3. Fakepojkvännen

Emelie tar en klunk av det kalla, vita vinet. Hela dagen, eller nej, hela veckan har hon längtat efter den här stunden. Hon stryker bort kondensen som bildats på bardisken innan hon sätter ner vinglaset igen.

När hon tittar upp ser hon sitt ansikte reflekteras i en spegel bakom bartenderns. Blågröna, diskret sminkade ögon och läppar målade i mörkrött. En färg hon aldrig skulle bära på sommaren, men alltid dras till så här under hösten.

Små guldörhängen dinglar från örsnibbarna och det blonda håret sitter i en knut på huvudet. Lärarinnefrisyr, tänker hon och skrattar till lite när hon kommer på att det är precis vad hon är. En lärarinna, eller fysiklärare med lite mer moderna termer.

Hon sneglar på den stora ryggsäcken som ligger nedanför hennes barstol. Den som uppfann AVN tänkte inte på högstadielärare som behöver rätta prov under helgen, tänker hon och blickar ut över de andra kvinnorna i baren med sina små, söta handväskor. Hej, hej älskling!

Förlåt att jag är sen. Emelies bästa vän och kollega Petra pussar henne på kinden och hoppar upp på stolen bredvid. Ett glas vitt till mig med. Samma som hon tog.

Tack! Petra tar upp en fickspegel och bättrar på sitt läppglans innan hon nyper Emelie i armen. Du ser så fräsch ut! Har du gjort något? Frågar hon och Emelie sparar sminkat mig ordentligt.

Det är mitt nyårslöfte till tjejnyår. Att göra mig fin oftare. Petra vet precis vad Emelie pratar om. De dissekerade artikeln om tjejnyår tillsammans i lunchrummet.

Tjejnyåret infaller på hösten. När man utvilad efter sommaren bestämmer sig för hur man egentligen vill att ens liv ska se ut, hade de läst. Petra får in sitt vin och höjer glaset mot Emelie.

Skål för tjejnyår och för att jag har varit här i exakt 120 sekunder och du inte har nämnt Daniel en enda gång. Emelie höjer glaset och ler ursäktande. Under de senaste sex månaderna hade hon inlett varje samtal med att älta hennes och Daniels breakup.

Emelie och Daniel hade varit tillsammans i ett år. Vilket väl får räknas som kort tid att vara ihop när man är i 30-årsåldern. Men det var seriöst. De hade pratat om att flytta ihop och skaffa en cocker spaniel.

Eller Petra trodde att det var seriöst. Tills Daniel plötsligt gjorde slut. Och någon månad senare gjorde allt som hon och han planerat, fast med någon annan. En som var objektivt sett väldigt mycket snyggare än Emelie.

Den nya kvinnan var någon som varit söt som barn, gullig som tonåring och som nu var vacker på det självklara sättet. En petit, lockig skönhet med stora bruna ögon. Hon såg ut som cocker spanien Emelie och Daniel hade pratat om att köpa.

Och givetvis blev cocker spanien Emelie och Petras smeknamn på henne. Något som blev extra roligt när Daniel och cocker spanien en dag dök upp i flödet med en äkta cocker spanielvalp mellan sig. Vår nya familjemedlem löd bildtexten.

När Emelie ägnat lunchrasten åt att gråta rakt ner i sin matlåda hade Petra lagt handen på hennes och sagt Det tar hälften av tiden man varit tillsammans med någon för att verkligen kunna gå vidare. Så förbereda dig på sex månader. Och efter det så började en intensiv nedräkning med svullna ögon och snor på tröjärmarna satte Emelie upp en kalender i köket och började kryssa för dagar.

Varje dag som hon överlevde kändes som en seger. Och nu var hon alltså här. Ett halvår senare och Emelie mådde faktiskt väldigt mycket bättre. Skål, svarar Emelie och fortsätter.

Det kanske också är någon slags tjejnyårslöfte att vara över Daniel forever amen. Petra klirar sitt glas mot hennes och de dricker och skrattar. Allt känns pirrigt och roligt.

Allt utom armbågen som gång på gång stöter in i hennes rygg. Hon vänder sig om. Personen som armbågat henne står nära i trängseln vänd mot baren. Men när hon tittar på honom vänder han sig om och tittar tillbaka med pigga bruna ögon bakom mörka lockar.

Emelie minns den här känslan. Det var länge sedan hon upplevde den, men hon minns den. Förlåt, säger han, men bryter inte ögonkontakten. Det är lugnt, säger hon leende.

Man kan inte släppa honom med blicken förrän bartendern knackar i baren för att ta hans beställning. Han var ju jättesöt, väser Petra glatt över musiken. Hans kompis också.

Emelie vänder på huvudet igen och ser de två männen ställa sig någon meter bort i baren. Men hon ser inte hans vän. Hon kan inte slita blicken från mannen hon precis hade lite för lång ögonkontakt med.

Hans långa och senigt muskulösa kropp klädd i slitna ljusblå jeans, grå sweatshirt och svart vinterskäcka. Det lockiga, rufsiga håret som hela tiden faller ner i hans ansikte fast han drar bort det med handen. Hon vänder på huvudet sekunden som hon ser att han lyfter blicken mot henne.

Emelie tittar Petra djupt i ögonen. Det känns som att jag har varit i ett hål i sex månader. Tack för att du har varit där för mig. Det känns så skönt att äntligen ha krupit...

Emelie tystnar mitt i meningen. Petra har ett svårtolkat ansiktsuttryck. Är hon arg? Förvånad? Förvirrad? Varför ser det ut sådär? Petra sväljer tungt och tittar Emelie i ögonen.

Få inte panik nu, men... Bra inledning på en mening, avbryter Emelie. Petra fortsätter. Daniel och Cocker Spanien gick precis in genom dörrarna. De ser ut att vänta på hovmästaren.

Jag försöker se osynlig ut, men där såg de mig. Helvete! Nu kommer de över! Emelies puls går upp. Hon som precis känt att hon var uppe ur hålet glider tillbaka ner i det igen.

Hon vänder sig om. Där går mycket riktigt den man som brukade vara hennes Daniel. Vacker, kortklippt och med perfekt hållning. Klädd i skjorta, chinos och trenchcoat.

Emelie gissar att en ledig middag står på agendan. Cocker Spanien lägger armen om Daniels midja. De ler mot Emelie och vinkar glatt. Emelie vinkar tillbaka och hyperventilerar igenom leendet.

I förgrunden står den lockige mannen och hans vän fortfarande bara någon meter bort i baren. Du måste hjälpa mig, viskar hon till honom. Vad? ropar han. Hennes viskning måste ha varit omöjlig att höra genom sorlet.

Spela med bara, ropar hon och drar honom till sig så att de står bredvid varandra. Hon lägger hans hand runt sin midja och lutar huvudet mot hans axel med ett förställt leende riktat mot Daniel. Av alla ställen!

ropar Daniel samtidigt som hans parfym slår emot Emelie med en flodvåg i havminnen. Hej, Daniel! Petra ger honom en sval kram och skakar artigt hand med Cocker Spanien.

Och Emelie? Vad fint att se dig! Du ser fräsch ut! Daniels ord är rent tekniskt en komplimang, men meningen låter på något märkligt sätt nedlåtande. Och vi har inte setts, säger han och sträcker fram handen mot den främmande mannen.

Emelie spetsar öronen, livrädd att missa vad han ska säga. Paul, trevligt, säger han. Daniel tittar på honom, på Emelie och sen tillbaka på honom igen. Så du är...

börjar Daniel. Ja, precis, svarar Paul och pussar förvirrat Emelie på kinden. Hon är imponerad över hur snabbt han plockade upp vad som förväntades av honom. Pauls vän plockar i sin tur upp sin telefon och går iväg.

Petra ursäktar sig och följer efter. Frädare, tänker Emelie, men förstår att Petra inte vill kliva ombord på det här sjunkande skeppet. Vad kul, säger Daniel och ler artigt.

Vet ni, fortsätter han. Jag tror att det här är ödet. Vi har bokat ett bord för fyra här borta i restaurangen för det var det enda som fanns ledigt. Vi hade tänkt säga att paret vi skulle äta med fått mags Allergisk, säger Paul och fortsätter.

Nej, inga husdjur i planerna. Emelie känner stressen krypa inom henne när sällskapet beställer in de åtta smårätterna som de ska dela på. Middagen tornar upp sig som ett berg hon råkat gå med på att bestiga.

Tack och lov verkar Paul inte lika obekväm som hon. Emelie sneglar på hans vackra, solbrända händer som bryter brödet, doppar det i olja och äter det. Torkar av oljan på linneservetten och höjer vinglaset mot sällskapet.

Skål, hörni! Kul att vi fick krascha er middag. Alla fyra skålar och börjar skicka runt maträtterna mellan varandra i takt med att de kommer ut från köket. Nej, men det är så mycket nu på våra jobb.

Och så valpen på det. Så vi försöker umgås så mycket det går, säger Daniel. Vi har varit på... är det tre weekends de senaste månaderna, fortsätter han. Fyra, tänker Emelie, som redan sett alla deras resor på Instagram.

Mitt trick är att bygga upp livet så att det som man unnar sig är det man gör mest, säger Paul. Jag njuter av varje sekund jag är på jobbet. Då blir resor och fritid inte lika viktigt.

Ja, det gör jag med. Make no mistake, säger Daniel provocerat. Men det kanske är lite mer utmanande att laga människor än cyklar och det är viktigt med återhämtning då, så att man inte gör misstag.

Ja, det vet jag inte om jag håller med om. En cykel kan vara livsfarlig om den inte är korrekt sammansatt, säger Paul lugnt. Emelie känner plötsligt hur något skiftar inom henne.

Var var Daniel en sån här idiot när de var ihop? Hon fattar inte vad hon såg hos honom. Och plötsligt slår det henne. Hon är över honom. Hon borde inte sitta här och försöka bevisa något för tönten Daniel.

Hon borde vara på en dejt med sin fake-pojkvän Paul, den enda vid det här bordet som hon faktiskt är intresserad av. Ja, precis. Era jobb är båda sådana som kräver mycket fokus, kocke Spanien rycker in som medlare.

Jag kommer tillbaka om en sekund, säger Paul och reser sig. Men innan han lämnar bordet tar han ett fast grepp om Emelies nacke och kyssar henne snabbt på munnen. Sen försvinner han iväg mot toaletterna.

Emelie vet inte vem som ser mest förvånad ut, hon eller Daniel. Sällskapet tystnar i flera sekunder innan kocke Spanien höjer glaset och vill skåla för kärleken. Rummet snurrar till när Emelie reser sig.

Hon håller sig i bordskanten och ser ner över de urdruckna vinglasen, espressokopparna och notan som ligger på en liten silverbricka. Mot slutet av middagen hade hon börjat koncentrera sig mycket för att inte förtöja sig. Allt vin hade gjort det till en riktig utmaning.

Det svåraste momentet var att inte fråga Paul några frågor. Han var den enda i sällskapet som hon var intresserad av. Men frågorna skulle avslöjat dem direkt, istället fick hon sitta och lyssna på Daniels monologer om hans nya liv.

Ett liv hon nu vet att hon verkligen inte vill vara en del av. Paul reser sig också. Tack för den generösa middan, Daniel. Det var trevligt att träffa er. Älskling, tar vi tunnelbanan hem?

Paul vänder sig mot Emelie. Ja, älskling, det gör vi. Tack för middan, säger hon. Sen tar hon Pauls hand och de går ut från restaurangen, genom baren och ut på gatan.

De promenerar snabbt tills de kommer till tunnelbanan en kvarter bort. Där stannar de och andas ut. Herregud, skrattar Paul. Det var så nära, så många gånger. Alltså, tack, Paul.

Det blir tyst mellan dem när Emelie ser in i hans bruna ögon som glittrar bakom de bruna lockarna. Det var kul. Hör av dig nästa gång du behöver en fake-pojkvän, säger han och tar ett kliv närmare henne.

En kyss hänger i luften mellan dem tills Pauls ansiktsuttryck plötsligt ändras. Skit också, viskar han. Emelie vänder sig om. Där står Daniel med hennes tunga ryggsäck i händerna.

Du glömde din väska, säger han argt, som hon inte förstått det bara av att se den. Mitt tåg går om en minut, så resten av orden äts upp av ett gäng fotbollssupportrar som Paul försvinner in bland och tar rulltrappan ner till tunnelbanan. Fake-pojkvän, Daniels röst låter anklagande, men skiftar snabbt till att istället låta passivt aggressiv.

Emelie, det har gått ett halvår. Måste försöka gå vidare. Du kommer inte att kunna göra mig svartsjuk. Jag var glad för din skull, men nu är jag orolig för dig. Det var inte...

börjar Emelie, men ger upp den. Det spelar ingen roll vad hon säger, och det spelar ingen roll vad idioten Daniel tycker. Tack för väskan, Daniel, säger hon och tar den stora väskan ur hans hand.

Hon kramar den på tunnelbanan hem medan hon lutar huvudet mot tunnelbanans fönsterruta, ser stationerna passera utanför fönstret och människorna på sätterna bli färre och färre. På vägen från tunnelbanan till porten stannar hon stirr upp i hösthimlen. Hon är full av skamsen.

Varför hade hon ljugit? Hon hade väl bara kunnat hälsa snabbt på Daniel som en vanlig person, så hade alla sluppit det här. Sen hade hon kunnat flörta med Paul i baren och de hade kunnat gå på en normal dejt, istället är allt förstört.

Paul hade inte ens gett henne sitt telefonnummer innan han drog. Han måste tycka att hon är helt sjuk i huvudet. Emily vaknar svettig på soffan. Hennes ögon känns torra och grusiga och hon har samma kläder på sig som kvällen innan.

Hon famlar efter telefonen som ligger på soffbordet. Klockan visar 11.30 och skärmen är fullproppad av meddelanden och missade samtal från Petra. Emily ringer upp direkt.

Petras röst är hetsig och gäll. Jag vill veta allt, allt, allt! Får jag komma hem till dig? Om du tar med mat och pratar i halva det där tempot när du kommer, svarar Emily.

Hon hinner precis ta en dusch och ta på sig en ren mjukisdress från Ikea-kassen innan det ringer på dörren. Där utanför står hennes bästa vän med två kaffe och en brun påse som nog innehåller någon typ av mackor. De två vännerna tar plats i soffan och mellan tuggorna berättar Emily om kvällen innan.

Jag är officiellt över Daniel. Jag tycker inte ens om honom. Och det irriterar mig att han tror att jag inte är över honom när jag aldrig förut varit mer över honom än vad jag är över honom nu, älta hon.

Förvirrande mening, säger Petra och fortsätter. Men vad hände med Paul? Ja, det är mitt nya problem. Jag kan inte sluta tänka på Paul, svarar hon. Men har du hört av dig då?

Frågar Petra och tar en klunk av sitt kaffe. Hur? Jag har inte hans telefonnummer eller ens hans efternamn. Det enda jag vet är att han har en verkstad där han reparerar cyklar och gör kaffe.

Och Paul plus cykel plus kaffe gav ingen hit på Google, Petra tittar på henne och ler. Emily känner igen det där leendet. Det är det leende som Petra har när hon ger sig fan på att lösa något.

Fixa konsertbiljetter till en utsåld konsert, renovera sitt kök helt på egen hand eller som nu, hitta den mystiska Paul. Någon minut senare har hon Emilys jobbdator i knät och något intensivt i blicken. Bor han på Kungsholmen, sa du?

Vad sa han mer? Nämnde han någonting alls? Petra famlar efter fler ledtrådar och Emily går igenom kvällen i sitt huvud. De sågs, hälsade, gick till bordet. Hon gnuggar tinningarna med fingrarna.

Huvudet dunkar från vinet kvällen innan. Hon tänker på bordet med de urdruckna glasen, de använda linneservetterna och hans mamma, utbrister hon. Hans mamma importerar porslinet som de har på restaurangen, Petra skrattar.

Det är långsökt, men hon försöker. I nästa andetag har hon en kypare från restaurangen i telefonen. Yes, tack! Hej! Hon lägger på. Bingo! Marianne Ljung. Okej, då provar vi igen dricker snabbt upp sitt kaffe och reser sig från stolen.

Paul slår på larmet och de båda går ut från lokalen medan det piper öronbedövande. Sen låser han glasdörrarna och drar ner ett stort galler. Paul och Emelie börjar gå, sida vid sida längs med vattnet, förbi Nationalmuseum, Kungsträdgården och Operakällaren.

Emelie kan inte sluta le. Hon älskar att gå här bredvid Paul. Han är vacker, rolig och smart. Och han berättar för henne om människorna som kommit in med sina cyklar under dagen.

Det är ju det som är det roliga. Folk är märkligt öppna mot sina cykelreparatörer. Du tror inte att det handlar om dig då? Att det är just dig som de öppnar sig för, snarare än din yrkeskår, svarar Emelie.

Nej, fan. Vi är som frisörer. Emelie börjar skratta. När hon inte kan sluta börjar även Paul. Innan han plötsligt visslar. Ducka! De har kommit fram till Konstakademins stora trappa och Paul drar in henne bakom en stor växt vid entrén.

På andra sidan bladen ser hon Daniel och cocker-spanielen med den lilla cocker-spanielvalpen i koppel. Hon känner sin puls stiga. Men det är inte för att hon är rädd för att Daniel ska se henne.

Det är för att hon känner Pauls andedräkt i nacken. När hon ser paret försvinna i riktning mot Drottninggatan vågar de sig fram igen. De följer strandpromenaden förbi Stadshuset till Norrmälarstranden.

Paul frågar intresserat om hennes jobb och hon berättar att de just nu har ett projekt som handlar om rymden. Det märks att vissa av ungdomarna är intresserade på riktigt. Precis som jag var.

Jag hade till och med en liten raket som man kunde skjuta upp på riktigt. En lightsraket, frågar Paul. Ja, precis. Jag tror inte de görs längre. De var ju livsfarliga.

Emelie avbryts av att Paul stannar. De står framför ett grönt stort hus. Hon måste ha varit så inne i vad hon pratade om att hon inte märkte att de svängde av. Här bor jag, säger Paul.

Jaha, säger Emelie. Jaha, vad menar du med jaha? Säger hennes inre röst och uppmanar henne att rädda situationen. Men Paul hinner före. Följ med upp så ska jag visa en grej.

Hon måste se frågande ut, sen börjar skratta. Nej, sluta. Ingenting sånt där. Lägenheten är en välplanerad etta. Sängen är byggd så att klädförvaringen ryms under den.

Och en plattsbyggd bokhylla i obehandlad trä rymmer böcker, lampor, vinylskivor. Och där, på en plats som ser ut att vara byggd för just den, så står den. Lights-raketen.

Skjut, eller hur? Säger Paul och går till kylen för att hämta två öl som han öppnar mot diskbänken. Han räcker fram den ena mot Emelie. Sen öppnar han balkongdörrarna och de båda går ut.

Höstvinden känns frisk och skymningen har färgat himlen alldeles röd. Hon tar ett djupt andetag. Sen säger hon. Du, jag menade inte vad jag sa tidigare. Det hade inte kunnat vara vem som helst.

Det hade bara kunnat vara du. Paul står nära. Han lägger handen på hennes nacke, precis som han gjort på restaurangen. Hon vinklar in sin kropp mot hans och ställer ölen på balkongbordet.

Sen kysser hon honom. Han smakar öl. Skäggstubben sticker henne på hakan, men läpparna är mjuka. Han kryper närmare, låter honom ligga armarna om henne och trycker sina bröst mot hans hårda kropp.

Men plötsligt drar han bort läpparna från hennes. Hon öppnar ögonen. Han tittar på henne under luggen och ler. Det är detet, sant leende, som får henne att känna sig påkommen, som om det bara var hon som precis åkte upp i en rymdraket och såg den spektakulära utsikten där uppifrån.

Hon skrattar till, generat, och grips av en impuls att vänskapligt slå honom på armen, men hinner inte innan han lyfter upp henne och bär henne till sängen. –Oj, man verkar bli stark av att bära cyklar, säger hon när hon släpper henne med en duns i den mjuka sängen och sänker ner sin kropp över hennes. Hon drar upp hans skitiga t-shirt och för handen längs den stenhårda kroppen därunder.

Bröstet, magen, höftbenen. Han ställer sig på knä i sängen och drar av t-shirten med en hand. De mörka lockarna åker ner över ansiktet igen och Emelie minns när hon såg honom på baren kvällen innan.

Precis så här såg hans ansikte ut. Hon ställer sig på knä mittemot honom och börjar sakta knäppa upp sin blus. Han lutar sitt huvud mot hennes hals och för varje knapp som öppnas ser han hennes kropp ännu en kus.

Hon känner hans varma andedräkt, mjuka läppar och vassa skäggstubb röra sig längre och längre ner. Men när läpparna når midjan på kjolen tar hon tag i hans lockiga hår med båda händerna och drar upp hans huvud mot sig. Istället öppnar hon knappen på hans jeans och drar ner dragkedjan.

Hon böjer sig fram och tar hans hårda kuk i munnen. Paul ger ifrån sig ett stön och suger av honom tills han ber henne att sluta och ler när hon kommer upp i nivå med hans ansikte igen. Han kysser henne på halsen och letar stressat efter dragkedjan på hennes kjol.

Hon hjälper honom och drar sedan av sig kjolen och strumpbyxorna i ett överdrivet långsamt tempo. Då är det hon som retar Paul och inte tvärtom. Han skrattar när han märker det.

Det hela blir en lek. Hon tar långsamt av sig BHn och släpper den i hans knä. Sedan låter hon trosorna glida ner på golvet. Paul ser hungrigt på henne. När alla kläder ligger utspridda runtom rör hon sig mot honom.

Han lägger händerna på hennes midja. Hon gränslar honom. Han fiskar upp en kondom från golvet bredvid sängen och tar på den i samma rörelse som han kommer in i henne.

Hon rör sig rytmiskt upp och ner. Han blundar. Fan, Emelie, jag kommer att... Jag med, flämtar hon. Det är en ovanligt kall december och tunn is täcker vattnet utanför Skeppsholmen.

Kylan verkar ha fått många att ställa cyklarna på vinterförvaring. Men i cykelverkstaden är det fullt upp. Kaffebord fyller hela lokalen. För fika verkar folk vilja göra oavsett årstid.

Emelie sitter på en barstol vid disken medan Paul springer fram och tillbaka mellan kaffemaskinen och borden. Vi har helt slut på lussebullar. Herregud, om jag ringer bageriet, kan du hämta dem?

Frågar han stressat medan han plockar upp telefonen. Aja, kapten, säger Emelie och dricker upp sitt kaffe. Snön glittrar i solen och knastrar under hennes fötter när hon promenerar mot bageriet.

Emelie och Paul har träffats i tre månader och hon blir bara mer och mer kär i honom för varje dag som går. Han är hennes pojkvän nu och det finns ingenting som är fake med honom. Det är en ovanlig kall december och tunn is täcker vattnet utanför Skeppsholmen.

Kylan verkar ha fått många att ställa cyklarna på vinterförvaring. Men i cykelverkstaden är det fullt upp. Kaffebord fyller hela lokalen. För fika verkar folk vilja göra oavsett årstid.

Emelie sitter på en barstol vid disken medan Paul springer fram och tillbaka mellan kaffemaskinen och borden. Vi har helt slut på lussebullar. Herregud, om jag ringer bageriet, kan du hämta dem?

Frågar han stressat medan han plockar upp telefonen. Aja, kapten, säger Emelie och dricker upp sitt kaffe. Snön glittrar i solen och knastrar under hennes fötter när hon promenerar mot bageriet.

Emelie och Paul har träffats i tre månader och hon blir bara mer och mer kär i honom för varje dag som går. Han är hennes pojkvän nu och det finns ingenting som är fake med honom.