Att leda skola - från Montessori till Thailand och tillbaka

Välkommen till ett nytt avsnitt av Montessoripodden. Idag ska ni få träffa Petra Adenback som är ny rektor för Brunnbyskolan och Montemini Montessori-skola Helsingborg. Men Petra är långt ifrån ny i Montessori-världen.

Hon har arbetat i skola i över 30 år, startat en egen Montessori-skola, arbetat som både rektor och verksamhetschef. Under fyra år var jag rektor för en svensk skola i Thailand. I vårt samtal så pratar vi förstås om Montessori-pedagogiken och vad som en gång fick Petra att fastna för den.

Men vi pratar också om vad som händer med en syn på skola när man får möjlighet att se den svenska skolan lite sådär utifrån. Om stora thailändska klasser, stark lärare auktoritet och en skola med betydligt färre möten. Men också om föräldrakontakter, självständighet och varför Petra tycker att vi ibland gör skolan lite mer komplicerad än vad den behöver vara.

Och så kommer vi förstås tillbaka till Sverige och hennes nya uppdrag på Brunnby och Montemini. Jag heter Maria Chakir och gör Montessoripodden för Montessori-förskolor och skolor i Sverige AB. God lyssning.

Välkommen Petra till Montessoripodden. Tack ska du ha Maria. Du är ny rektor hos oss på Brunnbyskolan och Montemini i Helsingborg. Men jag tänker att innan vi går in på dem så skulle jag vilja veta lite mer om dig och hur din väg genom skolan har sett ut.

Ja, vill du börja med en liten kort presentation av hur du kom in i skolvärlden och vem du är? Ja, jag kom in i skolvärlden. Det är ju ett tag sedan, redan som liten så var jag jätteintresserad av att jobba med barn.

Så det var antingen att jag blev barnläkare eller lärare. Min mamma hon tyckte väl att det var bättre att vara lärare för det var ju hon. Så på den vägen är det, så det var därför.

Sen har jag alltid varit väldigt driven och velat göra mycket så jag startade faktiskt min första skola i början på 90-talet i Hör då, Montessoriskola som faktiskt fortfarande finns. Vi började med förskola och sen så när det var dags för skola så ville jag starta skola också. Så det blev det.

Och sen så har jag varit nyfiken. Jag har bott mycket i Göteborg. Efter jag startade den här skolan i Hör som det faktiskt ligger i så träffade jag kärleken och flyttade till Göteborg och har bott där i över 20 år och jobbat både med Montessori och även i kommunal skola har jag gjort.

Jobbat som rektor i, ja nu blir det 33 år så det är inte klokt. Man tycker själv att man är ung fortfarande. Och jag har testat på att jobba som verksamhetschef i Torslanda.

Då hade jag tio skolor och 17 rektorer. Men det var inte riktigt min grej för att jag trivs bättre i verksamheten med elever och barn runt omkring mig. Men när jag jobbade som verksamhetschef så fick jag för mig att det här var ju inte livet, det måste ju vara något annat.

Och då sökte jag faktiskt anställning som rektor i Thailand och fick tjänsten och jobbade då i Thailand som rektor på Phuket i fyra år. Började där. Thailand ska vi återkomma till lite senare så ska vi berätta mer om för det är jag jättenyfiken på.

Ja och sen blev det under pandemin fastnade jag i Thailand men kom hem efter mycket om och men och började då arbeta i en kommun i Eslöv faktiskt med fristående skolor där också. Sen var det dags att flytta närmare sina barnbarn och då var det precis som att jag fick ett sms från Emma och Jessica att välkommen till oss, vi har en plats i Höganas för Helsingborg väldigt nära dina barnbarn. Nu stod det inte så i annonsen men det kändes så.

Och då sökte jag den och fick tjänsten. Och det är jag jätte tacksam för för jag bor faktiskt i Höganas idag nära mina barnbarn. Härligt. Ja och Montessori är ju som du säger, det är inte nytt för dig.

Du startade den här Montessoriskolan i Hör men hur kom du först i kontakt med Montessori-pedagogiken? Hur började det? Det var ju när jag gick på Lärarhögskolan i Kristianstad.

Då fick man ju läsa om alla pedagogiker och när jag hamnade då på Montessori så blev jag att det här är mitt, det här är det jag ska jobba med. Och jag blev så intresserad så att varje vinter så åkte jag faktiskt till Indien och besökte Montessori-skolor. Och på den tiden fanns det ju inte mobiler och datorer så jag fick fråga mig fram.

Men jag tror att jag täckte nog hela Indien under sex år. Varför just Indien? Därför att Maria Montessori var ju där under lång tid och startade många skolor. Och Indien tycker att det är väldigt bra med Montessori.

Så därav blev det Indien. Sen har jag varit i Italien och Tyskland och England och så också och tittat på skolor. Men det började med Indien gjorde det. Och vad var det som du fastnade för i Montessori-pedagogiken?

Ja, det var ju frihet under ansvar. Jag tror ju på det. Jag tror att barn har en förmåga att klara mycket själv. Och jag tror också att vi ska inte mata dem med massa kunskap utan de ska av nyfikenhet leta upp det själv.

Och jag tycker också att Montessori-pedagogiken gör så att barnen har kvar det här gnistret i ögonen i stort sett hela vägen upp tills de avslutar sin skolutbildning då. Så därför tycker jag att Montessori är absolut det bästa. Och det har jag tyckt i hela mitt liv.

Jag tycker fortfarande det. Mitt yngsta barnbarn går Montessori med. Så du kom i kontakt med det i utbildningen i Kristianstad. Men då gick du Montessori-utbildning sen?

Ja, det gjorde jag faktiskt direkt efter. Så gick jag Montessori-utbildning på Sankt Nicholas. Så det var ju mot London. Så jag läste ju tre år då. De här gamla klassiska brevkurserna.

Ja, det var det. Så jag hade Mrs. Heydu, en väldigt, väldigt, väldigt ordentlig kvinna. Och jag trodde ju att man skulle kunna läsa och skriva då på engelska och att hon skulle ha förabseende med hur man stavade och grammatik och sånt.

Ack nej, det första jag skickade in var väldigt rött, kan jag tala om. Men det var intressant, jag fick lära mig. Jag fick göra muntligt tentamen och skriftligt.

Båda två på engelska för de kom ju då, damerna från London, och examinerade oss. Så jag kan väl säga att jag har gjort en grundlig utbildning, har jag gjort. Och det är jag tacksam för, för att det har jag haft mycket nytta av under årens lopp.

Så jag tänker, du gick i Montessori-utbildningen, precis som jag, ganska så i anslutning till din egen lärarutbildning. Hur mycket har det präglat din identitet som lärare och pedagog då, eftersom du var med redan från början? Jag har alltid haft det i ryggraden Montessori.

Och även när jag fostrade mina barn har jag haft Montessori's grundidé, det här med frihet under ansvar. När jag hämtade mina barn på förskolan till exempel, så satte jag mig ner och väntade för att klä på sig själv. När alla andra föräldrar så stressade, det var jag också.

Men jag tyckte att det var så viktigt att de skulle verkligen få visa att jag kan själv. För Maria Montessori sa ju det, alla barn kan själv och de vill kunna själv och de vill vara med på vardagssysslor. Men vi tillåter inte att de får veta stressade.

Därför har det präglat både mitt yrkesliv och mitt privata, vilket jag är jättetacksam för. Jätteroligt. Och nu har du ju erfarenhet av Montessori från ett skolledarperspektiv också, inte bara som Montessori-lärare utan skolledare.

Vad tycker du är särskilt intressant med att leda en Montessori-verksamhet? Ja men det är ju det att eleverna får möjligheten att faktiskt söka kunskap och de har lärare som backar lite och inte bara trycker i. Så det är ingen korvstoppning på samma vis som jag upplever kommunala skolor.

Nu generaliserar jag och det är inte det jag menar. Men generellt tycker jag att de kommunala kör med korvstoppning att de här sidorna har ni, ni ska läsa det här och det här. Plus att jag märker att eleverna får vara på sin nivå.

Där generaliserar jag också, det kanske finns Montessori-skolor som inte är så. Men jag upplever att om Kalle inte klarar av matten, nej men då kan Kalle ha en annan uppgift som han klarar av och får känna att han lyckas. För det var ju också viktigt för Maria Montessori att man ska få lyckas, man ska inte hela tiden misslyckas.

Det är ju upp till varje pedagog tycker jag, Montessori-lärare då Stjafut. Jag tycker ju att Montessori är sunt förnuft. Tänk efter. Vad behöver barnen? Vad behöver eleverna?

Alltså, vi ska ändå se till att barnen klarar av att komma ut i samhället. Vi har ett digitaliserat samhälle. Då måste Montessori hänga med, så tänker jag. Och finns det någonting inom Montessori-pedagogiken som du själv fortfarande är nyfiken på och vill förstå mera?

Oh ja, det finns ju allt. Man blir ju aldrig fulladd. Aldrig blir man inte. Bara det här med hur hon skapade de första materialen då. Det var ju faktiskt för barn med en BF-diagnoser då.

Och då tänker jag så här, hur gjorde hon? Hur fick hon fram det? För det har jag aldrig fått läsa om, att hur fick hon verkligen fram, som till exempel med bokstäverna i sandpapper, hur kom hon fram till det?

Alltså, och hur många gånger fick hon ändra och göra om material för att det skulle vara lämpligt för barnen? Det är jag jättenyfiken på, det letar jag fortfarande efter. Hela den processen, ja.

Ja. Ja, det låter som ett ämne för en liten studie eller uppsats. Spännande. Det blev väl efter pensioneringen. Ja. Men okej då, innan vi kommer vidare i Sverige där, så tänker jag att vi behöver ju prata om det här med Thailand då, som ju du, du var rektor för svenska skolan i Thailand.

Så hur, vi börjar igen då, hur hamnade du där? Nej, men jag var väl inte riktigt nöjd med min tjänst som verksamhetschef då i Göteborg och tyckte att ska det verkligen vara så här? Samtidigt så var jag i mitt i livet och tänkte att om jag ska göra något helt annorlunda så är det nu som gäller.

Och då kom ju den här annonsen, för jag hade ju tänkt Spanien, att jag skulle flytta till Spanien ett tag och se, för det finns ju skolor där också. Jag tänkte söka tjänst där. Men då kom den här Thailandsannonsen då på sms som denna gjorde när jag bara skojar, men det kändes så.

Att nu var det dags att åka till Thailand. Och då tänkte jag att där kan man ju verkligen göra skillnad om jag kommer dit. Så att den skolan som jag fick hand om i Phuket då, den blev Montessoriisk.

Och det har jag alltid varit emot. Så får man inte göra, antingen är man Montessori eller inte. Så det är första gången jag har gjort en Montessoriisk skola. Med lite material som vi skapade och så vidare.

Och den gick väldigt bra måste jag säga. Gjorde den. Så anledningen till att jag lämnade var ju faktiskt, barnbarn igen, att jag fick ett litet barnbarn. Precis.

Hur såg den här skolan ut? Hur stor var den och vilka familjer och barn mötte du där? Alltså 40 platser hade vi för elever, så det var en väldigt liten skola. Det var blandat med familjer, absolut.

Det var de som kom. En del hade semester i fyra veckor, en del jobbade. Vi hade helårselever som bodde helår på Phuket då eller i närheten som kom till oss. Så det är väldigt blandat med elever.

Men det är som, man tror ju liksom att det inte finns lärare som är bra då på de svenska skolorna. Men min upplevelse är att söker det alltså hundratals lärare till tjänsterna som är väldigt lågt betalda måste jag säga. Så finns det engagemang och vi valde verkligen guldkornen.

Och jag har ju sett mirakel hända när de har kommit, eleverna som har haft problem hemma, att det har vänt helt och hållet. Och det är ju, alltså det blev så mycket hjärtan i mitt hjärta när man ser att en elev liksom helt plötsligt bara, jag fattar, eller jag finns, eller jag kan vara här. Det kom till exempel högstadieelever, flickor då, som var väldigt hårt sminkade och med märkeskläder.

När de slutade hos oss efter fyra veckor så hade de ingen smink överhuvudtaget och de hade kläder, thai-kläder som vi brukar kalla det för. Lite handkladdriga byxor och ja, en tunn tunn blus. Och de säger själv att de kunde fokusera på undervisningen istället för på sig själv.

Att man behövde inte ha de finaste kläderna, man behövde inte vara så hårt sminkad, utan man kunde verkligen bara få vara. Och det tyckte jag skolan stod för då. Nu var ju detta en koncern också, så vi var flera skolor i Thailand, men jag hade den på Phuket.

Men vad innebar det då att bedriva svensk skola i Thailand? Jag tänker, vad är liksom svenskt och vad påverkas av att man befinner sig i ett helt annat land och en helt annan kultur? Allting är svenskt.

Vi följer ju helt läroplanen, Sveriges läroplan, så allting och alla traditioner, allting är svenskt. Det som kommer in är ju Thailands traditioner, kulturen där. Vi åker iväg varje torsdag på olika saker för att uppleva kulturen i Thailand.

Vi tar in folk som ska visa oss olika högtider och sånt här så att barnen ska lära sig. Vi lär ut hur man pratar thai, alltså väldigt begränsat som du förstår, för att det är ett svårt språk. Men allt för att de ska få se kulturen i Thailand.

Sen är det ju väldigt varmt. I maj kan det ju vara 45 grader ute, och då är man sällan ute med eleverna, utan då sitter vi inne i ACn för att det blir olidligt ute helt enkelt. Nej, nej.

Och då har vi till exempel, när vi har idrott, då har vi torin i maj månad för att det är svårt att vara ute. Så hur ser en vanlig skoldag ut då? Är den ungefär som i Sverige?

Eller som du skriver, beskriver med värmen och så? Var det något annat sätt som Thailand märktes tydligt i vardagen? Maten naturligtvis är ju annorlunda. Och sen den här enkelheten.

Till exempel om elen skulle gå och vi inte hade AC, nej men då fick vi gå ut och vara under tak. Och så fick vi gå och hämta AC i en affär längre bort och stoppa i spannar så att man kunde stoppa ner händerna och badda i pannan och så vidare. För vi stängde ju inte skolan.

Absolut inte. Änto om vi var utan vatten heller, utan alltid hade vi förberett med hinkar så vi hade vatten som man kunde spola och så vidare. Men det jag tyckte var mysigt var att man träffade föräldrarna väldigt mycket.

Varje torsdag hade jag möte med föräldrarna för fika på förmiddagen. Och då kom ju alla frågor som de hade till mig som rektor. Och då blev ju inte så stort som det kan bli i Sverige, utan det var en regelbundenhet.

Och barnen fick vara med och visa upp någonting på den här torsdagen, antingen i början eller i slutet på den här fikan, så visade de upp någonting de hade gjort, en sketch. Det kan vara något arbete de har gjort, någon utställning. Och barnen var med, eller eleverna och barnen var med på ett helt annat sätt än vad det är i Sverige, och fick vara med sina föräldrar.

Vi hade faktiskt enkäter om det också. Jag gillar ju inte enkäter, men vi hade faktiskt det där barnen skriver att det bästa med Thailand och gå i skolan här, det var att få umgås med sina föräldrar. Visst är det fint?

Det är det. Kanske också för att föräldrarna den perioden de var i Thailand själva levde ett annat liv, så att säga. Ja, så är det. En vanlig ekorrhjul. Ja, så är det.

Absolut. Vilka var de största skillnaderna då mot att arbeta med svensk skola i Sverige? Att vi aldrig hade några möten. Det var inte en idé. Det sändes aldrig möten, utan man fick fokusera på bara skolarbete.

Jag jobbade ju som lärare också samtidigt som rektor under lågsäsong. Alltså det var april-maj till exempel och på hösten då. Och då kunde man fokusera på undervisningen, du kunde fokusera på omdömen, du kunde fokusera på eleverna helt och hållet.

Det kan du inte, tycker jag, så i svenska skolan, för det är alltid något möte. Det är APT och det är personalmöte, det är EOT, det är VK. Alltså här kunde du, det blev en helt annan undervisning när du kunde fokusera så och ha liksom avstämningar tillsammans med de andra lärarna varje eftermiddag.

Det är helt fantastiskt. Vem har det så egentligen? Det var väl den stora skillnaden. Och så klimatet naturligtvis. Det var regn eller varmt. Eller både och. Så var det.

Var det någonting i, för jag menar Skillnaden tänker jag. Och vilken är bäst är jag tycker i Sverige, men Thailandar tycker ju deras är bäst såklart. Men förändrade åren i Thailand din egen liksom blick på den svenska skolan?

Finns det saker som blir tydligare först när man ser Sverige lite utifrån? Mm, det är mötena. Vi har för mycket möten, vi har för mycket dokumentation tycker jag.

Jag tycker ju om Barnemark. Hon säger ju att vi är papperiserade. Alltså att vi borde ju liksom ta bort allt sånt här måste med dokumentation och så vidare. Det är inte så att jag är emot all dokumentation, men jag är emot dokumentation i absurdum.

Jag menar, vi är lärare, vi ska jobba med undervisning. Det är det vi ska fokusera på. Sen självklart ska vi dokumentera, men Maria Montessori dokumenterar mycket när hon började, men inte i absurdum som vi gör idag tycker jag.

Så absolut. Och alla kvalitetskontroller och sånt. Visst, det har ett syfte, men på bekostnad av undervisningen tycker jag. Vad lärde du dig som skolledare då av att arbeta i ett så annorlunda sammanhang?

Ja, det är lite... Man behandlas som kung i Thailand när man är skolledare. Det är ju så att Skolverket, det heter inte Skolverket i Thailand, men Skolverket kommer ju ut en gång om året och det de vill då är att de blir fotograferade tillsammans med mig.

Det gör ju inte Skolverket här i Sverige. De kommer ju inte ut för att bli fotograferade i gruppfotor tillsammans med mig, utan de tittar på olika saker. Det gör de inte i Thailand.

Men det kan komma flygande inspektion i Thailand, där de kommer och kontrollerar allt. Men då är inte undervisning det viktiga. De vill veta om vi har elever i klassrummet, hur många det är, vilken årskurs, vilka kön.

De vill veta passnummer, de vill veta om de har alla tillstånd som ska finnas. Det är viktigt för dem. Ja, så det är så olika och det är samma som diskmedel står framme.

Alltså vi har gasolspis, det är liksom inga restriktioner på det, det bryr de sig inte ett dugg om, utan det får vi själv klara av. Och jag tror ändå att vi gör det krångligare än vad det är i Sverige. Finns det något från Thailand som du har tagit med dig hem och fortfarande använder på eller tänker på i ditt arbete idag?

Ja, kontakten med föräldrarna. Jag har en helt annan approach till föräldrarna idag än vad jag hade innan jag var i Thailand. Mer lättsam, alltså mer, vad ska jag säga...

Den är inte så allvarlig, utan det är mer att jobba. Alltså jag är väldigt noga med att säga till föräldrarna att vi måste jobba tillsammans, annars fungerar inte det här. Innan kunde jag vara mer uppdelad att vi är skola, ni är hem.

Nu tycker jag liksom att, nej det ska vävas ihop. Och det har jag med mig. Och just det här med fikan på torsdagar, det är faktiskt så att vi ska försöka implementera det på en förskola som jag har.

Att vi ska bjuda in föräldrarna till frukost så att jag får möjlighet att prata med dem en gång i månaden. Nu blir det inte varje vecka. Men det tar jag med mig.

Jag hade faktiskt med mig en sån tanke själv när jag startade skolan om att inte större skolor att jag skulle ha för många arbetsföräldrar som blev stressade och så köper de med sig en take away coffee och allt. Och då var det att jag tänkte lite i de banorna att om det är helt informellt att de bara kunde ta en kaffe i en logga, kaffekopp med skolans logga och lägga en femma i kaffekassan och säga hej och dra vidare liksom. Jag vet inte.

Jag tyckte det lyssnade på mellanmötena. Ja, jag trodde det lyssnade. Och tänk vilken reklam från Billy Peng med loggan på kaffemuggen. Och framförallt den här kontakten.

Ja, men jag tror på det och det har Thailand gett mig. Att mer kontakt med hemmen än vad vi har. Det är jätteviktigt och det tror jag vi hade mer förr också. Ja, säkert.

Hur blev de här veckors åren där liksom i Thailand? Vad betydde åren i Thailand för dig personligen? Oj, det känns som ett andra hemland. För de som inte har varit i Thailand så har jag åkt till Thailand.

Det är nog det vänligaste folket jag någonsin har träffat om du beter dig. Skulle du göra något fel, då är de hårdare än hårdast är de. Med rätta. Jag håller helt med, så ska det vara.

Men de är leende, de menar på att deras gamla kung har sagt till dem att de ska le och ta hand om turister så det gör de. Och det gör de verkligen med bravur. Något som jag tycker, jag köpte motorcykel när jag var där nere så jag körde motorcykel.

Och då handlade jag ibland på vägen hem från skolan. Och då hänger man den påsen på motorcykeln om du ska gå in och göra ett annat ärende. Det är ingen som tar det.

Du kan lägga din hjälm på motorcykeln, ingen tar det. Och första gången tänkte jag, det kommer inte hända, men jo då. Den hänger där påsen och Ingen har tagit någonting.

Är inte det helt otroligt? Alltså jag är helt fascinerad. Och så det med alla marknader, jag köpte ju all min mat på marknader, såklart. Och det var det, alltså det är väldigt enkelt.

Och det är många turister som tycker att det är inte så hygieniskt. Men bor man där år efter år så lär man sig och jag tror magen vänjer sig också vid olika bakterier. Så jag har faktiskt peppar peppar aldrig blivit sjuk i Thailand av någon magsjuka.

Nej, man får ju ha lite omdöme, man behöver kanske inte köpa färsk fisk som har legat framme i solen hela dagen. Man får ju liksom vara lite så. Ja, precis. Vi brukar skämta, jag och min dotter som också var med på detta.

Om vi råkar glömma någonting på spisen och det står kvar dagen efter, alltså vi har stängt av spisen och det står kvar till exempel soppa som ska liksom kylas av väldigt länge. Då tänker vi så här, vi har bott i Thailand, den går bra att äta. Och det är samma när jag parkerar och det inte finns någon parkeringsplats, då kan jag mycket väl ta någon plats som jag tycker är lämplig och tänka så här, vi har ändå bott i Thailand, det måste de väl ha överseende med.

Så tankarna finns kvar, det här enkla och det här att det går, det löser sig. Det är fantastiskt, det är det verkligen. Om du, var du på besök i några thailändska montessoriskolor när du var där?

Mm, det var jag. Både kommunala och fristående var jag. Fristående är ju väldigt svårt för det är så dyrt. Det är det. De har ju inte något förordning med det. Och kommunala, där får de ju hjälp av government då, ifall de behöver hjälp med kläder, för de har ju uniformer och böcker och mat och så vidare då.

Men det är ju många som vill ha på de privata för det anses mycket finare. Men som sagt, väldigt dyrt. Även för oss svenskar som har en bättre ekonomi är det dyrt att vara på en fristående skola.

Men det var som jag sa, det var stora klasser, väldigt hård disciplin. Lärarna pratade nästan inget engelska så det var svårt att förstå. Rektorn pratade oftast engelska som jag pratade med då.

Och det som var viktigt för dem, det var ju också att ta kort tillsammans med mig och kungen i bakgrunden då naturligtvis. Jätteviktigt, det var det viktigaste. Det var viktigare än att visa runt på skolan tyckte de, det var det här med foto och fotografering.

De är ju sådana, de vill gärna fotografera. Men skolorna, de skolorna jag var på, de var väldigt rena och som sagt var väldigt stora klasser. Barnen var otroligt trevliga och nyfikna och kom fram och pratade med både mig och eleverna jag hade med mig.

Visade runt, vi fick vara med på lektion, fick testa på hur det var att vara på lektion. Vi fattade ingenting, men vi kunde ju se vad de gjorde. Vi var med på en mattelektion en gång och då hade de ju då naturligtvis siffrorna som de visade då, så då kunde vi ju hänga med lite grann.

Men vi kunde ju inte prata, vi kunde inte berätta, vi kunde inte svara. Men våra elever tyckte det var väldigt intressant och de tyckte det var väldigt mycket barn. Och sen fick vi vara med på rasten och det märkliga Barnen är hastigt och de glömmer saker och jag kan uppleva ibland att det är hårda ord att skynda dig nu och kom igen nu och Nej, det får du inte ta med dig.

Jag tycker det är lite synd och det tycker jag är en markant skillnad för 30 år sedan när jag började som rektor. Då var det lugnare tycker jag. Men det var heller inte lika mycket krav från Skolinspektion och Skolverk och så vidare som det var då.

Och jag märker på föräldrarna att deras yrken kräver ju också mer i det här samhället som vi har idag än förr. Så att allting är inte bättre förr brukar jag säga, men vissa saker är faktiskt det. Men nu när du börjar då, eller har börjat på Brunnby och i Montemini, vad ser du allra mest fram emot?

Det jag tycker är roligast då är tillsammans med barnen och eleverna då, att få gå framåt i Montessori-pedagogikens tecken. Jag ser fram emot att starta igång. Jag har ju varit tre veckor nu på båda skolor och jag är ju inte van att ha två skolor så att det är ju också ett steg olika, för jag har ju alltid bara haft en skola.

Och det är spännande och jag behövde den här utmaningen märker jag. Jag tycker det är jätteroligt. Sen är det ju fantastiskt personal på båda skolor och förskolor ska jag säga, som det ska bli ett nöje att jobba tillsammans med.

Och jag märker redan nu att de är verkligen drivna och kan mycket. Otroligt kompetent personal. Många har ju varit där länge på båda skolorna och vill att vi ska gå framåt, att vi ska göra olika saker med skolorna och titta över.

Vad har vi idag och vad kan vi göra bättre och göra mer av? Så det ser jag verkligen fram emot. Då så, men då säger jag än en gång Petra, välkommen till oss i Montessori-Sverige.

Det ska bli jätteroligt att jobba tillsammans med dig länge framöver. Nej, jag säger bara tack så hemskt mycket. Alltså det här är det bästa jag har gjort. Så tack så mycket för att ni vill ha mig.

Nästa Island kanske. Ja, nästa Island. Tack för att du har lyssnat. Montessori-podden produceras för Montessori-förskolor och skolor i Sverige AB. Du kan läsa mer om oss på www.

montessorisverige.se. När du har lyssnat, ge gärna podden ett betyg i din poddspelare och glöm inte att följa Montessori-podden på Facebook eller Instagram.