Ambulansdådet i Harmånger

Vi får larm strax efter 11 någon gång, tror jag. Helt plötsligt så öppnas dörren. Om det är eventuellt behövs någon polis, men vi bedömer det som att SOS har gjort bedömningen här genom att prata med honom att det inte behövs polis.

Och då kommer ju då misstänkt ut. Två knivar i händerna, en i varsin hand. Utan ta ett steg fram. Och när han gör det så har han även en kniv i handen. I höger hand.

När vi ser kniven komma fram så börjar vi båda två skrika. Och i höjd med när han har kniven riktad mot Helena ungefär i brösthöjd på mig så vänder jag mig om och skriker ut, ut, att vi ska ut ur porten och springer nerför trappen. Jag känner att Helena är, jag hör henne skrika en gång till medans jag är på väg nerför trappen.

Och sen så öppnar jag upp porten och ser att Helena följer efter. Och tänker att vi båda kommer ut liksom. Sen när svänger jag direkt vänster för att hoppa in i ambulansen igen då.

Så jag hoppar in i ambulansen, sätter handen på låsknappen och vänder mig ut för att kolla var Helena är. För jag tänker att hon ska komma den vägen och hoppa in i bilen. Men jag ser inte att hon kommer.

Jag ser att jag har ganska mycket blod på min arm. Så jag hinner tänka om det är vem det är som blöder, om det är jag eller om det är hon. Jag konstaterar att det verkar inte vara jag för jag har inte ont någonstans.

Så jag tänker att blodet är från henne. Sofia försöker lokalisera Helena. Hennes blick rör sig mellan bilens sidor och speglar. Först den ena, sen den andra. Plötsligt får hon syn på henne.

Helena ligger i gräset strax bakom bilen. Sofia reagerar omedelbart. Hon trycker upprepade gånger på bilens överfallslarm och aktiverar SOS-funktionen. När en operatör svarar och Sofia börjar förklara situationen närmar sig två personer för att hjälpa till.

Sofia öppnar bildörren och kliver ut. Då kommer den andra tjejen också komma fram. Vi går fram och frågar om vad vi ska göra. Hon säger att vi ska vända på henne.

Vi vänder på Helena och då ser jag på en gång att hon har en reva i armen. Jag ser att armen är uppskuren. När vi vänder på henne ser jag att hon inte lever längre.

Tjejen frågar vad vi kan göra och jag säger att vi ska få börja HLR. Hon frågar hur vi gör och jag säger att hon ska göra kompressioner. Hon berättar och visar hur man gör och säger att du ska göra kompressioner hela tiden tills jag kommer med luftvårdsväskan.

Så jag går till bilen och hämtar luftvårdsväskan för att säkra luftvägen. Vi får in bra med luft. Jag berättar för tjejen som är där att hon ska fortsätta göra kompressioner och gör 30 stycken.

Den andra tjejen och killen kommer fram med en kille som har koll på porten och dörren ifall han ska komma igen. Jag säger flera gånger att jag är jätterädd och att jag inte kommer klara det här. Men vi påbörjar HLR och fortsätter med det.

De har koll på porten. Jag berättar för dem vad som har hänt och att jag har tillkallat mera hjälp. En stund senare kommer första polispatrullen till platsen. Jag jobbar med min kollega Tom och vi har också en aspirant med oss.

Vi blir då boardade till Harmonger då en ambulanspersonal har blivit attackerad med vasst föremål. Vi får också till oss att hon har hjärtstopp. När vi kommer fram så är det två ambulanser där och så tror jag också räddningstjänsten är på plats.

Och så är det en ambulans som står precis framför porten till lägenheten. Och det är väldigt mycket människor runt den här ambulansen. Jag tror att det var räddningstjänst och ambulans, kanske någon privatperson också.

Jag är lite osäker. Men vi kommer dit. Jag ser till att plocka ur våra förstärkningsvapen fort. Då kommer jag också det som jag uppfattade var ambulanskollegan springande mot oss.

Hon skriker lite hysterisk att hennes kollega har blivit knivhuggen. Vi hinner inte prata någonting med henne utan vi går ju direkt fram till platsen. Och då gör de HLR på målsägande på båren precis bakom ambulansen.

Och jag ser också en kollega till oss, Sebastian Frick, som var ledig men som tydligen var i Harmonger på grund av den här fotbollsmatchen som var. Så att han stod på platsen och höll dörren in till trapphuset. Så då var det ganska naturligt att jag tog hans plats framför porten.

Och sen så gick min kollega Tom till baksidan ifall att han skulle kunna ta sig ut, för att de hade ändå pekat ut att han var där inne. Och så aspiranten tog hörnet. Så står vi där.

Målsägande är precis bakom mig då. Och jag minns att hon hade blod på armarna och sårskador där. Hur du säger målsägande, vem menar du då? Målsägande. Som är avliden.

Ja, stämmer. Ja, och sen så står vi där. Vi håller de positionerna och liksom fryser läget. Under framkörningen så fick vi också till oss att han skulle ha kommit ut med knivar.

Men jag står där och helt plötsligt så öppnas dörren och då kommer ju då misstänkt ut. Han har två knivar i händerna, en i varsin hand. Och han kliver liksom ut kanske bara ett eller två steg utanför dörren.

Jag står ju då utanför entréporten och den är liksom i glas så att man ser in och så är hans lägenhetsdörr liksom en halv trappa upp och så är det dörren rakt fram. Så att man såg ju ganska tydligt så. Han kommer ut med två knivar, köksknivar, kanske blad på 15-20 centimeter skulle jag uppskatta.

Och sen så står han bara där. Jag skriker på honom att släppa knivarna. Men han gör ingenting, jag vet inte hur många gånger jag skriker. Han tar liksom inga steg framåt heller utan han står bara helt still avslappnat och har knivarna hängandes efter sidorna.

Och sen vänder han på sig och går in igen i lägenheten och låser dörren. När Liam har gått in i lägenheten igen stannar poliserna kvar utanför dörren. Flera patruller ansluter till platsen.

Lena behåller sin position. Inifrån hörs hur Liam rycker i dörren en eller flera gånger. Efter en stund kliver han ut igen. Då kommer han ut igen. Återigen då med två knivar i händerna.

Jag skulle uppskatta det som samma knivar. Säg till om du behöver en paus, jag förstår att det är svårt att prata om det. Absolut. Nej men det var samma knivar. Jag ser åt honom igen att han ska släppa knivarna.

Och då säger han att skjut mig bara. Han ville att jag skulle skjuta honom. Jag kände att jag kom inte framåt, jag behövde prata med honom. Så då frågade jag honom varför det blev så här, varför leddes han av ambulansen?

Och då sa han att han hoppas att hon är död. Då frågade jag varför jag hoppas du det? Nu hörde inte jag det sista du sa. Han sa att han hoppas att hon är död. Och jag frågade varför jag hoppas du det?

Och då sa han för att jag har velat. Jag har velat döda någon. Och efter det så vände han sig om igen och går in i lägenheten. Och låser dörren. När ambulansen rullar fram mot Liams bostad den 20 september anar teamet inget oråd.

De är helt ovetande om det livsfarliga möte som väntar. Men varningssignalerna fanns där. Bara tre dagar tidigare, den 17 september, larmades ett annat ambulansteam till samma adress efter misstankar om att Liam var suicidbenägen.

Precis som ambulanspersonal var det även Liams mamma på väg till hans bostad denna dag. Vi går in, utan med oss akutväska och ringer på dörren. Ingen svarar först.

Mats börjar ropa i brevlådan. Hallå? Och till slut så svarar Liam Stick. Stick, jag vill inte ha någon hjälp. Då säger vi fortsatt att vi vill hjälpa dig nu och vi kan liksom inte åka ifrån.

Din mamma har ringt och hon är på väg hit. Så dyker hon upp. Och så låser hon upp det första låset, men då är skjutet från det låset också låst. Så då börjar vi fundera, jaha, ska vi ta oss in nu?

Så då säger Mats att vi kanske måste ringa räddningen för att få hjälp. Men i samma veva, när jag går ut och tittar på gården där, då ser jag en Norrlandsbostäderbil och en kille som jag känner igen som har jobbat hos oss förut på räddningen. Som jobbar åt dem och frågar honom, har du några skjutlaråda låsn nycklar?

Då har han tre stycken, jag vet inte om någon passar sig, men en passade. Så då går vi in och då ligger Liam i soffan, utsträckt, på vänster sida i lägenheten, där är han vardagsrum. Och det är stökigt på bordet och han ropar fortfarande till oss, stick härifrån, jag vill inte ha någon hjälp.

Och Mats börjar prata med honom och säger, ja men nu är vi hitkallade och vi kan inte lämna dig så här. Och sen så, om du inte vill följa med så, vi kan fortfarande inte lämna dig för att Då måste vi ha polisanmärkning. Ja, och sen håller vi på så här lite fram och tillbaka.

Och sen så till slut så säger Mats att ja, men nu måste jag ringa polisen så vi ska fortsätta och försöka få med dig. Men, ja, och då så är mamman och jag kvar där, jag står lite längre fram och mamman är bakom mig. Och jag försöker övertala Liam att följa med oss och säger jag att Liam det blir mycket mjukare för dig att åka ambulans.

Om du har åkt polis förut så är det betydligt hårdare behandling, så åk med oss nu. Och sen så, helt plötsligt så bara blir han aggressiv och kastar sig mot mig och trycker ner mig i dörrposten. Och sen så försvinner han in i lägenheten och kommer tillbaks med det här träslaget då, eller baseballträet.

Och viftar mot mig. Men någon ren reflex, och det är trångt där i hallen och mamman är bakom där, så bara upp med armarna och skydda mig. Jag har ju tränat jujutsu så jag har väl den där ryggmärgen.

Och sen får jag tag i en arm och vrider upp hans rygg så här och sen så ropar jag till honom eller skriker till honom att släpp. Jag släpper inte dig förrän du släpper baseballträet då. Och så, då ramlar det ner på hans, där i vardagsrummet.

Men sen vänder jag mig om på väg att gå ut för jag säger ju samtidigt att ja, vi ska lämna dig, vi går härifrån. Då hoppar han på mig igen och slår till mig i nacken och i huvudet. Och då får jag tag i den andra armen och sen så vrider jag den och så säger jag till honom att om ni inte släpper mig nu så vrider jag av dig armen.

Och då släpper han och sen går vi ut. Polisen kommer strax därpå. Liam omhändertas, placeras i en polisbil och transporteras därefter till psykiatrin i Hudiksvall.

Jag är skötare på psykiatrin. Adam arbetar som skötare inom psykiatrin i Hudiksvall. Han träffar Liam på avdelningen den 18 september. Enligt Adams uppfattning var Liam inledningsvis lugn och samarbetsvillig.

Han deltog i vården utan större problem. Situationen förändrades dock. En kollega larmade plötsligt om att Liam krossade glas inne på sitt rum. När Adam kom till platsen såg han hur Liam stod där med vad han uppfattade som ett järnrör.

Adam tryckte omedelbart på överfallslarmet och inväntade övrig personal. Samtidigt hämtades en bältesäng för att finnas redo om situationen skulle eskalera ytterligare. Det ligger krossat glas över hela golven.

En kollega till mig väljer att gå in medan jag och en annan kollega står bredvid eller bakom en av dörrarna. Min kollega pratade med patienten och vad vi upplever lugnar ner sig, tar emot medicin frivilligt. Inga tvångsåtgärder behövs tilltas alls utan det vi gör är att flytta patienten till ett annat rum längre ner i korridoren för att städa i ordning och så vidare.

Sen kommer det fram att det här järnröret som jag upplevde är en gardinstång som ska vara säkerhetsklassad och som har lyckats få ner från fönstret. Adam berättar också om ett samtal som han haft med Liam som särskilt etsat sig fast. De sitter i ett enskilt samtal när Liam beskriver hur han mår.

Adam upplever snabbt att måendet är betydligt sämre än vad som tidigare framkommit och han blir oroad. Liam talade om en stark känsla av ensamhet, att han inte blir sedd, att ingen riktigt förstår honom. Men under samtalet säger Liam också något annat, något som får Adam att reagera starkt och som han tar på största allvar.

Han känner sig väldigt, väldigt ensam. Den här konversationen fortsatte då i att han berättade att han har haft tankar på att mörda folk och att han känner att han vill bli seriemördare för att bli sedd och synas på löpsedlar och liknande. Hur...

Det kanske är svårt för dig att komma ihåg, men i vilket sammanhang säger han det här om att han skulle vilja mörda folk? Hur kom det upp? Det kommer jag inte ihåg.

Nej. Men du sa någonting om att han sa att han ville bli seriemördare. Hur är det med den uppgiften? Minns du den tydligt? Det minns jag väldigt tydligt. Jag tog det på väldigt stort allvar.

Ja, okej Jag var tanka på att skada någon annan och att jag skulle göra mot ambulanspersonalen när hon kom. Vad hände sen? Jag tog en kniv och väntade på att någon skulle komma.

Och vad hände sen? Ja, vad heter det? Ja, det var ju det här mot Helena då. Och vad hände då? Du satt och väntade, vad hände sen? Sen då, alltså jag hade ju inte i huvudet, som jag sa förut, att det kunde bli liksom dödsskada.

Men jag hoppades ju på att det inte var så. Det gjorde jag ju. Och när du ser det här då, Liam, och förstår det, och jag uppfattar det som att din invändning här nu att det där som hände Helena, det var inte alls meningen att det skulle bli så, det var inte meningen att hon skulle dö.

Nej, det var det verkligen inte. Och du förstår att du har gjort henne rejält illa när du ser henne kollapsa. Vidtar du någon åtgärd då? Ringer du polisen och talar om att...

Går du ut och försöker hjälpa henne? Nej. Det gjorde jag inte direkt. Jag visste ju att... Jag vet ju om att ambulansen när Wetter kan anropa polis och sånt där.

Så jag visste att Karolin var på väg ut och skulle göra det. Du tänkte att det där får andra lösa? Ja. Och vad gör du istället under den här tiden då? Förutom att skicka meddelanden och skicka bilder på mordvapnet till folk?

Ja, det enda jag kommer ihåg att jag gjorde, det var bara att jag låg på soffan. Liams egna uppgifter visar att han helt oprovocerat höggit mot en av två helt oförberedda ambulanssjukvårdare. Han uppger i tingsrätten att han bara minns ett hugg.

Men Helenas kropp vittnar om att det rör sig om minst tre knivhugg utifrån de skador som dokumenterats. Åklagaren menar att Liam haft för avsikt att döda, något han själv förnekar. Till stöd för åklagarens linje pekas bland annat hans lugna ton i samtalet till SOS, att han väntade in hjälp och sedan gick till angrepp direkt när dörren öppnades.

Det lyfts också som anmärkningsvärt att han sökt hjälp för självmordstankar dagen efter att han själv valt att lämna den psykiatriska avdelningen i Hudiksvall. Skötaren som hörts i rätten vittnade dessutom om att Liam två dagar tidigare uttryckte en vilja att döda och bli känd som seriemördare. Samtidigt menar tingsrätten att hans psykiska tillstånd och alkoholpåverkan gör det svårt att dra säkra slutsatser.

Tingsrätten slår fast att Liam agerade med uppsåt, vilket innebär att han fälls för mord. Trots detta väljer rätten att utdöma ett tidsbestämt straff istället för det livstidsfängelse som åklagaren krävde. Motiveringen är att det inte går att bevisa att mannen var införstådd med att våldet skulle få en dödlig utgång.

Liam döms till 18 års fängelse. Domen överklagas till hovrätten av både åklagaren och Helenas anhöriga som vill se ett livstidsstraff. Hovrätten gör dock samma bedömning som tingsrätten och fastställer straffet.

Efter att hovrätten fastställt domen mot Liam Hast till 18 års fängelse har den juridiska striden nu flyttat till landets högsta instans. De anhöriga har valt att överklaga beslutet till Högsta domstolen i ett sista försök att få straffet skärpt till livstid. Samtidigt som rättsprocessen pågår har tragedin i Halmstad tvingats fram en genomgripande rannsakan av säkerheten inom svensk ambulanssjukvård.

Det uppdagades efter mordet att det fanns kännedom om gärningsmannens tidigare våldsamhet men att den livsviktiga information aldrig nådde Helena och hennes kollega innan de klev in i bostaden. Som ett direkt svar på dessa brister har Region Gävleborg vidtagit åtgärder för att säkerställa att varningar om farliga patienter faktiskt finns i utryckningssystemen. På ett nationellt plan har händelsen utlöst en våg av politiska initiativ för att stärka skyddet för vårdpersonal.

Regeringen har tillsatt en särskild utredning som ska se över hur informationsflödet mellan polis och vård kan förbättras så att ambulanspersonal aldrig mer ska behöva gå ovetande in i en hotfull situation. Detta arbete har även gett eko i riksdagen där motioner lagts fram om ett förstärkt rättsligt skydd och striktare säkerhetsrutiner vid ensamarbete. Du har lyssnat på Svenska brott.

Mitt namn är Martin Mazarov. Tack för att ni har lyssnat.