Avsnitt 19 - Hockeypanelen - Hockeykulter, tränarens "bäst före-datum" och varför vissa lag alltid hittar vinnarreceptet

Hej allihop och välkomna till den här episoden av Britén-podden. Vi har en typ hockeypanelen light här kan man säga, för att vi har en medlem som är ordinarie som inte är här. Men vi har också, som vi pratade om i förra avsnittet, tagit in en vikarie som ändå kan ganska mycket om hockey, som är en trevlig jävel att lyssna på.

Så att med oss har vi mig, Charlie Britén, men även Ted Britén, Jim Britén och Flash! Välkomna allihopa! Det blir bara bättre och bättre nu Charlie. Går från klarhet till klarhet med de där.

Men stakar in på den. Ja och ikväll har vi ju då tänkt att snacka lite hockey. Många som har varit sugna på det av de som lyssnar har vi förstått. Och vi har lite frågor här som jag tänkte slänga ut dem som en granat, så kan ni tre diskutera det här.

Är ni med? Självklart. Då har vi fråga ett. Gälstet säger att spelarna behöver en ny röst efter fyra år. Har en huvudtränare ett bäst före-datum och hur vet man att man passerat det?

Nej, det finns väl ingen tränare som har ett bäst före-datum, finns det det? Är man bra är man bra. Funkar det så funkar det. Så tänker jag. Alltså Gälstet är ju lite av en expert va, så vi måste ändå ta vad han säger på allvar.

Det är väldigt individuellt det där. Det finns ju de som tycker redan efter ett halvår att det verkar som att man har tappat omklädningsrummet. Då är det nog läge att säga till att man inte ska vara kvar.

Och det har nog Gällan klart för sig att det har gått så pass många år nu så att det är dags för honom att lämna över till någon annan. Ja, det gör ju mycket när man har en grupp och speciellt samma spelare och kanske en rätt så stark kärna och sånt också. Det är ju viktigt att det är ett bra samarbete däremellan och skulle det vara att coachen inte känner att det samarbetet riktigt klaffar så som man hade kanske velat så kan det ju vara en bra grej att själv säga ifrån att nu räcker det.

Det måste vara lite resultatbaserat också om det börjar gå åt sidan liksom. Man är ju inte blind tänker jag som tränare. Om man då dessutom tappar omklädningsrummet under tiden då är det kanske läge att kliva åt sidan.

Den självinsikten lär man ju behöva ha tänker jag. Någon mer som har något att tillägga på det? Nej, inte så mycket. Så det finns ett bäst före-datum alltså. Men man känner av det själv.

Vissa tränare känner väl av det själv. Jag har aldrig varit tränare själv så jag vet väl inte. Men det var ju som pappa sa där att om man känner att man har tappat omklädningsrummet litegrann så ligger det väl någonting i det på ett eller annat sätt.

Men det beror ju på vad som har hänt och vilka individer man har i laget etc. Det är väl unika situationer överallt tänker jag. Ska vi gå vidare till fråga två här?

Kan man leda ett lag på riktigt när alla vet att du är borta till våren? Vad förlorar man i mandat och vad vinner man i ärlighet? Jag skulle väl säga att man vinner väldigt mycket på att vara ärlig i det så länge man får ändå gruppen med sig i det sista säsongen och att gruppen vill prestera riktigt bra för att det är din sista säsong.

Så det tror jag väl säkert att man kan få rätt så mycket gensvar från spelarna om man har rätt slags relation med dem. Jag har ju varit i de situationerna och jag har aldrig haft några problem med det utan sen vet jag inte om det har varit ett fördel eller nackdel utan är man som man jobbar med professionella spelare så vet man ju aldrig vilka som är kvar från det ena året till det andra. Så det är ju liksom bara, när det är ungefär som man vet att vissa spelare har skrivit kontrakt med andra klubbar men man gör ju jobbet fullt ut till man är klar och det är man oftast väldigt överens om som proffs och så kvittar det ju om det är kanske inom den ena idrottsvärlden eller hockeyvärlden eller om det är på ett jobb.

Jag kan bara svara på mig själv alltså och jag har aldrig haft yrkesstolthet också att man ger sig in i det och sen så då fullföljer man det. Jag har aldrig varit i en sån situation som spelare att jag har signat innan säsongen tar slut men jag har ju spelat för folk som har signat som jag vet att de inte är här nästa år liksom. Men om man kollar på det så sätt så när man har pratat med de spelarna så känner många av dem, jag skulle vilja säga 95% av dem känner någon slags skyldighet att ge precis allt de kan den sista tiden de är där och att de vill ändå lämna med ett gott avtryck.

Och det är stor skillnad på vad spelare eller vad huvudtränare för jag menar som huvudtränare så ska du ju ändå ha allas öron hela tiden. Och det är väldigt individuellt precis som det förra frågan alltså bäst före datum eller man kör in i kaklet helt enkelt. Så man är fostrad i hockey, man kör hela vägen.

Sen är det inga, det är vissa som inte klarar det, det är klart är det en tränare som har varit på lut och spelarna inte har förtroende för vederbörande att det är lite halvt om halvt och de känner att det är skönt att det tar slut då kan man ju nästan lika väl byta tränare innan säsongen är slut. Jag tänkte att vi skulle gå in lite på det här med kultur inom vissa klubbar och inom hockeyn. Vi har ju ett exempel här, Skellefteå, de vinner i princip alltid på ett eller annat sätt.

Är det organisationen de har? Är det kulturen eller är det bara att de har bättre spelare överlag? Och går något av de här i så fall att kopiera till hur man bedriver ett företag?

Det är väl intressant, om man tänker på vad Skellefteå har gjort så är det ju verkligen att de har ju spelare som är från trakten där uppe. De har gått igenom Skellefteås juniorled kan man väl säga i alla fall och kommit upp och verkligen gjort avtryck på ett väldigt bra sätt. Så de är ju en väldigt tajt grupp där och man kan väl egentligen ta det till vilket lag som helst som har varit i SHL senaste jag vet inte hur många år man kan gå tillbaka, men när de har varit en stark kärna av spelare som tror på någonting tillsammans och driver på gruppen så är det ju en väldig styrka i det där.

Och där har väl egentligen organisationen, nu vet man ju inte så mycket inifrån organisationen, men de har ju verkligen gjort så att strukturen är bra och får spelare att trivas och får vara sig själva och så vidare. Och man har ju haft en viss standard alla egentligen ska hålla på daglig basis och vad man kan förvänta sig av varje spelare är de säkert väldigt tydliga med också. Så det är väl om man skulle kopiera in det till ett företag så är det väl att ha väldigt tydlig struktur på egentligen allt om vad förväntningar är och samtidigt vara lyhörd för var och enskild individ så att varje individ kan växa och prestera på absolut bästa nivå.

Sen har de ju också fått rätt roller också i de här kärnorna. Så de verkligen kan göra det de är absolut bäst på hela tiden. Det är väl i alla fall min rakt upp och ner åsikt om den biten och likt man kan göra till ett företag i så fall.

Men de hittar ju någonting säkerligen för att ta sig som de känner att det här ska vi stå för. De har ju jobbat med det väldigt länge och väldigt hårt ju. Skellefteå har väl nästan aldrig bytt spelstil så vitt jag kommer ihåg.

De har ju alltid spelat hockey på samma sätt i Skellefteå liksom. Och det är man ju väldigt medveten om när man kommer dit. Och man blir säkert väldigt, man får ju reda på det hur det går till och hur det ska gå till och vad de förväntar sig.

Precis som du säger. Och då handlar det om att köpa in. Och det blir ju väldigt lätt att köpa in när du har den här sammansvetsade gruppen som har varit där i många år liksom.

Som gör detta jobbet hela, hela tiden. Då är det rätt så lätt att bara komma till jobbet och göra precis det man förväntas göra liksom. När stora massan och den stora ledande kärnan gör precis samma jobb.

Och det är ju linjer och struktur och ramar som de har satt under lång tid i Skellefteå. Som också då har visat sig fungera uppenbarligen eftersom de vinner. Så att där är ju heller ingen mening, hade inte jag tyckt i alla fall som spelare, att ifrågasätta det när man kommer upp där.

Utan då är det ju Men det blir lite som att det finns redan ett facit, om man får kalla det så, på hur man ska nå framgången. Och då är det så lätt för alla att köpa in i det där, och då blir man en sammansvetsad grupp ganska så snabbt, så att alla förstår att vi kan tro på det här. Och sen är det ju sådär, ja men allting börjar ju av att man någon gång tog ett beslut som kanske styrelse eller ledare högt upp i hierarkin, där man kanske satsade på rätt sätt.

Tar man bara Rögle här som ett exempel, så var det ju en gång i tiden för x antal år sedan som man bestämde sig för att och det tror jag faktiskt var, ja det var ju styrelsen och Thureson i farten som sa ja men vi ska satsa på hemvändare, vi ska satsa på att få hem de här spelarna som är från trakten. Och då blev det ju såklart att då kom ju alla vi hem också och då kunde vi ju starta en sån kärna av spelare som ville någonting. Likt då det har blivit i Skellefteå också.

När man har spelare som växer upp i klubben och man behandlar dem på ett väldigt bra sätt och får dem att må väldigt bra, så när de flyger iväg och oavsett om det går jättebra eller mindre bra för dem sen, så är det ju alltid en vilja att vela komma hem till den plats där man trivdes och utvecklades väldigt, väldigt bra. Och då bygger man en kultur på ett väldigt, väldigt bra sätt. Jag håller med.

Jag tror det är mycket, det ligger ju mycket i det. Nu har Per Lindholm liksom, han har ju kommit hem och är hur bra som helst och så här, men det är många spelare som kommer hem. Vissa kommer hem för det är moderklubben, men man kommer ju också hem i mångt och mycket till där man trivs ju.

Har inte du spelat med Jonsson? Det har du va? Jo, Jonte Jonsson, jo. Jo, han åker ju på härlarna, men han är hur bra som helst ändå. Men har du pratat med honom varför han trivs så bra där uppe och så eller någonting?

Inte jättemycket. Jonte var ju i Modu, gjorde succé. Hosta in hur mycket poäng som helst. Sen trivdes ju de där uppe och sen var ju Skellefteå rätt så nära och bra så sett.

Men jag har faktiskt inte pratat med honom varför det. Det har jag inte. Men däremot, fråga dig, kommer du ihåg när vi spelade i SHL, det kanske hette Elitserien då, när vi mötte Skellefteå då när vi var klappdåliga?

Och vi ställde ut en Fiat på startlinjen mot ett gäng SHL-spelare. Och det var Formel 1 i egen zon i cirka 4-5 minuter. Vi kom inte ut. Och det var då han, vad heter han?

Bradley Holloway hette han det? Hade nummer 4, lång klubba, fiskekrok. Han spelade där då. Alltså vi var ju inte nära på att ta oss ut ur egen zon. De bytte ju in spelare efter spelare och sen stod man där och så tänkte man bara, fan här är ju han ju.

Och sen så kom han igen efter så här tre minuter och tänkte man bara, men nu räcker det. Nu är det bättre att ni bara gör mål istället så vi får byta och komma av och sluta skämmas. Jo, men där märkte man ju att det var en nivå till på ett sätt.

Det kommer jag så mycket väl ihåg också. Det var inte en nivå till, det var ett gäng nivåer. Nej, men jag för mig att vi sa efter den här matchen till och med, de här första matcherna vi mötte dem, att alltså det här gänget måste vara dopade.

Alltså det går inte att spela på det sättet. Men sen har man ju hört hur de har tränat och sådant. Jag hörde från Daniel Widing när jag pratade med honom om vilken chock han fick när han kom upp dit och skulle spela där.

Hur mycket träning det ändå var som de körde på sommaren och under säsong. Det var väl inte alla andra lag som hade hoppat på det där riktigt ändå heller. Utan det var ju ganska så nytt att köra på så pass hårt som de ändå gjorde.

Så, sen om det var doping involverat, det vet jag inte. Men det var vad vi tyckte i alla fall där och då. Palt. Palt, ja, det var säkert palt. Eller den jävla palten alltså.

Ja, det är bra tryck i den. Det går inte att förstå att det finns liksom inga genvägar. Det är många som gnäller för mycket över att det är för hård träning och sådant där.

Men så länge man håller kvaliteten så är det ju det som gäller. Att man behöver träna och att man är noggrann med detaljerna. Och det ser man ju på Skellefteå när de spelar att det är ju liksom.

Det är ju den nivån de håller på träningarna också antagligen. Precis som alla andra lag. Och då är det viktigt att ha några ledare inom laget också som visar vägen.

För allt som kommer inifrån är ju mycket starkare än vad det kommer utifrån. Så det är hårt jobb som gäller. Då har man rätt. Du säger att det finns inga genvägar.

Nej. Fast det finns ju genvägar. Nej. Man kan ju dopa sig till exempel. Det går. Det är ingenting man bör, det är ingenting man ska. Men man kan ju. Nej. Nej. Jag var bara tvungen att...

Jag har en direkt fråga angående träning till dig, Jimpa. Med ett minne jag har från jättelänge sedan. Vi var ute och sprang på grusplanen. Det här är inget påhopp, det är bara en fråga om hur man tänkte där och då.

Att vi är ute och springer. Och det är ingen fel i det. Men vi springer någonting som kallas för 70-20. Och vi springer där då. Och då är det ju sagt att man ska springa runt fotbollsplanen.

Så här, ytterst kant. Grejen var ju den att efter ett tag så började ju folk att byta håll. Och springa kors och tvärs i 70 sekunder. Då blev vi tillsagda att vi var tvungna att springa.

Och det vet jag inte, du hade någon med dig. Det var inte bara du som var där ute. Jag kommer inte ihåg vem det var. Men då var vi tvungna att springa i ytterkanten.

För annars så sprang vi inte tillräckligt långt. Och där har jag ju en fråga då. Hur kommer det sig när det är 70-20 vi skulle springa och inte ett visst antal meter?

Som vanligt så är det ju tvåa på burken, Flash. Det där är ju Pider som körde det till er. Det var ju inte bevis på att det är hårt arbete som lönar sig. Man måste ställa krav också.

För jag tror att ställer en tränare rimliga krav under uppväxten. Alltså det vill säga tuffa men ändå krav som gäller för alla. Så tror jag att man kan fånga upp vissa individer väldigt, väldigt bra.

Jag minns vi hade en i vårat lag när du var tränare där. Jaha. Och jag minns vi skulle springa tio varv inne i hallen för det regnade ute. Så vi skulle springa tio varv.

Och han hade alltid kommit undan med för han var inte så tränad som de andra. Han hade några extra kilo och sådär. Han hade ju lite problem med sig själv under de åren.

Han var utåtagerande och det kunde liksom explodera när som helst. Han var allmänt strulig just då. Men vi alla hade sprungit tio varv och han hade väl sprungit fyra.

Och vi bara sa åt oss att vi ställer oss, vi väntar. Och han tyckte, vadå jag kan väl bara springa, jag är klar nu. Nej, du springer tio varv precis som alla andra.

Så vi stod ju där i en kvart till ungefär. Medan han sprang. Och han blev ju tröttare och tröttare och tröttare. Men alltså hans utveckling under ditt ledarskap där.

När han fick samma krav som alla andra. Han skärpte ju till sig till sist. Och liksom verkligen spottade upp sig. I både hur man är som lagkamrat och hur man presterar.

Nej men det är ju så. Det vet ni ju som har varit med så mycket. Det är inte fel att träna, ställa krav. Bara att det är liksom på rimlig och rättvis nivå. För det är ju som jag säger, det finns inga genvägar.

Man kan inte träna mindre och sämre än de andra. Och tro att man ska kunna mäta sig med dem i längden. Och det är ju det Skellefteå har visat. Att de tränar. De tränar väl antagligen minst lika bra om inte bättre än alla andra.

Och de ser till att spela i Champions League. Det är ju press utifrån såklart också. Det får man ju försöka, det ska man ju kunna stänga av som spelare. Vilket är otroligt svårt såklart, men det, jag vet inte, Ted du har ju spelat där.

Och ni var ju grymma uppenbarligen. Ni vann ju. Nej, uppenbarligen ja. För vi var ju inte bra varenda år. Varenda år var vi ju inte, alltså vi var ju inte bra varenda år.

Men vi blev ju bättre i alla fall. Ja, och min, alltså det, alltså jag tycker i alla fall, tittar man på det spelar för spelare så är det absolut inget dåligt ishockeylag HV-mönstrar där ute. De har ju sjukt duktiga spelare.

Sen, är Blomqvist kvar där som tränare nu? Eller han har fått lämna, han fick lämna den här säsongen va? Nej, jag menar, Blomqvist har gjort bra jobb innan ju. Och jag vet inte, jag har aldrig haft blomman som tränare.

Jag har bara sett honom högröd och skälla och samtidigt har han ju varit bra. Han har ju alltid, han har ju alltid stått för sina insatser själv ju. Det är inte så att han har stått och skjutit ifrån sig på något vänster.

Men jag menar, Blomqvist har gjort bra jobb innan. Det är så svårt att veta egentligen utan att vara insatt överhuvudtaget sådär. För som en tränare kan ju säga massa saker i media, där har man ju också haft tränare som sagt vissa saker i media som betett sig på ett helt annat sätt bakom stängda dörrar.

Så man ska ju ta allt sånt med en nypa salt, tycker jag. Men det blir ju också det här med, ja men vi hade ju tränarutbildning nu i helgen pappa och då hade vi också det här som stod uppe på en av genomgångarna där man pratade om det här med uppgiftsmotivation kontra resultatmotivation. Och så är det lite så här, när man har haft det sådär struligt ett tag, så blir det ju så lätt att hela föreningen blir kanske rätt så resultatmotiverade.

Att det liksom är bara resultatet som är så viktigt att få till. Om man har kanske inte en riktig process man kan förlita sig på, typ som Skellefteå har. De vet ju sin process vad de behöver göra för att de ska kunna vara slagkraftiga och sådär.

Och då blir man ju också så här, ja det är ju jättebra spelare i den där gruppen. Och då blir nästa fråga hur man kan få de flesta spelarna att känna samma driv för klubben som man då har i en kärna som Skellefteå eller en kärna som finns i, ja men vi kan väl säga i Frölunda har det ju alltid funnits den här kärnan. Nu finns det ju den kärnan i Färjestad också skulle jag väl säga.

Det finns en sån kärna i Brynäs. Det är där jag tycker det är så spännande inför den här säsongen för det blir verkligen många hemvändare som har vänt tillbaks och där det blir väldigt duktiga spelare i kärngruppen av de flesta lagen. Och det ska bli väldigt spännande att se hur de kommer växa med det där också.

Men där tror jag lite så här, det är väl det jag är frågande om egentligen för att när jag var där så var det ju inte kanske bäst varje år. Och det var ju den här, det var lite när jag kom upp till HV71 så hade vi, då hade man ju åkt ut i kvartsfinalen ett par år. Då var det ju alltid snack om det där hela tiden.

Det kommer jag så mycket väl ihåg. Att åh nu är det kvartsfinal och nu har man åkt ut så många år och ska vi göra det i år igen? Det var massa sådana liksom tankar.

Och då litar man inte riktigt på en process, alltså att vi har en struktur som kommer ta oss framåt. Och det var ju någonting som ändå byggdes upp allt eftersom, dels i gruppen som hade varit med ett bra tag. Men också Johan Lindbom när han kom in så blev det från ena året till det andra så blev det att han hittade någon, han hade en bra struktur för vår grupp och han fick vår grupp väldigt motiverad att göra saker tillsammans.

Och det i sin tur ledde då till ett SM-guld. Sen hade vi ju väldigt bra struktur, det var väldigt tydligt när vi skulle spela. Likadant det här med roller i laget och sådär.

Varenda spelare köpte rollerna och jag kommer så väl ihåg, jag vet inte om jag har sagt det här i podden innan, men när Kristoffer Persson och Oskar Sund säger på Halloween-festen då i november som vi hade att den här gruppen har allt för att vinna. Och då har ju ändå Oskar Sund vunnit, om man hade vunnit två eller tre gånger innan. Och Kristoffer Persson hade vunnit året innan med Frölunda och de säger de här orden till mig.

Vi stod i en grupp i tre och jag får gåshud nu när jag tänker på det bara. Men där ser man faktiskt att en sån känsla kan finnas rätt så tidigt i en säsong. Och de som har varit med och vunnit tidigare, de känner igen den där känslan som man kan ha.

Även om vi vann på marginalen och det var övertid, sjunde avgörande i finalen, så var det ju ändå att man fick stå där och då har man gjort väldigt bra saker under en längre tid också. Det var en väldigt mäktig dag. Jag fick en kram av en kraftigt förstorat person som lyfte upp Alexander två äpplen i höger och bara snurrade mig när målet gjordes.

Jag missade hela firandet för jag var insyltad i hans bröstkorg någonstans. Det var sanslöst. Var du som när Shaquille O'Neal kommer in på en talkshow och Kevin Hart är där och de ska kramas och han tar upp Kevin Hart och bollar med honom?

Typ så, så hängde jag där på kortsidan och ville bara se alla som firade. Det enda jag var, jag såg en svart t-shirt och kände doften av svett och alkohol. Och han var jätteglad och skrek med örat.

Men det var fantastiskt. Jag vill hälsa kontakt med honom. Bara höra hur han mår. Så om han känner igen det här så ska han höra av sig till dig om han lyssnar på detta.

Mer än gärna. Eller om någon vet vem det är. En stor snubbe som luktar svett. Skägg. Det gör han kanske inte till vardags, men han jobbade frenetiskt på den matchen upp och ner i den stolpen.

Det kan jag säga. Det var mycket känslor som kom på en och samma gång. Ja. Måste vara ett stort HV-fan. Måste det vara. Jag vill höra hur han mår. Ja, vi ska gå vidare då.

Så har vi ju en nykomling i SHL. Björklöven. De kommer upp efter 25 år i lägre divisioner. Vad är det egentligen som händer med en organisation som plötsligt ska prestera på en nivå som de inte byggt något system för?

De har legat i toppen i många år, så det är ju deras tur att gå upp. Sen är frågan vad de gör av det. Nu har de fått in ny tränare. Som väl kanske inte har varit heller på den nivån som headcoach tidigare.

Och så har de fått in en del etablerade spelare. Bland annat någon hämtad söderifrån. Men det är alltid en utmaning att komma upp såklart. Vad tror du där, Jim? Du som har varit tränare.

Det är så mycket traditioner uppe i Umeå, så jag skulle inte förvåna mig om de med de traditionerna kan haka på där som Timrå har visat sedan de gick upp. Och jag menar, för mig är det inte så himla många år sedan Skellefteå också var där och kom upp som nykomlingar och innan de etablerade sig. Det har nästan alla gjort, varit upp och ner lite.

Så det är möjligt att inte Björklöven klarar det än, men det är ju ett led i en lång, lång utveckling som kan göra att de är uppe och kanske kan kvala sig kvar eller hålla sig kvar. Eller åka ner igen och komma upp igen med den erfarenheten. Men sen är det ju det att idag är det ju så stor skillnad ekonomiskt att vara uppe eller vara i allsvenskan för att det är ofta där som utmaningarna sitter.

Så det ska bli intressant att se. Vad tror du, Jim, när du som ändå har varit med ett tag och varit coach i Björklövens fall, är det rätt eller fel att ta en tränare med rätt så skral tid på hög nivå? Eller kan det vara positivt att ha en som är hungrig och vill visa framfötterna och så här?

Eller hade de varit bra av att ha en rutinerad, lugn räv i båset som vet precis vad han sysslar med? Det vet man ju aldrig Fast lite överallt och de etablerade spelarna förstår inte varför ska vi träna så här hårt när det inte går bra ändå. Och så får man inte vara med längre fram i november, december och så byter de tränare och sen så blir resultaten inte bättre ändå.

Kommer du ihåg när vi gick upp med Rögle? Och vi hade Bönan, Björn Hageqvist som tränare. Och vi tränade, och vi tränade, och vi tränade. Alltså, så att vi trodde ju att vi skulle gå på Mr.

Olympia liksom allihopa. Och sen så, och du vet, Bönan, cool lugn, bara så här, ja, jag har en plan, det är lugnt, bara gör som jag, liksom bara gör, nu kör vi. Och så gör vi, och sen så släppte han av lite där efter jul.

Och då flög vi ju fram. Ja, men han pratade hela tiden om den här superkompensationen som det skulle ge, vilket gav en effekt. Och det där går ju om du har ett ungt lag, går det ju verkligen.

Sen kan jag tänka mig att om det är så att, och det är ju så med de äldre som var i det där laget, de körde ju kanske inte allt till punkt och pricka. Det kan jag inte tänka mig, inte för att jag kollade på dem, hur de körde sådär, men Men det gav ju verkligen en boost. Var det inte högsta serien?

Var det högsta serien? Var det inte serierna? Nej, det var ju då i allsvenskan och då ska man ha klart för sig också att där i början av den här säsongen så låg vi ju näst sist också.

Vi förlorade Sundsvall hemma 5-2. Alltså det var katastrof. Vi var helt slutkörda. Det var katastrof var det. Ja, benen var så tunga och man tog så fel beslut hela tiden för att man var trött i hela kroppen och i skallen och alltihopa.

Men sen, som du säger, så lättade vi efter jul där och sen Tyvärr blev ju Björn ganska så dålig där också i den vevan. Och så kommer Dan in och så flyger vi bara fram allihopa. Bara plöjer över motståndarna.

Transformerisering som det gud och bränner den så. Ja, precis. Nej, det är tidigare. Det är fortfarande så när man kollar det här Youtube-sammansättningen de gjorde från den här säsongen.

Man får ju gåshud när man ser det. Ja, det är 2012, eller hur? Ja, 2011-12, något sånt. Ja, det var kul. Men det är en sån grej med träning som jag har alltid burit med mig när jag har lirat.

Precis som Jimpa säger, att det här med att träna ordentligt och träna hårt, det behöver man inte ifrågasätta. Och ju äldre man blir så förstår man ju vad man behöver göra. Men när man är ung så förstår man kanske inte riktigt varför man tränar så hårt för att man känner sig helt färdig.

Men jag kommer ihåg så väl att jag har tänkt på det så många gånger under min karriär när jag har varit trött. Men om jag bara gör rätt och fortsätter och håller i, och sen så kanske vi planar ut lite så vet jag om att det kommer att komma. Om jag gör rätt, såklart.

Man måste också lyssna på sig själv. Precis som du sa till mig, om de äldre, att om vi stod med 170 i benböj kanske de stod med 110. Men det är ju åldern som spelar in och kroppen och slitningar och sånt.

Men det är ju fortfarande en träning som ska göras. Ja, precis. Alltså, det är spännande det där. Härliga tider. Det är kul att vara med och vinna. Det är det faktiskt.

Det är också väldigt kul att tänka tillbaka på när man har varit asdålig. Det är också spännande. Tänk så dålig man var i mångas ögon när man förlorade 5-2 i Sundsvall hemma.

Ja, men utan den motgången så är man inte värd framgången heller, tycker jag. Nej, man måste ju ner och skrapa ibland. Det måste man. Men det är en konst som tränare på ledare att få fram ett vinnande lag som utvecklas hela tiden.

Och det är inte alla som klarar det, skulle jag påstå att det är ganska få som klarar det. Så det är bara att titta på meritlistor egentligen på vad tränarna har haft. Är man en tränare som alltid har haft lag som har gått bra så är det ju större förutsättningar att det går bra när de kommer till nästa ställe också.

Och tvärtom. Det är bara att titta. Vi har snackat om det många gånger på stora tränarsymposier och så hur många tränare där sitter som år efter år efter år, som har tränat så.

De har aldrig egentligen vunnit en enda medalj. Och ändå håller man på år efter år efter år. Och så tvärtom, andra som har vunnit så många gånger, så det måste ju vara någon skillnad i alla fall.

Det kan inte bara vara så att man har haft tur hela tiden och fått bra spelare och bra lag. Men kan det inte vara en nackdel också, tänker jag. Om man är en tränare som tänker långsiktigt så påbörjar en uppbyggnadsprocess.

Jag tror både fans och organisationer runt omkring förväntar sig snabba resultat. Och om man då är långsiktig i sitt tänk, då straffas man inte för det då? Jo, det är ju det man gör, vad jag sa innan.

Och det är därför vissa klubbar inte pallar för det. Och jag tror det är en sån klubb som nu Skellefteå, där har man lite större tålamod än i en klubb som HV71 som har haft lite motgångar de senaste åren. Men man kan ju inte heller bygga upp det under en säsong i eliten på ett sätt som man snackar om resultat två eller tre år framåt.

Så lång tid har man inte på sig. För hur tålmodig och hur kunnig styrelsen än är så är det så att alla begär att när man går in i ett slutspel, och först begär de att man ska ta sig till ett slutspel. Och när man väl är där så är det ju då man ska vara på topp.

Och ska du gå hela vägen då gäller det att man har i det långsiktiga tänkandet just tänkt att den långa sikten är final eller semifinal eller vad det nu är. Man kan inte säga hela tiden, hela tiden då, då kan man väl säga efteråt att okej vi åkte ut i kvartsfinalen men nu har vi byggt och har en bredare bas att stå på inför nästa år så då får vi sikta vidare. Men då gäller det att man får ha kvar samma lag och inte blir av med 15 man av 22.

För då är det lite svårare. Men det kommer jag ihåg, mindsetet du hade när du tog över moder. För det var ju, de hade inte presterat skitbra där utan jag minns hur du berättade att de sa att nej men vårt mål är att gå till slutspel.

Och så hade du protesterat. Nej jag sa det, jag flyttade väl inte upp den här Arland för att gå till slutspel, jag flyttade väl upp den Arland för att vinna guld. Och de tyckte inte att de var riktigt kloka för de hade inte pratat guld på flera år i HV.

Men det blev i alla fall en silvermedalj. Ja det var ju otur där att Färjestad hade typ det bästa laget de någonsin har haft just det året. Otur är otur, men då kan man ju se sig själv som en vinnare samtidigt för att det är ju sämre att bli tvåa efter ett dåligt lag än att bli tvåa efter ett kanonlag.

Ja det var ju i princip bara ni som kunde utmana det laget överhuvudtaget det året. Ja knappt vi heller. Så så är det. Det var väl då Garbert började med den nya målvaktsutrustningen och den nya stilen.

Som alla apade efter sedan för de mätte ju hans skydd i direktsändning och sådär. Du har för breda skydd och det var massa tal om det där. Ja det var mycket snack.

Men det är många år sedan, 25 år sedan. Ja. Det är galet när man tänker på det att det är 25 år sedan. Men så är det, det går snabbt grabbar, så passa på nu. Det är nu det händer för er.

Plötsligt så sitter ni och är 70. Ja. Jag är halvvägs dit. Ja, jag vet. Jag vet. Jack, jag vet. Ingen som är på ågar längre. Ingen norr. Konstaterande. Det är som är lite kul när man, ja men som nu när vi spelar in podd och sånt.

Och låt säga då att det här någonstans finns kvar om 35 år. Så sitter man där som 70-åring och så kanske man skakar på skallen för vad man pratar om nu. Det vet man ju inte.

Titta på en regel tog bort ett av, jag skulle vilja säga, mänsklighetens viktigaste saker. Kaffe. För att du ville ha en träning till. Ja. Och det blev ju som vi ville.

Det blev en träning till och de fick kaffet tillbaka. Och de där 3-4 procenten, det var ju inte sant. Det är det jag säger, det är det här jag menar, det är det här jag vill höra.

Det här är så kul. Det är inte så jävla mycket att höra, men det är sant. Man kan manipulera alla grupper. På ett sätt så att de själv tror att de har gjort någonting jättebra.

Och så får man precis, man får dem precis dit man vill. Men det gör man ju varje dag när man gör, tar ett beslut så försöker man intala sig själv att det här är bra. Det har jag gjort riktigt bra.

Men anledningen till att man gör det är ju för att man vet att det här var inte så bra. Det var inte så jävla bra gjort. Men jag måste ju intala mig själv att det var bra, för då kan jag mitta mig själv och tro på det.

Så har jag aldrig tänkt. Nej, det är klart. Vad är det vi frågar historier att berätta, men det är ju inte det som är lustigt alltid. Det är vad som händer idag och framåt som är, men det är klart det är roligt att snacka gamla minnen, det är inget snack.

Jag minns ju er, alla tre. Från era första skridskor här nästan. Fram till idag. Det är ju också kul. Vi hackar sönder isen på lilla isen i Rögdes isen. Kommer jag ihåg.

Jag ville bara gå in och skjuta, det fick jag inte. Jag skulle ta sönder isen istället. Nej, det är inte lätt. Men men, jag kommer ihåg när Charlie han ville bli målvakt, det var ju en katastrof.

Ja. Prestationen eller bara tanken av det? Tanken av det, men vi fick det ur oss rätt kvickt. Jag tror faktiskt att om jag hade fortsatt att vara målvakt så hade jag nog hållit på med hockey längre tid än vad jag faktiskt gjorde.

Du har ingen målvaktsaura. Ja, Charlie har riktig målvaktsaura. Det är du och Mr Universe, det är gänget. Ni hade kunnat ha något litet seminarium en gång i månaden och prata planeter och solstrålar.

Det är ju det de gör nu ändå. Skillnaden, det enda skillnaden har varit att jag räddade puckar. Ja, jo. Det är väl, får man ju hoppas. Vi pratade om det Vi pratade om målvakter i helgen, var det då Hotelna vi pratade lite spel.

Spelet med puck och spelet utan. Ja, vi spelade om hur man skulle involvera målvakterna eller inte och sånt. Ja, och så tog vi upp den här förkortningen GAGG. Var det inte då?

Det var en övergång mellan spelet med puck och spelet utan puck och så hade de dagen innan pratat målskytt och målvaktsspel. Då ställde jag frågan till gruppen Enklaste och snabbaste sättet att förbättra försvarsspelet. I Amerika förkortar de det GAGG.

Get a good goalie. Ja, precis. Och det hade de inte hört för, men det stämde tyckte de. Så det hade vi kanske varit Charlie. Jag vet inte, men Det är lite lustigt för jag har en kollega på mitt jobb som jag kommer väldigt bra överens med.

Vi hade ju pratat om allt mellan himmel och jord tidigare. Sen kommer det fram. Han är målis. Ja, såklart. Ni har ju samma, du har ju auran. Jag nekta ju med målvakten.

Jag säger ju det, det har jag sagt sen dag ett. Det är målvaktsaura. Ja. Så att frågan är om det var så dåligt att jag ville bli målvakt. Jag tror faktiskt att om jag ska vara ärlig så anledningen till varför jag ville bli målvakt nu när jag kollar tillbaka på det var för att jag tyckte att målvakterna såg så jävla coola ut i sin utrustning.

De ser ut som dina Warhammer-gubbar. Exakt! Alltså imagen av att vara målis var ju det som lockade. Och egentligen, ställa sig framför en hård gummigrej som kommer mot dig och du ska liksom stoppa den här.

Det är ju inte så jävla bekvämt, men alltså man ser ju jävligt cool ut medan man gör det. Det sa Keon också. Han ville också stå i mål. Och så sa jag, okej, och så fick han göra det.

Och sen ville han inte mer efter den träningen. Vilken fråga är det vi håller på och besvarar? Vi bara spånar nu. Jag tänker att vi ska avsluta här alldeles strax faktiskt.

Vi har gått igenom ett gäng frågor och vi har haft gött snack här nu på slutet. Jag tycker det är bra stämd liksom. Du gillar ju det här gosnacket bara hellre än frågorna.

Ja, men det är ju det goda snacket som är gött ju. Jag tror att det är många som tycker det är gött att höra också. Det har blivit en salig mix idag, det är bra.

Ja, lite seriöst, lite skämt. Lite gott snack. Lite minnen. Men det är ju därför som jag håller på fortfarande och är instruktör för tränarna för att där blir det där.

Det blir gott snack även om vi inte snackar bara gamla minnen och annat utan vi håller oss till de ämnena och de riktlinjerna som förbundet säger. Men det blir ändå gott snack om man lägger ut det på ett visst sätt. Och det känns bra.

Vi pratade ju om det, du var ju där till hur viktigt det är med att få lov att känna tillhörighet och få lov att känna kompetens och framförallt då att man liksom har ett självbestämmande där man själv bestämmer att man är där och ingen annan talar om för en att du ska vara där. Ja, och det är ju likadant så här. För allting som är på de där utbildningarna och presentationerna det kan man ju rent krasst få reda på av en AI mer eller mindre om man bara ser till materialet.

Men själva det som är fascinerande är när man ser den här inlärningen där en presentatör som du när du håller i det får människor att skratta och interagera och att de får det här dopaminet kopplat till det. Dopamin är ju direkt kopplat till bättre inlärning. Och då förstår man ju också hur viktigt det här med det här mänskliga kommer vara framöver också med hur vi presenterar saker och ting och hur vi utbildar och så vidare.

Det är nog där nästkommande generation av lärare kommer behöva ta ett litet hopp med att få upp en... Jag vet inte om man ska kalla det karisma eller något sånt, men en bra pedagogik i sitt sätt att nästan uppträda när man presenterar det som gör att det blir roligt för människor att vara där också och blir lite underhållna samtidigt som de lär sig någonting. Men det är ju inte samma sak om man kollar på hockeyfans generellt.

Tror ni att hockeyfans faktiskt är där bara för att titta på hockeyn eller betyder allting runt omkring, det gosnacket alla vänner, folk man känner igen, stämning Alltsåallt sånt här runt omkringspelar ju så stor rollför det man blir intresserad av. Jag tror för gemene man som går till en ishockeyarena varje gång ni match och sådär så är det ju tillhörigheten i någonting som är det absolut viktigaste. Och då är ju att man har en gemensam nämnare i sporten, i hockey i det här fallet, eller om det är fotboll eller vad det må vara.

Så har man ju någonting, lite som du sa Charlie, vi män behöver någonting att göra tillsammans för att vi ska komma hemifrån eller umgås. Och då är ju sporten en underhållning, men det är ju allting runt omkring som ger så mycket. Och det är ju bara dopaminkickar överallt på alla sätt och vis.

Det är högt ljud med hög musik, det är god mat, det är snacks, det är godis, det är öl, det är läsk, det är show, det är intervjuer. Det händer ju hela tiden. Vilket gör att det blir, och så interagerar man andra människor.

Det ger ju också väldigt mycket dopamin och så där. Så alla de här behoven som alla människor ändå har blir ju faktiskt uppfyllda när man går på en sport. Och sen om resultatet ger en ännu mer skjuts och glädje eller om det blir besvikelse så är det ändå att man är besvikna tillsammans och man är glada tillsammans.

Men det är ju därför spelarna också måste inse och även tränarna hur viktigt det är att bjuda på sig själv. När jag går tillbaka nu så hade jag velat bjuda på mig själv mycket, mycket mer. Typ som Flash, du har ju bjudit