88. Hembakat med Essy Klingberg

Det här är med Arvats i centrum som idag verkligen gör skäl för sitt namn. Jag befinner mig mitt i Stockholm centrum på Svenska Dagbladets redaktion i Shiftethuset. Här jobbar Essie Klingberg.

Välkommen, du är gäst idag. Tack, tack. Det känns stort. Vad kul. Nu kör vi. Nu kör vi. Jag kommer att presentera temat direkt. Dagens avsnitt har ett ämne och det är en helt vanlig dag i en ung, framgångsrik storstadskvinnas liv.

Det är stora ord. Ja, stora ord, men jag hade först en tanke om att du skulle få bemöta det, eller kommentera det, men sen insåg jag att du får inte det, för det är helt sant ju. Ett factpåstående.

Ja, det är lika sant som att jag är småbarnsförälder eller något. Eller vad man skulle... Jag har inte gjort något konstigt i den där presentationen. Du är ung. Tack.

Du är kvinna. Tack. Det är du sannerligen. Tack. Du är vid liv. Om jag är. Det ska gudarna veta. Och du är framgångsrik. Och du bor i storstan. Tack, det gör jag.

Du sa här innan att du hade flyttat runt. Bott i Stockholm och bott på extremt många olika adresser. Vi kan snacka om det. Om var man har bott, det är ett klassiskt tema.

Men jag ska bara säga att du kan ju få bemöta det första påståendet, så att säga. En helt vanlig dag. En helt vanlig dag. För då ställer jag en sån här klassisk fråga.

Finns det något sånt som en helt vanlig dag i Essie Klingbergs liv? Först och främst så vill jag... Jag ska inte dementera eller så. Men du får stå för dig ändå, allt som sagts fram tills nu.

Men jag blev glad när du föreslog temat. Det var väldigt smickrande och kul. Och då fick jag mig att fundera också. Vad är en vanlig dag? Men jag är väldigt mycket en sån här vardagsmänniska.

Jag älskar att göra ganska mycket samma sak. Men med det sagt så är det ganska svårt att säga att det är en vanlig dag för lyssnarens kännedom. Så jobbar jag här på Svenska Dagbladet och jobbar bland annat på kulturredaktionen.

Men man jobbar också med nyheter. Så det kan ju hända olika saker beroende på vad det är för dag. Men i mitt liv finns det en del återkommande mönster. Det kan vi komma in på.

Ja, men precis. Själva arbetsdagens olika uppgifter kan skilja sig åt mycket. Och det kan uppstå saker och hända saker. Men det är aldrig så här att du bara... Oj, jag vet inte vad jag gör idag.

Jag bara gick en lång promenad och hamnade vid Naturhistoriska riksmuseet. Och lade mig och sov. Nej, jag är ingen dagdrivare. Jag är väldigt... Jag har väldigt mycket saker som jag återkommer till, så att säga.

Är du lite så här rutinmänniska? Ja, jag är rutinmänniska. Det låter så jävla tråkigt att säga att man är rutinmänniska. Men det är inte desto mindre sant. Och ens rutiner måste inte vara tråkiga.

Det är också väldigt viktigt för mig. Att man måste ha roliga rutiner. Det har du verkligen rätt i. Rutiner är ju ett neutralt ord. Det är deskriptivt. Men det är ju så att om man gör en sak väldigt många gånger så kan det ju lätt bli lite grann handhavsstråkigt.

Men man kan ju också byta ut sina rutiner. Jag har faktiskt bytt ut en hel del rutiner nu. Vill du ge något exempel? Jag är verkligen en rutinmänniska, det får man ändå säga.

Ska vi börja idag, eller? Ja, absolut. Vi vill komma till något annat först. Nej, jag ville faktiskt inte det. Det här med att du har bott på så många olika ställen, det kan vi vänta lite.

Det är en cliffhanger. Och det är inte rutinmässigt, utan där är det ju mycket som händer. Oregelbundet och konstigt och liksom tvära kast. Som lyssnarna efter en hel dag med Sigringberg är så här Gud, vilka tråkiga rutiner.

Då går vi över till det segmentet. Ja, precis. Nej, men det är så intressant för att jag känner ju en del konstnärssjälar och poeter och sånt stökigt folk. Och det finns ju en sån dröm om det fria livet, det fria konstnärslivet.

Och det kan man ju ha. Men jag tror också mycket på att rutiner kan föda kreativitet. Och jag upplever att man behöver någon slags trygghet för att kunna tänka fritt.

Men det är ju väldigt individuellt, såklart. Vissa personer behöver vara totalt fria för att kunna verka. Men jag är så kul, inte jag, kan jag säga. Nej, men jag tror att om man lever fritt och rutinlöst så finns det ju en risk att man, nu talar jag lite grann ur egen erfarenhet, att om man tänker sig att man vill skapa något eller göra något eller åstadkomma någonting överhuvudtaget.

Att om man bara driver runt så helt konturlöst och fritt så blir det så här, ja men nu passar det inte riktigt. För nu är det här som händer. Och nu passar det inte riktigt heller.

Det är aldrig a good time. Nej, utan det är alltid så här, men jag kan inte göra det nu, du kan inte komma iväg för det där. Jag stod ju och kollade på den här guldbron som ska levereras.

Jag är ju på naturhistoriska riksmuseet och har gått vilse. Nu sitter och flummar mina jävla dinosauriemammut här. Men däremot så kan ju jag känna att om man liksom om man avsätter tid för att jobba så...

Jag tycker det blir så bra att det är bättre när det uppstår spontant för mig. Att jag bara så här, jag kan inte sova, okej fuck it, jag sitter och skriver lite istället. Men det där är nog olyckligt att man kan ha.

Nu går vi in på din dag. Vi kör från att dagen börjar till slut. Och då är det bara liksom timme efter timme, bara 8.00 yoga, 9.00 fryser in mina ägg och sen så bara rullar vi på, eller?

Ja, det är verkligen, det är så det är. Ja men dagen börjar ju där vid halv sju. Då går jag upp. Snackar vi alarm? Snackar vi alarm? Ja, men oftast så vaknar jag av mig själv några sekunder innan alarmet.

Vilket känns lite så här psykopat, verkligen psycho-beteende. Men det är bara så det är. Jag kommer vara ärlig. Det känns viktigt för mig att vara ärlig här. Ja, det gläder mig.

Och på tal då om rutiner så jag försöker ändå att börja dagen med att typ skriva. Och jag försöker skriva ungefär 45-50 minuter på morgonen innan jag går till jobbet. Och det är ju mest för att, jag jobbar ju delvis med att skriva.

Jag jobbar mycket som redaktör också. Men det är ju någonting, det är lite annat slags skrivande. Så fort man kommer in i arbetsdagen så är det ju ändå väldigt mycket olika tankar man ska hålla i huvudet samtidigt.

Men jag gillar det här, det här lilla heliga morgontimmarna när man bara kan få vara i sin lilla bubbla. Så jag brukar gå upp och så brukar jag faktiskt, först och främst brukar jag sminka mig på tal om att vara en kvinna då. Jag brukar sminka mig innan jag sätter mig och skriver.

För att när jag väl börjar skriva då vill jag liksom göra det tills jag måste gå. Så att du gör dig i ordning? Gör mig i ordning, sminka mig. Och sen så gör jag min frukost och den är också oftast samma.

Jag brukar äta frukost. Frukosten före eller efter skrivpasset börjar? Under skrivpasset. Det är lite en treat medan man skriver liksom. Och det är ju då, jag äter nästan alltid samma frukost och det är typ yoghurt eller kvarg med jordnötssmör och müsli.

Det är min go-to frukost. Jag äter också yoghurt till frukost. Men jordnötssmör? Nej, det är inte riktigt min grej. Jag brukar ha lite sylt i eller något sånt där och havrekuddar.

Sylt och havrekuddar? Vad är det med det? Det lät så folkhemsaktigt. Det är höjden av lyx för 176. En stor sked lingonsylt. Men jag tror att det här kommer vara återkommande.

Jag hoppar in och lyssnar, åh nej, nu kommer han igen. Vi ville höra Essies dag. Nej, nu ska jag inte. Precis, du gör lite mer svänigt och torftigt. Havrefras. Nej, men jag älskar att höra vad folk gör på morgonen.

Jag kan säga att jag äter samma frukost som mina barn ganska mycket. Och då är det helt okej att det Och det är ju roligt för att man har ingen bestämd plats och men det betyder ju inte att man inte har en favoritplats. Och min favoritplats är längst in då om man tänker att det är tre bord sådär i rad.

Då vill jag sitta närmast fönstret liksom. Av förklarliga skäl. Då är man liksom inte, man är inte omringad. Man har fönstret på sin ena sida. Man har kollegorna på sin andra sida.

Man har lite överblick. Och man vill ju helst inte sitta så att det är för mycket människor typ bakom en heller. Alltså så att man typ känner sig iakttagen. Så jag vill alltid ha en bra plats.

Så jag brukar ju, jag är ju en sån person som paxar en bra plats. Men när du väl är på jobbet så är det ju bara att ta. Ja, ja. Först till kvarn. Först till kvarn.

Alltså på en lunchrestaurang är jag av uppfattningen att man ska beställa först och sen ta en plats. Absolut. Men det är vissa som slänger sin halvstuk där. Jag brukar sparka undan någon.

Ja, det är bra. Men här är det, om du väl är på jobbet så är det ju på jobbet. Det är helt legitimt. Ja. Men om du väljer samma, du rutinmänniskan, om du väljer samma plats varje dag, då kanske den HR-människan som införde den här konstiga grejen är så här, tanken var ju att det skulle vara lite rotation.

Ja, men det finns folk som är ännu mer paxande än jag. Men det är ju roligt det här med att, jag vet inte varför man införde det. Berätta vad du tycker om det där.

Du är med i min podd. Du får säga exakt vad du tycker. Säg vad du tycker om. Jag hade gärna haft en fast plats, jag säger det helt ärligt. Jo, jag vet verkligen varför man införde det.

Nu kom jag på. Det är ju för att folk är inne mindre på plats på alla arbetsplatser. Och att då måste man liksom effektivisera och man vill ha en agil kontorsmiljö.

Det vet inte jag vad det betyder. Nej, jag tror ingen vet. Är det en förkortning? Agil, nej. Men det pratar man om i affärsvärlden. Det betyder väl att något är liksom flexibelt, I guess.

Men ja, så jag säger det helt ärligt. Jag paxar en plats. Och sen så har vi vårt morgonmöte med kulturredaktionen. Mina kollegor på Svenska Dagbladet. Och det är alltid kul.

Det beror lite på vad det är för dag, vad vi gör. Ibland så har vi, ibland så spånar vi idéer till veckan. Ibland så går vi igenom, ibland har vi någon utvärdering.

Ja, det här är verkligen, sånt här är ju inte kul för folk att lyssna på. Alltså det här, vi kan liksom snabbspola igenom hela arbetsdagen. Och det är ju inte för att, alltså jag tycker att det är jättekul, men det är inte kul för folk att höra.

Så det vet man aldrig. Alltså om det finns lyssnare där ute som en dag ämnar bli en ung kvinna. Som är framgångsrik, då kanske man ville veta lite hur det går till.

Men det är sant, du får själv snabbspola fram. Ja, men jag snabbspolar. Jag jobbar, och som de flesta människor som jobbar med, alltså så här, jag jobbar och det beror på vad det är för dag.

Jag tycker in mig lite frågor som kanske inte rör dagens teknologi riktigt. Hur stor del av Svenska Dagbladet läser du? Hur stor del av dagens tidning hinner du läsa?

Eller alltså varje tidnings ex? Jag prioriterar kultursidorna. Och där brukar jag ju verkligen försöka läsa så mycket som möjligt. Men på helgen har vi ju väldigt många sidor.

Alltså då har vi både, jag tror att vi har ett kulturmagasin på söndagar som är väldigt tjockt. Och det är inte alltid jag hinner läsa allt där. Men näringsliv då?

Näringsliv, jo men näringsliv gillar jag väldigt mycket. Jag är, jag är, det är faktiskt den delen av tidningen som jag läser mest utöver kulturen. De har ju mycket techbevakning och jag skriver ju en del om tech.

Så jag tycker att det är kul. Det är sant. Men vilken del, nej men till exempel, vi har ju knappt någon sportbevakning. Så jag känner, det tycker jag är väldigt bra för jag är inte en sportmänniska.

Men om det är någonting jag läser minst så är det väl sportbevakningen. Och den finns ju heller inte riktigt. Det är väl TT-artiklar. Nej men vi har faktiskt, vi har faktiskt lite sport.

Det ska lyssnarna veta. Men nej, men det är inte en sån plikt att man måste läsa från pärm till pärm. Nej, det förstår jag. Men jag försöker läsa så mycket som möjligt.

Ja, precis. Men chefredaktören ska ju någon gång ställa samma fråga. För där börjar det bli lite mer skarpt läge. Jag måste fan ha koll på vad som står i den här tidningen.

Men hon läser mycket. Lisa Irenius. Hon kan vara med i nästa poddavsnitt, eller? Alltså, jag älskar Svenska Dagbladet. Men det får inte bli liksom en... Pistolen mot tinningen här i poddstudion.

Det får inte bli liksom att jag... Flyg käft! Det blir en personalangelägenhet. Nu är det dags för vaktmästarna att... Nej, du borde ta in Peter Wolodarski nästa gång.

Säger jag nu, för han är ju då vår... Han är ju konkurrent. Ja, har du snackat med honom någon gång? Nej. Jag undrar om han är så rolig, alltså. Jag twittrade en gång att Peter Wolodarski har auran att gå in på en bar och beställa ett stort glas mjölk.

Det kändes lite kul då. Men det är inte den mest edgy spaningen heller. Men han har ju den auran. Ja, det är ju inte bara tråkigt. Det är ju på gränsen till sociopatiska drag om man gör det.

Ja, det är jag fullt av för dig. Men nej, jag kan ju inte... Eftersom att jag aldrig... Jag tror aldrig jag har pratat med honom. Så det är ju enbart baserat på fördomar, ska understrykas.

Alltså han är väl en duktig journalist. Men för att vara med i en podd så måste man ju vara lite... Man måste ju vara lite... Man måste våga liksom twittra såna grejer som du just sa.

Man måste ha lite edge. Tackar, tackar. Men vi spolar fram till lunchen. Det var en rolig artikel i Svenska Dagbladet nyligen om huruvida man måste käka med sina kolleger eller inte.

Hur ser en vanlig lunch ut i ditt liv? Jag tycker inte man måste käka med sina kolleger. Jag är också en obotlig individualist. Alltså bara på ett personligt plan.

Nu pratar vi inte politiskt, utan jag är en ensam varg i ganska mycket. Men jag tycker också att det är kul att äta med mina kolleger. Jag skulle säga att det är ungefär 50-50.

Om jag har en matlåda då äter jag med mina kolleger. Och det har jag. Jag lagar ganska mycket mat. Och idag åt jag en linsgryta. Hemifrån. Men annars så kan det ju bli...

Då känner man sig verkligen som en ung framgångsrik kvinna när man äter lunch på stan själv. Det är class. Jag blev väldigt retad av en kollega under många år för att jag brukade gå och äta på Joe & The Juice.

Deras såna där grillade mackor. De är goda. De är goda. Och jag kan ju förstå att det ser inte bra ut att gå in och så står det den här skylt... Det finns ju en sån skylt som är utanför alla Joe & The Juice där det står så här I came here to drink juice and kick ass and I just finished my juice.

Och det är inte bra. Det är liksom... Det är ju någonting med att... Joe & The Juice hade ju länge det här att de bara anställde killar. De bara anställde typ unga snygga killar.

Och det har gjort att om man säger att man går till Joe & The Juice så blir man behandlad som typ en sexköpare. Att folk är så här, jaha, mm. En nymfoman. Ja, typ så här, okej, du är en sån.

Du betalar för att få killarnas uppmärksamhet. Ja, men precis. Det var nästan att säga det till kollegorna. Nej, jag går ut och käkar så. Vart ska du då? Joe & The Juice.

Jesus Christ, ta det lugnt. Vi försöker hålla det lite civiliserat här. Ja, men verkligen. Alltså, ja. När jag gick på gymnasiet så jobbade jag på Il Café som ligger mitt...

Jag har jobbat på Men vi börjar närma oss det. Nu är det eftermiddag här. Fredag eftermiddag. Ja, alltså. Ja, det börjar bli dags att gå på flaskan, som jag brukar säga.

Man säger alltid gå på flaskan. Och sen har jag insett att jag säger ju det oreflekterat. Men det kan ju låta lite alkoholiserat i den ovanes öra. Att jag är så här, om jag...

Särskilt om man säger det i ett professionellt sammanhang. Jag säger ju det bara, jag menar gå på flaskan som i ta ett glas. Exakt. Men det låter ju kanske... Du vet vem som har en rutin om det här när det är Gärdenfors har en rutin om det här.

Det låter nästan alltid bättre att ta, nu tar jag alltså Simon Gärdenfors rutin här, men det får ni för fan leva med. Den är väldigt rolig. Det är nästan alltid bättre att säga ta ett glas, det låter bättre.

Förutom vid dödsfall. Då är det bättre med flaskan. Att man säger, när min fru dog, då tog jag mig ett glas. Utan då säger man, då tog jag till flaskan. Annars är det alltid...

Ja, men precis. Det är ett av få som är Gärdenfors skämt som man inte hör tusen gånger om man någon gång sett honom. Ja, nej, så är det ju. Men beror det på att han har väldigt få skämt eller att han uppträder väldigt ofta?

Han uppträder väldigt ofta. Jag tror det. Han uppträder väldigt ofta. Om man går på stand-up eller kör stand-up så får man till slut höra skämtet. Ja, man kan dem efter ett tag.

Ja, men jag skulle inte säga att nu är den ivägskickad till tryckeriet, nu går vi på flaskan. Det låter lite brutalt. Det låter brutalt. Kanske på Aftonbladet, men inte på det här.

Men jag vet att min brorsan, han var ju grön när han precis fick, blev vuxen och fick börja dricka. Att han sa kröka på ett väldigt liberalt sätt. Att hans årskull eller hans gäng, eller jag vet inte, var så här, Nej, vi ska bara kröka lite.

Och jag var så här, det borde innebära att man super på rätt bra. Att man liksom blir riktigt packad. Men han sa det som att så här, vi var några killar, en Xbox och ett sexpack typ.

Men för mig är kröka liksom att man... Det låter som det som i alla fall på min tid kallas för chillkrök. Chillkrök, exakt. Chillkrök, man ska börja föreslå det med kollegorna.

Ska vi bara ha ett chillkrök? Ja. Men folk är så tråkiga, folk kommer inte att fatta det. Nej, jag vet. Nej, jag vet inte, jag är lite trött. Ja. Det är nice ju, det är kul.

Jag brukar ju också använda, liksom, Ganska liberalt ordet bender. Det är inget stort för en lång jävla blöta. När man kör hela helgen typ. Men jag använder många ord liberalt.

Skogstokig använder jag också. Ganska liberalt. Det är ju ett väldigt bra, ett allsidigt begrepp. Det finns tre ord jag använder väldigt liberalt. Jag älskar dig.

Men i alla fall... Vad heter det? Nu pratar vi så mycket om alkohol, så nu måste vi säga det. Sen är arbetsdagen slut. Antingen sitter du kvar och skriver lite, eller så är det klart när själva tidningsjobbet är klart.

Då är det bara rakt till den bästa takbar, gissar jag. Alltså, det finns ju inga takbarer i Stockholm. Nej, kom igen. Kulturhuset ligger alltid så här... Kulturhuset har jag ju ofta skit på.

Ja, just det. Där är jag bland annat på deras tak. Så där sa du nåt. Men säg en annan takbar. Den där vid slussen, där var jag... Alltså gondolen. Nej, utan... Klotet och pelago.

Nej, utan... Den ligger lite mer på... Den ligger på Hornsgatan. Om man är på slussen och börjar på Hornsgatan en liten bit. Så i det här tråkiga gula huset. Vad finns det en takbar där?

Ja, och så tittar man ut över tunnelbanespåren framåt mot gamla stan. Okej. Jag har varit där med min pappa en gång. Nej, ja. Men förutom den vet jag inte så många.

Annars tycker jag det är något som alltid händer när man är i Göteborg. Då så kommer det alltid någon och säger antingen ska vi på efterfest eller ska vi till en takbar. Eller jag ska bara cykla och hämta 100 öl.

Det är de tre vanligaste replikerna man hör i Göteborg. Det låter ju ganska härligt. Jag älskar september. Det är ju... Om man ska ta en av det då i Stockholm, då kanske...

Jag brukar försöka... Jag gillar att vara på Bar & Aas. Det ligger här på Drottninggatan. Passar verkligen en ung, framgångsrik kvinna. Kompisar till mig som har shoutout.

Det är nice. Ligger på Drottninggatan. Jättetrevligt. Det är ju det bästa i närheten. Men annars så kanske det bär av till Söder. Ja. Och ja, då är det ju liksom alltid ett vägskäl.

Det brukar vara att man säger så här, ska vi ses på Bleckan? Och då kanske det är fullt där. Och då blir det ju något second best. Och det beror ju på hur man är lagd.

Men du måste inte säga exakt ställe, men snackar vi galopp eller? Snackar vi galopp! Nej, ett glas vitt. Ett glas vitt. Det är bra. Eller ett glas rött. Direkt liksom.

Ja. Absolut. Jag är egentligen mer för ett glas rött. För att ett glas rött är alltid säkrare. Ett glas vitt kan vara äckligt. Ett glas rött är sällan äckligt. Men ett glas vitt.

Men det känns också lite vulgärt ibland, när man beställer ett glas rött. Jag vet inte. Nej, jag tycker det är classy. Vill du ha ett glas vatten till? Nej. Ta bort det.

Jag har redan druckit. Jag beställde vin, tack. Mitt vin är, helt ärligt, efter halva glaset så sveper man i sig det där om man dricker på ett väldigt fint ställe.

Ja, men rött, det är gift that keeps on giving. Sen ringer killen. Ja, nej, jag har ingen kille. Nej, ursäkts. Men förr i tiden, ja, absolut. Emellanåt. Okej, då är det hinge.

Nej, jag har inga appar. Inga appar. Jag tror bara på att träffa en partner på rom-com-sättet. Att man går på gatan och så tappar man alla sina papper. Och sen kommer det en vacker kille och säger så här, men du tappar dina saker.

Och hjälper en att plocka upp dem. Det är så det ska gå till. Och så, i det här scenariot så finns det ju inga appar då. Nej. Det är otroligt, men om ni ser Essis med en vattenflaska och tamponger och hela skiten ute på Folkrerna-gatan, då är det alltså ytterligare ett försök att fånga in någon.

Ja, det är moshuting my shot. Men nej, så. Men det är ju någonting med att, nej, det är ju något med att inte ha någon som hör av sig som ju är lite skrämmande. Men det är väldigt befriande också.

Men, nej men jag tycker, jag skulle säga att om vi pratar om vardag, då tycker jag två till tre enheter där i taket. Jag är väldigt måna om min sömn. Ja, absolut.

Men två till tre är ändå så att det hinner hända lite grejer. Lite loosey-goosey. Och sen så, sen är det ju dags att gå hem. Eller då, om det är fredag, då kan ju kvällen fortsätta.

Då kan kvällen fortsätta, men jag skulle vilja säga att en ganska återkommande grej i ditt liv, jag känner mig lite creepy nu som vet så mycket om dig, är kulturevenemang. Ja. Konserter, vernissager.

Och det är inget konstigt, det är ju ditt jobb så att säga. Men det tänkte jag på inför det här, att jag brukar, det känns alltid så här lite förmätet när man är så här, jag går på så mycket grejer. Alltså det är ju, okej, skryt.

Eller liksom, men jag ser mig mer som a patron of the arts. Alltså jag försöker verkligen, om det händer något, då vill jag vara där. Jag vill stötta. Dels så tycker jag det är så himla viktigt att stötta en livescen, oavsett om det är musik eller teater eller konst.

Och sen så är det ju att jag tycker att det är väldigt kul. Alltså, så jag går ju på mycket grejer. Den här veckan har jag varit på det ena och det andra och hört på konsert och det är Samma utrymme eller stipendier eller vad det nu är, eller erkännande.

Men det slog mig när jag doppade tårna då i den här affärsvärlden, att där är det mycket mer en sån... Låt oss bli rika tillsammans. Jag hjälper dig. Sen förstår de ju att vad ska jag hjälpa dig med?

Ingenting. Men det var en intressant kontrast. Ja, men verkligen, för att... Det är klart att... Alltså, det är mer individualistiskt i kultursvängen förstås, att det är så här...

Det handlar om mig och ingen annan. Medan man kan förstå att ett sånt synsätt i finanssvängen, alltså finansvärlden, breder ut sig att bara... Nu, nu, kom igen allihopa!

Nu jävlar ska vi tjäna pengar! Du och du och du och du, jag med! Men... Någon kommer ju gå under. Ja, visst. Och det är ju inte vackert. Men det är ju ganska... Det är ju liksom...

Okej, det där var kanske inte så vassagt, men nu kommer jag med en ny teori lite grann. Det är två olika saker som står på spel. Pengar och... Vad står det på spel i det andra?

Kulturell credd, eller vad man ska kalla det. En annan sorts valuta som inte är pengar. Och den är lite mer... smärtsam när den sinar. Medan pengar, det får man tjäna nya pengar.

Men jag vill också gå på ett finansmingel. Ja, men det tror jag. Det kan vi lösa. Jag kan skicka dig dit i tjänst. Ja. Det ska tilläggas att den enda gången jag var på Stockholms handelskammare det var när de ordnade en sån TEDx-grej.

Och då var jag där för att skriva om det, för det är ju så bisarrt. Alltså det är ju som TED-talks, fast värre. Vad är TED-talks? Jag vet vad TED-talks är, men vad är TEDx?

Det är en franchise. Vem som helst kan... Vi kan anordna TEDx, tror jag. Om vi bara slår våra kloka skallar tillsammans. Men då är det att man typ... Det är ett franchise, att man typ...

De lånar ut sitt varumärke, TED-talk, till TEDx. Och då kan vem som helst bjuda in folk. Och det här var liksom... Jag skrev om det här för några år sedan. Alltså det var helt bizarrt.

Det var bland annat en K-pop-producent. Alla skulle prata på engelska, för alla var svenskar också. Att de är så här... Yeah, I make K-pop music. Det här finns på Youtube.

Man kan söka upp det, TEDx Stockholm. Det var en kille som var k-pop-producent som pratade om att i framtiden så kommer vi alla bara gå på konserter i The Metaverse. Okej, men vad betyder det då?

Att man är uppkopplad i Sims. Det finns inga concert venues. Nej, alla kommer leva i Metaverse. Det känns som att den spaningen inte har åldrats så väl. Det här var typ 2023, kanske.

Och alla var bara jätteglada. Alla tyckte att han hade så rätt. Och sen var det någon som pratade om hållbart mode och någon som pratade om hållbar mat. Och så fick man wraps.

Det var inte... Jag drabbades av en stark vilja att gå därifrån. Det var ohållbart. Det här minglet är inte hållbart. Det är för tråkigt, nu går jag. En sista fråga då.

Om någon fick för sig att söka jobb som kulturchef, biträdande, vad skulle du tipsa den om att framhålla för egenskaper hos sig själv? Jag trodde du skulle säga bara tipsa vad den skulle göra. Ibland pratar jag för studenter och då är det många som undrar hur man börjar skriva.

Då är mitt råd alltid att man bara ska försöka publicera sig på så många och konstiga ställen som möjligt. Ju fler desto bättre. Men om vi då tänker oss att det gick att söka jobbet...

Det finns så olika skolor. Det var väldigt olika skolor där, tror jag. Jag tror att man kan inte ändra vem man är som grundperson. Jag kommer ihåg att jag pratade med en person som haft den rollen jag har på en annan tidning för länge sedan.

Och så sa jag när jag hade börjat i min roll att jag hade bakat kakor till alla. Vi var i en omorganisation och det var lite så mycket att göra. Så hade jag bakat kakor till alla.

För att jag gillar att baka och jag gillar att laga mat. Trevligt, tänkte jag. Och då var det att den här mannen var så här, sådär kan du inte göra. Nej, du måste visa...

Visa musklerna. Nej, du kan inte hålla på och baka kakor, du kommer inte få någon respekt. Och jag måste säga att jag tycker verkligen att han hade så fel. Och att det är lite två olika ledarskapsidealer.

Och jag menar inte att man måste vara allas bästa vän. Men just den här, det känns som att det finns den gamla skolans väldigt lite så här paternalistiska och ganska auktoritativa chefsrollen som jag kanske uppenbarligen inte personifierar. Men jag tycker väl att det viktigaste är att du måste vara en textmänniska.

Och det är ju svårt att bevisa på en arbetsintervju, kanske. Men man kan visa det i ett personligt brev eller genom att vara en skrivande människa. Men sen så är det väl bra att vara...

Jag tycker att en bra ledarskaps-egenskap är att vara typ lyhörd också. Det låter väl också väldigt tjejigt. Men att, som arbetsledare är det ju mycket att man måste vara typ någon slags spindel i nätet och uppmärksamma inför olika behov i en organisation och i en grupp.

Så det tycker jag är... nu verkligen ett sånt tråkigt politiker-svar. Men det tycker jag ändå är... Nej, jag tycker det var ett mycket bra svar. Och för att kommentera den där buffeln som...

Du vet vem du är. Ja, du får of record säga vem det var sen. Jag kanske inte ens vet vem det var. Men jag ger honom rätt om det var så att du var en kille. Alltså, en tjej kan baka kakor.

Men om du är en kille som bara, nu står det sjökrutor och chokladbollar ute i köket. Så är det bara att ta för er och det är jag och min... Jag hör ju hur det låter.

Då är det bara, du kommer inte överleva längre i den här branschen. Men där vill jag... Där är min teori att det finns en könsskillnad helt enkelt. Jag är ju den första att erkänna att jag är lite av en sexist.

När det kommer till internaliserad sexism. Alltså just sånt där... Jag hör ju hur det låter när en kille bakar kakor till redaktionen. Nej, det låter ju inte bra.

Det är en turn-off. Yrkesmässigt. Det gör inte bättre genom att lägga till yrkesmässigt. Nej, men jag menar bara att du behöver inte prata om det som privat vad du går igång på.

Men om en kollega går... Nej. Nej, men jag bara... Eller generellt. Killar ska inte hålla på och baka. Eller vad säger du? Jag har aldrig stött på en kille som bakar.

Man hade blivit väldigt misstänksam. Man hade varit så här... Vad döljer du? Vad kompenserar du för? Det är som när någon är liksom... Man är ju alltid lite misstänksam när man ska...

Och man blir också misstänksam för att det känns inte så gott. Nej, man är så här, vad har du gjort med kakorna? Det här kan inte ha blivit bra. Man lyfte på foljet och bara...

Men det är den enda gången jag har bakat kakor, ska tilläggas. Så då sa jag att du gillar att baka. Nej, men alltså till redaktionen. Sen så fick jag ju grillor i huvudet när den här mannen sa att det får jag absolut inte göra.

Jag har inte gjort det. Men en gång så tog jag med mig bullar från Seven Eleven för att jag fick massa bullar av någon som jobbade där. Då tog jag med dem till redaktionen.

Men då kände jag också att det var lite så här... Ja, jag vet inte. Det tror jag en kille skulle komma undan med att säga. Det är någon skit jag fick. Nu börjar vi jobba istället.

Men så fort en kille... För då börjar man föreställa sig med grytvantarna på och stå där hemma och bara... Fan, fan, fan, fan. Den är bränd. Att det bara är så här...

Nej, det kan inte jag jobba med. Nej. Vi har hållit på ett tag och vi har fått en intim inblick i... Det är så intimt. Nej, men vi har i alla fall fått en ordentlig bild av vad du gör om dagarna.

Och jag tycker att du är otroligt bra på ditt jobb. Jag läser dina texter med stor glädje och det var väldigt kul att snacka med dig. Tack. Det känns som att du