Giget av och med Kjell Westö

Det här är novellen i PS och vi ska bjuda på en berättelse ur vårt arkiv. Här är gigget av och med Kjell Westö. Impresarien hade varnat mig för vad som skulle ske.

Det stod till och med i kontraktet. Men jag blev ändå illa berörd när han tog fram ögonbindeln strax efter att vi passerat avtaget mot Finno och Ladusved. Tydligen hade jag innerst inne trott att hans konspiratoriska sätt att presentera uppdraget bara varit ett illa valt skämt.

Men nu visade det sig att allt var på allvar. Munskydden gjorde det svårt att avläsa andras känslolägen. Men det gick inte att mista sig på blicken som mötte min.

Där fanns inte minsta glimt av värme eller humor. Vi satt i den svarta Mercedesens baksäte, impresarien och jag. Mörskvällen var glåmig och motorledens dikenrena kantades av vallar av grådaskig snö med inslag av svart.

Framme till höger satt impresariens assistent, en gänglig och tystlåten man som kallades Murci. Bilen kördes av en kraftigt byggd person i mörk kostym som inte sa ett ord under färden. Impresarien hade nyss viskat i mitt öra att föraren var arrangörernas förtrogne man och hade rykte om sig att kräva respekt.

Ögonbindeln var svart och av ett mjukt material. Den var skön att bära men släppte inte igenom en gnutta ljus. Jag trodde inte att du menade det allvar, sa jag inifrån mörkret medan vi fortsatte längs västra leden och hastigheten ökade markant.

Då impresarien inte svarade fortsatte jag. Med hemlighetsmakeri alltså. Jag trodde det var dina sedvanligt stora åtbörder. Då trodde du fel, kom det från min vänstra sida med en röst som var lättsam och hård på samma gång.

Det är viktigt att du inte vet var du är. Viktigt för vem då? För våra värdar, svarade impresarien med samma lotsat välvilliga röst. Började det inte bli dags att du säger vilka de är?

Försökte jag. Nej, klippte impresarien av. Det är lika viktigt att du inte känner till deras identitet. Han petade mig hårt i axeln när han sa det och upplevelsen var obehaglig.

Hans finger trycktes in i mitt kött på det ömmande stället där jag blivit vaccinerad dagen innan. Vad är det för tjafs om stora åtbörder? sa han sekunden efteråt.

Är inte du väl sur för det där gamla fortfarande? Eller du är väl inte räddbar? Jag är varken sur eller rädd, sa jag. Det här är bara så löjligt. Jag kan västra leden och 51 som mina egna fickor.

Den här charaden är onödig. Hunningen gör så kommer jag att veta vart vi kör. Det tror jag inte alls, sa impresarien och nu var tonen lättsam på riktigt. Allt hade börjat med att impresarien, som förstås har ett förnamn och ett efternamn, men jag föredrar att inte använda dem, hade skickat mig ett mejl.

Impresarien hör till den sortens fixare som hinner ha tio yrken under en normal lång livstid. Vid tiden för gigget var han 45, alltså 15 år yngre än jag, och hade hunnit vara konsertarrangör, teaterchef, skivbolagsdirektör och filmproducent. En gång för många år sedan hade impresarien och jag ett gemensamt projekt.

Han beställde sångtexter av mig. Han skulle skriva musik till dem och ge låtarna till en av sina unga artister. Det var medan han drev Hilltown Records. När han fick texterna var han entusiastisk.

Fina pipor, det här gör vi. Redan i år. Men så gick månaderna och åren och jag hörde inte av honom mer. Han fimpade hela grejen. Impresarien är den sortens man som gillar att klä sig pråligt långt upp i åren.

Och ibland tänkte jag på det tragikomiska i att jag aldrig lärt mig att inte lita på fixare med stora löften, dyra uppknäppta skjortor och en tjock guldkedja kring halsen. Varför satt jag där i baksätet med förbundna ögon tillsammans med en person som jag inte litade på? Var det inte en grov förödmjukelse jag utsatte mig för?

Och på ett så fogligt sätt att jag framstod som ett lamm på väg till... Ja, vart? Svaret är lika givet som frågorna nyss. Det här var i slutet av de stängda åren.

Ni vet vad jag talar om. Den långa period då allt stängdes ner av folkhälsoskäl. Inte bara konserthallarna och musikbarerna utan också biblioteken och kulturhusen.

Helt enkelt alla de platser en sådan som jag behöver för att tjäna sitt uppehälle. Jag är både författare och musiker så jag hade inte mist alla inkomstkällor. Det gick fortfarande att skriva och ge ut böcker.

Men min senaste bok var tre år gammal. Jag hade inte haft ett läsarmöte eller en spelning på tjugo månader. Och min förläggare sa att publiken börjat glömma mig.

Jag behövde pengar och hade nappat på impresariens förslag trots att upplägget väckte min motvilja redan när jag läste hans mejl. För själva arbetsuppgiften verkade så löjligt enkel. Jag skulle bara läsa några valfria stycken ur någon eller några av mina romaner.

Så stod det i kontraktet och jag hade godkänt hundratals liknande kontrakt under årtiondenas lopp. Men här stipulerades också att jag gick med på att ses med bindel under de sista milen av ditresan och att jag skulle ledas in i huset, i kontraktet kallat lokalen, med bindeln på. Och samma procedur skulle sedan upprepas när jag skjutsades tillbaka till Helsingfors.

Impresarien fick rätt. Jag vet visserligen i vilken korsning Mercan tog av till vänster. Det är en väg som leder ner till havet och till ett spa där mitt förlag en vinter gav mig en lyxig weekend för att min senaste bok sålde bra.

Men mycket snabbt vek bilen av från den bekanta vägen, nu till höger. Och några kilometer senare var det dags igen. Och snart ytterligare en gång och ännu en. Småningom blev jag tvungen att erkänna för mig själv att jag inte hade en aning om var vi var.

Och så var vi framme. Motorn slocknade, dörrar öppnades och så tog någon, antingen Murci eller chauffören, ett tag om mina arm och hjälpte mig ut ur bilen. Jag stod där på osäkra ben och försökte vänja mig vid att vara i friska luften utan att se.

Men efter bara några sekunder var impresarien där igen. –Kom nu, sa han och började leda iväg mig från bilen. Men jag slet mig ur hans grepp och sa Jag tycker inte om det här.

Vart i helvete är vi på väg? –Det är en bit kvar till lokalen, sa impresarien med rösten hos en förälder som talar till ett truligt barn. Enligt överenskommelsen får du ta av dig bindeln först när vi kommit inomhus.

Han ryckte otåligt i min rockärm och jag började motvilligt gå dit han drog mig. Efter ett par minuter eller så började det skrasa under våra fötter. Vi gick nu på grus.

Vi traskade kanske en halv minut över gruset. Sedan tvingade impresarien mig att stanna och sa Du har en trappa framför dig. Det är sju trappsteg. Sen är vi vid dörren och ringer på och blir insläppta.

När vi tagit oss upp för trapporna måste han ha tryckt på en ringklocka. För snart hörde jag steg som närmade sig och i följande moment öppnades en dörr i min omedelbara närhet. Några sekunder gick utan att någon yttrade något.

Sedan sa impresarien med underdånig röst. Ja, vi är här nu. Lite försenade men på plats. Så det här är han, undrade en djupmansröst. Ja visst, sa impresarien. Jag lovade hämta honom och här är han.

Nu börjar det räcka, sa jag. Får jag sluta med det här ovärdiga skådespelet och ta av mig bindeln nu? Kliv in genom dörren först, sa impresarien och gav mig en knuff framåt.

Knuffen kändes omild. Jag hörde dörren gå i lås bakom mig. Och i samma ögonblick måste jag ha passerat mannen som öppnat för oss. För en mix av rakvatten, energidryck och Spetsiga, fågelnäbsliknande doktorsmaskarna från den europeiska pestens tid.

Och de var många, jag räknade till ett halvt dussin av dem. Förvirrad stod jag i dörröppningen och tänkte, vad i helvete är detta? Jag försökte snabbräkna gästerna och kom fram till att det fanns närmare hundra människor i salen, fast påbudet löd att man inte fick samlas inomhus i större sällskap än tio.

Vad hände sig människor på mig och varför? Och jag själv, hur hade jag kunnat vara så naiv eller fjätravd i förnekelse att jag inte förstått att kontraktet impresarion lade fram skulle försätta mig i en position där jag skulle riskera både min egen och andras hälsa? Och som om inte detta var nog så väckte allting därinne, de välklädda människorna, det diskreta sorlet, loungemusiken, min gamla skräck både för att uppträda och för att frotera mig med eliten, vilken elit det än vara må.

Medan jag stod där gick den spensliga dörrvakten fram till en av gästerna med fågelmask och sa något i dennes öra. Sekunden efteråt kom pestdoktorn gående mot mig med den långsträckta näbbmasken vippande framför ansiktet. Sedan sträckte han fram handen till hälsning.

Jag tittade på handen och mindes att jag inte skakat hand med eller överhuvudtaget vidrört någon människa på halvt annat år. Inte ens mina vuxna barn eller min far hade jag nuddat vid. Mannen i fågelmasken lät sig inte störas av min tvekan.

Han drog bara undan handen och sa – Välkommen. Och jag hoppas att du inte tagit illa vid dig av de lite udda arrangemangen. Det är märkliga tider och var och en garderar sig på sitt sätt.

Vi har samlats för att ha lite trevligt, men under rådande omständigheter kan vi tyvärr inte hoppas på förståelse för vårt gemyt. Men vi är glada att du är här. Visst, sa jag lamt.

Vill ni att jag ska börja genast? Låt oss vänta en kvart, sa fågelmannen och i hans röst fanns den självklara auktoriteten som bara återfinns hos riktigt rika människor och hos sådana som innehaft höga poster. Ett slags trygg förvissning om att allting som av en naturlag ska falla sig såsom de vill.

Är du hungrig förresten? fortsatte han. Gå ut i köket och ta dig en matbit innan du börjar. Jag mätte hans blick och gjorde reflektionen att han tog sin doktorsroll på allvar, för det stod en doft av lavendel och pepparmynta kring honom.

Båda hörde till de örter som de forna pestdoktorerna fyllde näbbmasken med när de besökte patienter. Det antogs att örterna hindrade läkaren från att bli smittad. Jag undrade om han också visste att pestdoktorerna i regel var kvacksalvare och charlataner.

Men det visste han säkert. Han verkade vara en man som höll reda på saker och ting. Nej tack, jag klarar mig, avböjde jag. Bra, sa mannen. Då gör du dig hemmastad och så börjar vi om en liten stund.

Ta dig ett glas och mingla lite. Du kommer att märka hur efterlängtad du är. Jag hällde upp ett glas vatten och ställde mig längst in i salen. Försökte göra mig så osynlig jag kunde.

Jag hade fått syn på orkestern nu. De stod i ett mörkt hörn en bit ifrån mig. De bar munskydd. Alla utom gitarristen som stod framme vid mikrofonen och fungerade som vokalist när så krävdes.

Jag kände honom. Han hette Jarko och vi hade gjort flera spelningar tillsammans. Våra blickar möttes och efter att vi nickat åt varandra tyckte jag att Jarko skakade försiktigt på huvudet.

Som om han velat säga att han ångrade att han hamnat här. Han också. Jag vill helst vara i fred minuterna innan jag ska upp på scen. Men den här gången gick det inte.

Först en Guy Fawkes, sedan en gasmask och till sist en kolumbina kom fram till mig för att säga att de läst mina böcker. Vi tyckte det är så fantastiskt att du ville komma, sa Guy Fawkes. Ska du läsa ur någon av dina roligare böcker, undrade kolumbina.

Jag plågades inombords. Jag ville skrika. Jag vill inte vara här. Jag ville inte alls komma. Ni förnekar ju lidande för fan. Men jag nickade bara och till kolumbinan sa jag att jag inte skrivit några roligare böcker.

Det började också gå upp för mig att jag antagligen visste vilka flera av gästerna var. Att bära mask är en sak, men är du tillräckligt känd kan också resten och sättet att röra sig avslöja dig. Kolumbinan som kom fram till mig hade rösten hos en tv-kärna som nyligen fått be om ursäkt för diverse utfall på Twitter.

En Frankenstein som höjde sitt glas och skålade med mig på håll hade habitusen hos en känd debattör som studerat vid samma fakultet som jag på 1980-talet. Och så vidare. Mer kan jag tyvärr inte säga för om jag börjar slänga omkring mig namn utan bevis så löper jag risk att ställas inför rätta.

För att inte känna igen fler människor ställde jag mig vid fönstret och tittade ner. Det var inte så kolmärkt som jag trott och jag hade haft rätt i min förmodan att vi befann oss uppe på en klippa. En brant och upplyst trappa slingrade sig ner till stranden.

Bryggorna och det gigantiska båthuset var upplysta också de. Och i det kalla skenet från strandlyktorna såg havsisen gulaktig ut som om den redan börjat ruttna. Jag kände en knackning på min axel.

När jag vände mig om såg fågelmannen lugnt på mig och sa Dags att sätta igång nu. Jag följde honom till ett podium som i ordning ställts mitt i salen. En spotlight lyste upp platsen.

Jag tog fram en bok ur renselen, tog av mig munskyddet och stack det i bakfickan, steg upp på podiet och gick fram till mikrofonen. Strålkastarljuset var vasst och hett och jag kände mig omringad av de skuggliga gestalterna som fyllde salen. Men jag harklade mig och presenterade mig med osäker röst och började sedan läsa.

När jag var barn visste jag att framtiden skulle bli fredlig och ljus. Jag visste också att jag delade den tron med min far. Fråga mig inte varför jag var så säker.

Vi talade aldrig om saken. Du hörde novellen Gigget av och med Kjell Veste. Fler specialskrivna berättelser hittar du hos novellen i P1 och mer av Kjell Veste kan du höra i programmet Allvarligt talat där senaste avsnittet ställer frågan om det är rätt att göra slut med vänner i appen Sveriges Radio.