Marius på hedersplats— i fotboja

En era är över. En ny börjar. Det var norska statsminister Jonas Gahr Støre i sitt tal vid kung Haralds kista. Han är märkbart rörd när han framför de här orden.

Han vänder sig också till kung Håkon och till drottning Sonja. Det är som att vi förlorat hela landets bästa far. Det är vad väldigt många norrmän sa när beskedet om kung Haralds död kom.

Tidigare den här veckan fördes den 89-årige monarken till sin sista vila. Det blev väldigt tydligt att det är en ny ordning i norska monarkin. Kung Håkon gick först in i kyrkan.

Kronprinsessan Ingrid Alexandra efter honom och efter det drottning Sonja. Kungligheter från hela världen samlades i Oslo domkyrka i veckan för att vara med vid begravningen av kung Harald den femte. Inledningsvis var det osäkert om drottning Mette-Marit skulle medverka.

Hon missade ju det historiska ögonblicket när Håkon avlade kungaeden i stortinget. Då hade det tillstött komplikationer med hennes nya lungor. När det gällde kunglig uppslutning, då var den historiskt stor.

Ja, om vi börjar med Sverige så var det ju full laguppställning. Kungaparet, kronprinsessan och prins Daniel, prins Carl Philip, prinsessan Sofia, prinsessa Madeleine, Christopher O'Neill och kungasyster prinsessan Kristina, fru Magnusson och hennes man Thord Magnusson. Kronprinsessan Victoria läste även upp Franciscus bönen under begravningen till Gud far kung Harald.

Gör mig till ett redskap för din frid. Där hat finns, låt mig få föra dit kärlek. Alla i den svenska kungafamiljen var alltså på plats. Det är ju ganska ovanligt att de lämnar landet allihop.

Inget statschef hemma. Den vanliga ordningen är ju förstås kungen, sedan är det kronprinsessan Victoria om kungen är på vitt. Därefter prins Carl Philip och sedan prinsessan Madeleine.

Men nu var alltså alla utanför rikets gränser. Och då är det talmannen Andreas Norlén som blir ställföreträdande statschef. I princip alla världens kungligheter var där, med några få undantag.

Drottning Margareta av Danmark till exempel är sjuk, hon ligger på sjukhus. Och den brittiske kung Charles, han var inte heller där. Nej, istället så var det prins William och prinsessan Anne som kom på begravningen.

Men alltså ingen kung Charles eller drottning Camilla. De skickar ju faktiskt alltid andra representanter. Oftast så är det ju Edward och Sophie. De får åka, vare sig det är bröllop eller begravningar eller möjligen ett dop som behöver internationell närvaro.

Då är det de två. Ja, men den här gången såg det annorlunda ut. Men allt det här handlar faktiskt om ett hovprotokoll och en gammal kunglig tradition. Om en brittisk monark skulle välja att gå på en annan rens eller en världsledares begravning så kommer det alltid förväntas att den ska gå.

Skulle man då missa eller hoppa över någon annans så kan det tolkas som en medveten diplomatisk handling. En signal. Och då stannar man istället konsekvent hemma.

Sen finns det faktiskt också en praktisk tanke med det här. Det handlar om rang. Kungligheterna i Mälan följde man den norska begravningen så blev det väldigt tydligt med hur man rangordnar kungligheter.

Vem sitter var, vem går var. En brittisk monark förväntas använda sist och gå först vid officiella sammanhang. Och att då tvingas värdlandet att följa den sortens protokoll vid en statsbegravning anses vara väldigt osmidigt och faktiskt också respektlöst mot värdnationen.

Kung Charles syster Princess Royal Anne såg resan som en privat resa. Anledningen till det är att hon är kung Håkons gudmor. Och hon ville vara på plats för att stötta sin gudson.

Och att prins William reste till Oslo, det är ju en tydlig signal om hur högt det brittiska kungahuset ändå värderar sin relation till Norge. Och kung Harald var ju syssling med drottning Elisabeth II. Ja, får man till kungen, då är det fint att sonen kommer.

Verkligen. Men tillbaka in i domkyrkan, Titti. För värt att notera, även om det kanske låter lite konstigt, inne i kyrkan så var det ju ovanligt mycket tårar för att vara en kunglig begravning.

De kungliga protokollen kan ju emellanåt uppfattas som lite hårda och kalla. Så kan man ju faktiskt också uppfatta de kungliga själva ibland. Men om man då tänker på att man förlorar sin pappa och i samma sekund så blir man själv kung och förväntas direkt klara sin uppgift.

Han har fostrats till det här i hela sitt liv. Jag gissar att det finns en rusning att dra på. Ja, kungligheter ska ju inte gråta om man tittar historiskt på hur man uttrycker känslor.

Ingenting alls. Ingeting alls. Tidigare kungar och drottningar har vi inte sett gråta på samma sätt som vi såg nu vid begravningen. Tack och lov att de visar känslor, känner jag.

Och kanske är det sån han är, den nya kungen. En känslosam kung. Vi vill ju inte att de ska bli för vanliga. Det är ju liksom lite hemligheten med att vara en framgångsrik monarki.

Men just här så kändes det väldigt mänskligt och det var ganska tilltalande, tycker jag. Sara, har du hämtat dig sedan i onsdags? Du var ju väldigt, väldigt berörd när det gällde Sonja framförallt.

Vi tittade ju väldigt mycket tillsammans. Det var mycket jag vill krama Sonja, sa du. Ja, det stod jag fast vid. Jag tyckte faktiskt det var väldigt jobbigt att följa den här begravningsceremonin.

För man vill bara ge drottning Sonja en stor kram. Inte minst då när man såg henne lägga den här rosen på Haralds kista. Och sen såg man hennes blomsterkrans som var placerad bredvid kistan.

Där stod Tack för ett gott liv. Det var tydligt, för jag blev berörd av det. Jag tänkte att jag kommer att få krama Sara, tänkte jag. Det kan jag behöva. Det var ju inte bara begravningen och faktiskt sorgen i sig som berörde väldigt, väldigt många.

Många hade ju också väldigt starka känslor kring det faktum att drottning Mette-Marits son Marius var på plats. Och att vi har fått se mycket av honom sedan Harald dog. Enligt Veges skribent Astrid Meland så är det ett medvetet val från kungafamiljen.

Hon skriver Kung Håkon har talat mycket om flocken, om att stå tillsammans även när livet är svårt. Nu visar han vad det innebär i praktiken, slutcitat. Hon säger också att Håkons beslut att visa upp Marius, det är hans alltså Håkons starkaste signal hittills som kung.

Marius hade kunnat gömma sig undan, menar hon, men att Håkon då är tydligare med sina beslut. Man frågar sig varför det här är så viktigt för honom, han hade kunnat välja andra vägar. Ja, Marius har ju inte någon officiell roll i kungafamiljen och kommer inte få det heller.

Men tidigare så har vi inte sett honom så ofta. Han var ju med som på Ingrid Alexandras myndighetsdag, men inte när prinsessa Märtha Louise siste sig. Men nu Titti är han ju överallt.

Hans närvaro har öppnat upp för en debatt i Norge. Vdn för Wayback, som är Norges motsvarighet till svenska Kriskriminellas revansch i samhället, har sagt att sådana här undantag inte görs för alla som är dömda och menar att fångar ofta får avslag när de vill gå på familjemedlemmars begravningar. Den här vdn då hoppas att bonusprinsens inbjudan till begravningen kommer att bli någon form av prejudikat för andra fångar framåt.

Men många verkar tycka att det var rimligt att Marius fick gå på begravningen av den man som har haft en roll som bonusfarfar sedan Marius var ett litet barn. Så där satt han på hedersplatsen med familjen och hela världen stod på. Att han var på begravningen, precis som du säger, verkar många uppleva som rimligt.

Men att han var med och bar kistan när den flyttades från det röda rummet på slottet till själva slottskapellet tillsammans med sina halvsyskon och kusiner, det verkar väldigt många ha tyckt var väl magstarkt. Utländsk press skrev om citat, våldtäktsmannen som bar kungens kista, slutcitat. Utländsk press har också menat att säga att det är en familjeangelägenhet, det kommer man från hela världen, men Marius Borghömy, jag kan faktiskt inte minnas att jag såg på någon bild under hela dagen.

Men han satt där, rad två, men kameran skymtade honom inte. Han var heller inte med i processionen, så det kanske fanns någon tanke där, tror du, med hur man valde att filma hans närvaro? Det tråkiga svaret är att det vet jag ju inte, men det låter ju osannolikt om man inte har fångats på bild alls.

Såklart att det är koordinerat, det har jag verkligen inget belägg för att påstå, men jag kan bara konstatera att han var ingen synbar del av själva begravningen. Tycker man att han kommer lindrigt undan med tanke på att han ju faktiskt ska sitta i någon form av husarrest med sin fotbolja? Det har ju varit en sorts kritik och sen har man också lyft att det inte är ovanligt att man får det man kallar permission för att gå på den här sortens begravning när det är det som kan definieras som att vara i nära familj.

Sen har det ju också varit en oerhört, skulle jag säga, ganska känslosam debatt i Norge som på ett sätt har på någon sån här metanivå speglat norsk självkänsla. Frågan framförallt har lyft det kontroversiella i det här, det är ju där vi också ramlar in i utlandspress. Det var en oerhört kritik i Norge av New York Times dödsruna av kung Harald där man valde att lyfta att det här är en person som har behövt hantera familjekontroverser.

Så även att lyfta det på det sättet att det är folk i hans nära omgivning som har haft kontroverser, även det blev anses som respektlöst i Norge i den här sorgeperioden. Och jag tycker ju det ändå är ganska talande för att man verkligen, verkligen särskilt inte i den här perioden har velat ha strålkastarljuset på det här. Men jag tror det speglar att det har varit det som utan sidostick har varit det tuffaste året i norsk monarkis historia.

Och jag tror kanske särskilt de som verkligen vurmar för hoppet, för kungen, för monarkin har sett det här som en tid där man kunnat fått ta lite paus från de rubrikerna. Det har inte varit plats för att både prata om hur älskad kung Harald var och kontroverserna i hans son, alltså konungafamilj. Det har liksom inte funnits syre i den norska debatten till båda sakerna.

Det har inte platsat och det har inte rent av ansetts lämpligt. Och nu är det ju en ny chef på plats, det är en ny kung som bestämmer hur kungahuset ska styras och det är väl också han som i stor utsträckning fast tillsammans med Mette-Marit kommer att bestämma hur kungafamiljen ska stå fram och upplevas av människor. Hur ser förtroendet ut för Norges nya kungapar?

Det har ju funnits olika mätningar och de har tagits på olika tidpunkter igenom de här kontroverserna. Hon pratade om flera olika paralleller här, dels kopplingarna mellan drottning Mette-Marit och den dömda sexbrottslingen Jeffrey Epstein. Det har också varit Marius rättegång, vilken dom tilldelades honom.

Såklart, de siffrorna svänger ju lite beroende på när man gör de här mätningarna. Men den stora trenden är ju att förtroendet för monarkin i Norge som institution aldrig har varit lägre. I synlighet förtroendet för drottning Mette-Marit, jag känner mig lite att lära mig säga drottning Mette-Marit, för jag är så van vid att prata om prinsessan.

Men där har vi ju sett från i våras när det stormade som värst att nära hälften av norrmän i olika opinionsmätningar, jag tror någonstans runt 47% när de siffran var som högst ansåg att det inte var lämpligt att hon blev Norges nästa drottning, som hon ju nu blivit. För mötet kom en ny siffra bara för några veckor sedan efter kung Haralds död. Där låg den någonstans runt 37%.

Det är lite frågetecken runt hur tillförlitliga de här mätningarna är, urvalet och så vidare. Men det är klart, en nedåtgående trend särskilt vad gäller förtroendet för Mette-Marit. Sen är ju liksom, tusenkronorsfrågan är ju nu då efter veckor där norsk press egentligen inte pratat om annat än hur viktig monarkin är som samhällsinstitution, hur viktig det är för demokratin, hur väl Harald har skött sin tid på tronen.

Om det kommer att spela in, det är så svårt att tänka att det inte kommer att göra det. Det var ju ett oerhört hyllat tal som Haakon höll till sin far. Och det är klart, för oss som följer norsk tv så har det ju varit dokumentärer om den här familjen på gott och ont, men framförallt på gott, som har varit på alla gator i Norge.

Det är svårt att tänka sig att det inte gör att man pratar oftast om en rally behind the flag, att man samlas bakom den och enas bakom den här institutionen. Det är svårt att tänka sig att det inte kommer att hända i månaderna framöver. Om jag tänker när kung Harald efterträdde sin far kung Olav så var ju den norska monarkin en av de populäraste i världen.

Så ser ju inte riktigt siffrorna ut idag. Och även om Harald hade ju en uppförsbacke för att hans far var ju också jättepopulär men han har ju verkligen vunnit hem det förtroendet. Tror du att de chanserna finns för den nya kungen, kung Haakon i samma utsträckning?

Alltså jag kan lämna ett diplomatiskt svar, det är klart allting kan hända men jag tror en stor del av mytbildningen runt den norska monarkin är kopplat dels till norsk självständighetsrörelse och till andra världskriget. Och kung Harald hade en personlig koppling till den berättelsen. Han lämnade landet under andra världskriget, han var i landsflykt i Washington eller i Maryland och kom hem efter friheten och syns väl fint med på de här bilderna när kungafamiljen får gestalta norsk självständighet.

Det är inte en lika tydlig koppling till vår nuvarande kunglighet historiskt, han var inte född under andra världskriget. Men den delen av historien tar ju också Harald med sig i graven och den tror jag dels för hur man har sett på kungafamiljen inom försvaret och i norsk offentlighet överlag. Jag tror att den historien har spelat stor roll och det är ju liksom inte ett etos han kan använda på samma sätt som sin far.

Så det är klart att han börjar i en oerhört mycket större uppförsbacke och han ska komma upp till det förtroendet som Harald har. Det tycker jag är svårt att tänka sig i och med att kontroverserna har varit så pass allvarliga. Vilka blir de absolut största utmaningarna för det nya kungaparet?

Har du någon lista? Den största är ju någonstans den första, det är ifall det blir en ny rättegång i hovrätten med Marius Borghöiby. Vilken roll ska kungen spela i det och drottningen spela i det?

Där har det flera som också har pekat på juristiken i det vi har sett nu i och med att Marius Borghöiby har fått synas som gick på bild med sina föräldrar. Kan man tolka det som att kungafamiljen lägger sig i till den grad att det kan påverka hur rättsväsendet, hur en jury ser på målet? Har man ändrat den offentliga bilden av Marius Borghöiby i och med att han har synts på bild med de viktigaste personerna i norsk offentlighet?

Det är väl uppenbar fråga om man tänker fortsätta låta honom få det utrymmet med kungafamiljen så kommer folk hävda att det är att lägga sig i en rättegång mer eller mindre. Den balansgången kommer att bli oerhört svår. Kan man också tolka det som att det här kanske har varit veckor av undantagstillstånd i och med att Marius Borghöiby har förlorat en bonus-morfar, bonus-styfarfar eller vilket begrepp man landar i?

Men att de kommer välja en helt annan linje nu är det tillbaka till mer där vi stod i våras när det var mer hänsyn från familjens sida där Haakon inte syntes. Men det är klart det är den svåraste utmaningen som väntar liksom helst. Och sen har vi Mette-Marit med hennes hälsa.

Kan det till och med vara, nu är jag cynisk, jag vill verkligen bara understryka det, att ha en drottning som går igenom en sån stor hälsoutmaning, kan det till och med göra att människor ser på henne med mildare blick? Ja men uppenbarligen, det är väldigt