Råttan av Soraya Bay

Det här är novellen IP1 och vi ska lyssna till en nyskriven berättelse av Soraya Bey. Här är råttan i uppläsning av Kristine Gulbrandsen. Vår vänskap var dömd redan från första början.

Man kan helt enkelt inte heta Bobo och Bobbe och vara vänner. Universum säger tvärnej på den. Antalet ben i kombinationen blir för hög för att relationen ska kunna vara stabil.

Om vi blev retade, och det kan jag väl medge att vi blev då och då, var det nästan alltid för våra namn. Jag tyckte det var onödigt att Bobbe envisade sig med att kallas för det, eftersom hon egentligen hette Roberta. Hon hade bara kunnat återgå till sina föräldrar givna och statan godkända namn, så hade vi sluppit en hel del mobbning.

Jag hette bara Bobo. Min mamma och pappa sa att jag hade vad de kallade för kapitalister till mor- och farföräldrar, att de hade valt att frigöra sig från det individualistiska slavsamhället. Och ett led i den frigörelsen var tydligen att döpa sitt enda barn till Bobo.

Jag förstod inte vad det hade med socialism att göra, men antog att mina föräldrar visste vad de höll på med. Men Bobbe ville aldrig kallas för något annat, speciellt inte Roberta. Vi förblev Bobo och Bobbe, clowner på turné.

Sista terminen i sexan började Bobbes gamla kompis Greta i vår klass. Vi blev Bobo, Bobbe och Greta, vilket lättade upp situationen något. Greta hade som tur var inga problem med att vi stod något längre ner i den sociala hierarkin.

Hon gav lite mer cred till oss. Till att börja med så rökte hon, vilket var fantastiskt bara det. Jag och Bobbe brukade stå och titta på medan hon tyst sög på sina cigaretter, precis utanför skolbyggnaden under det stora ekträdet som rektorn hotat med att hugga ner förra året.

När hon inte rökte tuggade hon tuggummi med stor entusiasm. Hennes fickor var alltid fyllda med jänka och hubba bubba. Det låg som en tyst värdighet över hela hennes person, något varken jag eller Bobbe hade erfarit tidigare i våra liv.

Enligt Bobbe hade hon varit världens jävla tönt när hon var yngre och de hade bara hängt för att Bobbe tyckte synd om henne. Jag visste att det inte var hela sanningen, för i lågstadiet hade Bobbe inte haft några vänner alls. Det var inte förrän vi började i fyran och fick sitta bredvid varandra som jag och Bobbe räddade varandra från den kletiga ensamheten.

När jag frågade hur det kom sig att jag aldrig hade träffat Greta tidigare förklarade Bobbe att hon helt enkelt varken hade tid eller energi för fler än en vän åt gången. Jag godtog förklaringen. Den brast inte i sin logik.

Under de första månaderna som vi umgicks fanns det som en outtalad regel som sa att Bobbe och Greta var A-laget, medan jag alternerade mellan åskådare och inbytt reserv. De kunde sitta och diskutera huruvida det var sant att vår fysiklärare Olle hade varit borta i tre veckor på grund av att han kyss Elsa i 9B i ett förråd. Och jag fick sitta bredvid och humma, kanske skratta på rätt ställen.

Jag lärde mig snabbt att ifall jag försökte komma in i samtalet ignorerades jag av Bobbe, så det var ingen idé. Greta kunde ge mig en medlidsam blick, men det var det. Det var okej för mig.

Hon slapp lägga så mycket energi på att komma på roliga saker att säga och Bobbe retade mig mer sällan, samtidigt som jag slapp vara ensam. Jag var tolv. Jag fattar att de hade mycket att ta igen, gamla vänner som de var.

Jag övertygade mig själv om att det var vad mamma antagligen hade kallat för en klassisk win-win-situation. En morgon satt jag som vanligt på bänken som låg halvvägs mellan Bobbes hus och skolan och väntade på henne i flera minuter. Hon var alltid punktlig och flera minuter var en lång tid att spendera i väntan på Bobbe.

Medan jag väntade satt jag och stirrade in i buskaget på andra sidan gångvägen. På marken skymtade något stort och gråbrunt. Jag satt kvar i fem minuter till och sedan reste jag mig upp och gick fram till buskarna.

Inne i buskaget låg en död råtta på rygg med tassarna streckta rakt upp mot himlen som i en tecknad serie. Jag plockade upp en pinne och petade på den, ville försäkra mig om att den var död. Gjorde en mental notering om att komma ihåg att berätta för Bobbe.

Och sprang sedan till skolan. På den första lektionen berättade läraren att Bobbe var sjuk. Greta och jag hade aldrig umgåtts ensamma förut, så den korta rast vi hade mellan första och andra lektionen var ett stel.

Vi avhandlade snabbt vad vi hade ätit till frukost och att det var ovanligt kallt ute. Det lät ungefär som när min mamma pratade med andra mammor i matbutiken, vilket gjorde mig deppig. Och jag spenderade hela nästa lektion med att stirra ut genom fönstret och undra om det här innebar att barndomen nu låg bakom mig.

På lunchrasten satt vi knäpptysta och skyfflade i oss fiskbullar i currysås med ris. När Bobbe var med brukade jag låtsas som att jag åt fiskbullarna högst motvilligt eftersom hon hatade fiskbullar i sås. Men nu slapp jag låtsas eftersom Greta åt utan att göra en grej av det.

Resten av dagen förflöt på samma sätt. Vi satt bredvid varandra i tystnad genom alla lektioner. På rasterna satt vi på en bänk i korridoren och stirrade in i väggen framför oss.

Det var väl meditativt på sitt sätt. Men jag hade hela tiden en stor klump i magen som malde och malde. En röst i huvudet som skrek åt mig att det här var bara så stelt och pinsamt.

Och när Greta berättade för Bobbe om vilken hemsk vecka vi hade haft medan hon var sjuk så skulle jag bli retad till döds för min låga sociala kompetens. När den sista lektionen var slut gick jag mot Greta som stod vid sitt skåp och hörde mig själv fråga om hon skulle vilja hänga. Hon blåste en stor rosa tuggummibubbla som sprack och kletade sig runt hennes mun.

Hon petade in tuggummit i munnen med pekfingret och stängde sitt skåp med en smäll. Gick och hem till mig, sa hon. På vägen hem berättade Greta att hon hade börjat i vår klass dels för att hennes föräldrar var missnöjda med den lokala waldorfskolan hon hade gått i tidigare och dels för att hon redan kände Bobbe.

Men nu hade hon insett att hon inte tyckte om Bobbe så mycket längre. Jag blev helt paff. Förstod inte hur hon kunde gå och öppet säga till mig att hon inte längre tyckte att Bobbe var cool.

Var hon inte rädd att jag skulle sprida det vidare? Var hon inte rädd för den oundvikliga hämnd som Bobbe skulle utöva mot henne om det kom fram? Samtidigt visste jag direkt att jag aldrig skulle skvallra.

Jag hummade och stirrade ner i asfalten. Försökte mota bort ett stort, fett leende som spred sig över hela fejan. Hemma hos Greta luktade det sött. Så som det måste smaka när man häller socker i ett glas med mjölk.

Hennes föräldrar var inte hemma än och vi satte oss i köket. Jag tittade på i tystnad medan hon dukade fram mjölk, skogaholmslimpa, bregott, husostost, smörkniv, assietter och glasdiosk. Sist av allt plockade hon fram familjens bärbara dator och placerade den mellan oss.

Har du spelat Bubble Trouble på Hunsta Pi? frågade hon och navigerade sig fram på internetet. Jag skakade på huvudet. This is gonna blow your mind! sa hon på bred svenska samtidigt som spelet startade upp.

Hela jag kände mig som en såpbubbla på vägen hem. Det var som att man svävade fram längs asfalten. Jag kunde inte minnas senast jag hade haft så roligt. Efter att vi hade druckit upp två mjölkpaket, ätit oss igenom hela limpan och spelat 30 nivåer av Bubble Trouble hade vi gått in på Gretas rum och lagt oss på sängen.

Hon hade satt på Kents album Vapen och ammunition på sin cd-spelare och det var som att jag transporterades till Ännu värre. Efter skolan ringde jag Greta och sa att jag ville erkänna. Det här kändes inte bra.

Jag trodde inte att folk faktiskt skulle ta det på allvar. Greta vädjade att jag absolut inte fick säga något. Det skulle bara göra allting värre. Jag grät mig själv till sömns den natten.

Det var som att jag visste att något skulle gå sönder när jag vaknade den morgonen. Hela dagen kändes skör. Jag försökte övertyga mamma att jag hade få ont i magen för att gå till skolan.

Men hon trodde inte på mig. Trots att det kändes som om tarmarna vridit sig i losa och försökte ta sig ut ur naveln. Jag gick raka vägen till skolan. Den första lektionen var svenska.

Och när jag kom in i klassrummet såg jag inte Bobbe bland de andra. Jag gick fram till Greta som satt och trummade med pekfingrarna på sin bänk. Har du sett Bobbe?

Frågade jag. Hon tittade på mig och sen över min axel. Nickade. Jag vände mig om och såg Bobbe i dörröppningen. Det var något med hennes blick eller hållning eller bara hela hennes aura.

Det måste ha varit det för hela klassrummet blev knäpptyst. Det kändes som om alla muskler i hela min kropp spände sig samtidigt. Som om jag redan var död och rigor mortis satt in.

Hennes blick i min var hård. Den som blick som mamma hade gett pappa när det visade sig att han på impuls hade skänkt flera tusen till den lokala waldorfskolan som mamma vägrade sätta mig i. Den som Greta tidigare gått i.

Jag kunde inte göra något annat än att stå rakt upp och ner medan Bobbe stegade fram mot mig. Hennes ansikte var argt men när hon kom närmare kunde jag se att hon hade tårar i ögonen. Hon stannade någon meter bort.

Du är en äcklig jävla råtta! Sa hon. Det började starkt men rösten bar inte riktigt hela vägen och råkade halka till i mitten av meningen. Förlåt, pep jag fram. Det var inte meningen.

En råtta för råttan! skrek hon och i samma stund lyfte hon sin ena arm och slungade något gråbrunt genom luften rakt emot mig. I lågstadiet hade jag gått på Inesvik.

Så innan den landade i mitt ansikte lyckades jag veja undan men sekunden efter att jag hade gjort det hördes en ljudlig klatsch och i ögonvrån såg jag hur råttliket kolliderade med Gretas ansikte och fick hela hennes huvud att svinga bakåt som testdockorna i Volvos bilreklam. Den svullna råttkroppen exploderade och det flög stinkande vätska åt alla håll. Som ett vidrigt infernaliskt fyrverkeri.

Några droppar av kalla inälvor landade i mitt ansikte. Nu bröt helvetet loss. Greta skrek och grät täckt av blod och päls och inälvor. Bobbes såg ut som att hon skulle implodera.

Våra klasskompisar sprang runt i panik och skrek av äckel och i ett hörn stod Stina och spydde. Jag stirrade på det som var kvar av den döda råttan på golvet. Bomben som hade varit avsedd för mig.

Jag ville vända mig om mot Greta och hjälpa henne på något sätt men kunde inte röra mig. Det var som att jag såg allting utspela sig som från en annan dimension. Och vad i hela jävla helvete är det som har hänt här?

Röt plötsligt vår lärare bortse från dörren. Min och Bobbes blickar drogs automatiskt till varandra för sista gången någonsin. Gretas föräldrar ville polisanmäla Bobbe för råttbomben som träffade Greta rätt i fejan.

Men nöjde sig istället med att Bobbe skulle stängas av och byta skola till den hatade lokala waldorfskolan. Jag var tvungen att ta ställning till begreppet lojalitet och det var ärligt talat inte svårt att välja Gretas sida. Dels för att jag insett att jag nog aldrig riktigt gillat Bobbe och dels för att det var omöjligt att inte stå på samma sida som martyren som tagit den kula för mig.

Även om det inte precis var så att hon kastade sig framför min kropp. I veckorna mellan attacken och att Bobbe bytte skola fick hon ett nytt smeknamn. Denna gång tyvärr inte ett hon valt själv.

Det var någon i klassen som började med att kalla henne för råttBerta och som man hör fastnade det direkt. Tydligen var det ett namn som följde med henne hela vägen till waldorfskolan. Överraskande nog för att hon själv började använda det.

Det sista jag hörde var att hon hade dragit nytta av sitt nya rykte som psykogris och blivit rena rama Franco och styrt sin klass med järnhand. Jag och Greta var bästa vänner i många år. Hela vägen fram till nian då hon träffade Klara och jag byttes ut.

Men den situationen var långt mindre dramatisk och våldsam. C'est la vie för tjejer som mig. Och la vie går alltid vidare. På något sätt. Vi hörde novellen Råttan av Soraya Bay i uppläsning av Kristin Gulbrandsen.

Fler specialskrivna berättelser hittar du i appen Sveriges Radio.