Halloween-special del 2

Hej och välkommen till Mörkt och besynnerligt, podden där jag varje vecka kommer berätta om olika brott, katastrofer, försvinnanden och mysterium som av olika anledningar fascinerat mig genom åren. Jag kommer inte att uppge specifika triggervarningar för varje enskilt avsnitt, men de kan innehålla ämnen som rör våld, mord, övergrepp och suicid. Inga avsnitt rör fall som utspelat sig i Sverige och inga avsnitt berör sexuella övergrepp mot barn.

Hej och välkommen till Mörkt och besynnerligt. Dagens avsnitt är ett specialavsnitt som inte handlar om ett enskilt fall, utan snarare om ett historiskt fenomen. Mitt namn är Emma och idag kommer jag att prata om mumier.

Vi känner nog alla till mumier som både historiskt och populärkulturellt fenomen. Men det som för oss idag kanske mest ses som underhållning eller historisk kuriosa handlade ju i själva verket om människors sätt att hedra och bevara sina döda. Även om mumifiering varit förekommande i många andra länder så förknippar vi det idag främst med Egypten.

Antagligen då via just det landet som västvärlden först kom i kontakt med det. Traditionen att mumifiera de döda hade pågått i över 3000 år i Egypten, men avslutades när man närmade sig år 400, då kristendomen började sprida sig i regionen. Det är lätt att tro att det var en begravningsceremoni som alla gick igenom, men det var långt ifrån fallet.

Att bli mumifierad, i alla fall på det sätt som vi idag förknippar med mumier, var en långdragen och dyr process som bara några rika hade råd med. Det skedde att de med mindre pengar mumifierade sina anhöriga efter döden på det mindre kostsamma sättet, vilket var att låta kroppen torka i den varma ökensanden. För de som hade pengar att bekosta riktig mumifiering så innebar detta att alla inre organ togs ut, eftersom det är de som först ruttnar.

Hjärtat var dock undantaget och fick vara kvar i kroppen då det ansågs behövas vid inträdet i dödsriket. Hjärtat ansåg vara källan till både intelligens och känslor, medan hjärnan inte sågs ha samma värde, utan den avlägsnades via näsan genom att använda ett särskilt verktyg. Efter detta fylldes och täcktes kroppen med ett särskilt salt i lite mer än en månad för att torka ut kroppen.

Slutligen så smorde man den torra kroppen med olja, kårda och vax för att skydda mot bakterier för att avslutningsvis linda in kroppen i långa remsor av linnetyg. Anledningen till att man mumifierade döda var för att bevara kroppen då den tro som då rådde var att själen behövde en fysisk kropp som den kunde känna igen för att få evigt liv i dödsriket. Utan detta kunde därför själen inte få frid i nästa liv.

Det känns därför extra hemskt och makabert att de inte skulle få vila i frid, utan istället användas för att stilla eftervärldens nyfikenhet och bli ingredienser i både målarfärg och medicin. Det hela började egentligen med Napoleon och hans erövring av Egypten, vilket gjorde att allt som hade med Egypten att göra blev till en het trend i Europa. Det till och med kallades för Egyptomania och blandade friskt vetenskap, pseudovetenskap och morbid nyfikenhet.

Bland annat blev det under 1800-talet en populär och kostsam hobby bland Englands rikaste att delta på så kallade unrollings, en privatfest där deltagarna betalade saftiga inträden för att få vara med när man packade upp en mumie. Den döde, för det här är ju faktiskt vad en mumie är, placerades på ett bord i mitten av rummet, där värden eller de inbjudna kirurgerna skar igenom de flera århundraden gamla bandagen ett lager i taget. När detta var klart samlades gästerna för att titta på den döde och inspekterades hud, skelett och hår.

Kanske tog man med sig en liten del av den döde som en souvenir och om man hade tur så kunde man hitta en amulett eller ett smycke som lindats in tillsammans med kroppen. Om man hade förhoppningarna att det i alla fall gjordes med respekt och vördnad så var det tyvärr så att dessa event snarare innehöll mycket vin och dramatik. Denna trend upphörde i skiftet mellan 1800- och 1900-talet och detta av flera olika skäl.

Ett av dem var att samhället började inse att mumier faktiskt var mänskliga kvarlevor som förtjänade respekt. Ett annat var att vetenskapen började anta vissa standardiserade former där förstörelsen av historiska kvarlevor ansågs förkastlig samt att uppfinnandet av röntgenmaskinerna innebar att man kunde undersöka mumiernas innehåll utan att sluta sönder dem. Utöver det så ökade människors vidskepelse kring mumier och man började vara rädd för förbannelser och mumier som skulle komma till liv igen.

En av de historier som spädde på denna rädsla var den av media skapade Tutankhamuns förbannelse. Ett litet sidospår är ju att det är lite lustigt att just Tutankhamun blivit den mest välkända mumien och den vars dödsmask är som en symbol för det forntida Egypten med tanke på att han var ganska obetydlig i historiskt sätt. Anledningen till att man kunde finna hans gravkammare nästan orörd var just eftersom man anses så oviktig att ingången till hans grav skottats igen och byggts över för att sedan glömmas bort.

Myten om hans förbannelse inleddes med att finansiären för den expeditionen som grävde ut graven dog några månader senare på grund av att han råkat skrapa upp ett infekterat myggbett när han rakade sig vilket ledde till blodförgiftning. Tidningar och även författare som Sir Arthur Conan Doyle skrev omfattande om detta och lade då för dramatisk effekt till en påhittad varning som skulle varit inristad vid ingången till gravkammaren. Det fanns alltså ingen sådan inskription alls.

Sanningen var att även om en del av expeditionen senare skulle komma att dö så skedde inte detta i någon större omfattning än vad som ansågs vara naturligt i en grupp av den storleken. Framförallt då de flesta av dem dog långt tid senare. Den ledande arkeologen levde bland annat ett normalt liv och dog av naturliga orsaker 20 år senare.

Och att en man som skötte röntgen av mumien dog i förtid tror man dock berodde på att han utsatts för strålning i hög omfattning. Det som mest av allt genom tiderna inneburit förstörelse av mängder av mumier var dock tron att malda mumier skulle kunna användas som medicin. Det hela skedde i sådan stor omfattning att det ledde till en brist på mumier vilket under en period till och med ledde till en marknad för förfalskade mumier som var avrättade människor som lagts ut att torka i öknen och behandlats på olika sätt för att se gamla ut.

Sedvänjan förekom från medeltiden och fram till slutet av 1700-talet och så även här i Sverige. Det sjukaste är att det hela berodde på en missuppfattning. I persiskan förekom ett svart läkande salva som hette myomi som felöversatts till ordet mumia.

Och när västvärlden sedan såg den svarta substans som mumierna var smorda med så trodde man att det var samma sak och att man skulle kunna utnyttja deras helande egenskaper om man malde ner mumien. Man trodde att det malda pulvret var en mirakelkur som kunde hela benbrott, stoppa blödningar och bota krampor. Pulvret brandades ofta med vin, honung eller örter för att drickas och fanns att köpa om än mycket dyrt även på apoteken här i Sverige.

Den första svenska officiella samlingen med instruktioner om hur man tillverkar läkemedel kom ut 1686. I recepten fanns förutom mumiekött som ingrediens även skalbben från avrättade och avföring. Ungefär under samma period som man trodde att mald mumie var bra för hälsan så användes även mumier i ett annat sammanhang.

Detta var av konstnärer som sedan 1500-talet använt färgen mumiebrunt som fick sin färg av bland annat myrra och mald mumie och som fick ett uppsving i mitten av 1700-talet. Under samma era var även en grön färg gjord av arsenik populär bland annat genom att ta ut hennes inre organ. Kvinnan bedömdes därför ha mördats och en polisutredning inleddes, men utan att man lyckades få några definitiva svar.

Den dammnamnlösa prinsessan begravdes av en välgörenhetsorganisation, Eddie Foundation, i augusti 2005. Det finns ett annat exempel som visserligen inte rör en mumie, men en mumifierad kropp, som är lite intressant. Den åttonde december 1976 spelade man in ett avsnitt av en tv-serie vid The Pike, ett karnevalområde i Long Beach, Kalifornien.

Där fanns ett spökhus som skulle användas vid inspelningen, men tv-teamet ansåg att en vaxdocka som hängde från en avrättningsgalje utanför spökhuset var lite i vägen, så de beslutades för att flytta på den. Vid förflyttandet råkade en i teamet dock bryta dockans ena arm och fick sig då lite av en chock, då det plötsligt syntes både skelett och muskelmassa. Polis tillkallades och en rättsläkare genomförde en obduktion av det som inte alls var en docka, utan visades vara en man som dött av en skottskada i bröstkorgen.

Kroppen var mumifierad, täckt av vax och med flera lager av självlysande färg. Undersökning av kroppen visade också att man fortfarande kunde se hår på båda sidorna av huvudet, men att öron, vissa tår och fingrarna saknades. Dessutom kunde man se att mannen genomgått en tidigare obduktion samt balsamering.

Genom olika tester kunde man också få olika ledtrådar gällande när mannen dött. Bland annat kunde man se att balsameringens vätska innehållit arsenik, vilket var något som hade slutat göra i slutet av 1920-talet. Skottet han dödats av användes mellan 1905 och 1940.

Dessa fynd gav ledtrådar till under vilken tidsperiod mannen dött, men det som slutligen skulle lösa gåtan hittades förvånansvärt nog i mannens mun. Där fann man nämligen en bit av en biljett till Louis Sonis Museum of Crime. När man kontaktade sonen till den tidigare ägaren av detta museum fick man veta att mannen troligtvis var Elmer McCurdy.

Men vem var då Elmer McCurdy och hur hade han hamnat hängande utanför ett spökhus på en karneval? Han var född 1880 och hade initialt ett laglydigt liv inom bland annat militären innan han slog sig in på en helt annan väg och blev bankrånare. 1911 sköts han av polis efter att ha jagats av dem en längre tid.

Efter hans död lämnades hans kropp på en begravningsbyrå, men därför blev den då inga anhöriga fanns som ville ansvara för begravningen. Han balsamerades dock för att bevaras tills dess att anhöriga kunde hittas. Det kan låta som någonting snällt att göra, men efter detta så tog begravningsdirektören och ställde ut kroppen för allmänheten att se mot betalning.

Detta då han inte ville begrava eller göra sig av med kroppen förrän kostnaden för balsameringen var betald. McCurdys balsamerade kropp blev därför en stor turistattraktion tills dess att två män fem år senare hävdade att de var hans bröder och övertalade begravningsdirektören att lämna ut kroppen för att den skulle kunna begravas. Det hela var dock bara ett sätt att lura till sig kroppen då James och Charles Patterson som hämtat kroppen inte alls var hans bröder utan de tog med sig honom till sin kringresande karneval där han återställdes ut till allmänhetens beskådande.

Därför blev han till 1922 då karnevalen såldes till Louis Sonnie som använde honom i sitt museum of crime tillsammans med vaxfigurer av andra kända brottslingar. Vid det laget hade McCurdys kropp naturligt mumifierats. När Louis avled 1949 så placerades kroppen i ett förråd tills att Louis son 1968 sålde den tillsammans med de återstående vaxfigurerna.

Efter detta såldes den flera gånger och kroppen skickades runt mellan olika utställningar och karnevaler tills han slutligen hamnade på The Pike. Det är oklart hur många av de tidigare ägarna som visste att det rörde sig om en verklig död människa och hur många som trodde att det var en vaxdocka. Även bankrånaren McCurdy skulle dock till slut få en värdig begravning då han efter att identiteten fastställts genom ytterligare tester lämnades över av rättsläkaren för att den 22 april 1977 begravas på Summit Views kyrkogård i Oklahoma.

Och för att säkerställa att hans kropp inte skulle komma på villovägar igen så hälles 60 centimeter betong över hans kista. Myterna och historierna kring mumier är många och kommer nog fortsatt att vara så. Än idag spekuleras det bland annat kring de så kallat skrikande mumierna vars ansiktsuttryck fått forskare att undra om det beror på slarviga mumifieringar eller plågsamma dödsfall.

Viktigt att veta är dock att mumier som sagt var inte bara förekommit i Egypten utan var en sedvänja som användes i stora delar av världen. De äldsta mumierna har påträffats i Chile och Peru och är flera tusen år äldre än de som hittats i Egypten. Och framförallt tycker jag det är viktigt att komma ihåg att mumier inte är morbid kuriosa utan ett sätt för oss att förstå tidigare civilisationers världsbild och hur de, precis som människor än idag, genom traditioner, tro och ritualer försökte hantera vedskapen och människans dödlighet och finna hopp om ett liv efter detta.

Tack för att du lyssnat och tyckte du om det du hörde skulle betyda mycket för mig om du lämnar ett positivt omdöme och gärna tipsar vänner och bekanta om att lyssna. Glöm inte att följa podden och gärna min Instagram Mörkt och bisynnerligt för att inte missa när nya avsnitt släpps. Vill du sponsra poddens skapande och ta del av bonusavsnitt så blir gärna medlem på min Patreon Mörkt och bisynnerligt.

Tack och hej!