Sveputto 31/8 2026

Ja, jag vänder mig till dig och säger att fotbollen bryr sig inte om några planer. Den bryr sig inte om någons planer. Dina, mina eller ni som lyssnar. Den lever sitt eget liv eller som en vis man en gång skaldade.

Mitt liv är sitt liv. Hänger du med? Det är dags att vakna upp ute i stugorna. Det är måndag morgon va och här får ni lite saker fotbollen skiter i, Gusten. Lilla listan.

Den skiter i jubileumsfester. I sommarens transferbudgetar och övergångar. Fotbollen skiter i den nya tränarens powerpoints och möten i analysrummet. Den skiter i tifo, tifot, inmarschlåten och den pampiga speakerrösten som lovar att nu, ja nu, börjar en ny era.

För sen blåser domaren alltid igång matchen och då är fotbollens liv sitt liv. Och ibland kommer verkligheten in med sträckta ben och dobbarna i knähöjd. Fråga bara Spurs.

Hundratals miljoner har investerats i Roberto De Serbis nya lag. Ja det är nya spelare, det är nya idéer, det var ny optimism. Efter premiärens 0-3 mot Brentford skulle projektet presenteras hemma mot Newcastle.

Det slutade med 0-2 i pruttilutten. Anthony Elanga gjorde ettan och visa tvåan. Nu är det alltså två matcher, två förluster, noll gjorda, fem insläppta. Spurs, ja dom kan byta tränare, sportchef, formation och samtliga möbler i träningscentret.

Men så fort någonting går emot laget kommer den gamla Tottenham, den gamla goda Tottenham Hotspur upp genom golvbräderna som svartmögel. Axlarna sjunker, bollen börjar väga åtta kilo och publiken suckar innan passningen även är slagen. Men hörrni, mitt i allt detta stod alltså Anthony Elanga.

Låt oss ta det positiva. Svensken attackerade med den självklarhet Spurs saknade och Newcastle. Ja dom kom utan att ha pluggat motståndare och utan att ha gnuggat tränarens powerpoint.

Dom åkte bara ner till London och tog med sig poängen hem. Så självklart, så engelskt, så jävla uppfriskande. Och hörni, Manchester United, dom har också förberett en egen liten berättelse.

Efter förnedringen mot Halm skulle laget resa sig hemma mot Ipswich. Och naturligtvis hamnade Manchester United i underläge. För ingenting får vara enkelt på Old Trafford.

Varje seger måste passera igenom en mindre statsbegravning. Sedan klev han i alla fall fram, Bruno Fernandes. Ett mål, två mål, tre mål, en assist. United vann med 5-2 och Bruno Fernandes, Fernandes, han spelade som en man som tröttnat på att vänta på att någon annan ska rädda klubben.

Han är liksom inte bara lagkapten, han är hjärnan, hjärtat, larmcentralen och hela jävla utryckningsstyrkan. Avslutningsvis United. Dom avlossade 33 skott. Det är det högsta i klubbens historia.

I en Premier League-match sedan 2016. Och stadens son, Marcus Rashford, startade dessutom i ligan för United för första gången sedan december 2024. Det blev inget mål och det är ingen färdig saga.

Men Old Trafford reste sig för honom. Och någonstans där påminndes man om att fotboll inte bara handlar om vad en spelare är. Utan den kan också handla om vad han en gång var och vad vi fortfarande hoppas att han kan bli.

Sagor skrivs liksom. Är ni med? Chelsea då? 4-3 mot Brighton. Xavi Alonso's lag ledde med 3-0 efter drygt en halvtimme. Lavia, Pedro Neto, João Pedro. Klappat och klart tänkte man.

Eller i alla fall jag som satt på ettan va. Och dom flesta, i alla fall normala fotbollskonsumenterna, tänkte att det var klappat och klart. Men Chelsea är ingen normal fotbollsklubb och Brighton, ja dom accepterar inga normala matchförlopp.

Så dom kom tillbaka, João Pedro gjorde mål för båda lagen. Cole Palmer satte Chelseas fjärde. Pascal Gross reducerade på övertid. Nej men ni har ju, när slutsignalen gick hade Stamford Bridge fått se.

Sju mål, en debuterande Dibo Martinez och ungefär 15 mindre nervsammanbrott. Liverpool, ja dom fortsätter att leta efter en Donny Raolas Liverpool. Nottingham Forest tog ledningen på Anfield.

Isak kvitterade, Forest tog ledningen igen. Och sen så Munjostad som kvitterade. 2-2, andra raka oavgjorda matchen. Och jag påminner om att det är två poäng av sex.

Fyra backar alltså. Visst, Isak kan börja göra mål, glädjen nog. Offensivt finns farten, tekniken och fantasin. Men defensivt uppträder Liverpool som, vad var det vi sa förra veckan?

Att dom precis hade lärt känna varandra ute på Anfields parkering. Hej, jag heter Virgil och mina främsta egenskaper är ledarskap och kommunikation. Utmärkt Virgil!

Kan du då kanske kommunicera vem fan som markerar Dan Ndoje? Ha! Galna Dan Ndoje! City letar inte efter någonting, Gusten. De bara fortsätter. Fyra hemma mot Crystal Palace.

Två mål av Haaland, två av Sheki. Wow, fina nya gubbe. Din gubbe. Mästarna i stan, han må vara ny. Men det är som att City-maskinen känner igen vägen. Förresten, medan alla storklubbar nu presenterar sina nya projekt, sina visioner och flerårsplaner har Hall bara gått ut och vunnit fotbollsmatcher.

Först Manchester United alltså, nu 1-0 borta mot Coventry efter Liam Millers iselamål. Sex poäng, två 0-0. Och Haller faktiskt tvåa i Premier League. Det kommer sannolikt inte att hålla, men jag njuter av att struten är i tidig tittelstrid i Premier League, direkt från lilla landet.

Nej, nu får det räcka med brittboll över till Italien. Och som du sa Gusten, så fyllde Fiorentina 100 år. Franke var fullt till bräddarna av gamla hjältar, minnen och den florentinska stoltheten och kärleken till den lila tröjan.

Det var upplagt för fest. Sedan 3-0, rätt upp i hängdalen mot Frosinone. Nej, men ni hör ju vad jag säger. Lyssna! Fotbollen skiter i körscheman och Antonio Raimondo gjorde två mål.

Han skiter också i 30 000 festfirare. Gabriele Bracaglia, han skiter fullständigt i om Fiorentina fyller år. 4-0, alltså 0-4 mot Roma. Efter två matcher har laget noll poäng, noll gjorda mål och sju insläppta.

En klubb kan alltså ägna månader åt att planera ett 100-årsjubileum. Men det räckte med 90 minuter för att förstöra precis allt. Det är brutalt, men det är framförallt genant.

Och på något märkligt sätt väldigt mycket Fiorentina under Commiso-familjen. Man är visserligen en klubb där skönheten och lidandet alltid har promenerat sida vid sida längs Arno. Men nu är det ju faktiskt bara lidande.

Nåja, in i Apel fortsatte K-mot sin belägring av den italienska aristokratin. 2-1 på Maradona. Martin Baturina gav K-mot ledningen. Rasmus Høyland kvitterade. Och sen fyra minuter senare.

Tassos Dovikas. Han utnyttjade ett napolitanskt försvarsmisstag och avgjorde. Sen stängde K-mot matchen. Och det är det här som är grejen, Gusten. Det var det jag tyckte var så jävla mäktigt.

Lite som att Fabregas skrattade Allegri i ansiktet med en liten, tät, men naggande jävla god kattenaccio. Det var ingen liten uppstrickare som klamrade sig fast vid ett resultat. Det var på riktigt.

Och det är dags att sluta låtsas vara förvånad. K-mot blev fyra förra säsongen och ska spela Champions League. De har pengar, spelare och en tränare i Shesh-Fabregas.

Som vet exakt vad han vill. K-mot är inte längre någon liten romantisk saga vid en vacker sjö. De är ett fucking blodtörstigt, ständigt hungrigt rovdjur. Wow! Juventus då?

Lugnt och fint vann man med 2-0 mot Parma. Och man kunde liksom ta... Och man kunde liksom ta på jobbet som görs under Spalletti just nu. Först en hårt arbetande startelva, sedan avgörande avbytare.

Till och med i odog