Linnés lapplandsresa

Linnés Lapplandsresa är ett dramatiskt äventyr genom ett krigshärjat Sverige som just har lämnat stormaktstiden bakom sig. Odyssén tar sin början i maj 1732, då den unge naturforskaren rider norrut från Uppsala, utrustad med skrivdon, mikroskop, några naturvetenskapliga handböcker och mygghatt. Han återvänder till lärdomsstaden ett drygt halvår senare.

Enligt egen utsago har han då beskådat jordens ”djupa inälvor”, tittat förbi vid ”världens ände” och prövat att genomleva såväl vinter som sommar under en samma dag. I resejournalen kan man också läsa att unge Linné därutöver fann själva helvetet på jorden i det inre Västerbotten, långt ute på en iskall, delvis översvämmad myr. I detta avsnitt av podden En oväntad historia samtalar historikerna Andreas Marklund och Olle Larsson om den vetenskapliga expedition som Carl von Linné företog till de norrländska vildmarkerna i begynnelsen av den så kallade frihetstiden.

De försöker utröna själva syftet med den strapatsrika resan och tittar närmare på några av de platser, personer och ”kuriösa saker” som Linné har odödliggjort genom sin mustiga resejournal. Det är en berättelse som har allt: infernaliska småkryp, bottenlösa hål och samiska furier med empati och vältalighet, men även åsnelika präster, genialiska kängor och en tam utter som vägrar äta levande fisk. Höjdpunkten är då Linné till sist får se fjällen – en ”ny värld”, där både jordmån, situation och örter känns främmande, vilket får den unge vetenskapsmannen att fråga sig om han har förflyttats till en annan världsdel.