1047. Nathalie Steffner: Så vände hon ett nej till miljonsuccé, Short

Du lyssnar på framgångspodden i samarbete med A-Cost. Han lutar sig tillbaka i sin stol och så säger han, men Nathalie, vi jobbar bara med stora profiler. Men alltså jag är skiträdd, jag är skiträdd, men jag gör det ändå.

Och jag tror att det är viktigt att veta, hade jag gått på rädslan så hade jag inte gjort något. Om det som känns helt omöjligt var möjligt, hur skulle det se ut då? Om jag hade kunnat ge folk en enda sak, då hade det varit det.

Paus, what a blessing. I det här avsnittet, ja, du får lyssna in Anna Svaes främsta coach Natalie Steffner. Och wow, vilket avsnitt det här blev. Det här avsnittet kan verkligen förändra ditt liv.

Jag lovar dig, det här är många av de absolut mest värdefulla tipsen och råden som jag har hört i hela mitt liv. Det är verkligen så här, hur du kan ta ut dig själv från där du är idag, placera någonstans och verkligen få ditt absoluta drömliv. Och det är inte svårt, men det kommer krävas mod.

Och i det här avsnittet, då kommer du få så många värdefulla verktyg hur du verkligen kan förändra ditt liv. Ja, nej, jag tycker så här, det finns ingen tid att förspilla. Hoppa in i det och hoppas att du gillar det här lika mycket som jag.

Nu får du lyssna in Natalie Steffner. Welcome, ladies and gentlemen. Let me introduce you to maybe one of the biggest podcasts in the world. Flamboyant Spartan with Alexander Pelleros.

Varmt, varmt välkommen till framgångspodden, ingen mindre än Natalie Steffner. Thank you! Thank you, det är så kul att få vara här, Pellan. Jätteroligt. Nej, men fantastiskt kul att ha dig här.

Du, jag tänker på en sak. Jag vet inte om min Tourette som vill gå in på det, men jag tänker på, du heter ju Steffner. Av någon anledning tänker jag på den här, vad heter han när mamman är i American Pie?

Stiffs mammor. Heter den Stiff? Steff-mamma. Mother, vad heter den? Ja, åh Gud, jag vet precis vem du pratar om. Och jag tror att jag har hört det innan. Jo, det är jag.

Heter den? Heter den? Vad heter hon? Stifler, eller? Stifler, Steffners. Nej, jag kommer inte ihåg. Ja, men du har förklarat det typ tusen gånger tidigare. Jag har hört den, jag har hört den.

Korrekt. Det är inte ett jättemåligt efternamn, så folk är så. Du, beklagar. Ja, en annan grej kan vara att folk, ja exakt, en annan grej kan vara att folk tänker att jag heter Stephanie, för att efternamnet sätter sig så.

Så att, ja, it can happen. Men vi kommer inte att prata om de delarna som kommer i American Pie idag. Eller vem vet, vi kanske hamnar där. Vi har ju uppenbarligen börjat där.

Så vi får se var vi hamnar. Men du, vi ska faktiskt dra tillbaka den här historien lite, lite längre innan vi pratar om det här avsnittet. Jag tror att det kommer bli ett, jag tror att det kommer bli skitbra avsnitt.

Jag hoppas det. No pressure, men jag tror att det kommer bli jättebra. Vi kommer prata om mycket personligt, så här bygga personligt varumärke. Vi kommer prata om din resa.

Vi ska prata lite grann, någonting som vi också har gemensamt, vilket är helt otroligt. Men det är också Thailand. Det är inte vad som helst i Thailand. Det kommer vi gå in på senare också.

Det här är liksom, det här är helt sjukt. Men vi kommer gå in på massa olika saker. Men först så skulle vi vilja spola tillbaka lite grann det här. För att jag har för mig, berätta om jag har fel, att du har mailat mig för sju år sedan och också att du har pratat in röstmeddelande till mig som jag idag, när jag bara skrev till dig, så såg jag att det var massa röstmeddelanden som jag inte kunde hämta.

Är det, vad heter han, Stiflers mamma som har skickat de här? It could be actually. Alltså typ, för att hon var ju ändå rätt cool. Och jag kände mig lika cool när jag skickade de här.

Nej, men det är så spännande för att ja, det stämmer. Vilket också betyder att, vet du vad, jag gästar ju ganska mycket poddar. Men när du skrev, för du var också ganska så här tyken i ditt meddelande tillbaka till mig på ett positivt sätt.

För du skrev nu, sju år senare, alltså notera, jag mejlar och säger att jag vill gästa podden. Tyckte jag att det var liksom supercoolt. Det här vill jag göra. Jag ville, jag såg så mycket framför mig vart jag skulle ta vägen med det här brandet.

Så jag skriver ett ganska kaxigt mejl där jag är typ, jag gör ju en Pelleros. Alltså jag är ju så säljig och bara så här, det här, det här kommer bli en grej. Alltså en dag kommer du vilja ha med mig.

Och då tänker jag att det är kul om vi börjar nu, när jag inte har gjort den här resan än. För det hade varit kul att följa mig på vägen, typ. Så skickade jag mejlet.

Inget svar. Och du om någon vet ju att man inte ska ge upp. Så det går väl, jag tror det går säkert ett år eller någonting innan jag skickar de här videoklippen till dig på Instagram istället.

Video vet jag att det var. Men som du säger, de går ju inte att öppna nu i efterhand. Igen, inget svar. Och trots det ska du veta att jag hade aldrig någon sån här, ah vilken jäkla idiot han är.

Utan jag kände verkligen så här, jag var ju inte där. Men jag minns att jag tänkte så här, en dag så kommer han ringa mig. Och då kommer han höra av sig och så kommer han säga, nu, nu gäller det.

Och jag tänker fortsätta tills den dagen han gör det. Och så nu då, ett par månader sedan, så får jag ett meddelande och det enda du skriver är nu är det dags. Välkommen.

Fan, du är otrolig. Och du vet så här, för mig så har cirkeln är sluten. Nu är det dags. Välkommen. Nej, men det var så kul att få vara här. Och så jävla iskall med, du vet, inte typ så, hej Nathalie, by the way, har aldrig svarat dig, men.

Utan du bara typ så, fan, du har ändå väntat länge nu liksom. Nu är det dags. Välkommen. Och känslan som spred sig i min kropp var så himla häftig. För det var inte, det var inte den här känslan av att, åh wow, nu är jag där och nu får jag vara en av de här häftiga personerna som gästar.

Utan känslan var så här, hon, den tjejen som satt och skrev det här meddelandet, som trodde så mycket på sig själv, hon hade fan rätt. En dag hörde du av dig. Så ja, it feels amazing att få vara här med den känslan.

Jag är jättestolt över hon jag var som aldrig gav upp. Nej men så grym, jag är så imponerad. Så himla grym. Och jag tror att jag skrev så här, för att jag såg att det var videos som låg där.

Jag försökte klicka på dem. Men jag kände också, jag behövde inte se dem där för jag visste vad de innehöll. Så jag visste ju någonstans att det fanns där. Och då tänkte jag så här att, jag tror ändå att jag bettar på att ändå min mening är någonting som ändå synkar med det du har skickat förut.

Fast jag inte har sett vad det är. Så att jag var bara så här, för jag kommer också ihåg den, ska jag skicka det här? Jag bara, jag skickar det där. För jag tror att hon, jag kollade också in dig och jag tyckte du verkade vara en jävligt cool tjej också.

Så jag bara, hon kan ta det. Hon är skön. Ja, det var så bra. Och jag vet att jag skickade tillbaka till dig, jag sa ingenting. Jag skickade bara tillbaka en video där jag logg.

Och skickade den tillbaka innan du skrev sen. Ja, just det. Så var det ja. Superhärligt. Subtil kommunikation, för det hände så mycket emotionellt så det behövdes liksom inga ord.

Det var jättejätteroligt. Och då är min nyfikna fråga. Vad var det som gjorde att du hörde av dig nu? Vad hade du svarat på det? Vad gjorde att jag hörde av mig nu till dig?

Nej, men nu kan du ju inte ignorera det

Det är ju teknikköpet enkelt. Kolla in Elgiganten Företag online eller besök någon av deras 170 butiker över hela landet. Stort, stort tack till Elgiganten. Om jag hade kunnat ge folk en enda sak, då hade det varit det som du pratar om nu.

Jag brukar tänka, pause, what a blessing. Så fort det händer någonting så är det mitt mantra. Pause, what a blessing. För att jag vet, precis som du säger, jag vet att det finns en tanke.

Jag är så troende på att det finns en högre makt som har en plan för mig, så att jag vet that I am protected. Spelar ingen roll om det är så att jag är tillsammans med mitt ex som är otrogen. Så kan jag ganska direkt, pause, what a blessing.

Det kommer att vara en blessing. Och kan man leva så, holy shit, it's really good. Alltså verkligen. För helt plötsligt så blir det så här, allting är en riktning.

Och precis som du sa, Palle, du kommer inte förstå nu, men en dag kommer du göra det. Och då kommer de där värsta, värsta, värsta läxorna, de stunderna när du bara, fy fan, och det gjorde ont, och det var så här, allt kommer leda till att du ska dit du ska. Och hon bara står och skyddar dig.

Nu kallar jag henne för hon i universums form. Hon ser till att du ska inte vara där. Tänk om ni inte hade suttit i Thailand, eller i Spanien. Nu ska han inte i Thailand, mitt huvud är redan där, för att jag vill gärna ha hon schampotjejen och poddkillen.

Alltså kan de komma till Thailand? För jag tycker de verkar toppen. Men, och det är så viktigt. Pause, what a blessing. Och kan jag leva så, och liksom hela tiden argumentera.

Det spelar ingen roll om det är någon kund som är otrevlig eller det är någon ute på gatan, bara pause, what a blessing. Okej, next one. Det kommer att förstå. Sjukt bra verktyg.

Och sen gör det också att man tar bort mycket av de här djuriska, reptilhjärnan, aggressionerna direkt. Som bara startar direkt när man vill gå på eller hata eller tycka eller tänka. Att pausa, what a blessing.

Då är det så här att jag har varit med för länge för att veta att det finns något positivt och någonting bra med allt. Och jag vet också att jag behöver inte ens förstå det, jag behöver inte ens veta det. Men det kommer komma.

Så försök inte ens förstå det. Det är så här, jag kan inte göra något, pausa, what a blessing. Paus, what a blessing. Och så ser vi hur det blir sen. Och typ, du vet, jag känner mig så skyddad nu när jag har det.

Det är som att jag har fått en sån värdefull gåva. För det gäller liksom, men gud jag hade, jag har vänner där vänskapsrelationerna har förändrats. Och har man gjort någon form av personlig utveckling så kan man säkert relatera jättemycket till det.

Att man blir en annan version av sig själv, en som känns mer sann. Och då faller en del vänskaper bort. Och därmed, du vet så här, jag vill så gärna leva livet med handen öppen nu istället.

Och inte krampaktigt hålla fast vid saker och ting. Utan bara våga öppna upp handen och känna så, pausa, what a blessing. Och när den vännen sedan faller bort, ja, ta mig fan, så går det i ett par månader.

Och sen så bara hittar det in någon och man bara, wow, maybe this is my soul tribe. Maybe this is my family. Så typ att det lämnar plats. Ibland är det ett litet vakuum emellan.

Och det kan vara ganska jobbigt. Alltså, ibland känner man att man är på precis emellan den man har varit och den man är på väg att bli. Men man är inte riktigt där än, i den man är på väg att bli.

Och det spaceet, brukar kalla det för liminal space. Och det spaceet kan vara ganska obehagligt. Men om jag bara vågar så, ta några andetag, landa in i min avatar som jag har fått låna.

Och bara pausa, what a blessing. And it will fill up. Och så kommer det sen sakta. Vi kan inte få allt på en gång. Det är bara lite i taget hela tiden. Paus, what a blessing.

Vi flyter ju ändå bara runt på en sten, liksom. Det är inte så allvarligt, eller hur? Ja, grymt. Den här ska jag också ta med mig, för den tydliggör allt det här som jag också har tänkt på så himla bra.

Att man har med sig de här situationerna. Fast den är ju lite tydligare, som gör att man får också ett andetag i det. Man liksom får lite så här, nu är jag i den här situationen igen, som jag inte förstår.

Men den kommer visa sig vara fantastiskt. Ja, och alltså ge mig en sån situation i ditt liv, som har känts helt fruktansvärd och sen inte blev något gott. Nej, det finns ju så himla många sådana.

Det finns ju så himla många sådana. Men finns det verkligen det, tror du? Nej, alltså så himla många som har blivit fantastiskt bra, alltså. Ja, det är det jag menar.

Så jag tror typ inte, om man sätter sig ner och kikar på det, jag tror inte det finns så många som är så här, nej, det kändes skit och sen blev det sämre. Alltså nej, there's always a plan. Alltså hittills har du ju överlevt hundra procent av dina dåliga dagar.

And you'll do it again. Och alla de situationerna som man tänkte bara, det kommer aldrig lösa sig, och så gjorde det det. Ja, jag tror också att kombinationen med det här, alltså som vi också har pratat om tidigt, de matchar varandra så himla bra.

För att om man är modig, då kommer man till så många sådana här situationer. Då liksom utmanar man, då kommer man till ännu fler så här pausade blessing. För att om man är modig, hoppar ut, säger upp sig från jobbet, så som vi båda har gjort, som jag också gjorde när jag skulle starta upp mitt första företag, och mitt första företag gick åt helvete.

Det tog många år innan jag kunde liksom erkänna det offentligt. Men jag startade upp bolaget sen med Chipstead, och de lastade in 10-20 miljoner eller något. Och typ massa miljoner i marknadsföring, och hette mobilio, och jämförde mobilabonnemang på nätet.

Och det gick skitdåligt. Men det ledde ju till att så här, och jag bara, från att jag var en duktig säljare så gick det skitdåligt, och jag sa upp en hög lön och allting. Men sen ledde det till att starta upp pensionera, som var istället för att jämföra mobilabonnemang, jämförde pensioner.

Och idag så är det ju typ 100 anställda i pensionera, och vi är ledande i Sverige på att jämföra pension och hjälpa folk med pensioner över 200 000 kunder liksom. Men gud, bless att det andra gick åt helvete. Ja, och dels att det gick åt helvete, och sen slapp lägga tid på den skiten.

Dels att det ledde ju till, när jag klev in i det, så visste ju inte jag att jag skulle lära känna en annan person som hette Christian där. Som också jobbade inom Chipstead, och vi skulle då starta upp det här. Vi säger upp oss båda två.

Jag fick typ sparken, han sa upp sig i alla fall. Jag fick sparken från mitt eget bolag. Fantastiskt. Fantastiskt. Men att, och sen skulle vi starta upp det här liksom.

Och idag så har det varit en otrolig saga liksom. Så att det... Paus, what a blessing. Men det hade aldrig skett om inte jag varit i det läget du hade varit där.

Tänk på samma sak som du tänker på. Vad är det värsta som kan hända? Jo, men jag säger upp mig, men jag får väl ta någon liknande jobb någonstans. Jag vet att det svänger så.

Och sen vågar man hoppa ut och gå vidare och gå vidare och gå vidare. Ja, och vi är så himla rädda för att misslyckas också. Alltså vad, det är ingen i min närvaro där jag känner bara, men gud vad fjantig du var som försökte.

Va? Alltså nej. Man är ju alltid supercool som provar. Och igen typ, det finns en del till i den här paus, what a blessing. Jag brukar också försöka tänka, it's not rejection, it's redirection.

Lite samma sak. Så när jag får ett nej, eller jag får ett nä, då är det inte universum som säger nej. Det är hon som säger, inte på det sättet. Det finns en annan väg.

Och det har också varit så här skitviktigt. Jag hade en,