Runstenarnas hemligheter

De synligaste resterna av vikingatiden i vårt kulturlandskap är runstenarna, som möter oss i de mest olikartade miljöer – vid vägar och gravhögar, inmurade i kyrkväggar och uppställda i museer. Många av deras texter är påfallande lättlästa för den som lär sig de 16 runorna, den så kallade futharken, och de bärande orden i fornsvenskan är inte svårare att tyda än att de flesta av oss förstår dem än idag. Detta var också avsikten: de män och kvinnor som lät resa stenarna ville att budskapet skulle kunna förstås och minnas.

Runristandet har en lång historia, från de besynnerliga – antagligen magiskt laddade – ord som höggs in i Norge redan under folkvandringstiden till de utförliga släktredogörelser som möter oss i stenar från 900- och 1000-talen. Ett praktexempel är den hälsingska Malstastenen, idag på museet i Hudiksvall, där stenresaren och ristaren Romund räknar upp manliga och kvinnliga släktingar i sju led, antagligen för att markera arvsrättsligt revir. Romund berättade också exakt var han hämtat stenmaterialet, och för att visa vad han trodde på högg han in ett kors.

Ett annat monument som inte lämnar någon oberörd är den östgötska Rökstenen, med världens längsta runtext, som enligt den senaste forskningen innehåller en svit av gåtor med fördold kunskap, allt för att stenresaren Varin ville hedra minnet av den döde sonen Vämod. Få runstensprojekt är lika bildmässigt imponerande som Hunnestadsmonumentet i Skåne, som krossades på 1700-talet men nu till stor del har rekonstruerats. I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om runstenar och deras budskap.