögat att det är något som inte stämmer där. Och att den är still i en halv sekund innan den sen faller.

Som att någon står och håller den och som bara kastar den. Och det var det som hände i Polen när vi fick uppleva det här med stenen som föll under spökinspelningen. Så det är det som gör det så himla starkt att så väldigt tidigt fick vi ju vara med om, jag i alla fall, var med om poltergeist-fenomen.

Men de här poltergeist-fenomenen pratar vi om att man bara säger, det är ju bara Peter och Hanna, det är ju ingenting att vara rädd för. Och då är vi där tillbaka. Yngre energier, starka energier där de spenderar sin sista tid i livet i den här lägenheten.

Är det därför det här fenomenet äger rum? Och det här var ju leksaker oftast, det här med Jojo som kom flygande, tennisbollar som åkte ur rummet. Alltid leksaker, det var inte så att det var någon kniv som kom flygande och satt fast i väggarna, utan det var väldigt snälla saker som ändå flyttade på sig.

Men det är ju fortfarande poltergeist-fenomen. Men att kalla dem för poltergeist, det är snarare fenomenet som jag kallar för poltergeist. Jag kallar inte Peter och Hanna för det, för de är ändå, det är ju släkt, det är ju våra kusiner.

Men det de orsakade var ju fenomenen som vi klassade in som poltergeist-fenomenen. Och för dig är det stolen? Nej, men alltså det är många grejer som här. Jag menar, om man till långt tillbaka så har det ju bara på Knäslottet dörren öppnas och stängs.

Det har varit några dörrar, bollen framme i gården, tavlan i borgvattnet. Och sen nu under senaste så är det ju, som jag säger, stolen, det har ju varit dörren. Stolen skulle jag vilja se.

Det du får uppleva där är ju så här, det är ju en dröm att få se det igen. Nej, men det är det jag menar, jag får ju se det, och min dröm är ju alltid att kunna dokumentera och se, finns det någon logisk förklaring till varför stolen reste sig upp ungefär 5 cm och så ner? Som att någon bara lyfter den och släpper ner den.

Och det är ju det ni får höra, det är ju smällen. Men jag menar, av de här fenomenen som börjar ske så är ju det som är, vad tänkte jag säga? Starkast, och det är ju inte, jag vet inte om man kan kalla det poltergeist-fenomen, men det är just när någonting springer mot en i mörkret.

Det blir fysiskt i marken, det blir fysiskt i golvet, det blir ett ljud, men det finns inget vinddrag, det finns ingenting. Det finns bara smällarna att någonting går, eller springer mot en. Så den vet jag inte, man ska inte kalla det, okej, det är andlig aktivitet, det kan jag inte säga heller.

Det känns som ett poltergeist-fenomen. Det kan lika gärna stampa, jag vet inte hur man ska förklara det. Men om vi ska säga att de klassar det i olika saker, så poltergeist-fenomen skulle man då säga att det handlar om att förflytta saker, ett föremål till en annan plats.

Så då blir det svårt att klassa det jag har upplevt här som poltergeist-fenomen. Ja, för jag började tänka lite på kaféet där. När vi sitter, eller när du sitter med Esters och grejer på övervåningen och så hör vi den smällen.

Som att någonting bara släpper. Massa träreglar är vi alla överens om att det lät som. Och det finns ingenstans detta ljudet ska komma ifrån. Men det skulle jag heller säga som en poltergeist, utan...

Men nu är det en förflyttelse som har skett, eller hur? Och vi hittar inget föremål, men ljudet finns där. Det är som ett energiminne av ljud som vi hör, men som inte fysiskt syns.

Vi hade aldrig kunnat fånga på kamera. Vi hade kanske fånga, ja men ljudet fångade vi. Men det där ljudet kan lika gärna varit energiminne att de där pinnarna eller vad det var var precis framför mig mitt på golvet.

Men det hände för 30 år sedan. Och det ljudet är kvar. Exakt, och det är väl det jag tänker också. Vi gick verkligen igenom allt ganska länge också. Ja, vi höll på i en timme tror jag.

Ja, vi försökte hitta det. Och det gick inte. Det gick inte att återskapa det på något sätt. Så det är det jag menar, där blir det också så här, är det en minnesgrej, en poltergeist-minnesgrej?

Nej, men nu har det ju blivit enklare och enklare bara som ett år tillbaka. Nu när vi lägger ännu mera tid på utredningen också, så är vi ju på platsen och känner in det mer. Och kan ju lokalisera.

För där var det ju också någon kabel, Johan, som du hittade. Ljudet av en kabel som hade lossnat. Ja, vi hade ju den på ljudinspelningen, en rejäl smäll. Och till slut så kunde vi pinpointa att det var nätverkskabeln som hade släppt i tejpningen.

Det borde väl vara lättare, tänker jag, rent högt här. Men om man tänker att det är minnesenergi, alltså att ljudet, att återskapa det där att det ska flyga grejer, det krävs ju ganska mycket energi. Att kasta grejer rent fysiskt och få det att hända.

Men ljudet av det, teoretiskt borde det kännas lättare att faktiskt bara, att ljudet fastnar i väggarna, om man nästan säger så då. Att det finns där och återuppspelar sig vid vissa tider, vid vissa perioder kanske. Att ljud är, kan man säga så, att ljud är en, är ju lättare, alltså ljud är väl, även i den tekniska världen, ljud är väl mycket mindre data än en video, om man säger så.

Ett klipp eller något fysiskt då. Måste du vara. Ettor och nollor menar du? Ja, jag vet inte vart det är igen. Ja, nej, men alltså det borde väl vara det, att att att att spara ljud tar mindre plats än att spara en videosekvens, en händelse.

Men ljudet av det kanske inte kräver så himla mycket. Förstår ni vad jag menar? Jag kanske inte fattar vad jag menar. Jo, nej jag förstår, men det första och främst är det, det låter ju som ett fysiskt fenomen.

Tänk om det hade varit så också att du hade känt vibrationerna i golvet Vi har hört att ljudet kommer rakt uppifrån. Blårummet, förlåt. Att det flyttade stolar där uppe, att någon drar och släpar en stol.

Ja, Sofia är ju i gråtersgänsrum. Och Johan i expeditionen tillsammans, han sov själv där va? Jag sov själv. Vilma och Viktor sov där i blå va? Ja, du var i expeditionen va?

Jag sov i expeditionen och Isabella och Filip sov i rosa. Ja, det gula rummet var tomt. Och när vi sen går igenom och tittar på vilken jävla möbel där, så är det fåtöljen i gula rummet.

Ja, för alla ropar det samtidigt. Där är det alltså. Och jag fattar ingenting, jag har sovit som en sten. Men det är ju så här, vi har ju sovit många gånger och vi har ju ändå varit där.

Vi vet ju ungefär vad man kan få uppleva. Det där är en av sakerna, möblerna flyttar. Och när man hör det sådär sent, det är ju helt tyst i huset. Det här huset är ju som i nästan, det finns knappt någon sättningar i den jävla byggnaden.

Det är ju jävla tyst. Men kommer du ihåg hur det var, för när det är sådär tydligt, och man vet om att det är många i huset, då förutsätter man ju att det är de bara. Man tar inte ens som någon paranormalt.

Man tar det som att det här är Viktor som flyttar på någonting. Men det har man ju lärt sig, att även nu när man är många så här, att man ställer frågan, vem fan var det som flyttade möblerna? Och ingen har gjort det.

Och det säger vi under utredningen också ibland, att om man går in i någonting, ja det var jag, säger man. Ja, jag råkade göra det där. En sån paltgryta eller? Ja, det var ju svårundvikat.

Han fixar för att flyga in i rummet. Ja, men jag bär ju på en halv jävla studio med mig, så man ser ju inte allting som finns. Nej, men det är det jag tänker också, för det blir det automatiskt också.

Även om vi har sovit över på vissa ställen och det är någonting som låter, man går ju inte upp på natten och utforskar det. Man ligger ju fortfarande kvar, för vi vet ju ofta att det kanske är någon kamera som fångar det, eller så skiter man i det och bara låter det vara, så ställer man frågan istället. Egentligen skulle vi ha gjort där, när det händer, att man är snabb och bara, okej, nu måste vi kolla vad det här var.

Var det ni som gjorde det här? Men vi sa ju ingenting då, utan man bara förutsätter att det var någon. Nej, precis. Men om man tar det ur det perspektivet, bara snabbt en grej här tänkte jag.

Det är ju det här med att vi gör ju inte det här för att övertyga någon. Alltså vi sticker iväg fyra stycken på ett jävla äventyr och vi har extremt jävla kul, men det är slitsamt. Vi är vaken, vi sliter, men jävlar när det händer saker.

Man vill ju bara ha det hela tiden. Ja, för jag vet ju det vi kan ju ha, den senaste utredningen, då var det lite så, alltså muskeln i ryggen över skinkan, alltså det var sån kramp, så jag tror fan att jag skulle, ja det hade varit skönt att punktera den med en kniv liksom. Åh, vad trött man var.

Och då har vi jobbat hela dagen och dagen innan också för den delen. Men sen så hände ju saker på våningen. Och allt bara försvinner. Ja, alltså fokuset på det och det.

Ja, det blir... Det där adrenalinet. Ja, precis. Men vad säger vi Tony, ska vi avrunda? Det ska vi göra. Vi ska avrunda veckans poddavsnitt och vi fortsätter lite stund för er som är videopoddmedlemmar på vår Youtube-kanal, så är det så att vi lyssnar lite mer för Viktor, du sitter kvar.

Ja, jag sparar den bästa till sist. Du har gjort det. Som det brukar. Men som sagt, tack för att ni har lyssnat den här veckan. Hoppas ni är med oss i nästa vecka i Lakstångspodden, Spökjakt på riktigt.

Tack för att du lyssnade på Lakstångspodden, Spökjakt på riktigt.