Tempelriddarnas sista strid – förbannelsen, tortyren och maktspelet bakom förföljelsen

Tempelriddarorden grundades i Jerusalem på juldagen 1119. Inför patriarken i den heliga staden lovade nio franska riddare att leva i kyskhet, fattigdom och lydnad samt att beskydda pilgrimer och vakta de heliga platserna. De hade sitt högkvarter på Tempelberget, på samma plats där Salomos tempel en gång legat.

Ordens fullständiga namn var Kristi och Salomos tempels fattiga riddare och dess medlemmar var krigarmunkar, direkt underställda påven i Rom. Med sina vita dräkter med röda kors har tempelriddarna blivit kända för en bred allmänhet genom populärkulturen. Tempelriddarorden blev en militär maktfaktor i Outremer, det korsfararrike som grundades i det heliga landet efter det första korståget.

Genom donationer och gåvor av olika slag växte sig orden rik och mäktig. När kriget i det heliga landet började gå sämre, dalade stödet för tempelriddarna och i början av 1300-talet inledde den franske kungen Filip den sköne en omfattande förföljelse av ordens medlemmar. De arresterades, anklagades för bland annat avgudadyrkan och sodomi och tvingades erkänna sina brott under svår tortyr.