Avsnitt 432: Civilisationen utsuddad som ett sandslott

Så låter den stämplingsklockan som förvisso fasats ut från det moderna arbetslivet, men likväl tjänar som en påminnelse om vardagens begynnelse. Och nu är den här vardagen. Industrisemestern är över, rutinerna är tillbaka.

Tryggheten är återigen här. Och vi som sakta gungar i takt till vardagens dunkande lunk är givetvis podcasten Objektiv dictum som vanligt med mig, Tobias Nordström och förmännens förman, Bille Rimgård. Hallå, hallå.

Förlåt, men är inte du föräldraledig fortfarande? Jo, men tro mig, det finns en vardagslunk i föräldraledighet också. Ja, absolut, absolut. Vad ska vi göra idag?

Vi ska gå och handla. Vi ska ta ungefär en plan per dag. Jo, så är det ju. Det är väl den där grejen med att man tänker att när jag är föräldraledig, då hinner jag hur mycket som helst.

Och sen rättsvara det här står ens dotter på näsan eller någonting sånt. Och sen får man avbryta någonting och sen står det där halvfärdigt resten av dagen. Men jag ska absolut inte klaga, jag tycker det är asmysigt att vara föräldraledig.

Jag minns när jag, min andra dotter, så hon älskade ju att sova väldigt länge mitt på dagen. Alltså två och en halv timme liksom nap. Så då brukade jag, jag har tydliga minnen av när vi gjorde vårt specialavsnitt om heist.

Att hon sov jättegott när man promenerade i vagnen, så jag gick ju väldigt mycket då. Barnvagnspromenader. Men då kom jag på ett sätt där jag kunde montera iPaden på barnvagnens handtag.

Så jag gick liksom och kollade heistfilmer i vinterviken med iPaden monterad på barnvagnen. Det är ett kärt minne ändå, får man säga. Min son, mitt första barn, han gick då att ställa klockan efter.

Det var liksom 45 minuter på förmiddagen, 45 minuter på eftermiddagen. Andra barnet, hon är betydligt mer, man vet inte vad man får. Och det finns en stress i det att det kan bli 20 minuter, det kan bli en och en halv timme.

Man vet inte alls vad man ska ta höjd för. Hinner jag få den här grejen gjord nu eller hinner jag inte få den gjord? Ja, det är det sämsta. Det är fan det sämsta.

Förutsägbarhet, kom igen. Kan vi få lite förutsägbarhet? Det känns ju som att man är, det finns någon slags stressgrej där som påminner om, jag har inte varit i militären, men det känns som att det är så det är att vara i militären.

Att när som helst smäller fienden till. Vad heter det? Jag använder någon sån här, Jack Reacher kör ju ett dekret att han sover när möjlighet finns. Man vet att när man får möjlighet till det nästa gång.

Exakt. Och den körde jag mycket när jag var föräldraledig. Att man får inspireras av Jack Reacher och ta den sömnen som ges. Din New Yorker hade ju någon, förlåt, sista grejen där, men Din New Yorker hade ju en comic strip här om året som var för din son allmän sanning, sov när barnet sover.

Sleep when the baby's sleeping. Då hade de en comic strip som var att man skulle göra, alltså sleep when the baby's sleeping, scream when the baby's screaming. Alltså man skulle göra här, när barnet gör en grej, då gör du samma sak.

Men du är alltid inte tillbaka till rutiner. Vi hade ju inget avsnitt förra veckan för vi gift ju bort dig. Nu är du, vad säger man, en äkta man. Ja, officiellt off the market.

Ja, precis, precis. Det var ju stort. Det var ju ett otroligt bröllop får man säga, bredvid vattnet. Var du nöjd med din dag? Jag var jättenöjd. Det kändes nästan olagligt att ha en sån tur som vi hade i det, att det var liksom inga missöden, allting klaffade.

Det regnade inte under vigsen trots att den var utomhus. Ja, allting kom i tid. Så det var, det hade inte kunnat bli mer än vad vi, det hade inte kunnat bli mer än vad vi hade planerat det som.

Men jag vill gärna spola tillbaka till ett speciellt ögonblick på efterfesten, eller vad man kallar det för, eftermiddagen. Jag tycker att lyssnarna, efter alla dess år är lyssnarna värda att få ta del av den här ögonblicksbilden. För det var en ögonblicksbild som förvånade mig, som gjorde mig otroligt imponerad.

Och som jag tycker är värd att uppehålla sig vid lite grann. Det var nämligen så att eftermiddagen då så tas liksom borden, middagsborden bort, en matta rullas ut och du och din brud tar av er skorna och gör liksom som den bröllopsdansen eller vad man ska säga. Istället för en bröllopsvalls så hade ni alltså en koreograferad, av en riktig koreograf, en koreograferad modern dans till Daft Punks Digital Love som ni framförde.

Och som ni har repat typ... Hur länge? Ja, men tre månader typ. Ja, och det var ju liksom inte ett move till en nedklippt version av Digital Love, utan det var ju The Full 3,5 minuten av Digital Love med en akt som utvecklar sig och det sker saker.

Det måste ha varit så jävla många steg. Jag var alltså sinnessjukt imponerad. Vad är det som pågår framför mig? Det var helt overkligt. Samtidigt som jag också kände, Gud vad detta är off-brand för Tobias.

Det var också min idé att vi skulle göra det här för att jag kände så här, vad heter det, alltså jag visste att jag skulle behöva dansa på mitt bröllop. Och då tänkte jag, en del av mig tänkte, då tar jag kontroll. Och sen var det en stark del av mig som kände att jag ville att det skulle finnas någonting på mitt bröllop som var liksom konst.

Alltså som var någonting som inte bara är som alla andra bröllop är på något vis. Och grejen att Anna-Karin har hållit på med dans, det har inte jag. Så jag kände liksom så här, och så kände jag så här också att jag vill ha i all den här bröllopsplaneringen, för vi har ju då planerat allting själva, i all den här bröllopsplaneringen vill jag också ha någonting som bara känns lustfyllt.

Alltså det känns ju lustfyllt att gifta sig, men det känns inte lustfyllt att ta in offerter från sex stycken ljudbolag för att avgöra vilket ljudsystem man ska hyra. Det känns inte lustfyllt att kolla på, behövs det ett partytält? Vad ska vi köra för catering?

Och så vidare och så vidare. Det är ju mer, ja, hur man hyr en bajamaja. Det har jag lärt mig nu då, men det är ju inte som att man känner att det här blir kul inför de grejerna.

Så då ville jag att det skulle finnas ett projekt i bröllopet som bara var fyllt med lust. Sen var det ju inte bara fyllt med lust också, det var ju fyllt med en viss grad av ångest, men vad heter det? Som också har sagt, jag visste att så här, eftersom man har gjort en del grejer i sitt liv då man utmanar sig och man vet att det finns en tillfredsställelse i när man lär sig något, alltså när någonting sitter.

Och jag hade jättesvårt, alltså första månaden lite drygt gick bara åt till att repetera alla rörelser utan musik. Anna-Karin var hela tiden så här, eller inte hela tiden, men ganska snart så här, kan inte vi börja göra det med musik? För jag tror att det kommer liksom klicka mer.

Men jag var så här typ, jag måste veta ordningen. Ordningen måste sitta i min kropp. Var det så här fame, one, two, three, four, five, six, seven, eight? Absolut.

Vad heter det? Jag vet inte exakt hur många moves det var i den här dansen, men kanske typ 36 stycken eller någonting. Och alla de ska ju liksom sitta i en takt i låten så att allting liksom klaffar och att saker händer on cue och så vidare.

Och jag kände liksom så jäkla mycket att så här, om jag lyssnar på musiken och sen inte riktigt vet, visst, då är det nu, alltså att jag måste tänka efter vad jag ska göra nu, då kommer jag hamna i otakt med musiken och då kommer jag bli stressad och så kommer jag få panik och så vidare. Så jag körde, j Det är ingen, nej det är ingen. Den är bättre än, jag ville ha en redig pendlarcykel nyligen.

Så att det är en bra cykel, men det är verkligen inte en... Det är ingen sån... Ja, det var mest en liten ironisk callback till kilprojekt och så vidare. Ja, jag minns Pinnerello med...

Ja, nej, absolut ingen flashgrej. Hur som helst, trampa på där i godan ro skulle jag säga. Det går inte så fort. inne i villaområdet i Älvsjö och så är det så här, kommer fram till en korsning.

Ser att det från höger kommer en bil som jag då ska släppa fram eftersom jag är från höger. Men jag ser liksom inte hela bilen för det är ett garage som är uppbyggt precis på villatomten i den här korsningen. Så man ser liksom bara fronten och jag ser att han stannar.

Och bara, jaha, okej, han ska inte köra ut, tänker jag. Och kör vidare. Problemet här var att han då har stannat därför att han på sin sida har en löpare som springer lite irrationellt över gatan.

Så han har liksom stannat för att se var ska den här löparen ta vägen. Och när löparen är över vägen så tänker han, aha, nu är det grönt ljus. Kör rakt ut och svänger vänster.

Och där kommer jag. Och jag har inte en chans att stanna för att... För dels, alltså dels som sagt, han kommer från höger, jag ska släppa fram honom, men jag har inte fattat, eller jag missförstod liksom läget.

Och sen när jag trycker på bromsarna händer ingenting för det regnar ju. Så det är ju... Så det blir en god frontalkrock kan jag säga. Där jag smashar fronten på hans bil.

Flyger över motorhuven och kraschar ner i asfalten. Faceplantar asfalten. Och bara så här, du vet, när man ligger där på marken. Och det är kaos. Apple Watch har börjat ringa 112 automatiskt.

Vad blinkar rött så här, du har varit med i en krasch, frågetecken. Och så ringer 112 och man bara, ah du vet. Jag har så jävla ont i munnen för jag slog, ansiktet gick...

Ja du ser att jag är lite skrapad här. Ja, lite sår på hakan där ser vi. Lite torkat blod. Och liksom jag ligger och håller mig från munen och jag känner att munnen börjar fällas med blod.

Och jag har skitont i mitt ben. Och jag bara tänker så här, åh nej, tre veckor på sjukhus, en saftig tandläkarräkning. Och kommer han inte från höger? Jo, det gjorde han, så det är mitt fel.

Ja, och så börjar det komma folk springande, liksom. Den här chauffören parkerar ju sin bil och kommer springande. Tänkte du då, shit vad pinsamt, nu kommer det en massa folk.

Nej, nej egentligen inte. För det första jag försökte göra, det var ju den här klassiken när man halkar på en isfläck. Att man vill ställa sig upp direkt och hoppas att ingen såg.

Och jag försökte den, det gick inte, jag var helt... Jag tänkte, det måste ett undertecken att det har gått ganska bra om man oroar sig för shit, hur ser det här ut? Det fanns inte, det fanns inte.

Ja, så kommer folk ut springande från hus och grejer och de har med sig handdukar. I det läget så såg ju inte jag hur jag såg ut. Men jag inser ju det när jag får hjälp att ställa mig upp och jag står och tittar ner på marken att det droppar blod överallt från munnen och uppskrapade i ansiktet.

Och liksom att, oj då, det här är nog ingen vacker syn liksom. Ja, men vi blir kvar där ett tag och liksom jag får vatten. Men jag känner ju att jag är hel. Alltså så här, det är inte något problem.

Man känner ju, alltså det gör ju ont överallt. Mörbultat men inte bruten så att säga. Exakt, exakt. Man känner som man känner när en sån här gammal kropp smashar i asfalten liksom.

Men efter en liten stund där så liksom återhämtade jag mig och kunde cykla hem och plåstra om mig. Och sen kände man liksom under timmarna som följde började jag göra mer och mer och mer ont när adrenalinet går ur och musklerna stelnar till liksom. Och så bara fuck.

Men det är bara att bida sin tid, jag får jobba hemifrån imorgon tänker jag. Måndagen kommer, jag jobbar hemifrån och sen någonstans vid lunch då är det ridå jävla nere. Alltså jag kunde inte fokusera på någonting längre.

Vad sa vi just i det här mötet? Ingen aning. Och pratade med min vårdcentral som bara du måste åka till den här akuten. Så jag åkte dit och där konstaterade de en hjärnskakning så att blev vårdad vila.

Och jag har aldrig haft hjärnskakning förut så det var något nytt. Så då kollade man liksom, jaha men vila. På ett sätt soft. Vila nu, det kan ju vara trevligt. Sen så läser man vad man får göra.

Undvik skärmtid, undvik tv. Använd inte mobiltelefonen eller datorer under de första dygnen. Undvik all typ av mental ansträngning. Låt bli att läsa böcker, plugga eller göra svåra tankearbeten.

De beskriver just allt jag gör. Det är mitt liv där. Det är som en påminnelse om att vi är så otroligt försiktiga med rymden. Men det känns som en påminnelse om att våra brister som mänsklighet på något sätt.

Det är bara en tidsfråga innan, alltså den dag vi bygger månbas är det bara en tidsfråga innan någonting skiter sig liksom. Ja just det, vi är liksom förskonade på jorden tack vare vår atmosfär att skit som kommer från rymden, mesta brinner upp. Men bygger man någonting på månen då är man mitt i skottfältet på något sätt.

Precis. Ja, jag ska faktiskt visa dig en bild till. Jag kanske skulle ha sagt något innan så hade vi kunnat anpassa. Ja men den här är betydligt enklare att beskriva.

Ja, det är en dinosaurie som läser en bok och sen så står det VGT3. Yes, vi ska komma till den här bilden alldeles strax. Jag noterade i veckan, vi har ju pratat tidigare om liksom...

Det här med AI-utvecklingens brist på information, alltså att så här, nu har AI inläst allt som finns på nätet och alla böcker som har skrivits. Den behöver mer. Det är en otörstlig best.

Kanske bra illustrerat i den här dinosaurien. För i veckans har det kommit liksom ett gäng nyheter då på grejer. Som vad ska man säga, illustrerar AI-företagens desperation efter nya saker att mata AIn med.

Vad heter det? Förra veckan då så kom det till exempel fram att Amazon har börjat använda Twitch-videor för att mata AIn med. Och det här gjorde man då på ett sätt som folk blev lite upprörda på.

Vad blir det? Blir det opt-in eller opt-out? Alltså alla var automatiskt med tills du gick in och sa att jag vill inte vara med. Om du hade en Twitch-kanal med massa material på, då användes ditt, utan att du hade behövt godkänna det, användes ditt material för att mata AIn med.

Och så kunde du gå in och sen i dina inställningar och välja att nej men det vill jag inte. Och det är väl så, alltså det är väl så det är när man sätter sig i knät på ett företag som ägs av Amazon. Att någonstans i något användarvillkor så stod det väl garanterat att vi kan göra precis vad vi vill med den datan du lägger på våra servrar.

Vad heter det? Det är väl bara så det är lite grann. Men det finns ju något kittlande och skrämmande i att liksom den, de miljoner timmarna av dynga som finns på Twitch nu då liksom ska upplysa AIn om verkligheten på något sätt.

Jag vet inte vad man ska göra av det riktigt. Ja, precis. Jag vet inte om Twitch-chatten är den plats i världen som jag skulle vända mig till för klokhet och visdom.

Nej, för en informerad bild av samtiden. Nej. Kanske inte. Några dagar senare så kom det information om att Google har också hittat en bulk med data de kan mata sin AI med.

I våras så gick flygbolaget Spirit Airlines i konken. Och det Google helt enkelt då gjorde, det var att de betalade 10 miljoner dollar för all Spirit Airlines data. Så att alla flygdata, alla liksom spreadsheets, bokningsuppgifter, frequent flyer, miles, data, alla e-mail som kunder och andra har skickat till Spirit Airlines genom åren, de servrarna bara togs och kördes rakt ner i AI-köttkvarnen.

Och sen då den tredje grejen som blev den stora, lite mer uppståndelsen kring, var ju då det som härör från den här bilden jag visade dig på dinosaurien med en bok. Där då en försäljare på Amazon som säljer sällsynta böcker märkte att det började komma en del så här konstiga köpare och köpa liksom böcker. Och det här är alltså böcker som kostar liksom flera hundra, hundratals dollar.

Och liksom bara så här, det här ser liksom inte, alltså jag gissar att han då har puttrat på i åratal, nu spekulerar jag bara, men puttrat på i åratal och sett liksom, du vet, användare som heter saker som Nabokov1337 köper någon bok och liksom, ja och så vidare. Men nu så var det liksom mer konstiga användarnamn, det var konstiga liksom köp. Och tänkte så, vad är det som pågår här?

Så en sida, kontakta om en sida som heter 404 Media, som är en sån tech-bevakningssida, så placerade de en AirTag i en av böckerna som såldes till den här konstiga köparen för att följa sig, var tar den här boken vägen? Och den då hamnade i en stor lagerlokal i Las Vegas som visade sig vara ägd av Amazon, där det då finns ett företag som heter VG3. Och det VG3 gör, det är att de scannar böcker.

De samlar in böcker, de river av ryggen på böckerna så att de ska gå snabbare att scanna och sen när boken har scannats så kaseras den. Och vad gör sen då med den här boken? Jo, de låter helt enkelt AIn läsa dem.

Och det handlar ju helt enkelt då om böcker då, alltså de är ju intresserade av alla typer av böcker. Och sällsynta böcker som inte redan finns på nätet är ju då mer trovärdiga i och med att det är färsk data. Det behöver ju liksom inte vara bra böcker.

Så länge liksom de innehåller text som liksom ännu inte finns digitaliserad så är de guld värda för det här företaget. Ja, just det. Men fan, kommer du ihåg, vi hade ju högläsning en gång i tiden ur Bertil Falks bok Atlantis och svenskarna som handlar om Sveriges handel med Atlantis.

Den stod kvar här i bokhyllan. Jag kanske borde donera den till VG3 för det känns som att vi har för lite kunskap i AI-snurrorna om Sveriges diplomatiska relationer med Atlantis. Jo, men det finns ju också något ytterst dystopiskt i att liksom Här är då sällsynta böcker.

Vad gör vi med dem? Jo, men här handlar det ju bokstavligt talat om att genera dem i en AI-kvarn. Alltså i och med att böckerna på riktigt förstörs och själva liksom grundtanken är väl, gissar jag, att liksom Amazon då vet att om vi köper den här sällsynta boken och kör den in i vår AI, då kommer vår AI vara tränad på mer data än våra konkurrenter som inte har tillgång till den här sällsynta boken.

Och då måste vi också förstöra texten så att den inte finns tillgänglig för någon annan. Ja, det finns ju något sjukt där. Jag tänker när man upprättar en sån runa över civilisationen människan så kommer det här liksom vara en, det här kommer vara en sån grej som författaren väljer att lyfta upp och behålla.

Det här är liksom inledningen, du vet, år 2026. I mitten av 2000-talet så fanns det inga böcker kvar för att de hade matat AIn med. Det är så jävla mörkt. Fy fan.

Ja, men sen kommer ju Amazons AI kunna veta precis vad du vill köpa när tack vare att den har läst en obskyr tjeckisk författare som inte går att få tag på i övrigt, så att säga. Jag skulle vilja snurra den här rondellen lite grann. Under sommaren så har jag kollat på två stycken serier.

Tycker om båda serierna väldigt mycket. Det är säsong fyra, typ fem, av House of the Dragon och säsong tre. Vänta, är det säsong tre av House of the Dragon? Eller?

Jag blev livrädd att jag bara har sovit i några år. Ja, det kanske är säsong tre, ja. Det känns, eftersom att vi har haft Game of Thrones i 15 år nu så känns det som att det bara pågår.

Ja, det pågår. Och sen så får man vänta två år mellan varje så att man har inte det färskt i huvudet. Men både House of the Dragon och Silo är väldigt, väldigt bra.

Silo särskilt. Alltså Silo är bra på riktigt. House of the Dragon är ju liksom, den är ju inte dålig, men det kanske inte heller är liksom kanon. Men Silo är kanon.

Jag kände lite med House of the Dragon. Jag sa väl någon gång det här med att det är Falcon Crest fast med drakar. Alltså om Game of Thrones. Det känns som att House of the Dragon är på riktigt Falcon Crest med drakar.

Ja, verkligen, verkligen. Men båda de här serierna, och jag ska inte, det blir inga spoilers här, för så att man kan fortsätta lyssna utan problem. Men båda de här serierna lider av ett problem, eller så är det jag som lider av ett problem.

Är det jag som inte har tillräckligt stark suspension of disbelief? Jag köper att det finns drakar. Det är klart det finns drakar. Jag köper att det finns en silo där ett samhälle finns efter apokalypsen.

Det är klart att det finns, jag köper. Det är inte så att jag ifrågasätter premisserna. Men de här serierna har gjort en grej där, och de har faktiskt gjort det identiskt likadant, där de i början använder avstånd som en berättargrej.

I House of the Dragon, avstånden är stora. Du kan bara färdas med häst. Eventuellt kan du flyga på drake, men det är sällsynt att du flyger på drake för att du vill inte vara där ute och göra det.

Så att nyheter tar tre, fyra veckor att färdas mellan ett slott och någon annanstans. Nu har man ju, liksom Game of Thrones och House of the Dragon har ju löst det med Ravens också, att man kan skicka brevduvor, men ibland så måste Men jag håller med om det känns som att vi har blivit lite skadade av just liksom ett kanontänk och ett tänk av att den här synen på berättelsen som ett klockverk på något vis. Jag tänker att det kanske går tillbaka till Pulp Fiction eller The Usual Suspects.

Alltså när det börjar komma plot twists som utmanade oss att så här Nu är det du som måste få ihop det här. Vi sätter bara upp en grej här, men för att du ska fatta den så måste du lägga pusslet. Och efter det så tänkte vi oss att allting skulle gå ihop på något vis.

Så att vi satt och letade efter det hela tiden. Lost communityn som sitter och nagelfar frames från varje avsnitt för man tänker att det finns ledtrådar gömda. Jag tänkte att vi dresserades till att titta på det så.

Men i mitt fall så handlar det nog mer om så här. Jag tycker ett giltigt exempel är Star Trek The Next Generation, där det fanns en nördkritik mot att eller kritik, jag vet inte. Men det finns de som har sagt sådana här saker som att det är helt orimligt att om man får ett radiomeddelande att det är en nödsituation någonstans och sen så åker det i tolv gånger ljushastighet dit.

När du kommer fram så kommer det ha gått liksom 200 år på den där planeten så att den där nödsituationen. Jag bara, jag skiter i det. Det är skitbra. Om det funkar så här i Star Trek-universumet att man bara gasar på och kommer fram.

Fine! Jag har inga problem med det för det funkar så konsekvent. Förutom om de fastnar i någon rift in the fabric of space where time becomes loop. Då kan det ju vara lite annorlunda.

Men tiden fungerar konsekvent och då är jag helt fin med whatever. Men det är just det här när man använder det som en plot device och sen börjar tulla på det, som jag kan störa mig lite. Jo, men jag tänker också att vi lever i en berättelsekultur där det finns ett maskineri som går ut på att peka ut sådana här saker.

Och man blir ju skadad av det själv. Som en sån här sak med På den tiden när man kollade på 24 exempelvis. Det tog ju ändå några säsonger innan man började tänka på liksom så här Fast vänta nu, åka över hela Los Angeles på en kvart.

Är det verkligen görbart? Det tänkte man ju liksom inte alls på i början. Men sen då när man har tittat på fem säsonger och folk har börjat påpeka så här Det är aldrig någon som går på toaletten eller äter någonting.

Då helt plötsligt så kommer ett par andra glasögon på. Och det känns ändå som att man har blivit lite sådär Ja, men lite avmätt i hur man avfärdar berättelselogik på ett lite så här kallt sätt. Till exempel när Project Hail Mary hade biopremiär i våras.

Då kom det ju liksom en uppsjö av artiklar och klipp om Vad filmen gets right about astrophysics. Vad som inte funkar och vad som funkar. Alltså som att så här, det är ett prov som ska rättas på något sätt.

Så här, det här är ju inte en berättelse som handlar om Hur det är fysiskt möjligt att ta sig långt ut i universum för att fixa ett problem. Det är inte det som är poängen på något sätt. Nej, och vi hade ju aldrig gjort det om spånarna på Hill Street.

Är det inte ologiskt att Captain Firillos fru får komma in på stationen Och liksom ta hans tid med massa personliga problem? Inte det, jag menar det måste ju polisen kunna säga nej till. Den diskussionen hade man ju aldrig haft liksom.

Nej, verkligen. Men jag håller med, när man lägger fram det sådär. För jag hatar verkligen det här. What they get right about bla bla bla bla. Jag hatar den diskussionen liksom.

Jag är mycket, mycket mer för den här Christopher Nolan-approachen. Där han vägrar förklara slutet på Inception. Därför att han menar på att slutet är vad slutet är för dig.

Det är det rätta slutet. Jag är mycket mer på det. Så därför ska jag bara släppa det här tjafset om att tiden det tar. Och de sprang väl, om det går fort så sprang de.

Ja men då, jag känner också lite grann att vi borde börja liksom Vad heter det? Heja på en kultur där pusslet inte går ut så att säga. För vi har ju liksom, vi har blivit brända så många gånger också.

Av just den här betingningen av att lägga pusslet. Och sen funkar det inte riktigt. Och så blir man skitfrustrerad. När det är som säjsställe. Man borde liksom approchera alla typer av berättelser Som någon slags David Lynch-film.

Att poängen är att pusslet inte riktigt går ihop. Och det är kanske roligare att fundera lite kring pusslet. Än att få några svar överhuvudtaget. På många sätt. Minns du för ett år sedan när vi pratade om Hur ett antal maneter fuckade upp kärnkraftverk i Frankrike?

Ja, ja. Jag noterade ändå, det här är ju ingen stor spaning överhuvudtaget. Men jag noterade att exakt det här har hänt igen. I norra Frankrike. Och det sjuka är att det inträffade på exakt samma datum.

Nej! Alltså den 11 augusti i fjol och den 11 augusti i år. Så fuckades ett gäng kärnkraftverk i norra Frankrike till. Det är ju vattenpumparna som pumpar in de här reaktorernas kylvatten.

Som då pumpar in maneter. Jag fattar att det inte är något konstigt för det är ett resultat av klimatförändringar. Vilket har gjort att maneterna, på grund av stigande vattentemperaturer Så har maneterna helt plötsligt en längre paringssäsong.

Och det gör att de äter mer plankton. Balansen rubbas, det blir för många maneter. Och helt plötsligt så hamnar de i kylsystemet på en reaktor. Och jag fattar att det är en ny paringssäsong.

Det är egentligen inte jättekonstigt. Men det är någonting med att det är exakt samma datum som kittlar till på något vis. Ja, men verkligen. Vad hette tv-serien med Peter Dinklage och Jag kommer inte ihåg vilka mer som var med där de var ute på någon forskningsfartyg och såg fiskarna röra sig i olika geometriska mönster under vattenytan.

Threshold! Nedlagd efter nya avsnitt eller någonting. Vila i frid, kärt minne. Det är sådant man dras till i tanken ändå. Man tänker att det finns ett klockslag, det här sker på ett schema.

Det gillar man. Hemligheter som döljer sig i djupet och så vidare. En rolig detalj då. Just nu så patrullerar fiskebåtar längs kusten för att hålla de här manetstimmen borta från kylvattenssystemen.

En lustig detalj i den här artikeln som jag läste om på Science Alert var att de tog upp fler exempel på djur fuckat med infrastrukturen. Dels en tvättbjörn som orsakade strömavbrott för tusentals personer i Connecticut genom att ta sig in i en elstation. Korpar som pickade sönder ett kylrör vid observatoriet LIGO som skapade vibrationer som störde känslig mätdata.

Och slutligen ett strömavbrott vid CERN som har orsakats av en fågel som har släppt en bit baguette i kylsystemet. Säkerhetsnivån på känslig infrastruktur när en fågel som släpper en bit baguette kan slänga en pinne i ekrarna. Det finns någonting i det här som är...

Du vet när man ser övergivna byar och grejer och så har det gått tio år men det växer redan ett träd genom golvet på någon övergiven villa. Man får den här... Det här är som illustrationer på att naturen pockar alltid.

Den är på väg in. Och håller vi inte i stången så går det fort innan... När all skiten faller, då kommer det vara två år. Sen är varenda kärnreaktor fylld med maneter.

Det där är faktiskt sjukt. Det är ju så. Det är det osynliga underhållet som man inte tänker på. Det är det som håller uppe hela vår civilisation. Sänker vi garden bara lite, då är det över.

Det finns också något både existentiellt skrämmande i det men också tryggt i att veta att när civilisationen faller då sveper naturen som en våg över civilisationen. Och sen är det liksom utsuddat som ett sandslott. De hittade ju här om veckan spår efter en tidigare okänd men extremt utvecklad civilisation som de hittade genom LiDAR-scanning av Men som sagt, grejen är så här, efter ett tag så måste man ifrågasätta för sig själv hur mycket tid är värt att lägga.

Så jag tror att det kanske är de första 20 dagarna nu som är kronologiskt riktiga. Men man får ju nypa Victor Gunnarsson, man får göra lite sånt där, man får göra förfantombilden och så vidare. Så att man kan doppa tårna i alla fall hur det var där under de första dagarna.

Men spännande, för det är väl ett annat datorspel om palmemordet på gång också har jag för mig. Jag vet inte om det är släppt än till och med. Jag vet att det är under utveckling i alla fall.

Om du är före nu, då kan du ju profitera på folk som törstar efter det här andra spelet. Ja, jag vet inte, ambitionsnivån med det här är väl... Det är liksom inte gameplaymässigt så är det väl inte den största mekaniken som någon har skådat.

Men for the lulz så tyckte jag det var ganska kul. Ja, men det är väl också, det här känns mer som en konstnärlig meditation över hopplöshet än en liksom faktiskt rafflande spelupplevelse på något sätt. Ja, ja, absolut, absolut.

Ja, ska vi ta adressen en gång till ifall någon var nyfiken? Monotoni.se-spaningsledningen. Exakt, exakt. Får jag väl innå strupplar om det så att vi sänker poddsidan med det här.

Ja. Men där så tar vi väl och lägger locket på, så ska jag sitta i ett mörkt rum och hitta någon enkel ljudbok på mitt modersmål att lyssna på. Vill man så kan man och bör man stötta podden så finns patreon.

com-oddpodd där man kan pitcha in en slant för att hålla de här dumheterna vid liv även framöver. Billis hälsa hänger på det här nu. Tänk att han har hjärnskakning, han behöver kulor för att hitta på grejer som inte är att läsa.

Jag behöver anlita någon från Goa som kan sätta mig i trans för alternativa metoder att läka. Exakt. Men vi hörs igen om en vecka. Ha det fint, hej då! Textning.

nu