Hockeypodden #49: Fem månader på resan mot starkare utvecklingsmiljöer

Nu lyssnar du på Svenska ishockeyförbundets hockeypodd. Mycket varmt välkomna ska ni vara till hockeypodden från Svenska ishockeyförbundet. Här sitter vi på vårt kansli i Johanneshov, ett par slagskott ifrån Avicii Arena.

Jag heter Linus Hugosson och med mig i det här avsnittet har jag Johan Forsberg som är strategisk samordnare för projektet Starka utvecklingsmiljöer som vi driver tillsammans med Hugo Stenbäckstiftelsen. Välkommen hit, Johan. Tack så mycket.

Ja, det har nu gått ungefär fem månader sedan du klev in som strategisk samordnare för Starka utvecklingsmiljöer. Det är ju fortfarande tidigt i resan, det här är ju ett flerårigt projekt. Men ni har ju hunnit göra en hel del också.

Så jag tänkte att det här samtalet skulle vara lite nyfiken titt in, liksom hur har det gått så här långt och vad du har gjort för erfarenheter. Vad tror du om det? Det låter jättebra, då får jag stanna till och sortera lite grann också.

Så det låter kanon. Roligt, om vi börjar med den lite öppna frågan då, om vi ser tillbaka på de här första fem månaderna som du har jobbat med det här projektet, vad är din spontana känsla? Gemenskap och tillsammans tror jag.

Nu är det inte en känsla, jag är ju psykolog så jag blir lite nördig med den tanken, men det tänker jag, att gemensamt, tillsammans, samsyn om ganska många frågor och styrkor och utmaningar som kommer upp. Så det är nog det jag främst tar med mig så här långt. Hur har det tagit sig uttryck då?

Jag tror att många i hockeyn ser hur mycket och många bra saker som görs ute i landet. Vi är kanske lite dåliga på att skryta om det ibland också, men när man är ute och ställer de här frågorna då bubblar det upp till ytan hur stolta man är över det arbete som görs, både av spelare såklart, men också ledare och folk runt omkring som får det att funka. Men också en gemenskap och ett tillsammanskopplat till vissa utmaningar som man märker.

Och det är ungefär samma saker som kommer upp, att vi vill göra det ännu bättre. Du hade ju såklart en bild av det här uppdraget när du tackade ja och klev in i rollen. Är det något som har överraskat dig så här långt?

Det som har överraskat, det gick nog in ganska blankt, jag hade nog ingen tydlig tanke om det innan, men att det är så väldigt välkomnande när man frågar om man får komma oavsett vad det är för typ av sammanhang, om det är en konferens eller om det är ett lag. Väldigt inbjudande och stor delaktighet när man kommer och vill möta och träffa människor. Så det har gjort jobbet mycket enklare.

Jag tänkte nog inte riktigt på det när jag klev in, det kanske jag skulle ha gjort, men det har gått väldigt bra. Du har ju ett gott omdöme om hockeyfamiljen. Ja, men otroligt välkomnande.

Och precis det där, kom till vårt omklädningsrum eller kom till vårt styrelserum. Och det har varit väldigt fint. Och om du nu som lyssnar sitter och tänker, vad är det här med starka utvecklingsmiljöer?

Vi ska komma in på det längre fram, men jag vill fortsätta ta pulsen lite grann på det här och på din inledning i projektarbetet. Du har beskrivit de här första månaderna som en period av lyssnande. Och hur har det då varit att lyssna in människor från vardagen som har varit så välkomnande som du beskriver?

Ja, men otroligt härligt. Jag kom ju såklart med lite av en agenda, för jag håller på med en kartläggning. Och många av samtalen handlar om det. Några samtal har handlat om helt andra saker också.

Och det är ju helt underbart att det är så, framförallt när man är och träffar barn och unga. Det kan bli lite vad som helst. Och jag tycker det är helt underbart att få vara en del av arbetet också.

Sedan är det inte bara vad som helst, utan också väldigt, väldigt många kloka tankar som de unga har. Så de tar jag med mig lite extra. Ja, men finns det något möte eller något samtal som har gjort lite extra intryck på dig?

Ja, men det är faktiskt just det. Sitta i ett omklädningsrum med ett gäng unga hockeyspelare, både killar och tjejer, och fråga de här frågorna. Hur tycker ni att det är?

Vad vill ni ska bli bättre? Vilka utmaningar ser ni? Samma frågor som vi ställer oss, vi som är vuxna, men jag tycker nästan att de är smartare än vad vi är. Ja, man kan få en del klokheter från barn.

Ja, om vi nu pratar lite om projektet då, och börjar med det lyssnande perioden som har varit. Det kallas ju också för en kartläggning som du håller på med. Och för den som inte har följt det här projektet från start, vad går den här kartläggningen egentligen ut på?

Om jag ska försöka förklara det väldigt enkelt, för det blir lätt lite komplicerat när jag pratar ibland. Men det vi vill göra är att kartlägga egentligen utvecklingsmiljöer för barn och unga i svensk hockey. Alltså hur de har det ute i hallarna, på isarna, i omklädningsrummen och runt omkring.

Så hur spelare har det, hur ledare har det, hur domare har det. Och vad som leder till ökad stress och press i det här systemet, och vad som funkar väldigt bra. Så det är inte det att jag är ute och försöker hitta röda flaggor bara.

Det är inte det jag håller på med, utan hur ska vi gemensamt göra det här bättre, så att hockeyn fungerar bättre och att barn och unga vill stanna kvar. Så blev det nog enkelt. Jag tycker det, men berätta lite om bakgrunden också.

Vad är det sprungit ur? Jag som jobbar här på förbundet och kommunicerar mycket vet ju att vi har ett fokusområde som handlar om föreningsishockey av högsta kvalitet. Och det är klart att vi vill ha sunda miljöer runt våra föreningar.

Vad är det här sprungit ur, det här projektet? Om jag ska dela upp det lite grann. Jag håller med om att det handlar om ett av våra fokusområden. Starka föreningar egentligen.

Men för mig handlar det också om de två andra fokusområdena vi har, som att vi vill öka engagemang och intresse. Men också att vi ska få fram bra hockeyspelare. Så det är en av bakgrunderna, att det går i linje med vad vi håller på med.

Men också det att det finns indikatorer på att vissa delar i systemet är utmaningar. Som kommer med press på barn och unga kopplat till att man måste prestera. Och saker som påverkar det här.

Och det är ju det jag brinner för. Jag älskar sånt och jag älskar att vi kan lägga saker på bordet och försöka göra någonting tillsammans så att det blir bättre. Du pratar ju med väldigt många.

Barn, ledare, föräldrar, coacher. Varför är det så viktigt för dig att få in det här breda perspektivet? Ja, men tyvärr så blir det ju ofta så när man ska hålla på med sådana här systemförändringar.

Att vi ska kartlägga någonting som är så stort. Att man går till forskning, man går till teorier, man går till enkäter, till kanske en region. Och det är såklart jätteviktigt.

Men jag vill också, eller jag vill, jag har bestämt mig för att vi ska också sätta ord på det här. Att vi ska sätta människor på de här siffrorna vi har. För att någonting är 130.

Det är ju en siffra, men det finns ju människor bakom alla siffror vi har. Så för mig är det jätteviktigt att ha människan bakom och sätta människan i fokus. Så att det blir någonting annat.

Kartläggning pågår, så vi ska ju inte börja prata resultat för tidigt. Men kan du se någonting, om du har stött på någonting som kanske har utmanat din bild av svensk ishockey eller bekräftat? Ja, men en sak är väl det här.

Vi pratar ju om press och stress i systemet och hockeykultur och hockeynormer. Att det är en sak som det pratas om. Men det kommer också upp i så många sammanhang att vi har gjort en resa där.

Att det har gått i rätt riktning. Och det här är väl en bild som jag delar. Jag har levt i hockeyn hela mitt liv sedan jag var en ung grabb. Och jag har märkt den här förflyttningen.

Och det är så härligt när man är ute och pratar med folk att de också lägger märke till det. Med det sagt, man märker också att folk inte är nöjda Ja, men det som har dykt upp hittills under arbetet är väl när det blir för mycket press, stress och att allting pekar på att man måste prestera och resultat, framför allt i yngre åldrar. Det kan komma från olika håll.

Det kan komma från ledare, det kan komma från föräldrar, det kan komma från externa parter också. Det ser man också när man kollar på forskning att det är ju, det är en liten röd flagga det, om det blir för mycket fokus på det istället för fokus på utveckling och känna att det är kul. Så det är en del.

Och sen har vi också de här, om vi ska kalla det trygghetsfrågor, att när det blir riktigt dåligt, som man kan handla om mobbning, trakasserier, sådana bitar, solklar röd flagga, men också det att försöka förstå vad som driver det. Så att vi inte bara kollar på siffror utan också förstår vad som driver det här i hockeymiljön. Så det är två exempel på det.

Vad skulle du vilja säga till en tränare för ett barnlag som har svårt med balansen i sitt eget huvud mellan att tävla och vinna och utveckla? Går det att ge den personen några nycklar att se att utveckling är viktigare? Jag skulle vilja sitta ner med alla sådana ledare för jag tycker att det brukar ofta bli bra samtal.

Jag har suttit i många sådana möten och jag tycker att det är häftigt. Det första jag skulle säga är, glöm inte att se människan, glöm inte att se barnet. För det är ju, det låter kanske som en självklarhet, men det kan också bli svårt när man är inne i det här.

Att man vill vinna, jag vill också vinna när jag spelar. Men fokuserar man bara på det och tar sig framåt och kommer till nästa nivå, då finns det utmaningar. Så se människan.

Och också ha, du var inne på det lite i frågan, det långsiktiga tänket. För om vi leker med tanken att vi kan ta bort allt vad välmående heter så är det nästan omöjligt att veta vilka som ska bli bra. Nu gillar jag inte att ta mig själv som exempel, men jag var ju riktigt dålig till exempel.

Och jag fick ändå en karriär och det finns många sådana också. Så jag skulle ge två väldigt konkreta och enkla saker. Se människan och ta det lugnt om vi bara ska tänka prestation.

Tänk istället att vi ska försöka utveckla alla. För det är jättesvårt att veta vem som ska bli bra. Barn gillar ju att tävla, eller hur? Hur ska vi liksom se på deras tävlande?

Vi behöver inte fastna i tabelldiskussionen, men jag tycker att det är ibland kanske vi behöver vara där och röra oss lite kring de frågorna också. Men visst är det så? Barn älskar ju att tävla.

Ja, men det är väl klart. Gör vad som helst. Kasta ut en boll eller säg att jag tar tid när ni springer runt huset. Det är klart att barn gillar att tävla. Och hur skapar vi liksom utveckling i det då?

Tävlandet liksom. Alltså jag har inga problem med tävlande överhuvudtaget. Och jag ibland förstår jag inte debatten riktigt. Om nu är jag väldigt öppen här. Barn gillar att tävla, det är inga konstigheter.

För mig blir det när vi vuxna sätter olika för snäva ramar kopplat till det och vi kanske sätter förväntningar på barnen att du måste tävla på det här sättet. När vi säger det överens om att barn gillar att tävla så är det en del av att växa upp och vara barn. att testa nya saker.

Och också jämföra sig med andra i olika delar av leken. Men pratar vi tävling på att du måste vara så här bra för att komma med i det här laget, det är någonting som systemet och vuxenvärlden har kommit på. Om det gick att förstå, men för mig, jag har lite svårt att förstå debatten för jag har alltid älskat att tävla.

Men det har ingenting att göra med att man ska bli utvald till saker eller att man ska behöva bete sig dåligt som ledare. För mig, de går inte ihop. Låt barnen tävla.

Du har varit och touchat på, eller du har beskrivit lite en attitydförflyttning redan i det här samtalet. Men finns det fortfarande en risk i hockeysverige att vi underskattar betydelsen av den här miljön, den starka utvecklingsmiljön runt spelarna, runt barnen? Jag tror inte vi gör det.

Som vi började det här samtalet så ser jag en samsyn och vi tänker och pratar på ungefär samma sätt om de här frågorna. Hur man ska vara en bra ledare, där är vi ganska överens. Att det är dåligt att selektera på ett dåligt sätt för tidigt, där är vi också överens.

Så jag skulle inte säga det. Däremot finns det olika saker i systemen som påverkar det här. Det är ingen snack om saken. Och att det finns utmaningar, det tycker jag att det är bra att vi pratar om.

Nästa fråga blir ju då, hur ska vi göra annorlunda i de här delarna? Hur ska vi göra bättre? Och det svaret kommer du inte få av mig idag, men jag tänker att det är jätteviktigt att vi hjälps åt hur vi ska till exempel låta barnen tävla på ett sunt och hållbart sätt utan att vi skapar press, vi vuxna.

Nu går projektet in i, jag vet inte om det är mer intensiv fas, men det händer ju saker hela tiden liksom. Vad händer nu kommande månader under hösten och vintern den här säsongen? Ja men exakt, växla upp ännu lite mer nu är väl tanken.

Jag kommer personligen komma åka runt i landet, träffa ännu fler personer ute i hallar. Fokus där också, barn och unga. Väldigt mycket intervjuer sitter jag och gör för att det här är ju inget arbete som jag gör.

Jag måste vara jättetydlig med det. Jag heter samordnare, men det är ju ett gemensamt arbete som vi gör. Och när jag säger gemensamt menar jag inte bara vi som sitter här.

Du säger vi sitter på kontoret, utan hur ska vi tillsammans göra saker bättre? Så fortfarande många öron, kan man säga så? Fortfarande många öron att lyssna till folk.

Sen kommer det såklart också fortsätta bli enkäter, forskningsgenomgång. För även om jag säger att vi måste lyssna och sätta ord på det, förstå människan så behöver vi också, vi behöver forskning i grunden så att vi inte tar beslut på magkänsla. Så en bred kartläggning och fokus på att lyssna och förstå.

Vad är det för frågor du söker svar på för tillfället eller i kartläggningen? Ja exakt, ska jag sitta och dra alla, då blir det här en lång podd. Men om vi tar några temområden som har dykt upp i de här samtalen som vi kommer undersöka närmare.

Selektion var jag inne på. Hur den ser ut ute i föreningar, hur det påverkar barn och unga, hur vi kan göra annorlunda. Föräldraengagemang kommer upp väldigt mycket.

Både hur viktigt det är, föräldrar som är ideella ledare, men också när det slår över och kan bli negativt när det här kan leda till ökad press på barn och unga. Så det är väl två temområden som kommer upp. Ledarskap såklart.

Forskningsmässigt vet vi ganska väl vilka teorier som funkar. Men också där, lyssna på ledarna. Vad vill de ha mer utbildning av? Vad vill de ha mer stöd av? Och trygghetsfrågan såklart.

Brett begrepp, men försöka definiera hur den ser ut i hockeyn kanske. Alla idrotter säger att deras idrott är unik och hockeyn är unik. Så vi försöker förstå, och då har vi vissa temområden.

Det där var tre av dem. Finns det något annat som du har sett i ditt arbete? En annan sak som vi kollar på är det här med dropout. Hur olika områden, som selektering eller ökad stress, om det leder till att barn och unga slutar spela hockey.

Jag blir också så att jag vill ju att de ska göra det för att jag hade en bra tid i min karriär. Men också att vi vet vilka fördelar det är att röra sig och vara i ett lag när det funkar. Så det är också en jätteviktig del att se om systemet faktiskt gör att folk slutar.

Vad har du sett för faktorer där? Det är en sån komplex fråga. För kollar man på forskning och möten och samtal jag har så är det många saker som spelar in. Det kan absolut vara att man blir bortvald.

Det ska vi inte sticka under stol med. Det kan vara ökad press från olika föräldrar, ledare, andra. Men det kan också vara att man tycker det är roligare att göra annat.

Man kanske börjar med en annan idrott eller hittar ett annat