Vite krist och vikingarna

En av de största omvandlingarna under vikingatiden var kristnandet: efter sekler av fallerade missionsförsök började kungar, hövdingar och rika änkor ta Vite Krist till sina hjärtan och påbjuda andlig omvändelse i bygderna. På 900- och 1000-talen övergick skandinaverna till kristendomen och kom därmed att integreras kulturellt i Västeuropa. I de missionärsskildringar som skrevs på 700- och 800-talen dominerar redogörelser för misslyckanden.

Willibrord lyckades inte kristna Jylland, Ansgar förmådde inte kristna Mälardalen, trots upprepade missionsresor. För utomstående betraktare utgjorde de skandinaviska länderna starka bålverk för hedendomen. Men sedan hände något.

Under 900-talet sipprade kristendomen permanent in i Danmark och Västergötland, för att därefter sprida sig till allt fler områden. I spetsen för utvecklingen gick kungar som Harald Blåtand, Olav Haraldsson och Olof Skötkonung, vilka gärna beskyddade missionärer och lät resa kyrkor, av allt att döma både för att de omvändes i sinnet och för att de insåg de praktiska fördelarna med den nya tron. Metoderna varierade.