Avsnitt 18 - Alexander aka "Flash" Lindqvist Hansen gästar podden som är starten igen efter sommaren.

Hej och välkomna till Briterenpodden med mig, Charlie Britén. Med oss ikväll har vi Ted Britén, men även en polare till Ted, kan man väl säga, som många av er kanske känner igen. Han har spelat hockey i Rögle under en tid och var lite av en publikfavorit.

Han är väl så nära en bästa kompis man kan komma till Ted och de har hängt tillsammans väldigt, väldigt länge. Vi välkomnar Alexander Lindqvist Hansen, aka Flash, till Britenpodden. Välkommen hit!

Tacka, tacka. Vilket intro! Vilket intro! Eller hur? Vi har övat mycket på den, eller jag har övat mycket på den. Jag har fått rollen i den här podden att det är jag som introducerar allt.

Och Ted han bara sitter och håller käften. Jag har ändå gjort några intros i mina dagar. Alltså i mina dagar, men jag har aldrig fått ett sånt intro. Jag har fått höra att det heter Lundqvist Hansen och grejer och det stämmer inte alls.

Här sitter jag liksom. Vilken grej! Det vore ju lite pinsamt om jag inte kunde ditt fulla namn eftersom att du har hängt hemma hos oss sedan du var typ 12. Det hade inte förvånat mig då.

Och innan dess så har jag dömt dig i hockey sedan du var typ 7. Nej, men det vet jag. Det vet jag. Jag kommer ju väl ihåg. Det var inte så bra. Nej. Men det finns väl ingen som har så mycket åsikter på domaren som du har heller?

Fan, vi var ju redan där. Nummer 18 han gjorde och vad fan är det? Ska du döma bara till dom eller? Man har ju aldrig själv gjort fel. Det vet man ju när man spelar.

Man har ju aldrig själv gjort fel. Och allt är orättvist. Så är det alltid. Det är alltid orättvist. Ted, kan du hoppa in och säga någonting nu? Du bara sitter där och håller tyst.

Jag sitter och njuter över att du sa såhär Ted, du får dra i det här nu när det blir mer spontanare att vi kör det här den här kvällen. Så jag njuter av att du tar taktpinnen ändå. Nej, nu har jag tyst.

Vi kan inte lägga att han får upp pinnen i mitten. Det går inte. Någon får plocka den. Jo, men det var ju ändå så här att vi Jag sa ju bara för någon timme sedan att vi kör podd nu för att vi behöver komma igång igen.

Och sen så var det så här, jaha, och så höll vi på att få ihop hockeypanelen. Och sen så blev det så här, jaha, men vi vill ju ha med en gäst här nu om det här inte funkar. Vem kan vi ta då?

Och då frågade jag ju dig. Och sen sitter vi här 20 minuter senare, en halvtimme kanske. Och sen, och jag, det är ju inte så här, jag har ju alltid varit förberedd hyfsat inför sådana avsnitt.

Men det kände jag inte alls nu. Och det här är nog mer din grej Charlie, att spontan köra här också. Och det är för att jag har så otroligt mycket erfarenhet av att sitta i podd.

Exakt, det är därför vi behöver dig här nu. Det är ju en räv inom poddvärlden, Charlie. Ja, han har ju recerat mycket i sina dagar. Det är lite kul här för Tedan sa, ja men Flash han har ändå gjort en lite personlig utveckling här sedan han slutade spela hockey, precis som han själv har gjort.

För du har ju slutat, eller hur? Jajaja, jag skickade grillarna på hyllan för två år sedan. Då slutade jag och valde att bli snickare av alla yrken. Men det passar mig, som har hela alfabetet, som behöver röra mig och behöver springa och hoppa och fara och prata och babbla och sånt.

Jag hade inte rett ut att sitta på ett kontor. Det hade jag inte, det funkar inte för mig. Nej, så det är det jag har pratat om till liksom. Men har du gjort något, känner du själv att du har gjort någon personlig utveckling sedan du började spela hockey?

För jag menar, Ted han har ju ändå börjat tänka lite sedan han slutade spela hockey. Har du börjat tänka någonting eller låter du bara bokstäverna styra alltihop? Jag vill börja med att säga att det är marginellt mycket tänkande på Ted.

Men det har börjat rulla igång. Men själv, själv så vet jag inte om jag faktiskt tänker så mycket mer. Det har jag aldrig varit känd för. Men däremot så har man ju lärt känna sig själv på ett annat sätt.

Ett helt annat plan än att man är en tävlingsmänniska som hela tiden, ska man säga, pushar sig själv och hela tiden försöker att bevisa någonting från någon hela tiden. Den biten har man ju, eller har jag i alla fall, lagt lite åt sidan att jag måste inte hela tiden vara bäst, bäst, bäst på allting som jag tar mig an liksom. Och där är ju faktiskt inte direkt någon som dömer mig på samma sätt som man gjorde i sportvärlden.

Absolut att man har ögonen på sig på jobbet också, men det är inte alls på samma sätt. Så pressen som man hade innan, varje dag man kom till ishallen och satte av sig skorna liksom. Den är ju borta och den i sin tur har gjort att man kanske har kommit ner lite på jorden också.

Man svävar inte iväg, man snurrar inte in, man är lite mer, man är lite mer närvarande hela tiden. På alla sätt och vis liksom. Framförallt också, man är närvarande för sig själv.

Man tänker lite mer på sig själv och lyssnar på sig själv och kör inte över sin egen kropp eller sin egen knopp hela tiden. Man är i mångt och mycket jorden när man spelar hockey. Känner du igen det här, Ted?

Känner jag igen det väldigt mycket. Det är ju så för att spela på elitnivå så behöver man ju sätta sina känslor åt sidan ganska så ofta när det kommer till kanske skador och sjukdomar etc. och sådär bara för att pusha sig igenom vissa grejer.

Det har ju till, och det är ju mycket för att man vill någonting väldigt mycket också. Man har ju alltid en strävan, precis som Flash säger. Man har alltid en strävan på något sätt att dela uppnå någonting.

Och många gånger kanske det är någonting man vill uppleva, eller uppnå, som andra förväntar sig att man ska ha som sak att uppnå många gånger. Och det är väl först nu efter som man börjar tänka på vad man själv verkligen vill och vad man själv kanske känner för och sådär också, på andra sätt. Men det där, vi har ju haft lite snack om det innan också Flash, det här med hur man förbereder sig till efter karriären och sånt.

Hur var det du gjorde för att förbereda dig efter karriären? Jag började när jag var 25. Jag var inte talanglös, jag hade ju lite talang när jag var ung, men jag kom ju nog bara för att jag jobbade hårt och körde.

Och det kan man göra, det är det många som gör. Men jag insåg ju också rätt så snabbt att jag kommer inte att sitta med miljoner på banken när jag slutar med min hockeykarriär, utan jag kommer ju behöva knega, kanske inte året direkt jag slutar eller året därefter, men jag kommer ju behöva. För det är ju liksom 30 plus år man ska leva sedan också liksom.

Så jag började väl det, när jag var 25, då började jag lite sån här smått och tänka på att, men alltså vi pratar om det här bara senast om dagen, det här med plan A och plan B. Har man en plan A och en plan B så kommer man inte att genomföra plan A till 100%. Utan då tummar man lite på det och sen ju mer man gör det, ju färre procent har du på plan A till slut kan du lägga den åt sidan liksom.

Så jag gjorde upp en liten, vad ska man säga, en liten plan för mig själv att eftersom de flesta lagen jag spelade i inte hade en sommarträning gemensam, så betydde det att jag kunde styra det rätt bra själv. Och då valde jag att på somrarna när jag kom hem från hockeyn och fram tills den började så skulle jag ut i den riktiga världen liksom, jobbvärlden så att säga, och prova. För jag visste ju om att när augusti startar så har jag en lön och jag har ett jobb och så vidare.

Men däremellan kunde jag göra vad jag ville. Jag kunde ju välja att sitta på röven och pilla naveln och gå och träna åtta gånger om dagen och tro att jag skulle bli världsmästare på det. Men jag tyckte väl att det var nog vettigare för mig att prova på lite grejer, för då vet jag ju, visste jag ju den dagen när jag slutar så vet jag ju, kan jag ju redan där börja sålla.

Lite som Det man ju liksom kunna ta också. Men man vet ju inte förrän man har frågat. Då kan man ju gå där i sin egen lilla värld och måla ut, alltså börja måla sina egna tavlor med med olika färger som inte stämmer.

Men så frågar man inte en enkel fråga. Och ja, då får man ju heller inga svar. Och sen målar man då, som människan kanske är lite skapt verkar det som, att så fort man börjar måla så målar man destruktiva, lite smådestruktiva mörka bilder.

Man målar väldigt sällan upp en skitpositiv bild eller en skitbra bild av det man står inför, utan det är ju ofta katastroftankarna som kommer först och sen så kanske man kan vända det till någonting lite positivt. Och sen när man då verkligen kommer till kritan så är det helt plötsligt jättebra till det raka motsatsen till vad man själv har målat upp. Ja.

Ted, analys. Jag tycker, det är ju Det är ju lite som om man nu snackar för det här som nu om vi går in på det flummiga lite grann, men det här med manifestationer nästan. Att om du är tillräckligt övertygad och tillräckligt positiv genuint av att det här kommer gå.

Så ökar dina möjligheter att det kommer gå väsentligt än att du ska ha reda på alla de här Ja men tänk om, ja tänk om och tänk om. Och visst, det finns alltid tänk om det här händer, eller tänk om det där händer. Likadant som när vi spelade hockey och en coach sa att ja men vi ska göra så här och så här och någon började säga ja men tänk om det där händer då?

Och då blir ju coachen så här, ja men Det där ska ju inte ens ske för att vi ska ju göra så här. Ja, men om, ja om, ja om kan man ju, och då kan man ju prata om hur många olika saker som helst. Men att ha sin egna övertygelse och tro på sig själv, det är ju det som tar en absolut längst oavsett vad man sätter sig för.

Jag tror varken, jag tror ju inte att Tiger Woods eller Michael Jordan eller Sidney Crosby, alla de här största stjärnorna. Jag tror inte någon av dem ens har tänkt på en tanke att tänk om det inte går. Utan de har bara en så extrem övertygelse över att det här kommer gå bra.

Och sen om det inte skulle gå bra, då litar man på sig själv att kunna lösa den situationen där och då. Men som du sa där med manifestation, att om du är inne i mindsetet att du är delusional, du har ingen verklighetsuppfattning överhuvudtaget, men du tror på en grej. Det är inte så att saker och ting kommer att bara dyka upp hos dig utan jag tror snarare att det handlar om att du kommer att ta alla nödvändiga steg utan att tänka på det för att bli eller komma dit du vill.

Om jag bara kollar på er två till exempel, ni var båda två de här som stod vid skottrampen och höll på och ni var ute hela tiden. Och det är liksom, man såg ju på er att ni bara gjorde det här. Det här var liksom ingenting ni tänkte på utan det hände för er för att ni själva manifesterade det inifrån er själva.

Förstår du vad jag menar? Ja, men det var som en naturlig grej för oss bara. För att vi tyckte att det var kul och vi gillar att utveckla oss själva hela tiden. Det var inte så att man tänkte att ja, men jag måste göra C, utan jag måste och jag måste göra så för annars kommer jag aldrig bli bra utan det var bara så här, men jag vill bli så bra jag bara kan och då vill jag stå här och skjuta på skottrampen varje morgon eller varje kväll eller var det än må vara.

Jag vill vara på isen och jag vill göra C liksom. Om jag får fråga så här, hur många gånger när du var yngre låg du i ditt eget huvud och liksom så här spelade upp scenarion från vi säger då Sidney Crosby som du har sett och tänkte själv att det där det där ska jag också kunna göra. Det där ska jag också.

Och sen när man då sätter skrillorna på isen typ och sen bara så, då har man ju så här, man har ju tittat på den här sekvensen av Sidney när han kommer in på kanten och har pucken på backhand och han bara lättar upp den första klöjken. Det bara smäller och vattenflaskan sitter på nittonde raden. Och då tänker, då ser man ju det framför sig när man är där och tänker men jag har ju redan tänkt denna tanken.

Jag vet att jag kan lägga en backhand här. Jag är inte dum. Jag vet hur man gör. Jag ska bara göra det. Och så provar man. Och jag menar visst, man har sett den sekvensen för att den var jättekul men man har ju inte sett alla 1,7 miljoner där han har lagt pucken över eller på soffan eller tappat den och det här ju.

Utan man har ju bara sett den. Så att då är man då lite, som ni säger, lite delulu. Så tänker man ju direkt att det där ska jag också kunna, det där kan jag. Jag har ju precis samma färdigheter som han har.

Han är såklart sjukt mycket bättre. Men en backhand är en backhand. Punkt slut. Hur svårt kan det vara liksom? Men jag kan känna igen mig. Jag kollar extremt mycket highlights.

För jag säger också att Youtube är någonting av en lite som i filmen The Matrix när man får en disk liksom inkopplad bara och så bara plötsligt kan du kungfu. Det är lite så när du kollar på videos hela tiden. Men jag kollade ju inte bara på hans highlights, jag kollade ju på alla olika slags grejer som fanns.

För jag kollade ju på när han tränade i gymmet till exempel. Hur han gjorde. Jag lyssnade på vad hans tränare och gymcoacher berättade om honom. Att han var, han är så seriös.

Han är så fokuserad. Han går in på detaljerna och så vidare och så vidare. Och då blev det ju direkt att man själv bara, ja men det vill jag också. Automatiskt på något sätt.

Så man inte bara tänkte att, ja men han gör de här highlightsen. De vill jag också göra. Och om jag inte kan göra dem så blir jag inte besviken på mig själv. För att jag har ju sett allt arbete han har lagt ner också.

Och vilken fokus han har behövt hålla inom det här. Sen är det ju det där som har lett till att man har blivit så mediatränade också. För att man har lyssnat på så mycket intervjuer av honom där han håller sig väldigt slätstruken bara.

Men det här du säger med Youtube. Det kommer jag ihåg. Kommer du ihåg Ted när vi skulle golfa en gång du och jag? Och vi slår ut på rangen. Och jag kör driven. Och jag slår den spikrakt.

Och du bara, hur fan gjorde du det där? För jag hade ju tänkt innan att, nu ska jag golfa med Ted. Jag kan ju inte framstå som någon jävla fimp här. Så jag hade kollat Youtube på hur proffsen driver.

Ted är ju så satans bra på golf. Ja, han har alltid varit bättre än mig på golf. Oavsett. Men jag drog en spikrak jävla drive i alla fall. Och Ted bara, hur fan gjorde du det där?

Alltså mina drives kommer långt, men de kommer alltid så jävla snett. Så då sa jag, jag har kollat Youtube. Så här gör man. Och så visar jag för Ted. Så han drar en första drive, 250 meter, spikrakt.

Och bara, shit. Varför har ingen berättat det här för mig för? Sedan börjar ju själva golfrundan med att jag direkt klockar in i ett träd så att bollen hamnar bakom mig.

Så då känner jag mig ändå som en jävla sopa. Men jag hade i alla fall dragit en rak drive och gett Ted lite hints om hur man får raka drives. Jag är jävligt stolt ändå.

Men det var på grund av Youtube. Men mina drives är inte raka nu ändå, kan jag tala om för dig. Nej, men det är för att du har glömt vad jag sa. Och du, Charlie, om du bara visste hur många diskussioner vi har haft om hur man ska stå och hur man ska slå.

Och hur man borde tänka och vad man inte ska göra och vad man ska göra. Och ändå så står man där med klubban i handen och är så besviken på sig själv när man har slagit ut. Det är ju golf.

Så sjukt mycket självhat och så jäkla destruktivt så det finns inte. Men det här är nog en intressant grej för att det var ju en gång i tiden då du hade, ja som du sa, alla de här bokstäverna som finns. Och sen så introducerar jag dig och vår andra kompis Maura för golf.

Och från den dagen så såg ju inte jag att det fanns ens Om vi ser olika runda ringar där saker händer och där man får feedback på någonting som händer sju steg ner. Och det är bara så här, om man gör rätt saker oftare, så leder det till en positivare feedbackloop. Gör man negativa saker så är det klart att det kommer leda till negativa.

För tillfället så kanske du kan tycka att någonting är bra att göra för att det ger lite tillfredsställelse. Men i det långa loppet så kommer det där ge en feedback tillbaks till dig som inte alls är bra. Och det är därför det här med långvarig tillfredsställelse eller vad man nu vill säga, eller belöning, långvarigt belöning är det nog.

Att man inte ska ta det här snabba som ger något slags resultat här och nu utan att man ser att jag gör bra saker, rätt saker som jag tror på. Det kommer leda till någonting positivt framöver. Jag behöver inte ha någon brådska och så vidare.

Och det är ju sånt som leder till bra saker. Kan man jämföra det med socker och något nytt? Socker är ju skitpositivt i de första minuterna för då mår man ju jättebra.

Man får energi, man tänker shit här nu kör vi. Kontra att käka bra under en längre tid kommer ju ge dig bättre förutsättningar rent allmänt. Det vet ju du nu, vi som har börjat träna.

Du är inte dumflash. Det där är faktiskt ett extremt bra exempel om man ser det så. Charlie är på hälsoresa, Ted du är på en businessresa. Kan vi säga det? Ja, var är du någonstans?

Var är du för på den resa, Flash? Min resa, hörru här nu, gänget. Min resa, jag är på en feelgood-resa. Jag är i full gång med att skala ner min stress och min vardag på grejer som jag tycker inte fyller någon funktion.

Som bara gör mig less, kan man säga. Så jag söker efter ett brinn. Ja, men typ, så kan man väl säga som så här. Du och Maura är ju mina bästa polare. Punkt slut.

That's it. Och jag har ju också upptäckt och insett att en stadig kontakt med er på något vänster, det får ju mig att må bra. Alltså jag är en social människa. Jag behöver inte sitta i soffan mitt emot, men bara ett samtal, lite sms, skratta lite på något vänster.

Det får ju mig att må bra. Jag blir ju glad av det liksom. Och då lägger jag hellre mer tid på det än vad jag kanske lägger tid på, låt oss säga, att sträcka ut handen på annat håll.

Utan då smalar jag hellre av allting till att det här är mina gubbar, det här är mitt gäng. Dessa två herrarna här, de ger ju mig jättemycket glädje och energi. De vill jag fokusera på på något viket vänster.

Samma sak när det kommer till kanske träningen. Vad får mig att känna mig bra när jag kommer hem från min träning? Är det att jag tvingar mig själv exempelvis att springa?

Så det här är rätt små grejer i det stora hela. Eller är det att jag gör någonting och sen så lägger jag fokusen som nu du och jag tar och går på oldboys i Rögla. Då liksom fokuserar jag på att det där gör ju mig glad.

Såna små skala banangrejer typ. Det är en viktig del att göra det också. Det är ju insikter i livet som får en att i längden tror jag liksom hitta en balans. Ja, och jag märker ju bara så här de här små grejerna som jag då gör jämfört med er som Ted på sin business-resa mot Elon Musk och sen så du som är nere och jagar Arnold Schwarzenegger.

Där står jag och jagar i kapp Dalai Lama eller någonting istället. Någon gubbe som jag tror på. Men det är ju trots allt så här, om man bara tänker på så här, om man bara tänker på ordet framgång.

Vad är framgång egentligen? Alltså definitionen av framgång, vad är det egentligen? Och alla håller ju på om de pratar om någonting och att någon skulle vara framgångsrik eller vad det nu än var.

Så är det ju så extremt mycket människor som tänker på ett resultat i siffror. Det kan också vara, ja men det är siffror. För oavsett om det är så att du går ner i vikt så är det ju en siffra på fettprocent kanske.

Eller om du ökar i muskelmassa så är det liksom vikt av muskelmassa. De flesta är ju inom business och sånt så är det ju pengar eller uppmärksamheten eller vad det nu än vara, som är med det där med antal följare och så vidare. Men alltså den ultimata framgången egentligen om man ska sätta någonting på det det är ju att man arbetar med någonting som är väldigt, väldigt inspirerande.

Alltså någonting som man verkligen känner är genuint någonting för en själv. Att man sen har hälsan där den ska vara, att man mår väldigt, väldigt bra. Man har också det här som vi kallar för peace inom en.

Att oavsett vad som händer så kommer man att må bra. Man har skapat sig det livet som gör att man kan verkligen sitta i en stol och bara kolla in i en vägg och bara vara och känna att man trivs med sig själv. Och sen såklart att ha människor runt omkring en som man älskar och trivs väldigt bra med.

Det är ju den ultimata framgången egentligen. Rent personligt så är det det. Ja, men nej men alltså, för egentligen, för om det är en människa som lever bara i den materialistiska världen, den kommer ju konstant jaga efter någonting som den aldrig kommer kunna känna sig riktigt tillfreds med.

Det är bara så det är. Sen kan det finnas de som inte har någonting, som har sån extremt mycket peace bara för att de känner att de är så tillfreds med sitt liv. Det behöver inte vara så fancy, det behöver inte vara så stort.

Det kan vara att man bara är i situationen och man bara trivs. Oavsett vad som händer så, ja, så länge de som jag älskar mår bra och att jag får må bra, då är det fine. Och att vara inne på resa som du är med att hitta din peace.

Och jag förstår varför du får upp de här grejerna för att om vi nu går tillbaks om vi har nämnt det här någon gång tidigare om psykologiska behov. Alla vi har ju dem. Och du har ju ett behov av en samhörighet.

Det vet jag ju om, för du vill vara med människor. Du har alltid trivts i grupper. Du har varit lagkapten i de grupperna du har varit i för att du alltid är inbjudande och vill att hela gänget ska ha det bra och så vidare och så vidare.

Du gillar ju att vara en del av någonting och det får du ju med dels dina arbetskollegor, men du får ju det också när du är på oldboys. Det är en miljö som du känner igen. Du har dina polare där också.

Det är klart att man mår väldigt bra och då får man det här peace inom sig. Shit, nu blir jag djup igen. Nu blir jag så här snappsnacket igen. Det är ju veckans bästa dag, torsdag.

Veckans bästa dag, det är torsdag idag. Och jag mår så bra för det är torsdag idag. Ja, ni fattar vad jag menar, eller hur? Oavsett vad så är det ju så här, Charlie har sin hälsoresa, jag har min med mina idéer.

Och att jag hör att du är inne på det här, att du vill bara hitta den här peace, alltså typ bara ha ett gött liv och känna att man trivs med vardagen. Vet du vilken bild jag kan få upp av mig själv ibland när jag tänker på det här? För länge, länge, länge sedan så lyssnade min mamma på någonting som dagens ungdomar inte vet knappt vad det är, en cd-skiva.

Hon lyssnade ju mycket på cd-skivor. Då hade hon cd-skiva av Thomas DiLeva hemma. På det omslaget så står Thomas DiLeva i någon form av jättelång rutig kökshandduk slash gardin med hundratusen färger på.

I något högt gräs någonstans. Och bara mår jättebra på bilden i alla fall. Han mår säkert inte så bra, men han gjorde nog där och då. Där kan jag ju se mig själv på det omslaget ibland och tänka på, tänk att må så bra som Thomas gjorde just den bilden togs.

Tänk att ha det måendet som Thomas DiLeva hade på det omslaget. Det är ingenting som kan rubba honom där. Nej, verkligen inte. Och det är ju så där, han trivdes bara där han var där och då.

Och lyckas man hitta det där också så är det ju rätt svårt att ta en ur balans också. Det kan hända ganska hems Jag tror också som du säger Charlie så här att om du har kommit dit i ditt eget huvud att du är liksom du har din frid i huvudet du har alla dina strängar på gitarren allting är liksom där är inte mycket som kan förstöra. Då blir liksom så här tar ett stort problem blir liksom bara ett litet skrapsår.

Alltså liksom du ser istället för att du ser att shit det här är ett jätteproblem så ser du en möjlighet istället. Ja okej, bilen havererar. Jaja, det var ju tråkigt liksom, men det här är ju en möjlighet till någonting annat.

Det går ju att lösa, det är ju inte olöslbart till exempelvis. Men under tiden som jag får försöka lösa detta så kan jag ju faktiskt ta den här tiden till att göra någonting annat. Någonting vettigt, någonting kul, någonting fint.

Kanske hänga med sina polare, kanske vi har ju då familj liksom, bara ägna tiden med kidsen och så vidare för man vet om att det här problemet då med bilen då exempelvis som havererar, det är egentligen inget superproblem. Det är ett litet hinder, men det går att lösa. Kontra om man då har fullständig kaos i huvudet och det är man ute på de sju haven på en eka.

Då hade man ju lagt sig ner där och slått nävarna i asfalten så pass mycket att liksom hela världen rasar ju. Och sen zoomar man ut lite och så bara så, fast det är bara en bil. Alltså det är en materiell skitsak.

Ja, det är där det är så viktigt om man vill komma till det här peace så att säga. Så är nog det första steget är ju verkligen att lära känna sig själv och förstå var är det jag kommer ifrån egentligen. Alltså på riktigt.

Var är det jag kommer ifrån? Vad är det som har präglat mig? Och då kommer ju frågan upp direkt när någonting triggar en. Då blir det den här frågan, ja men varför triggar det här mig så mycket?

Och om man inte vet exakt varför någonting triggar den, då har man inte riktigt kommit underfund med var man verkligen kommer ifrån och hur man själv fungerar. Och det är bara först när man väl kommer till de insikterna som man verkligen kan sitta där och bara så här, ja alltså jag förstår att det här triggar mig och det här är jobbigt och det får vara jobbigt. Men jag är så medveten om det så att det rubbar mig inte längre än vad det behöver.

Ja, det här försöker du projicera på alla i din omgivning också. Så att har man ett problem, berätta det för Ted så får du 16 frågor. Varför, som ska analysera detta.

Har du varit med om det här, Charlie? Det är bara en bajsdag. Ja, men han ställer ju inte frågan för att han själv är nyfiken. Han ställer ju frågan för att han vill hjälpa personen han frågar att komma till insikt själv.

Ja, ja, och det vet man ju om ju. Man vet ju om att han ger ju nycklarna för att man själv ska svara på de här grejerna, inte för att Ted skiter väl i min jävla dag om den var dålig, om jag brände mig eller om jag slog fingret. Det berör ju inte honom, det är inte hans finger som gick sönder.

Men att man får de frågorna är ju till, alltså om vi säger att det här pågår i fem minuter så är det första 1.37 av det samtalet så sitter man ju och brinner. Det bara kokar i huvudet och tänker bara, kan du vara tyst?

Fråga mig varför? Vem fan är du? Ja, vem fan är du? Fråga varför hela jävla tiden. Sitt ner, var tyst och snäll. Fråga något kul. Och sen roterande tiden. Då blir man ju glad, för då går man ju därifrån och är nöjd.

För att fan, där har han hjälpt mig. Men det är ju där det blir så här, ja du kan ju ha en skitdag och det skiter jag i att du har haft en skitdag. Däremot så vill jag ju inte att du ska ha en längre skitdag än vad som behövs.

Och det är därför man försöker hjälpa till på ett eller annat sätt så att vi ska kunna ha en jäkligt trevlig stund framöver. Det är ju också så här när man kommer in, jag är ju så knäpp i huvudet nu. Men när man kommer in då i det här omklädningsrummet på en söndagseftermiddag och så kommer folk in och så hör man bara, nej men tjena, hur är läget?

Och så hör man bara sånt, jodå. Och så sätter sig någon ner. Och så ser jag, jag känner ju på hela, jag ser på hela kroppsuttrycket, hela energin från den här människan att det har varit en kämpig dag eller en jobbig vecka.

Det har det garanterat varit. Och så blir man ju bara så här, jag ser ingenting just nu, men det är mycket frågor i mitt huvud just nu. Det är så kul. Det är så kul när jag ser byggbranschen nu, som jag är relativt nöjd i.

Där krigas det ju på ett sätt ibland. Man går upp och man kör till jobb och bilen är dålig, verktygen funkar inte, batterierna är urladdade, tunnstocken trillar ur, man skär sig på kniven. Man går i lerhögar, man får skit i huvudet, sågspån i ögonen och det är liksom bara.

Och man ser bara så här, under dessa åtta timmarna så ser man bara hur mycket livslusten sugs ut ur kollegorna. Och klockan fyra, alltså Buggs Bunny när de sticker, då är det bara ping! Där har man varenda byggare i Sverige liksom, 15.

59, 59. Baktygarna de hänger ju i luften och då är man redan på motorvägen på väg hem för att bara veta att nu slipper jag det här. Ja, det är underbart. Det är faktiskt kul är det.

Det är roligt. Alla borde ha en sån Ted. Jag måste säga att alla borde vara en TED-talk på sitt jobb. Var femte minut om dagen. Varför? Varför det då? Eller alla borde ju kanske börja ställa sig själva de frågorna till sist.

Det borde man faktiskt. Det är då man lär känna sig själv. Ja. Så Ted tar ju lite den här rollen av ängeln på axeln som försöker hjälpa dig. Men han gör det externt för att du själv sedan, när du råkar ut för det, kanske du hör en liten röst i huvudet som liknar Teds röst.

Men varför påverkar det här dig? Och saken är den här. Jag vill inte vara egentligen så här heller. Det är ju inte så att man är psykolog eller något sånt. Man är inte heller så här, ja men det är så, jaha, så din dag har varit...

Du vet, det är ju inte så man är, utan jag är ju bara rak på sak, typ. Och det är ju... Mycket är ju för att när man är runt individer, alltså män, så är det ju så att ingen vill prata om någonting.

Och det är bara så här, ja, det är helt fine. Men du kan faktiskt i det här forumet bara slänga ur dig saker så du i alla fall mår bättre. Det är väl lika bra att du gör det här, så slipper du göra det på något annat ställe.

Det är bara ut med det. Alla har varit med om olika saker. Sen är det ju konsten att få folk att svara på frågan åt sig själva. Alltså för vi människor måste ju komma fram till saker själva i mångt och mycket för att vi ska förstå vad fan det handlar om.

Nej, det handlar ju om egot hos alla män som vill komma på det själv. De vill ju inte säga så här, ja men det har du helt rätt i, utan de vill ju känna att fan, vad jag är smart. Jag har ju kommit på det här helt själv.

Fan, jag vet ju exakt vad jag behöver göra nu. Det är ju inga problem det här. Jag är ett sådant jävla geni är jag. Ja, ett sådant jävla geni. Och det sjuka är att vi fungerar typ likadant allihopa.

Men alla tror, alla enskilda tror ju att man är så satans unik. Men det är man inte. Vi står allihopa bakom samma jävla startsnöre och ingen har kommit någonvart på 5000 år.

Man står där bara, skitnömen, det går bra. Jag har gått jobbigt idag igen för fan. Det kommer gå över sen. Exakt. Det kommer gå över. Det gör det. Nej, det kommer aldrig gå över.

Och sen skjutanslag senare om man har tappat allting och livslusten är borta så är det samma visa igen dagen efter. Jag har gått till jobbet, det går nog bra sen. Men nej, man skulle aldrig ta och snacka om det.

Nej,