Smut, skrik och fläskytterfilé

Det börjar förvånansvärt städat, nästan professionellt, faktiskt. Vi pratar om hur märkligt ospännande det egentligen är att skriva sex, om balans som i allt annat skrivande och ställer den eviga frågan: måste smut förtjäna sin plats i en bok? Sen går allt åt helvete.

Vi plockar fram några av de värsta beskrivningarna av könsorgan som litteraturen har välsignat oss med och framför en kollektiv vädjan till världens författare: snälla, sluta skriva saker som får oss att tänka på rostbiff och fläskytterfilé. Vi läser sexscener, delar ut skoningslösa poäng på ick-skalan och konstaterar att smut kan vara riktigt bra. Det kan också vara så dåligt att man vill lämna sin egen kropp.

Fia får eksem av dialog som ingen människa någonsin skulle yttra med bibehållen värdighet. Stina upptäcker att hennes största sexuella skräck tydligen är människor som skriker rakt ut i sängen. Någonstans på vägen upphör all form av struktur och vi skrattar så vi gråter.