KORT Kjell Bergqvist: Smärtan, skvallerpressen och superkraften

Värvet görs i samarbete med Acast. –Han och den här Daniel Nylén, det var två riktiga jävla skithögar. Och det är de med mina ögon fortfarande. Men det är så här, skulle jag stöta på dem, de går upp i rök, kan jag säga.

Min fru har sett dem på andra sidan trottoaren om man ska gå på någon filmpremiär eller något. Men när de har fått syn på mig så går de upp i rök. Och det är verkligen ingenting jag funderar på när jag sitter och glor.

Men där är jag nog ganska långsynt. Ja, framförallt för att de gjorde så mycket skada för mina barn under alla jävla lögnaktiga artiklar och skit. Men har du liksom...

Det känns som det var länge sedan det var någon skvallerjournalistik kring dig nu. Ja, det tror jag. Det känns som att det upphörde något år eller två år efter skilsmässan så tröttnade de.

Det var lite sådär, de pusslade ihop mig och Kicke Danielsson. Men det är så oförargligt. Problemet var ju under skilsmässan att det var hemskt för barnen. Nathalie var fem och Sandra var nio.

Så de hade det ju tufft. Men då hotade du journalisterna i fråga litegrann och sen så slutade de skriva om dig. Det känns nästan som det var så. Ja, men litegrann.

Litegrann var det nog så. Inte att jag hotade dem, men det kanske jag gjorde också. Det gjorde jag nog. Nej, men det var så här, försvinn ut ur det här rummet, annars så skär jag pungen av dig, din jävel.

Och då försvann han. Men du är ute och gör lite media nu. Aktuell med den här resan till Piemonte. Vilka otroliga miljöer det är. Som ni har fått filma i. Ja, det är det ju faktiskt.

Var det litegrann för den där resan som du tackade ja till rollen? Absolut. Men naturligtvis också att det var ett bra manus. Hade det varit skräp hade jag inte åkt, absolut inte.

Jag är inte i den situationen idag att jag behöver göra det. Det har varit en del bröjjobb genom åren, men idag behövs inte det. Nej, men det var miljön, manuset och gänget.

Det är Helena Bergström som jag känner väl. Vi har jobbat mycket ihop, framförallt på teatern. Björn Kjellman och jag har jobbat ihop tidigare. Skittrevlig och fantastiskt bra skådis.

Kajsa Ernst och jag har aldrig jobbat ihop, så det var också intressant att få möta nya ansikten. Plus att vi fick vara i en del av Italien som man inte ser när man åker på solsemester. Vi bodde i sex, sju veckor i Torino.

Min fru var med hela tiden och vår lilla hundvalp och sonen och fästmän kom och hälsade på ett par gånger. Min fru älskade Torino och det är också sådär, ska man åka till Italien, jag har varit där kanske 20 gånger, men då blir det ju Rom, Neapel, man tänker på i första hand Florence och sådär. Men nu fick vi hamna i Torino och det var en fantastisk stad.

Min fru längtar verkligen efter att få åka tillbaks och jag också. Det var underbart. Jag måste googla var i landet det ligger. Det ligger ganska norrut, strax nedanför Alperna, så att det inte är någon värmebölja där.

Det var ganska kalla nätter. Vi filmade ju en hel del nätter där man fick stå och frysa som vanligt på filminspelningar. Men det är härliga miljöer. Och sen tänkte man ju också, åh fantastiskt Italien, god mat.

Tyvärr. Men du vet, när man är ute på filminspelning, då får man lunchen i någon jävla pappkartong. Som är halvljummen och så sitter jag på någon stubbe eller i sin husvagn och käkar halvljummen mat.

Så att lite besvikelse över just maten. Nu vet jag att den finns ju på andra ställen och på restauranger i Torino fanns det naturligtvis. Men för ni hade lite lediga dagar och så, eller?

Ja, vi hade lite lediga dagar. Jag kanske filmade i snitt två, tre dagar i veckan. Resten var ledigt. Då gjorde vi utflykter. Vi tog tåget ner till Camogli på Rivieran eller på kusten.

Fantastisk stad. Vi åkte till Milano och lite sådant där. Så att vi fick se en hel del annat än filminspelning också. Så att det var en härlig upplevelse. Och det känns som att, jag har faktiskt inte sett filmen ännu, men jag har hört av de som har sett den är jättenöjda.

Det känns som att vi har gjort vårt. Grejen är att ofta känner man det där ganska väl, framförallt när man håller på så här länge. Redan under inspelningen, kanske redan efter några dagar känner man vart är det här på väg.

Och det är ju tråkigt om det är på väg åt skogen efter tre dagar. Då ska man ju kämpa sig igenom och göra sitt yttersta i alla fall. Men den här gången med det här gänget och miljön och allt det där så känns det som att vi har gjort en väldigt fin film faktiskt.

–Ber du alla om ursäkt? –Inte för det jag gör produken, det gör jag inte. Men om jag har blivit förbannad på något och uttryckt mig på något dåligt sätt så ber jag om ursäkt.

Absolut, absolut. Det var ju en, på tal om det så var det ju en period under corona som var tuff. Jag tror att jag har ryckt ut att vara ganska trevlig att jobba med även förr, men humöret har ju lugnat ner sig.

Men under corona var det ju hemskt därför att det var så jävla många, framförallt bland teknisk personal, som nonchalerade säkerheten. Och jag var under mäklarna i särklass äldst i hela teamet och allting tills Sven Wollter dök upp. Och vi filmade några dagar och en vecka senare var Sven borta i corona.

–Tänker du att, alltså tror du att det var för att han jobbade? Borde han ha låtit bli? –Ja, jag har ju inga bra svar på det. Det spekulerades som i det ena med det andra, att någon i hans familj som han bodde hos hade testats för corona.

Men jag vet inte om det var något svar som hade givits, men då kan jag tänka mig. Men Sven var ju en gammal man, han var ju 80 och han hade en egen vilja i allra högsta grad. Så även om de hade sagt, Sven det kanske inte är så bra att du bor här under den här perioden, då hade han sagt, det där är inga problem, det fixar jag, det löser sig.

Och den mannen övertalar man inte. –Nej, nej. –Men det var sorgligt. Vi satt i vår husbil och pratade gamla minnen från Stadsteatern där jag gjorde ett dockhem till Lena Bergström, jag och Sven Wollter bland annat, som är min största teaterupplevelse i mitt liv faktiskt.

Mycket tack vare Sven och vi blev väldigt goda vänner under den perioden för andra akten skulle jag ha en handknuten fluga och det var inte min starka grej. Så då gick jag alltid och knackade på i logen hos Sven och sa, nu är det dags. Så då stod han med cigarr i mun, och plötsligt… Väldigt nära mig och knöt min fluga.

Och det där skapade någon slags fantastisk kontakt mellan honom och mig som sen satt i. Sen gjorde vi också, sen gick gamla spetsar ihop. Och båda de här spelade vi under till och från i treårsperioder.

Så vi hann ju ses väldigt mycket och bli nära vänner faktiskt. Så det var otroligt sorgligt när Sven gick bort, verkligen. Och en av de sista originalen verkligen inom svensk teater och film.

Ja, det där har du pratat om förut. Finns det ingen tillväxt för original? Kommer inga nya? Nej, jag har inte sett till några sen. Jag började ju min bana 1973 också när jag gjorde min första långfilm men sen också med en stor roll på Maximteatern emot Holger Löwenadler som ju var ett verkligen stor stjärna.

Och han gick ju med käpp och stor päls med skinnkrage och hatt på Strandvägen och glänste. Men en fantastisk man också. Och mina första jobb var liksom TV-teatern också med Sivrud och Carl-Gustav Lindstedt och den gamla Björn Gustafsson.

Men det var väl några sen som försökte. Börje till exempel försökte väl bli en av de där, men det blev aldrig något. Nej, okej. Nej, inte på det sättet. Det där är lite tråkigt idag, men när man filmar med ungdomar som är kanske 20, 25, 30.

De vet fan inte vem Carl-Gustav Lindstedt var. Eller Keve Hjelm. Eller Keve Hjelm. Alltså de kommer ut och kan allting. Och det är lite korkat. Det finns en kontradiktion i narrativet om dig.

Nu använder jag två fina ord för att visa att jag kan dem. Men det är två grejer som lite motsäger varandra. Eller jag är inte säker på att det gör det. Men jag tänker på det faktum att du sökte scenskolan men du visste inte vad det var.

Du har aldrig sökt en roll. Du gillar fotboll mer än teater. Samtidigt så pratar du nu romantiskt om vilka fantastiska människor du fick jobba med. Men vad är det där?

För jag funderar på det där med att... Ja, jag förstår vad du menar. Jag hade aldrig någonsin lärt mig att drömma om att bli skådis. Jag ville bli gymnastikdirektör.

Farsan var ju lastbilschaufför och bara rutiniga. Och morsan jobbade nätter på långvården. Det fanns inte tid och ork för kultur överhuvudtaget. Så jag hade ju aldrig suttit i en teatersalong när jag sökte till scenskolan.

Jag jobbade på kvällarna som scenpersonal på Folkanteatern, Kademumma-revyerna. Så jag hade ju sett teatern bakifrån men jag hade aldrig suttit och tittat på teater. Och så sprack, i korta drag, så sprack min dröm, eller min plan att bli gymnastikdirektör.

Sprack med att jag fick kicken från gymnasiet efter ett halvår för att jag drack för mycket mellan öl på den tiden. Så då sprack den och så var det någon på Folkteatern som sa att Stig Jarel var där, bland annat. En annan av de stora.

Som sa att Bejkvist var fler som sökte scenskolan. Där är ju mycket grejer som du gillar, akrobatik och gymnastik och så där. Så faktiskt var det anledningen till att jag sökte och jag hade, i och med att jag fick kicken från plugget så hade jag inga framtidsplaner.

Så jag sökte på skoj och i brist på annat och halkade in. Bland annat taktiskt Ryd som satt i juryn och som väl såg någonting hos den här 16-åringen. Jag har liksom aldrig någonsin närt någon dröm om att bli en stor skådespelare varken på scen eller på film.

Det har blivit så. Det har rullat på. För som jag sa också, jag har faktiskt aldrig sökt ett jobb. Inga mejl, inga telefonsamtal, inga brev. Utan det har rullat på och helt plötsligt så upptäcker man, hoppsan, nu har det gått 53 år här.

Men jag har naturligtvis haft ganska kul under tiden, men mycket för att jag har fått träffa de här speciella människorna som vi har pratat om. Jag har ju fått umgås med intressanta personligheter hela tiden på jobbet och känt att jag har lärt mig massa saker, men också känt att okej, jag tittar hellre på fotboll än att gå på teater. Jag har inte varit på teater sedan 1986 tror jag.

Men jag tittar väldigt mycket på fotboll fortfarande. Jag har hittat ett yrke som passar mig. Det är omväxlande. Jag får träffa spännande människor. Bra betalt. Och lite grann, faktiskt så fortfarande.

Jag har nog verkligen sett det som ett yrke, inte något sätt att glänsa eller hamna på löpsedlarna. Men ska man tänka på dig då som en misslyckad gymnastikdirektör, snarare än skådis? Nej, det ska man inte göra.

Nej, men för jag bara tänker då, om du tittar tillbaka på, jag menar nu har du givit det här i 50 år. Känner du så här, ja men jag går väl till jobbet, men det är ett jobb som vilket annat som helst. Men känner du så här, för då låter det ju på något sätt som att du har inte haft någon direkt passion för det, eller?

Nej, passion har jag nog inte haft. Vad har du haft passion kring då? Fotbollen? Det har rullat på. Nej, jag har haft passion. Mitt absolut största intresse har varit att resa.

Där har ju yrket också passat in, för jag har kunnat dra ihop en slant och jag har kunnat ta ledigt egentligen när jag vill, ta mig en paus och ut och resa. Så på det sättet har det ju också passat bra. Sen är jag ju glad idag att jag hamnade där jag hamnade.

Men också som vi sa i början, man kan också tröttna på att vara filmstjärna. Nu har inte jag gjort någonting i år, medvetet. Man kan väl säga att jag är frivilligt arbetslös och tänker vara det resten av året.

Och det har ju också gjort att jag tycker det är jävligt skönt att ligga kvar i sängen på morgon. Att känna att jag behöver inte ställa väckarklockan. Alla sådana här intervjuer och allting har jag nu sagt, jag kommer efter lunch.

För jag har aldrig varit någon morgonmänniska heller. Vilket bottnar också i kanske 30-40 år inom teater när man jobbar kvällar och somnade kanske inte förrän 1-2 på nätterna. Men sen fanns ju perioder när man var ung när man spelade teater på kvällen, krogshow när man var klar med teatern och gick och filmade på morgon.

Ja jävlar. Ja när man var 25-30, när man hade ork till det och hann ha lite party också emellan. Meet Fin, the single customer agent made for the entire journey.

From qualifying sales leads to resolving support issues, Fin works across teams, carrying context from one conversation to the next. Learn more at fin.ai. Mod.com is changing the way people battle excessive fatigue.

Ever hit a wall in the middle of the day and a third coffee just doesn't do it anymore? Here's what's actually happening. Coffee only briefly blocks adenosine, the chemical that tires you out.

When it stops working, your system is flooded and you crash. Modafinil is a prescription treatment that works in a completely different way. Modafinil works by stimulating multiple receptors in the brain associated with wakefulness, including dopamine, serotonin, norepinephrine, histamine, glutamate, and orexin.

It's a more complete solution that gives you 10-12 hours of steady focus and energy. To learn more, go to mod.com. Fill out your intake form, meet with a licensed provider, and if approved, modulator ships straight to your door.

Go to mod.com to get started. That's M-O-D dot com. How are you feeling about your health? The health is good, peppar peppar. I get examined every year. I've done it for many, many years.

I had a prostate swing maybe 15 years ago that turned out not to be any trouble. But it was still three weeks of nervous waiting. But the doctor also said, even if we find something here, we will keep you alive as long as you would have lived anyway.

Because you've had good results for 10-15 years here. So so far, nothing has happened. But then it turned out that it wasn't anything. But then, around the same time, the first recording day on Åsa-Nisse, I remember that a foot started to go numb.

That was really unpleasant, but then you naturally went to a chiropractor. Chiropractor. And all that. But it got worse and worse. And then it was two, and then the next foot started.

And then it was two years of exams until a doctor told me that now it is that the gangs from the spine down to the legs, the nerves that go down to the legs, are too tight. You have a herniated disc. You have to do something about this, otherwise the legs will fall asleep.

And then I did that. It was about one and a half, two years of waiting, so I paid for my own surgery at Sophiahemmet. So it turned out well. After that, my back has been good, but I've lived for almost 15 years with chronic pain, day and night, in my legs and feet.

The first years, I couldn't put a sheet on my feet when I was going to sleep because it hurt so fucking much. So I've checked pain medication these years. And after five years I found a doctor in Sjöstorp around the corner, even though I had been all over Sweden, who helped me with a medicine that makes 75% of the pain disappear.

But I still have pain, but I've been working with it. You get used to it. And what did the most good... This is interesting for many, I think. But what did the most good was KBT.

Because there is a branch of KBT that is focused on pain relief. And then I met a woman who was an old Romanian gymnast. I've broken all the bones in my body, so I know what it is to have pain.

Just be calm. Just calm down. Yes, a female gymnast from Romania. First time, when it was like this, Käll, when it's like this, yes, it's in the morning when I wake up and feel another fucking day, piss day.

I worked, but I had to change shoes between every take, it hurt so much. Another Är det så? Eller har du, för du har väl haft alkohol i ditt liv? Väldigt lite skulle jag vilja säga.

När det gäller alkohol. Jag har ju varit en öldubbe. Ja, men det är väl alkohol? Ja, det är det ju. Och grejen var att då när jag började var jag kanske 14. Det var när de släppte mellanölet fritt på Konsum.

Det blev lättillgängligt. Och sen hade jag några, mina närmaste polare var några år äldre. De tållde lite mer än vad jag gjorde. Så att jag spårade ur lite på för mycket mellanöl och krökade ju bort gymnasiet.

Men starkspriten har faktiskt aldrig roat mig. Och framförallt inte de här polarna jag pratar om, de flesta åkte ju på att käka tabletter och röka brass. Har jag aldrig gjort heller.

Rökte väl några bloss mariana när jag var där i 15-16. Men jag mådde inget bra så att aldrig mer. Jag har aldrig rört amfetamin eller kokain. Jag har inte sett kokain i verkligheten.

Har du inte? Du är ändå bästis med Tommy Körberg. Jag har sett de här påsarna framför näsan i USA, i New York, när de viftar med påsarna när jag bodde på Union Square ett tag och gjorde något jobb.

Men de flesta av mina närmaste polare har suttit på kåken för just kokain. Johannes Brost, han var en mästare på att vi jobbade ihop just under den perioden. Jag såg aldrig röken av det och förstod inte heller.

Jag visste inte hur man såg ut när man hade tagit kokain. Körberg såg jag aldrig heller. Han satt ju också en sväng. Claes Malmberg inte heller. Vi var ute tillsammans och efteråt kunde jag reflektera över att det var ett jävla pissande när vi satt och käkade middag.

Men då var det ju andra grejer de gjorde där inne. Men de gjorde det inte när jag var med. Så jag såg det för de visste min inställning. Jag kan känna så att jag låg aldrig i riskzonen egentligen.

Därför att jag var aldrig intresserad av de här tabletterna eller att sniffa. Öl var ju liksom gott att dricka. Det andra kände jag... Kokain är otroligt gott. Nej, jag skojar.

Jag tror inte att det är någon som har tagit det för smakens skull. Nej, men alltså du har ändå liksom kunnat, vad ska man säga, balansera alkoholen då i ditt vuxna liv så att säga. Absolut.

Min fru dricker ingenting för hon, två glas vin så går ögonen i kors. Hon klarar inte av att dricka. Sen flyttade jag ju till, nu ska vi se, jag flyttade till landet i Norrtälje 1986 kanske.

För faran var ju när man jobbade på kvällarna. Då käkade man ju middag efter föreställningen och så tog man en öl. Så under 70-talet så var jag ju stammis på Vickan klart, som Körberg och många, många andra.

Haldorff och Johannes. Och då kunde det bli en annan öl för mycket. Men jag hittade ju alltid hem, jag bodde på Söder. Men sen flyttade jag till landet och då var det så att jag var ju tvungen att köra bil.

Så efter föreställningarna så gick inte jag på krogen, utan då satt jag mig i bilen och åkte hem ute på landet. Så det kan ha varit en räddning till att jag inte fortsatte med ölen, absolut. Men idag kan jag säga att jag dricker ytterst sällan öl också.

Och gör jag det så dricker jag alkoholfri öl. Okej. Du, vad hände förresten med din kusin Svenne? Kassaskåp-Svenne. Han gick bort i cancer för 20 år sedan nu. Men han var med er i, alltså ni hade kontakt?

Absolut. Ja, jag var uppe de sista dagarna på Ersta som är sista stationen innan man tippar. Så vi hade kontakt under alla år. Men han var ju också, han var kassaskåpssprängare som var en hederlig tjuv på den tiden.

Men också, jag har aldrig träffat någon med så stark moral som han hade. Tjuvheder var det ju det kallas. Ett handslag gäller, sparka inte på dem som ligger ner.

Det var så här, du går inte till plugget för att bädda sängen. Du kan tvätta dina egna jävla kalsonger och strumpor i handfatet. Det hade jag ju inte behövt hålla på med hemma med en stackars mamma som skulle ha tre ungar och tvättstugor och allt det där.

Så jag lärde mig nog mycket av moral med honom och jag upplever nog att jag har använt mig av det i jobbet också. Jag har aldrig varit rädd för att kliva fram när jag tycker att jag har jävligt svårt för maktmissbruk. Och när jag tycker att folk håller på med mobbing eller allt vad det är så kliver jag gärna fram.

Även för andra, inte bara för mig själv. Jag klarar mig ganska bra från sånt därför att de som ägnar sig åt det vet att gå inte på Kjellberg för det får ni betalt för. Så jag slipper ju ofta det där av den sorten.

Men så att jag har fått kliva fram för andras skull ett antal gånger. Du, blir det några nytt hus i Thailand? Nej, inga nya hus faktiskt. Nu är vi klara med hus.

Nu reser vi runt som jag berättade och gör andra grejer. Då ska du få göra det. Tacksämst mycket för att du ville titta förbi mig. Tack så jättemycket. Det var skittrevligt.

Det rullade på. Ja, eller hur? Det gick fort. Tack så mycket. Ha det gott. Ja, Kjellberg Kestha och nya filmen Resan till Piemonte har premiär på bio så 5 september.

Och om jag ska gissa kommer den tillsammans med Alice Kjolmans regidebut Archipelago att äga den svenska biovintern. Skriv gärna och berätta vad du tyckte om avsnittet på varvet.triumph.

se eller hojta till på Instagram där heter vi snabela varvet. Och vi som gör varvet heter Christoph Tian, Magnus Sylvénius Öhman och Mattias Åsén. Prenumerera gärna på varvet i din poddapp.

Tack för idag, slut för idag. Hej! Textning.nu