Scenografiskt Minne - Avsnitt 21

Så, hallå, hallå! Du lyssnar på Cinegrafs Minne med mig, Hjalmar. Och med mig, Måns. Och hjärtligt välkomna till en ny säsong! Ja, vi är äntligen tillbaka efter drygt 100 dagar, tror jag det var, när jag kollade upp det.

Så det är ett visst uppehåll, men vi har ju haft sommaruppehåll och vi har hittat på lite allt möjligt. Vi har inte haft supermycket kontakt under sommaren, men vi gick ju i alla fall på bio tillsammans en gång i alla fall. Det kommer vi återkomma till senare också, för det är den här episoden.

Och då blir det ju som att vi har... Vi har ju som missat en del, kan man ju ändå säga. Alltså, på grund av torv. Vi har ju pratat ganska mycket om nuvarande händelser.

Och de händelserna har ju liksom... Vi har ju missat några månader av det. Men det har inte varit jättemånga... Eller det var en del att missa, men det är inte liksom omöjligt mycket att missa.

Och vi kommer väl egentligen prata om den allra viktigaste idag, såklart. Och då kan vi nog förutspå vad det kommer vara, men med lite spinn på det. Men i alla fall så...

Vad har du hittat på i sommar? Jo, men under sommaren har jag jobbat mycket, så jag har inte haft tid till så mycket. Och nu, de senaste veckorna, för det är ju faktiskt ungefär en månad sedan universitetet började igen.

Så har ju inte vi hunnit spela in någonting, eftersom att jag har varit fadder för de nya nollorna på Medium. Vi är i alla fall en månad om man räknar med att invsparken. Även om vi är väl vecka 3 över väg.

Det kan säkert stämma, för jag har drabbats av den beryktade nollsjukan och överlevt den. Eller faddersjukan i mitt fall då. Har även varit med om något jag kan kalla för konstant bakfylla, trots att jag inte har druckit så mycket.

Och nu senast, några dagar efter riksdagsvalet, eller inte några dagar efter, idag är några dagar efter, några dagar innan riksdagsvalet, när jag stod på pissoaren på Synco, så knackade en ganska stor man mig på axeln och sa med, vad ska man säga, halvv aggressiv röst, är du grishvänster eller är du högermupp? För det svarade jag såklart ett rungande grishvänster. Det var en väldigt viktig fråga och du gav det rimliga svaret.

Mm. Det var också lite ställd, för det var ju mitt i akten så att säga. Jag höll på att vända mig om först och det hade blivit katastrof. Men jag överlevde, han var nöjd med mitt svar, så jag sitter här idag tack vare det.

Okej, annars hade det kunnat gå illa. Nej, men jag har inte haft jättemycket grejer i sommar. Jag läste ju en sommarkurs i just podcasting, så jag är väldigt rutinerad i den här sfären nu, extremt.

Men vi har ju även gjort ganska många episoder tidigare. Så det är vi inte helt orutinerade, även om det känns som att man är otroligt ringrostig. Man måste komma in i det här lite grann.

Ja, vi gjorde ju 20 episoder ändå förra terminen, eller förra året. Och det är ju ändå bra jobbat. Det kändes ändå rimligt att ta lite tid att låta det här komma tillbaka, liksom och inte börja direkt första veckan för att vi inte hade tid.

Det här är ju fortfarande lite svårt att få tid för det här, men vi har ju lyckats med det nu, med lite om och men. Ja, två timmar tills både du och jag måste, eller åtminstone du måste ge dig av för lite skolarbete. Exakt, så det är liksom, det är precis i en lucka, liksom.

Så det är ju inte som att vi har oceaner av tid. Det kanske återkommer senare, men vi ska väl försöka, vi ska ju försöka få ut de här episoderna varje vecka ändå. Vi kommer väl framförallt att publicera dem samma dag och samma tid som alltid.

Det kanske inte kommer att spela in dem samma tid och samma dag som alltid, men vi kommer ju att lägga upp dem då i alla fall. Och vi kommer att fortsätta tala mesta del som film, kanske om någonting annat, kanske serier då. Ja, kanske om lite andra grejer.

Vi har ju även lite försökt göra en slags elevator till det här programmet lite grann. Ni har den signaturmelodi i början till exempel. Vi har även startat ett eget Instagram för podcasten, så ni får gärna gå och följa det när vi väl har fått igång det.

Det tror jag att vi ska ha gjort när den här episoden kommer ut. Och så det är där, så vi håller på där. Vi är ju fortfarande fullt en del av Umeå studentradio, även om vi sprider våra vingar lite grann.

Kan även vara så att det blir lite promos på den här Instagrammen och inte bara klipp från våra avsnitt. Vi får se. Om det faller sig som vi vill och kommer försöka uppnå.

Ja, i alla fall så där har vi ju liksom mycket olika grejer som vi ska försöka göra med. Och då har vi lite olika idéer på framtida episoder och så vidare. Och sen blir det ju såklart också att man hamnar ju lite i det som händer runt omkring i filmvärlden.

Blir ju att man pratar mycket om. Och det tycker jag, om vi ska försöka snacka lite om året som har gått så här långt för filmmässigt. Jag tror vi har konstaterat att jag har varit på bio sju gånger eller någonting i år, vilket är väldigt starkt för mig.

Många av dem var ju under början av året när det var award season för några av filmerna från förra året. Då jag var och såg, vi var och såg Marty Supreme tillsammans och jag var och såg Hemnet och så vidare. Så jag vet inte, de kanske inte fullt räknas.

Men annars har vi varit ett antal gånger. Vi har gjort episoder mellan i princip allt vi gjorde. Vi var och såg Project So, Project Hail Mary. Kanske årets bästa fortfarande, kanske årets bästa film.

Årets bästa film, men det har också varit ett hyfsat svagt filmår trots att vi har varit på bio så mycket. Exakt, så det finns ändå några. Jag hade väldigt höga förväntningar om det här året.

Jag skulle inte säga att det är kört än, absolut inte. För då två av filmerna jag är mest exalterad för kommer ju i december. Dune och Hunger Games, som är två filmer jag är väldigt exalterade över.

Dune 3 och Hunger Games, Sunrise of the Reaping. Men ja, det blev ju som att man kände att vi var och såg Project Hail Mary typ fem dagar efter Oscars eller någonting sådär. När de liksom hade såhär, okej nu är det här året slut, där 2025-året är slut.

Här, fem dagar senare så ser vi Project Hail Mary och så bara, ja det är, här kanske vi har det. Men sen tror jag inte att det kommer falla sig riktigt så på grund av en annan film. Men det är ändå, vi har varit på bio ett antal gånger.

Vi var och såg två inte superbra filmer på bio tillsammans. Vi var och såg Michael, biopicken. Vi snackade ju om den tidigt i våra första episoder. Så vi var och såg den, gjorde den episoden.

Och vi såg även The Devil Wears Prada 2 och var väl inte jätteimponerade av en icke-välbehövd uppföljare till ettan. Det är ju ofta så, med sådana här, vad säger man, det som man brukar kalla legacy sequels. Alltså filmer som kommer liksom långt, långt, långt senare.

På tal om det så såg jag ju även, det här är ju inte jätterelvant, men jag såg ju, det ska ju komma nu nästa är ju Practical Magic 2 ska ju komma. Den här Nicole Kidman, Sandra Bullock-filmen från 90-talet. Jag såg den för ett tag sedan, den första filmen, och den är ju bra, men den är ju liksom inte något helt absurt.

Det är lite samma sak som Freaky Friday när de gjorde en uppföljare till Freaky Friday, som är såhär. Freakier Friday. Freakier Friday, med mycket äldre Lindsay Lohan och Jamie Lee Curtis.

Dock gillade jag lite med Freaky Friday att de introducerar två till personer, så att det blir liksom fyra personer som byter på varandra. Så det är ju lite spännande. Men alltså det är ju, det är som såhär filmer som inte är så bra i grunden.

Eller filmer som är ett ganska simpelt koncept blir sällan bättre när man gör om konceptet, kan man säga. Ja, och sen blir ju liksom Devil Wears Prada. Sen finns det ju också Devil Wears Prada liksom, som är liksom en jättebra första film.

Alltså Eller Homers som vi kallar honom på engelska. Men Homeros är ju han grekiska och som vi säger i svenska. Så skrev den här boken enligt uppgift 800 år före Kristus.

Vilket då är 2800 år sedan. Så det är ju ganska gammal historia. Det är ju många anser att det var en av de äldsta böckerna. Och den är ju också då en uppföljare till det andra verket, Iliaden, som då gör att den här kanske anses vara den äldsta bevarade uppföljaren.

Det är också så, ska man säga, att vi tror ju inte att det var Homeros som kom på verken Odysseen eller Iliaden. Det är en berättelse som handlar om händelser som ägde rum 500 år innan han levde. Det vi tror är att det var han som skrev ner dem, möjligtvis.

Men det är ju vers. Det vill säga att folk har berättat dem här på vers. Det är därför, du vet, Akilles, den vrede Akilles eller arga Akilles, eller vad de nu säger i Iliaden, det är ett sätt att komma ihåg minnestekniker.

Det är det som gör att de här berättelserna har levt vidare. Den har förmodligen funnits i flera hundra år innan Homeros valde att anteckna ner den. Men vi tror däremot, tror jag, att Homeros kan ha funnits.

Men det är ju liksom inte helt säkert, men det är ju ingenting. Men det är ju på samma sätt som när man tittar på antikhistoria, att man vet inte säkert. Och det är ju tråkigt när man inte vet säkert, men man får ju bara tycka så här.

Det är precis som i Sverige när man pratar om Sverige för årtusen, typ. Allting där, om vikingar och allting om vikingatiden i Sverige är ju liksom inte säkert, men man vill tro. Men jag skulle också vilja likna det vid återigen Instagram.

Det vill säga att när det kommer trender och den första videon man ser med någon som följer en trend på någonting tänker man att det här är kreativt, där har den personen hittat på. Men det är ofta att den har byggt det på vad någon annan har gjort, eller egentligen helt enkelt kopierat det någon annan har gjort. Så kan det också vara att Homeros, som sagt, i och med att det är på vers, det har funnits i hundra år före Homeros, han är ju inte kreativ skrivent, tror jag i alla fall.

Ja, det är ju också så själv, han har väl skildrat det på något sätt, men det är ju det att den skrivna, nu kommer vi in på djupa ämnen här, men den skrivna traditionen är ju, det här föregår ju lite av den traditionen. Under den här antika grekiska tiden så var det ju väldigt oralt, alltså det var väldigt att man berättade historier. Och det är ju samma sak med liksom folksagor i Sverige eller Europa, liksom andra delar av Europa, att sagor berättas ju jättelänge innan de skrivs ner, alla de här sagorna om, nu kommer jag att tappa bort, alla de här bröderna Grimm-historierna, Grimm heter de.

Alla de historierna är ju liksom nerskrivna långt efter att de har funnits, de har funnits mycket längre. Även vikingasagorna, de isländska sagorna, som sagt, de är ju också nerskrivna på 1200-talet, men bygger väl då på berättelser som har levt vidare. Och där har vi då Odysseen, ett verk som har överlevt förändringar i historien och egentligen är föregångare till vår civilisation.

Ja, i alla fall i Sverige. Det här är ju en väldigt tidig civilisation. Men den här filmen är ju liksom en, men Nolan anser ju ändå, Christopher Nolan anser ju ändå att den här filmen krävdes göras.

Det har ju gjorts andra filmer som är av den här typen, liknar den här filmen på något sätt, vi kommer komma till dem också. Men det här är ju ett absurt ambitiöst verk. Och Nolan är väl ganska ambitiös i hur han jobbar.

Han har ju alltid jobbat med mycket ensembler och mycket kända skådespelare. Om man liksom tittar tillbaka till hans, även om liksom första, även liksom, jag försöker tänka när det vänder, men det är väl liksom på 00-talet när han gör liksom, även när han gör liksom så här Batman-trilogin och The Prestige och liksom sådana här saker på 00-talet, så gör han ju liksom, är det liksom de här stora kasten, de här stora projekten. Och det här är väl kanske nästan det mest ambitiösa han har gjort på något sätt.

Även om man skulle kunna säga liksom om saker om Interstellar och så vidare, som kanske är ambitiös på ett annat sätt. Men det här är en film med två parallellhistorier. Dels historien om krigshjälten Odysseus som på sin väg hem efter det trojanska krigen.

Som skildras i Iliaden, skildras i det trojanska kriget. Ja, hamnar vilse. Den andra berättelsen, den handlar om hur hans fru Penelope och hans son Telemachos måste hantera alla maktlyssna friare som försöker komma åt hans kungadöme.

Detta gör ju att det blir egentligen två A-star, eller vad ska man säga, superskådespelarteam, eller ensembler som krävs för den här filmen. Och det gör att det blir annorlunda än många andra av Christopher Nolans verk, skulle jag säga. Ja, alltså det blir ju, vi har ju Matt Damon som spelar Odysseus och så har vi hans crew som liksom ska göra den här långa, långa resan hem från Troja till Ithaca.

Men det är egentligen inte så långt, det är fortfarande i Grekland. Men med våra mått mätt är det inte så långt. Vi vet också att även om det är så att hon ljuger om att hon tror att Odysseus kommer komma hem, om man var i den situationen med de friarna som till exempel Robert Pattinson är i den här filmen, skulle man då hellre vara tokig men behålla sin frihet, eller framstå som tokig och behålla sin frihet än att vara med den typen av man.

Ja, och... Vilket man ofta misstolkar tänker att hon bara gör det för Odysseus, men också för att hon hatar de här friarna. Och hon har ju även makten just nu. Hon styr ju även den här ön, det här kungadömet.

Hon skriker ju det några gånger. I have been sitting on Ithacas throne for 20 years, eller något sådant, skriker hon liksom i vredesmod. Hon säger väl också till Telemachos, bara för att du har en kuk betyder inte det att du ska få styra, tror jag.

Och sen då, efter att vi får introduceras till de här karaktärerna och deras hopp, deras fiender och allt där emellan, så klipper vi tillbaka till när Troja har fallit. Troja har fallit. Där möter vi den här hästen, den trojanska hästen, stående på stranden, lämnar av skepp.

Och så får vi se hur de, jag får se att de inte tar staden, men de klipper väl sen till när de börjar åka hem. Ja, de använder ju den här hästen för att ge den som en gåva till Troja, som sedan tar in den i sin stad. Och sen används den, utgår de ju den här hästen.

Helt enkelt. De maskerar något som en gåva för att på så sätt komma in i staden och genom det lura folket för att sen göra ett bakhåll och döda dem. Och på så sätt vinner de kriget och när de börjar bege sig hemåt så stannar de på en ö för att få proviant.

Och de hittar några får som du kanske minns. Som de följer efter. Eller är det Odysseus som hittar ett får? Och Odysseus säger då att om det finns ett får finns det fler får.

Låt oss följa efter det. Så kommer de in till en grotta och där finns det fullt med får. Men efter bara några minuter så kommer också en gestalt fram. En jättelik varelse som tar en stor sten och täpper till öppningen.

Och sen börjar äta av Odysseus besättning. Och där börjar det klassiska Odysseen. För de flesta tänker ju inte på Ithaca. De flesta tänker inte på mer än de här öarna med vidunder och monster och varelser.

Det som är Odysseen som koncept är väl lite det här med att man möter olika saker på vägen. Det är liksom flera olika kapitel i historien. Det är ju det att den här filmen som är nästan tre timmar lång har ju ett extremt snabbt tempo i själva Odysseen.

I själva resan för att det är otroligt mycket saker de ska checka av. De måste få med allting. De måste få med den här jätten i grottan. De måste få med de här sirenerna.

De måste få med alla de här olika stegen. Cyklopen i grottan heter faktiskt Polyphemus. Och det är ju där de kanske gör Poseidon lite sur. Ja, för det är sonen till Poseidon som de sen då måste fly ifrån.

Och då behandlar de honom kanske, hur ska man uttrycka det? Lite otrevlig. De är lite otrevliga tycker jag. Mot Polyphemus. Och där ska vi kanske släppa själva handlingen av Odysseen nu för att inte förstöra filmen.

Det är ju en gammal bok, men jag tycker ändå att det räcker för huvudsakliga plotten. Jag blev ju förvånad. Jag har ju inte läst originalboken. Nej, det är ju ganska svårt att läsa den.

Det finns ju den där, jag såg något post online som var en bild på Matt Damon som har läst boken på 90-talet. Wow, han läste den på 90-talet, men nu är han på första sidan. Vi har alla varit på första sidan på Odysseen.

Det är väldigt få som kommer längre. Jag har ju dock nästan läst den. Jag har ju nämligen gett bort den. Det var till en kompis som skulle lära sig svenska. Och då tänkte jag, som en första bok, eller kanske tionde bok i svenska, jag tänkte att då är det väl rimligt att läsa Odysseen.

Så jag köpte full extended version fast på svenska, som jag sen gav till honom. Jag fick tillbaks den ganska direkt. Men jag gav ändå bort den. Jag visade att jag trodde på honom.

Du trodde på honom, men det kanske är... Eller att jag är lika tokig som Penelope. Det är väl lite det som historien lite kan kanske är. Men ja, där har du huvudsakliga historien.

Det sker ju flera olika steg av den här berättelsen och det tar ju en väldig tid för han att komma hem kan man ju säga. Det är ju en lång historia. Och på samma sätt är ju filmen lång.

Den är ju nästan tre timmar. Det var den, 2.50 tror jag. Men när vi kom ut från biografen så var det du och jag som tyckte att den kändes ändå lite kort. Som du kanske minns.

Att vi skulle vilja ha nio timmar lång film. Exakt, det är precis det vi vill. Eller som vi sen kom på att man skulle ju också kunna klippa det till en miniserie.

Och det tycker jag skulle ha varit bättre. För det blir lite snabbt tempo i den här filmen. När de ska besöka så många öar, så mycket ska hända. Så blir det lite som när man kollar på TikTok.

Det är ju dock perfekt för en tre timmars film. Nej men alltså det... Det känns inte Nolan-esque. Han är ju inte känd för att vara varken en TikToker eller känd för att ha en knapp telefon.

Om ens en telefon. Men, och inte ha så högt tempo i sina filmer. Jag tänker, Interstellar har ju inte så himla högt snabbt tempo. Nej, men jag tänker framförallt på Oppenheimer.

Alltså den filmen, den är väl ännu längre än den här. Den är väl över, jag tror den är över tre timmar. Och den har ju ett betydligt långsammare berättartempo. Det var ju den där grejen 2023 när det var den här Barbenheimer och allting.

Att folk gick ut ur Oppenheimer för att de inte riktigt visste vad de gick av sig in på. De ger ju sig in på liksom en tre timmar lång film när de pratar. Jag tycker inte det är en jättedålig film, men jag tycker ändå att det är liksom själva, det där tycker jag ändå räcker för huvudsakliga plotten.

Jag blev ju förvånad, jag har ju inte läst originalboken. Nej, det är ju ganska svårt att läsa den. Det finns ju den där, jag såg något post online som var så här en bild på Matt Damon som har läst boken på 90-talet.

Såhär, wow, han läste den på 90-talet, men nu så är han på första sidan. Ja, vi har alla varit på första sidan på Odisseen. Det är väldigt få som kommer längre. Jag har ju dock nästan läst den.

Jag har ju nämligen gett bort den. Det var till en kompis som skulle lära sig svenska. Och då tänkte jag, som en första bok, eller kanske tionde bok i svenska, jag tänkte att då är det väl rimligt att läsa Odisseen.

Så jag köpte full extended version fast på svenska, som jag sen gav till honom. Jag fick tillbaka den ganska direkt, men jag gav ändå bort den. Jag visade att jag trodde på honom.

Du trodde på honom, men det kanske... Eller att jag är lika tokig som Penelope. Det är väl lite det som är historien lite annan kanske är. Men ja, där har vi liksom huvudsakliga historien.

Det sker ju flera olika steg av den här berättelsen och det tar ju en väldig tid för han att komma hem, kan man ju säga. Det är ju en lång historia, kan man ju säga. Och på samma sätt är ju filmen lång.

Den är ju nästan tre timmar. Det var den, 2,50 tror jag. Men när vi kom ut från biografen så var det du och jag att vi tyckte att den kändes ändå lite kort. Som du kanske minns.

Ja, jo. Att vi skulle vilja ha nio timmar lång film. Exakt, det är precis det vi vill. Eller, som vi sen kom på, att man skulle ju också kunna klippa det till en miniserie.

Och det tycker jag skulle ha varit bättre. För det blir lite snabbt tempo i den här filmen. När de ska besöka så många öar, så mycket ska hända. Så blir det lite som när man kollar på TikTok.

Det är ju dock perfekt för en tre timmars film. Nej, men alltså det... Det känns inte Nolan-esque. Han är ju inte känd för att vara varken en TikToker eller känd för att ha en knapp telefon.

Om ens en telefon. Men, och inte ha så högt tempo i sina filmer. Jag tänker, Interstellar är ju inte så himla högt snabbt tempo. Nej, men jag tänker framförallt på Oppenheimer.

Alltså den filmen, den är väl ännu längre än den här. Den är väl över, jag tror den är över tre timmar. Och den har ju ett betydligt långsammare berättartempo. Det var ju den där grejen 2023 när det var den här Barbenheimer och allting.

Att folk gick ut ur Oppenheimer för att de inte riktigt visste vad de gick av sig in på. De ger ju sig in på liksom en tre timmar lång film när de pratar. Liksom, jag tycker inte att det är en jättedålig film.

Men alltså det är ju liksom, jag tycker ändå att det här hanterar tiden på ett bättre sätt. Alltså den håller en intresserad. Ja, men det är inte så mycket dialoger.

Så jag upplever att man får inte med det här kvicktänkta Odysseus. Utan det känns mer som att det är en Odysseus där saker händer till honom, eller runt honom. Än att det är han som genom sin kvickhet styr händelserna.

Ja, det känns ju som att... Alltså det är inte den smarta Odysseus vi ser här. Det kanske är den hjältemodiga Matt Damon-typen. Men det är inte den intelligenta, kluriga, listiga Odysseus vi träffar.

Ja, den listiga, kluriga Odysseen, Odysseus, känner jag dock att vi kan hitta i ett annat verk som då sk Han bara dödar, men each to their own, Orlando Bloom. Han får göra som han vill. Han har gjort tillräckligt mycket bra filmer i sin karriär.

Ja. Men de åker ju då, vi följer ju Achilles, Agamemnon och Odysseus. Och Odysseus är han som övertalar Achilles att följa med till Troja. De åker då till en strand i dagens Turkiet, där de ser en borg, alltså en murad stad, på ett visst avstånd, som de då belägrar.

Och sen så sker det då liksom, i filmen ganska snabbt, men det blir ändå då, det blir en lång belägring, där ingen part egentligen kommer närmare en vinst. Det är ju i de här berättelserna som man ska vara lite, de använder ju ganska mycket superlativ i de här berättelserna. Det är ju som att alla är ju som bäst.

För det är ju som att Troja är såhär o-överskigbar som stad. Det är ingen har någonsin intagit Troja, det är omöjligt att inta Troja. Och sen är Achilles den bästa krigaren och Odysseus.

På något sätt, Odysseus och Achilles, de bästa krigarna. Jag tror man ser typ den sluke, eller kvicktänkte Odysseus och den, jag tror man ser både den vredgade eller arga Achilles och den typ hjälten Achilles och den mäktiga Achilles och så vidare. Men man använder helt enkelt, du sa superlativ, jag kan inte grammatik som du kan, tror jag.

Men man använder helt, propositioner framför varje namn, kanske för att komma ihåg dem bättre. Där man liksom beskriver dem, man beskriver dem konstant med den snygga, vackra, bästa, starkaste. Ja, det är precis som att Helen of Troy skildrar som den vackraste kvinnan i världen.

Den vackraste mortal woman, alltså den vackra, som inte är Afrodite. Typ såhär, den vackraste kvinnan i världen. Och folk kopplar ju såhär, okej, när de beskriver, hon är ju beskriven främst som den vackraste kvinnan i världen.

Sen får folk bestämma själv vad det innebär, men Folk har bestämt. Ja, och som vi har märkt på internet finns det folk som har väldigt starka åsikter om det här. Ofta män, märkligt nog.

Ofta män som har väldigt starka åsikter om hur en vacker kvinna ska se ut. Och jag tycker, bli en vacker kvinna själv i så fall. Det blir så jävla svårt. Bli vacker själv i så fall.

Gör det själv. Vi måste nog kanske röra oss till nästa verk här, som skildrar de här historierna. Om vi ska liksom vända, nu har vi godtgjort det här i lite konstig ordning.

Vi började med Odysseen som är huvudverket, och sen gjorde vi Troja som efter. Men om vi ska gå till, inte riktigt förbi Odysseen, men till slutet av Odysseen. Vi säger hej, Odysseus är hemma, kan vi säga.

För det är nästa verk som är en film som kom ut för bara två år sedan, som heter The Return. Som är en film som handlar om Odysseus återkomst. Man kan väl kalla det egentligen, jag vet inte om det är akt 3 eller akt 4, men det är väl senare akten av Odysseen.

Men ändå handlar det ju ganska mycket om det som händer i Odysseen. Den är ju regisserad av Roberto Rossellini, som är en italiensk filmregissör. Och här har vi då vår tredje person som spelar Odysseus, Ralph Fiennes.

Man behöver aldrig övertala mig att se en film med honom, han är ju en fantastiskt skådespelare. Och som ni kanske märker, något konsekvent, inga av de här Odysseusarna kommer från Grekland. Nej.

Utan det är britter och amerikaner och liknande. Ja, Matt Damon är väl amerikan. Men Sean Bean och Ralph Fiennes är britter. Så det är ju det vi har fått. Det är att få acceptera på något sätt.

Men sen får vi ändå lite... De är ändå ganska liknande i sina skildringar av Odysseus. Alltså Ralph Fiennes spelar ju en extremt sliten Odysseus, vilket är liksom vad det är mot andra halvan av Odysseen.

Alltså det är en väldigt jobbig resa kan vi säga. Jag skulle säga att de berättelserna fokuserar på olika saker. Christopher Nolans Odysseen, eller Odysseus, är hjälten Odysseus, medans The Return är människan Odysseus.

Ett mer realistiskt porträtt av, alltså inte realistiskt, det är fortfarande en hjälte, eller en superhjälte nästan, i styrka och sånt. Men det är ändå en karaktär, mer realistiskt på hur hjärnan, tror jag, skulle ha påverkats om han var med om det här traumat som Odysseus var med om. Men det är väldigt svårt att se den här karaktären som Ralph Fiennes spelar som krigshjälte i Troja.

Alltså det finns inte riktigt någonting kvar av honom. Nej, precis. Han har blivit ett spöke. Han har blivit ett spöke, precis. Han är inte riktigt den han var. En sak som är ganska, i den här filmen är också Penelope och Telemakos en väldigt prominenta karaktärer.

Här spelas ju Penelope av Juliette Binoche, Jag vet inte om du uttalar rätt, men hon är franska. Och de här har ju faktiskt gjort flera filmer tillsammans tidigare. Typ läste jag lite om att Ralph Fiennes första film han gjorde var Wuthering Heights från 1992.

En annan film som också har blivit gjords ny igen, med hon, där de spelade, vad heter hon? Kathy och Heathcliff. Och sen även The English Patient från 1997, som var den stora Oscar-vinnaren från det året, som vann massvis med Oscars.

Så de har ju liksom spelat med varandra två gånger på 90-talet, och nu gör de det igen, 24, när de båda är betydligt äldre, i båda är liksom sen 50-årsåldern. Och i den här versionen kan man också säga att Tom Hollands Telemakos är alltigenom god, får man väl säga. Det är inte mycket skrupler med honom.

Men det är ju inte så riktigt i The Return, upplever jag i alla fall. Där är ju Telemakos en ganska jobbig och problematisk person. Han är ganska jobbig, framförallt.

Han är väldigt mycket mer att han inte tror att han ska komma hem. Han är bestämd på att han inte ska komma hem, han är bestämd på att han är död, han är bestämd på att mamma måste skärpa till sig och gifta sig. Och gifta sig för hans skull, kan vi säga.

Och han vill ha makt också, känns det som. Eller i alla fall, alltså helt enkelt känns det som att det är mycket mer rimligt att det skulle vara så med en son som aldrig upplevt sin pappa, utan hans pappa stack när han föddes i princip. Och så, så det är mycket mer en gritty version, den skippar eller gör kanske det mer logiska valet att välja ena halvan av Odysseen.

De flesta hade nog då valt Odysseens resor, och inte hans hemkomst. Men det gjorde inte då den här personen. Nej, men det gör ju att den här filmen blir betydligt mindre TikTok.

Alltså den blir ju betydligt mindre snabb, fastpaced. Jag tycker det är verkligen på gott och ont. Jag tycker att den här filmen har, det händer ju väldigt mycket mindre saker i den här filmen än vad det händer i Odysseen.

Och det tycker jag inte bara är en positiv grej. Jag tycker liksom att det gör ju att den inte liksom, för det blir ju som att, Den blir lite pretentiös, kan man säga. Ja, det blir den.

För jag menar, i Odysseen så blir det ju som huvudfilmen, så blir det ju som att den här delen av filmen blir ganska Man väntar som på den här delen på grund av att han liksom är på den här resan hemåt. Så det blir som att den här, det blir som att man skippar Odysseen i Odysseen. Och det är ju det som händer.

Men det blir också mer dialog, tycker jag. Och det gör också att Odysseen flashas ut, eller liksom byggs ut som karaktär, vilket jag inte tycker den gör i Christopher Nolans version. Han får ju inte för riktigt tid att vara en särskilt mångsidig karaktär, måste jag ju på Odysseus.

Och det här är en mångsidig Odysseus, och det är ju på gott och på ont. Det beror lite på vad man vill berätta om. Christopher Nolan handlar ju då om moralen, det är ju det hans Odysseen handlar om.

Zeus lag, världsläget. De gör en ganska tydlig parallell till och med till det här i dagslä Ja, det finns ju också så här rom-com-filmer som är liksom så här loosly based på Shakespeare. Alltså det finns ju så här den här kända rom-comen som heter 10 Things I Hate About You med Julia Style, tror jag hon heter, och Heath Ledger.

Den är ju så här, okej, den är loosly based på Taming of the Shrew med William Shakespeare som är liksom så här att det är två systrar och det är en av systrarna som vill gifta sig, men hon får inte gifta sig om inte den andra systern gifter sig, typ, eller något sånt där. Så liksom det är väldigt grovt vagt baserat på historien. Samma sak med She's the Man som är liksom en fantifil som är baserad på Twelve Night, tror jag den heter, som är liksom så här en kvinna som egentligen bara så här att en kvinna klär ut sig till en man för att kunna göra saker.

Det är liksom den grundplotten som den är baserad på och det är så här, det är ju en helt annan typ av adaptation. Det är väl kanske nästan lite som att O Brother Where Art Thou är lite närmare det, men fortfarande är det ju en mer, som du säger, att det är ju fler element i den här som stämmer. De är till och med scenen med sirenerna.

Vi kanske aldrig förklarar vad sirenerna var, men det är varelser, mystiska kvinnor som berättar om, alltså sjunger för en det man helst vill ha och sen blir man så tagen av det de sjunger att man kastar sig ut i havet och simmar till dem och sen är det väl att man aldrig mer äter utan bara lyssnar till deras sång tills man dör. Det ska väl förmodligen symbolisera alkohol eller droger eller vad det nu var de hade. Temptation.

Det är väl lite tänkare film och grejer. Att man tappar meningen med livet och man bara faller för fåfänga. Ja, och det är ju som den personen han är vill ju vara den enda personen som har överlevt sirensången.

Så han ber ju sitt crew att de ska sätta liksom vax i öronen och sen ska de binda fast honom till masten. Så att han inte kan hoppa ut i havet och dränka sig eller simma dit, utan bara måste höra på. Och det jag tycker att Nolan gör i den här scenen som jag tycker är fantastiskt är att vi hör ju inte från Odysseus perspektiv, utan vi hör från en annans perspektiv så att vi får se hur han reagerar, men vi får inte se, vi får inte höra vad han hör.

Ja, och jag skulle säga att det är inte bara Nolans förtjänst, det är också Ludwig Göranssons. Jag tycker att det är han som håller upp den här filmen och gör den till det mesta. Man går ju såklart in sen i den här filmen med att man vet att det är vad Göransson som har gjort den, men det är som så här, det är ju ett fantastiskt soundtrack, alltså det är jätte jätte välgjort.

Alltså det är ju samma sak, det är inte riktigt på samma liknande sätt som Sinners som var mer så här, okej nu har han gjort någonting helt unikt här, kändes det som. Vilket var lite konstigt att han gjorde det som var så unikt som handlade så djupt inblandad i afroamerikansk kultur och hade liksom från Linköping. Linkan represent.

Ja, men det han gör i den här filmen som är så fantastiskt, om du har tid kanske du hinner plocka upp det så får vi avsluta med det, men det är att varje gång Odysseus drar i en bågsträng så spelar den på någon typ av grekisk harpa. Ja. Vilket gör att man känner att det är en vers som berättas, det är en dikt, det är inte en sanning.

Det är någonting som jag tycker är väldigt coolt i soundtracks, liksom att ha, vad ska man kalla dem? Element som... Återkommer liksom, motiv. Ja, återkommer och vinner över, alltså vinner över både filmen och ljudet och handlingen och allt.

Och det tycker jag att Ludwig Göransson lyckas med i den här filmen. Ja, och det tycker jag att han gör. Och jag tänker att där någonstans kanske vi kan avsluta den här.

Vi kanske ska se vad vi har lärt oss idag. Vi har lärt oss att det finns väldigt mycket bra film, att det finns mycket bra film på bio just nu, att det är svensk gammal film på bio också. Så in och titta vart ni vill.

Ja, och sista tipset, kolla SVT. De har bra grejer där. Ofta kort perioder, men ofta riktigt bra grejer. Så då får vi tacka för oss och tack för att ni har lyssnat så får ni lyssna igen nästa vecka.

Ha det så bra. Ha det så bra.