Kjell Bergqvist: 50 år utan karriärplan

Värvet görs i samarbete med Acast. Mod.com is changing the way people battle excessive fatigue. Ever hit a wall in the middle of the day and a third coffee just doesn't do it anymore?

Here's what's actually happening. Coffee only briefly blocks adenosine, the chemical that tires you out. When it stops working, your system is flooded and you crash.

Modafinil is a prescription treatment that works in a completely different way. Modafinil works by stimulating multiple receptors in the brain, associated with wakefulness, including dopamine, serotonin, norepinephrine, histamine, glutamate, and orexin. It's a more complete solution that gives you 10-12 hours of steady focus and energy.

To learn more, go to mod.com. Fill out your intake form, meet with a licensed provider, and if approved, Mod will ship straight to your door. Go to mod.com to get started.

That's M-O-D dot com. Han och den här Daniel Nylén, det var två riktiga jävla skithögar, och det är de i mina ögon fortfarande. Men det är så här, skulle jag stöta på dem, de går upp i rök kan jag säga.

Min fru har sett dem på andra sidan trottoaren om man ska gå på någon filmpremiär eller något. Men när de har fått syn på mig så går de upp i rök. Och det är verkligen ingenting jag funderar på när jag sitter och glor.

Men där är jag nog ganska långsiktig. För framförallt för att de gjorde så mycket skada för mina barn under alla jävla lögnaktiga artiklar och skit. Men har du liksom, det känns som det var länge sedan det var någon skvallerjournalistik kring dig väl nu?

Ja det tror jag. Det känns som att det upphörde något år eller två år efter skilsmässan så tröttnade de. Sen var det lite sådär, de pusslade ihop mig och Kicke Dan liksom, men det är så oförargligt.

Problemet var ju under skilsmässan att det var hemskt för barnen. Nathalie var fem och Sandra var nio. Så de hade det ju tufft. Men då hotade du journalisterna i fråga litegrann och sen så slutade de skriva om dig.

Det kändes nästan som att det var så. Ja men litegrann, litegrann var det nog så. Inte att jag hotade dem, jo men det kanske jag gjorde också. Det gjorde jag nog.

Nej men det var såhär, försvinn ut ur det här rummet, annars så skär jag pungen av dig din jävel. Och då försvann han. Fem decennier av polischefer, fillon, mördare.

Jag har en handfull av landets mest älskade tv- och filmroller. Och ändå kallar sig Kjell Bergkvist fortfarande Kjell Berka från Högdalen. Den svenska filmvärldens svar på Jenny från The Block kanske, fast utan ett förhållande med Ben Affleck.

Dock med Yvonne Ryding och utan att han någonsin har sökt ett enda jobb. Nu är han aktuell med nya filmen Resan till Piemonte, men berättar att han egentligen aldrig drömde om att vara skådespelare. Samtalet du ska få höra handlar också om huruvida han förlåter skvallerpressen efter skilsmässan från Miss Universum.

Om det som nästan förstörde honom som tonåring och vad som funkar bättre än medicin mot de kroniska smärtorna. Och att vara frivilligt arbetslös. Det här är Värvet med Kristoffer Triumph och Kjell Bergkvist.

Du var tolv minuter tidig till intervjun. Jag var inte sen på något sätt, men jag behöver alltid de här sista minuterna för att om inte annat i alla fall gå igenom lite hur jag har tänkt med frågorna. Vad vi börjar och vad vi slutar och vad som kommer i mitten.

Så då lämnade jag dig här i studion i några minuter och sen så kom jag tillbaka och så satt du liksom bara och tittade ut i luften. Och det kändes som så här, fan det har jag inte sett någon göra på många år typ. Alla dyker ner i telefonen en sekund över så dyker man ner i telefonen.

Verkligen. Men vad hände i ditt huvud då under de där minuterna? Ja det är en intressant fråga som min fru har ställt mig i 25 år. Du är verkligen suverän på att bara stänga ner, Kjelle.

Jag kan verkligen sitta och glo bara på molnen eller på en vägg eller vad som helst. Jag är ganska bra på att stänga ner. Ibland kanske det blir lite irriterande för folk att man är helt nedstängd för länge och för många gånger under dagen.

Men som tack och lov har jag en härlig fru som har tålamod. Men berätta liksom, är det ett slags meditation? Har du inga tankar eller kommer tankarna och poppar upp?

Ja, oftast kanske inga tankar alls, men sen poppar det ju upp allt möjligt. Ifrån fotboll till film eller ja, det kan vara vad som helst. Eller vad man läser i tidningen.

Alltså sådana här dagar, så poppar ju Fagersta och det går ju inte att komma undan. Det poppar upp, för nu behöver man ju vara öppna tidningen. Och det är ingen bra start på morgon egentligen att börja med de där nyheterna.

Men man kan heller inte fjärma sig och smita undan. Vissa saker går inte att stänga ner helt enkelt. Jag är också väldigt mycket, jag har ju rest otroligt mycket i mitt liv.

Och sett så mycket skit i världen, ärligt talat, på Burma och Kambodja och Filippinerna och allt vad det är. Jag har rest ett antal varv runt jorden och besökt kåkstäder i Sydafrika och barnhem i Indonesien. Vi har ju en stiftelse också som min fru och jag som vi jobbar en del med.

Men alltså jag har sett mycket tråkiga saker som man inte kan fjärma sig mot heller. De kan dyka upp en bild från Filippinerna eller vilket också gör, när man har rest och sett så mycket skit hur världen ser ut så är det ganska viktigt att veta och förstå att man faktiskt är ganska lyckligt lottad. Även om det är mycket skit i Sverige och saker som har blivit sämre så lever vi fortfarande i ett av världens, i alla fall Europas bästa länder trots all negativitet.

Så det påminner jag mig ofta om. Om jag sitter i bilen på vägen till jobbet klockan sju på morgonen och kanske inte tycker att det var jättemysigt att gå upp klockan halv sex i mörkret så räcker det att titta ut genom bilfönstret när man ser folk som är upp och knägar vid den tiden. Busschaufförer och byggarbetare inte minst då.

Och då påminner man sig genast om Kjelle Taggarner sitter inte och tycker att det är synd om dig för att du ska gå upp klockan sex på morgon. Samtidigt så är det, det där är ju någonting som jag har återkommit till, jag är absolut inte lika berest som du, men jag har också varit i kåkstäderna i Sydafrika av olika anledningar. Det som är frapperande med att vara där är ju vilken glädje man ser på en sådan plats.

Och sen så kommer man hem till Sverige och så sätter man sig på Arlanda Express och inte en jävel ler liksom. Nej, nej, nej. Nej men det är påtagligt. Hur folk som inte har någonting har så oerhört närmare till ett skratt och ett leende än vad ni har.

Till levnadsglädje på något sätt. Ja, precis. För de har ingenting att förlora heller. Vi är ju så jävla rädda om våra grejer. Det ska göras karriär och man ska betala hyror och helst ha en femrummare och helst ha en flott villa och helst ha fyra dyra bilar.

Man blir skraj för att förlora allt det där man har på något märkligt sätt. Och det är ett jävla tråkigt sätt att ta sig igenom livet och gå och oroa sig. Nej men det är påtagligt och jag har varit ute på de värsta ställena på Filippinerna i Manila.

Då var jag där med UNICEF så då får man ju se det värsta också. Och jag har varit i Paraguay med Planning International. Men också mycket på egen hand. Sen gjorde jag ju några tv-program som hette Kjelles smakresa.

Just det. Som upphovet var att jag skulle åka runt och laga mat. Men då sa jag att det är inte intressant att se Kjell Bergkvist hacka morötter i tio program. Utan jag fick styra över det där till att vi besökte ett barnhem och kåkstäder.

Och i tio veckor i Sydostasien och tio veckor i Sydamerika då hann man se en hel del. Nej men det är hemska bilder som de flesta av oss inte kommer i närheten av. Man ser en bild i tidningen och tänker att oj, oj, oj, stackare.

Men jag har sett mycket av Nu fick vi hamna i Torino och det var en fantastisk stad. Min fru längtar verkligen efter att få åka tillbaks och jag också. Det var underbart.

Jag måste googla var i landet det ligger. Det ligger ganska nordut, alltså strax nedanför Alperna, så att det är någon värmebölja där. Det var ganska kalla nätter.

Vi filmade ju en hel del nätter där man fick stå och frysa som vanligt på filminspelningar. Men härliga miljöer. Och sen tänkte man ju också, åh fantastiskt, Italien, god mat.

Tyvärr. Nä. Nej men du vet, när man är ute på filminspelning, då får man lunchen i någon jävla pappkartong. Som är halvljummen. Och så sitter man på någon stubbe eller i sin husvagn och käkar halvljummen mat.

Så att lite besvikelse över just maten. Nu vet jag att den finns ju på andra ställen och på restauranger i Torino fanns den ju naturligtvis. Men han är, för ni hade lite lediga dagar och så eller?

Ja, vi hade lite lediga dagar. Jag hade ganska, jag kanske filmade i snitt två, tre dagar i veckan. Resten var ledigt. Då gjorde vi utflykter. Vi tog tåget ner till Camogli på Rivieran eller på kusten.

Fantastisk stad. Ja, och vi åkte till Milano och lite sånt där. Så att vi fick se en hel del annat än filminspelning också. Så att det var en härlig upplevelse. Och det känns som att det, jag har faktiskt inte sett filmen ännu, men jag har hört de som har sett den är jättenöjda.

Det känns som att vi har gjort, grejen är att ofta känner man det där ganska väl. Framförallt när man har hållit på så länge. Redan under inspelningen, kanske redan efter några dagar kände man vart är det här på väg.

Och det är ju tråkigt om det är på väg åt skogen efter tre dagar. Då ska man ju kämpa sig igenom och göra sitt yttersta i alla fall. Men den här gången med det här gänget och miljön och allt det där så känns det som att vi har gjort en väldigt fin film faktiskt.

Hur förstår man att det här kommer inte bli bra då? Är det på stämningen? Ja, stress kanske, stämning. Regissörer som kanske inte är jättevana och har en massa prestige.

Ja, det är mycket helhet sådär faktiskt. Kan man känna att oj då, det här blir nog inte riktigt det. Sen är det ju tyvärr så här sedan ganska många år tillbaka så att det är ju väldigt mycket oj oj oj, vi har inte råd.

Oj oj oj, vi har inte tid. Det har blivit kortare. När jag började på 70-talet då tog det ju, då hade man 50-55 dagar på en inspelning av en långfilm. Idag är vi nere på 30-28-30.

Nu har ju tekniken blivit bättre, men ändå, det är en enorm skillnad. Så att det kräver en påläst regissör. Alexander här var underbar att jobba med och otroligt påläst och lyhörd.

Och jag har jobbat mycket med Uffe Malmros, vi gjorde ju Grannfejden det senaste vi gjorde. Han hade ju inte en minuts övertid liksom på sina 28-30 dagar. Nu var det ju ett proffsigt gäng där också, Robert Gustafsson och Tuva Novotny och allt vad det var.

Men som sagt, det kräver, jag har svårt att fatta hur fan de orkar regissörer idag. För det var också så på 70- och 80-talet, där gjorde ju alla filmbolag sin egen film. Sandre finansierade och gjorde sin egen film.

Europa Film gjorde sin och SF gjorde sin. Idag är det ju åtta kockar på samma soppa. Det är utländska pengar och det är olika tv-bolag och det är olika filmbolag och det är olika produktionsbolag på samma soppa.

Och alla ska tycka. Tycker de inte så fyller de ingen funktion och då har de inget jobb. Och då kan man känna så här ibland, men snälla för helvete, håll käften bara och sätt dig på kontoret för fan.

Man känner så här, de har aldrig varit på någon filminspelning och ändå ska det tyckas om skitdetaljer. Varför färg på en skjorta och det ena med det andra. Och allt det här ska ju regissör gå igenom med scenografi och producenter och fotografer och framförallt ragga pengar till nästa projekt.

Nej, regissörslivet är ingenting för mig. Nej, men du, alltså vad tänker du då om den bransch som du klev in i för liksom 53 år sedan och som du liksom fortfarande verkar i förutom just då att det är så otroligt mycket mindre tid och det är mer pengar och det är fler som ska tycka till liksom. Men mår svensk film bra?

Ja, men det tycker jag nog att den gör ändå. Långfilm kanske sådär. Däremot tv-serier, allt det här har ju också genererat mera arbetstillfällen. Då när jag började fanns det inte så många filmskådespelare.

Det var inte så fint att hålla på med film, utan då var det fint att jobba på dramaten och ingen annanstans. Alltså det har kommit fram en generation med jävligt bra filmskådespelare. Be er du aldrig om ursäkt?

Inte för det jag gör på duken, det gör jag inte. Men om jag har blivit förbannad på något och uttryckt mig på något dåligt sätt så ber jag om ursäkt. Absolut, absolut.

Det var ju en, på tal om det så var det ju en period under corona som var tuff. Jag tror att jag har ryckt ut att vara ganska trevlig att jobba med, även förr. Men humöret har ju lugnat ner sig.

Men under corona var det ju hemskt därför att det var så jävla många, framförallt bland teknisk personal, som nonchalerade säkerheten. Och jag var under mäklarna i sägas äldst i hela team och allting. Tills Sven-Bolte dök upp och vi filmade några dagar och en vecka senare var Sven borta i corona.

Tänker du att, alltså tror du att det var för att han jobbade? Borde han ha låtit bli? Ja, jag har ju inga bra svar på det. Det spekulerades om det ena med det andra, att någon i hans familj som han bodde hos hade testats för corona.

Men jag vet inte om det var något svar som har givits. Men då kan jag tänka mig, men Sven var ju en gammal man, han var ju 80 och han hade en egen vilja i allra högsta grad. Så även om de hade sagt, Sven det kanske inte är så bra att du bor här under den här perioden, då hade han sagt, det är inga problem, det fixar jag, det löser sig.

Och den mannen övertalar man inte. Men det var sorgligt. Vi satt i vår husbil och pratade gamla minnen från Stadsteatern där jag gjorde ett dockhem till Elena Bergström, jag och Sven Volter bland annat.

Som är min största teaterupplevelse i mitt liv faktiskt. Mycket tack vare Sven. Och vi blev väldigt goda vänner under den perioden, för jag skulle ha i andra akten skulle jag ha en handknuten fluga.

Och det var inte min starka grej. Så då gick jag alltid och knackade på i logen hos Sven och sa, nu är det dags. Så då stod han med cigarr i mun väldigt nära mig och knöt min fluga.

Och det där skapade någon slags fantastisk kontakt mellan honom och mig som sedan satt i. Sedan gjorde vi också Arsenik och gamla spetsar ihop. Och båda de här spelade vi under kanske till och från i tre års perioder.

Så vi hann ju ses väldigt mycket och bli nära vänner faktiskt. Så det var otroligt sorgligt när Sven gick bort, verkligen. Och en av de sista originalen verkligen inom svensk teater och film.

Ja, det där har du pratat om förut. Finns det ingen tillväxt för original? Kommer det inga nya? Nej, jag har inte sett till några. Alltså jag började ju min bana 1973 också när jag gjorde min första långfilm men sen också med en stor roll på Maximteatern emot Holger Löwenadler.

Som ju var ett verkligen stor stjärna. Och han gick ju med käpp och stor päls med skinnkrage och hatt på Strandvägen. Och glänste. Men en fantastisk man också. Och mina första jobb var liksom på tv-teatern också med Siv Rud och Carl-Gustaf Lindstedt och den gamla Björn Gustavsson.

Men de här, det var väl några sedan som försökte. Burgert till exempel försökte väl bli en av de där, men det blev aldrig något. Nej, okej. Inte på det sättet. Det där är lite tråkigt idag när man filmar med ungdomar som är kanske 20, 25, 30.

De vet fan inte vem Carl-Gustaf Lindstedt var. Eller Keeve Hjelm. Eller Som sagt, det var spännande människor och bra betalt. Men ska man tänka på dig då som en misslyckad gymnastikdirektör?

Alltså, snarare än skådis? Nej, det får man inte göra. Nej, men för jag bara tänker då, om du tittar tillbaka på, jag menar, nu har du ju givit det här i 50 år. Är det liksom, känn, alltså, jag menar, om du hela tiden har tänkt så här, ja, ja, men jag går väl till jobbet, men det är ett jobb som vilket annat liksom som helst.

Men känner du så här, för då, då låter det ju på något sätt som du, du har ju inte haft någon direkt passion för det, eller? Nej, passion har jag nog inte haft. Vad har du haft passion kring då?

Fotbollen? Det har rullat på. Nej, jag har haft passion. Mitt absolut största intresse har varit att resa. Där har ju yrket också passat in, för jag har kunnat dra ihop en slant och jag har kunnat ta ledigt egentligen när jag vill ta en paus och ut och resa.

Så på det sättet har det ju också passat bra. Sen är jag ju glad idag att jag hamnade där jag hamnade. Men också som vi sa i början, man kan också tröttna på att vara filmstjärna.

Nu har inte jag gjort någonting i år medvetet. Man kan väl säga att jag är frivilligt arbetslös och tänker vara det resten av året. Och det har ju också gjort att jag tycker det är jävligt skönt att ligga kvar i sängen på morgon.

Att känna att jag behöver inte ställa väckarklockan. Alla sådana här intervjuer och allting har nu sagt, jag kommer efter lunch. För jag har aldrig varit någon morgonmänniska heller.

Vilket bottnar också i kanske 30-40 år inom teatern där man jobbar kvällar och somnade kanske inte förrän 1-2 på nätterna. Men sen fanns det ju perioder när man var ung när man spelade teater på kvällen, krogshow när man var klar med teatern och gick och filmade på morgon. När man var 25-30, när man hade ork till det och hann och har lite party också emellan.

Men som sagt, nu har jag varit ledig ganska länge, jag tycker det är ganska skönt. Jag har rest, vi har rest som fan sista. Vi sålde ju huset. Först var vi 6-7 veckor i Italien på hösten och spelade in Resan till Piemonte.

Direkt efter det drog vi till Dubai hela familjen och direkt efter det efter jul var det Mauritius, sen var det Marockesh, sen var det Antib. Nyligen var sonen och jag i London och kollade F1, Silverstone. Min fru frågade mig också, men vad är det som skulle kunna locka dig till jobb nu då?

Naturligtvis kommer jag att få ett sug. Jag la av teatern för 10-12 år sedan. Man vet inte, det kan komma en dag när man känner, nej men vafan, det vore ju kul att gå på scen igen.

Om det är rätt sammanhang. Film är det ju så att Uffe Malmros lockar mig alltid. Vi såg häromdagen också, vi pratade nya projekt. Vi har gjort så mycket tillsammans och blivit nära vänner så vi ses kanske en gång i månaden och käkar lunch och pratar idéer.

Alexandra skulle jag gärna jobba med igen som har gjort Resan till Piemonte. Sen finns ju vissa som jag inte har jobbat med som jag skulle känna att fan, det skulle inte vara så dumt att få jobba med kanske med Josefin Bornemark. Alltså det finns ju fortfarande människor i branschen som jag skulle vilja möta.

Är du stolt när du tittar tillbaka på vad du har åstadkommit som yrkesman? Ja, det kan jag faktiskt vara. Absolut. Det har ju varit några guldkorn och mycket bra jobb men också ett antal guldkorn och några baggar och kristaller och allt vad det är.

Och framförallt på teatern som jag sa, Dockhem och film, det går ju inte att komma ifrån, Bästa sommaren naturligtvis och några till, Smala Sussi och Springfloden. Så det kan jag göra. Men jag kan säga att vad jag är nog mest stolt över det är att jag fortfarande är Kännaskälle på stan.

Det är alltid så. Kännaskälle! Och att folk behandlar mig fortfarande som faktiskt en vanlig kille från förorten. Att det inte bugas och bockas. Och sen är det ju fascinerande, det var några veckor sedan gick jag igenom Nordstan.

Och så satt det ett gäng tidigt där på morgon vid sju. Jag vet inte när de öppnade, de kanske hade övernattat. Men det satt en 8-10 stycken, ett par öldrickare och några andra.

Och i Göteborg är det fantastiskt för det är, hallå Kjelle, Kjelle du är kung Kjelle, är det i Göteborg jämt. Och så började jag snacka med dem lite och vi tar selfies och allt det där. Och sen, jag måste rusa grabbar för jag har folk som väntar.

Och det var ett par damer också. Jag måste ta en selfie. Och sen var det så här, men för fan Kjelle, du är ju en legend för fan. Det är en ikon Kjelle för fan. Och så började de applådera.

När jag gick igenom Nordstan så började folk applådera åt mig. Kjelle, Kjelle, Kjelle. Och det är klart att jag kan vara stolt över det på ett sätt. Det kan räcka för mig att ta en promenad sådär.

Så har jag gjort ett antal människor glada. De får ta sin selfie och de får morsa på mig och snacka lite. Så att jag är nog, det är jag faktiskt stolt över fortfarande.

Ja du måste väl, det måste väl göra någonting med dig också. Alltså du måste ju känna dig sedd och älskad. Ja det är klart det är så, ja. Och det är också så idag att nästan var jag än åker i världen så dyker det upp någon på varje resa.

Inte varje dag, men i andra fall. Tjena Kjelle, vad man nu är på Sardinien eller i Bangkok eller i Kuala Lumpur eller Singapore eller vad det nu kan vara. Så är det tjena Kjelle.

Och det känns bra. Och sen, det var regissören Jonathan för Bäckström som sa, men Kjelle fan du är ju en ikon. Och då sa jag, nej men fan en ikon som är, det är någon gammal tavla.

Jag vet inte. Men sen, när jag är på väg därifrån så kom det en man med sina barn, invandrare och, hallå Kjelle, Kjelle, kom får vi ta en selfie. Och barnet frågade, pappa vem är det där?

Nej men det är Kjell Bergkvist, han är ju en klenod. Det var inte ikon utan det var en klenod. Och det var ganska roligt. Alltid något. Ja det är alltid något. Men du, jag skulle fråga dig också, för jag menar nu har du då, även om det lät som en ganska skön inspelning för dig, men ändå liksom, hur har du med hälsan?

Alltså, hälsan är bra, peppar, peppar. Jag undersöker mig varje år. Jag har gjort det i många, många år. Hade jag en prostatasväng för kanske 15 år sedan, som visade sig inte vara någon fara.

Men det var ändå tre veckors nervös väntan. Men läkaren sa också, det är särskilt, även om vi hittar något skit här, så kommer vi hålla dig vid liv så länge du skulle ha levat i alla fall. Därför att du har haft bra resultat i 10-15 år här.

Så än så länge har det ingenting hunnit. Men sen visade det sig att det var ingenting. Men sen, ungefär i samma veva, första inspelningsdagen på Åsa-Nisse, kom jag ihåg, så började en fot börja domna.

Som var jävligt obehaglig, men då gick man ju naturligtvis till naprapater, kiropraktorer och allt det där. Men det blev sämre och sämre. Och sen var det två, och sen började nästa fot.

Och sen var det två års undersökningar. Tills en läkare sa till mig att, nu är det så här, Kjelle, gångarna från ryggraden ner till benen, där nerverna går ner till benen, är för trånga. Det är artros.

Du måste nog göra någonting åt det här, annars så slocknar benen. Och då gjorde jag det. Det var sådär, 1,5-2 års väntetid, så jag påkostade en egen operation på Sofiahemmet.

Så det blev bra. Efter det har ryggen varit bra. Men jag har levt i 15, dryga 15 år, med kronisk smärta dygnet runt i ben och fötter. De första åren var det, alltså jag kunde inte lägga på ett lakan på fötterna när jag skulle sova för att det gjorde så jävla ont.

intervjua med dig, liksom det här mellanölsperioden så att säga, när du liksom dricker för mycket redan vid 15-16 års ålder. Jag har bara funderat på, för jag har ju också druckit lite för mycket kan man säga, i perioder. Och vissa människor tycker så här, ja, en gång alkis, alltid alkis, så att säga.

Är det så? Eller har du, för du har väl haft alkohol i ditt liv? Väldigt lite skulle jag vilja säga, när det gäller alkohol. Jag har ju varit en ölgubbe. Ja, men det är väl alkohol?

Ja, det är det ju. Och grejen var att då när jag började var jag kanske 14. Det var när de släppte mellanölet fritt på Konsum. Det blev lättillgängligt. Och sen hade jag några, mina närmaste polare var några år äldre.

De tållde lite mer än vad jag gjorde. Så att jag spårade ur lite på för mycket mellanöl och köp ju bort, krökade ju bort gymnasiet. Men starkspriten har faktiskt aldrig roat mig.

Och framförallt inte de här polarna jag pratar om, de flesta åkte ju på att käka tabletter och röka brass. Har jag aldrig gjort heller. Rökte väl några bloss mariana när jag var där i 15-16, men jag mådde inget bra, så att aldrig mer.

Jag har aldrig rört amfetamin eller kokain. Jag har inte sett kokain i verkligheten. Har du inte? Det är ju ändå bästis med Tommy Körberg. Jag såg pozar framför näsan i USA, i New York, när de viftade med påsarna när jag bodde på Union Square ett tag och gjorde någon jobb.

Men nej, jag brukar säga att de flesta, inte de flesta, men många av mina närmaste polare har ju suttit på kåken för just kokain. Johannes Brost, han var en mästare på att... Vi jobbade ihop just under den perioden.

Jag såg aldrig röken av det och förstod inte heller. Jag visste inte hur man såg ut när man hade tagit kokain. Körberg såg jag aldrig heller. Han satt ju också en sväng.

Claes Malmberg inte heller. Vi var ute tillsammans och efteråt kunde jag reflektera över att det var ett jävla pissande när vi sätter och käkar middag. Men då var det ju andra grejer de gjorde där inne.

Men de gjorde det inte när jag var med, så att jag såg det, för de visste min inställning. Jag kan känna så här att jag låg aldrig i riskzonen egentligen, därför att jag var aldrig intresserad av de här tabletterna eller att sniffa. Öl var ju liksom gott att dricka.

Det andra kände jag... Kokain är otroligt gott. Nej, jag skojar. Jag tror inte att det är någon som har tagit det för smakens skull. Men alltså, du har ändå liksom kunnat, vad ska man säga, balansera alkoholen då i ditt vuxna liv, så att säga?

Absolut. Min fru dricker ingenting, för hon... Två glas vin så går ögonen i kors. Hon klarar inte av att dricka. Sen flyttade jag ju till... Nu ska vi se, jag flyttade till landet i Norrtälje 1986, kanske.

För faran var ju när man jobbade på kvällarna, käkade man ju middag efter föreställningen och så tog man en öl. Så under 70-talet så var jag ju stammis på Vickan, såklart, som Körberg och många, många andra. Haldof och Johannes.

Och då kunde det bli en annan öl för mycket. Men jag hittade ju alltid hem, jag bodde på Söder. Men sen flyttade jag till landet och då var det så att jag var ju tvungen att köra bil.

Så efter föreställningarna så gick inte jag på krogen, utan då satte jag mig i bilen och åkte hem ute på landet. Så det kan ha varit en räddning till att jag inte fortsatte med ölen, absolut. Men idag kan jag säga att jag dricker ytterst sällan öl också.

Och gör jag det så dricker jag alkoholfri öl. För jag bor också i min bil, jag älskar min bil, mina bilar. Och har alltid med mig dem till jobbet för att det är det enda stället jag kan stänga dörren och få vara helt ensam.

Och fundera på mitt jobb och vad jag ska göra och allt det där. Och bara sitta och stirra. Ja, sitta och glo rakt in i väggen. Nej, men tack och lov har jag klarat mig från det.

Men också, jag vet inte vad det är. Jag hade liksom ingen fylla hemma hos mig när jag växte upp. Aldrig någonsin. Vi var ju tre grabbar som bodde i samma rum när vi växte upp.

Och jag var äldst. Och sen till slut fick jag ett eget rum och mamma och pappa flyttade in i vardagsrummet i en bäddsoffa. Och farsan hade på insidan av sin garderob, hade han en sån där grej man stoppar strumpor i och kalsonger, ett fack.

Och där när jag satt med mina polare hemma och drack mellanöl, mina föräldrar tyckte att det var bättre att jag drack hemma än nere på tunnelbanan. Sen var de inte glada när det spårade ur. Men farsan kunde ju banka på dörren och så satt vi där grabbar som Tjena, tjena.

Så gick han in, lyfte på en strumpa, tog sig en kapsyl, virre och så lite smyg och sånt. Tjena, tjena. Så gick han igen. Mer än så var det inte med sprit i mitt hem.

Lite bananlikör kunde morsan ta ibland. Det har nog med det här att göra. Många av mina närmaste kompisar som halkade dit, de levde ensamma med sina mammor, skilsmässor och barn.

Jag tror att det hade mycket att göra också. Jag hade en farsa som spårade det så tog han tag i mig och sa Nu jävlar skärper du till dig, grabbjävel. Det hade inte de här lirarna.

Jag hörde ju när mammerna frågade Vad ska du göra? När kommer du hem? Skit i det, sa de och slog igen dörren och gick bara. Det funkade inte för mig. Du, vad hände förresten med din kusin Svenne?

Kassaskåps-Svenne? Han gick bort i cancer. Det är nog 20 år sedan nu. Men han var med i, ni hade kontakt? Absolut, jag var uppe sista dagarna på Ersta som är sista stationen innan man tippar.

Så vi hade kontakt under alla år. Men han var också, det är ju också, han var kassaskåpssprängare som var en hederlig tjuv på den tiden. Men också, jag har aldrig träffat någon med så stark moral som han hade.

Tjuvheder, vad det nu kallas. Ett handslag gäller, sparka inte på dem som ligger ner. Det var så här, du går inte till plugget för att bädda sängen. Du kan tvätta dina egna jävla kalsonger och strumpor i handfatet.

Det hade jag ju inte behövt hålla på med hemma med en stackars mamma som skulle ha tre ungar och tvättstugor och allt det där. Så jag lärde mig nog mycket av moral med honom och jag upplever nog att jag har använt mig av det i jobbet också. Jag har aldrig varit rädd för att kliva fram när jag tycker att jag har jävligt svårt för maktmissbruk.

Och när jag tycker att folk håller på med mobbning eller allt vad det är så kliver jag gärna fram, även för andra. Inte bara för mig själv. Jag klarar mig ganska bra från sånt därför att de som ägnar sig åt det vet att gå inte på Kjelle för det får ni betalt för.

Så jag slipper ju ofta det där av den sorten. Men så jag har fått kliva fram för andras skull ett antal gånger. Du, jag sa att jag skulle ställa två frågor till bara, men nu blir det en sista.

Det är valår som bekant. Hur tänker du rösta i år? Ja, jag tycker att vad som helst, men aldrig SD gäller ju fortfarande. Sen är det ju ett sorgligt kapitel de här fyra åren som har gått när alla, i princip alla ministrar och alla partier slickar Åkesson i arslet.

Och det är han som styr och ställer. Det är jättetråkigt. Jag vet ärligt talat inte. Hela den där vad som helst, men aldrig SD-historien startade ju med att jag gick ut på Facebook och skrev Jag är född sosse och jag kommer att dö sosse.

Jag förmodar att jag kommer att göra det fortfarande, men jag kan säga att just nu så... Sosserna är inte riktigt vad de har varit heller. Det är en besvikelse. Så jag vet inte riktigt hur det kommer att se ut.

Men jag kommer inte att rösta blankt för det är att kasta rösten i sopt