Avsnitt 433: Fram med skäran och på med hänglåset

Nu har jag alltså perfekt David Cameron-kissnödighet. Jag vet inte om du minns det, men David Cameron, när han var Storbritanniens premiärminister, var ju berömd för att han höll så bra tal. Alltså han hade bra tempo, tydlighet.

Då kan jag fråga vad som var hans hemlighet. Då sa han att jag ser alltid till att jag är lite, lite kissnödig när jag ska hålla ett längre tal. För då vet han att man blir liksom dels extra skärpt av sinnena för man vet att det går inte att slappna av eller börja tänka på annat här.

Och samtidigt så vet han att då kommer man hålla ett bra tempo och inte sagga. Som organism 12 som aldrig hade möten med sitt skivbolag efter lunch. För då är man mätt och sävlig och går med på saker.

Lärdomar från kroppens funktioner. I veckan såg jag en notis från WhatsApp på min låsskärm. Jag hade fått ett meddelande från en avsändare jag inte visste vem det var.

Från ett landsnummer jag inte kände igen. Plus 971. Abu Dhabi. Jag öppnade meddelandet och där fanns ingen text, men däremot ett två och en halv minut långt röstmeddelande.

Jag tryckte play men jag förstod inte språket så jag fick ladda in det i Gemini. Meddelandet var från en man som hette Youssef som på gulfarabiska förklarade att hans projekt nu var igång och att det fanns möjlighet till snabb expansion och att han sökte partners. Jag gjorde det enda rimliga.

Jag spelade in ett eget röstmeddelande och skickade som svar på svenska. För det är så vi jobbar, jag och Youssef. Jag sa att han visserligen inte förklarat så bra exakt vad projektet innebär.

Men att jag är en som hugger i där det behövs. Att jag är okej på att skriva copy och att jag gillar att bidra aktivt till företagskultur. Så tyckte han att den profilen passade så fick han gärna höra av sig.

Jag väntar fortfarande på svar från Youssef. Drömmen lever även om jag börjar misstänka att han bestämt sig för en annan kandidat. Och i väntan på att Abu Dhabi-dollarna ska börja rulla in så sitter jag här och spelar in podcasten Obiter Dictum idag med avsnitt 433 som alltid tillsammans med min vän och kollega Tobias Nordström.

Hej! Hallå! Det måste vara ett av de tidigaste internet-tankeexperimenten, tankelekarna som internet födde. Den här idén om att nigerianska prinser och annat, tanken om att tänk om det är sant.

Alltså just den dagen du får ett mejl av en nigeriansk prince som har upptäckt att du är en förlorad arvinge, då kommer du inte tro på det. Nej, det är en så kallad kommunikationsutmaning när man sitter där och ska kontakta dessa arvingar efter den nigerianska prinsen. Hur i helvete går vi tillväga?

Ja, en utmaning så god som någon får man väl ändå säga. Men du tar ändå kampen med Youssef. Du känner att här finns det kanske någonting. Low key nyfiken på vad han har på gång.

Ja, men det är väl bara en scam. Det är klart att det inte finns något projekt, eller? Nej, det utgår jag också ifrån. Jag kommer inte ihåg vad han heter nu, men det finns ju någon Twitch-streamer som gör content på att jäklas med den här typen av scam-samtal.

Det finns något legendariskt klipp med honom när han håller på och har en sån här scammer på kroken i 45 minuter. Och den här scammaren ska då lura honom att köpa något slags Google-presentkort på 100 dollar som sen då ska föras över till den här scam-personen. Och precis då när den här scammaren tror att nu är vi nära, nu ska liksom bara kupongkoden matas in här så är vi golden.

Och han matar in den där koden och så trycker han And then I click collect, right? No, don't click collect! Och så klickar han på collect. Och han har ju då gett den här scammern kontroll över, eller vad ska man säga, viewing-rättigheter på datorn, så scammern ser ju vad han gör på datorn.

Så när han klickar på collect och pengarna hamnar på hans konto istället så hör man den här scammaren bara NO! Som skriker rakt ut över 45 minuters vaskad tid då han har försökt få lura till sig de här pengarna. Tillfredsställande.

Verkligen, verkligen. Jag har en bild som traditionen bjuder. Och nu du. Jag hoppas att din hjärnskakning har bättrat sig. För det kommer behöva mycket kognition för att beskriva vad det här är.

Eller ja, det går nog med ganska abstrakta termer, men... Ett stress-test för min kognitiva kapacitet, kan man säga. Det vi ser på bilden är metallskrot som har en sörjig beklädnad.

Nästan som att den har varit under vatten med alger och klägg. Det är någon form av gulmetall, den ser nästan avbruten ut på sina håll. Det ser ut som en kollaps, det ser ut som att ett gäng gula bjälkar har liksom kollapsat ihop.

Det är det närmaste jag kommer. Det var jättebra. Det är ju ett virrvarr här. Det är därför den kognitiva utmaningen ligger på något sätt. Det är en sån här bild.

Jag kommer ihåg någon gång när man gick i skolan så fick man någon uppgift. Jag vet inte om det bara var en illustration över hur svårt det är att beskriva hur någonting ser ut, eller om det var en faktiskt test av någonting. Men man satte sig två personer med ryggen mot varann och sen fick den ena en bild och så skulle den andra beskriva vad som skulle ritas och så var det typ lite geometriska former och så vidare.

Och sen så blev det alltid så att när man visade vad den ena hade ritat och vad det faktiskt var som hade beskrivits så var det ju väldigt, väldigt, väldigt olika för att det är väldigt utmanande att säga En centimeter högre upp så ska det vara ett streck i 65 grader. Det blir snabbt väldigt abstrakt. Och det känns som att den här bilden har lite sådana kvaliteter.

Det är som du säger, metallskrot som ligger kors och tvärs. Den här bilden är tagen av Oceanos Explorer. Jag vet inte om jag sakta uttalar det riktigt där. Som är ett forskningsfordon som används för att utforska och kartlägga den mexikanska golfen.

Och vad heter det, för några år sedan då så var den på botten av en trench. Vad säger man? En sänka? En grav. Ja, en grav. Jag var nära att säga grav men sen kändes det fel för då kändes det som att det ska finnas något dött där.

Men man hade sett då med hjälp av ekolod och annat att det finns... Ravin, kanske. Ja, kanske det. Undervattensravin. I den här ravinen så hade man sett med ekolod och annat att det fanns någonting på botten.

Någonting som såg ut som ett gigantiskt vrak som man då blev fundersam kring. Vad är egentligen det där? Så man skickade ner det här lilla forskningsfordonet med kamera och lampa att utforska på 1500 meters djup.

Och det man möttes av då var inte riktigt vad man hade väntat sig. Du beskrev metallskrot här. Du ska få bild två här från det här projektet. Ja, vi ser ett antal rektangulära, nästan Q-formade metallobjekt som ligger strösslade över havsbotten här.

Jag skulle tippa på att det antingen är luftkonditioneringsenheter som har suttit på ett tak eller så är det typ diskmaskiner. Diskmaskinen kanske ger en mer livlig bild av denna havsbotten. Du har helt rätt i alternativ två där.

Det är tvättmaskiner, diskmaskiner, frysar, kylar och annat. Och det stora då, vraket som man trodde var ett skepp, är alltså en gigantisk fraktcontainer som har ramlat av ett skepp och sedan strösslat vitvaror längs botten som var på väg att korsa Atlanten. Och det fina då med det här är att så fort man hittar den här containern så kan man ju spåra var den kommer ifrån och allting sånt.

Och det verkar ha varit kasserade vitvaror som var på väg till någonstans i Afrika för att, vad heter det, återvinnas. Känns som att han vill sätta återvinnas inom citationstecken. Det var exakt det jag satt och tänkte.

Jag bara, ska jag avbryta honom genom att säga citationstecken? Det gjorde jag inte det, men absolut. Hundra procent mer. Man kan se scenen framför sig när de här ska återvinn Det var en dödsfall efter trafikolycka.

Det var inte Bo som hade registrerat henne som... Jo, han hade gjort det. För att kunna stänga ärendet. För la man in den, då kunde man liksom stänga ärendet. Och då, efter de här två fallen, då börjar man granska hans jobb.

Och på lite mer än ett år så har han hanterat 298 försvinnande ärenden. Och de flesta har stängts. Och det är tio av dem som ser väldigt misstänkta ut. Det är därför han får så många stjärnor.

Hans close rate är liksom... Ingen har samma close rate som Bo. Exakt. Och en majoritet av hans close rates har skett när han har jobbat själv på nattpass. Då har han kommit i kontakt med de här.

Det här sammanföll med att man hittade kropparna efter två andra försvunna personer samma dag. Så att inom spannet av två dagar så hittar man fyra stycken personer som har anmälts försvunna. Och som hittas döda då.

Även fast de här två andra inte har någon koppling till Bo, vad man vet. Så börjar ju direkt det snurra rykten såklart att är det han? Är det här en serial killer som jobbar med försvunna fall och därför kan bara liksom säga att jag har haft kontakt med dem och stänga ärendet?

Det finns inget som talar för det. Men det är ju såklart en tanke som finner näring i internets mylla såklart. Jag kan säga med 100% säkerhet att så är inte fallet.

Som en lat person själv så känner jag igen en annan lat person när jag ser den. Real recognize real i det här fallet. Men där vi står idag då så är det, det här växte till en jätteskandal då.

Han är gripen, utreds också separat för en möjlig sexuella brott. För att han har tydligen haft för sig saker inne på damernas toalett på polishuset. Man har hittat handavtryck i taket på ovansidan av bås med mera.

Återigen, real recognize real! Det är lätt hänt. Man vill bara spana lite under någons kjol. Fan, att man alltid ska åka på det där, det är surt. Hur som helst då så har ju, det här blev en nationell skandal och Korea kommer nu att liksom de regionala polismyndigheterna ska gå igenom äldre försvinnande ärenden för att se om polisman Bo var en om han är liksom bara en lat dude eller om det här finns, om det här är satt i system.

Så att i Seoul ska de gå igenom 92 800 fall, i Busan 25 000 fall, i Gyeonggi cirka 77 000 och det här ska alltså bli ett landsomfattande återbesök av alla försvinnande fall som ska pågå fram till november. Fram till november? Ja.

Alltså det känns ändå helt sinnesjukt att de ska gå igenom 50 000 fall på tre månader. Ja, ja. Hur som helst, det blir inte så mycket roligare än så här. Men jag tycker att det finns någonting kittlande i det här.

Alltså det finns någonting som är så otroligt mörkt i det här, att man anmäler försvunnen, han tar en fika, återkommer två och en halv timma senare och säger, jag har pratat med dem, men de ville inte uppge var de är. Du ska alltså bocka av över 550 fall om dagen. Det är en optimistisk prognos ändå på något sätt.

Japp. Men vi får se var det här utvecklar sig. Den här seriemördaren, brandmannen som pyroman-konceptet lockar ju folk till att börja teoretisera att det är han.

Men som sagt, det finns ju absolut inget som talar för det, men som en nät-sägen så tror jag ändå att det här kommer bära frukt framöver. Vi får se om det blir någon update. Det fanns ingen, det fanns ingen, det finns ingen hook på den här pratan.

Nej, inte än, men i november, när vi vet hur många saker egentligen ligger till, då kan vi återkomma till detta. Men det där, det finns ju något spännande i det där, just med poliser som inte helt och hållet utreder försvunna personer. Alltså det låter ju liksom så här, att poliser först måste fastställa så här, vill den här personen bli hittad?

Finns det liksom så här, finns det en anledning för oss att utreda den här personen som försvunnen, eller är det här en person som har dragit? Och då är det ju liksom lite olika i olika länder i hur hårt man utreder den här typen av fall. Jag vet till exempel, jag vet inte hur det är i Korea, om det här är supervanligt, men jag vet att i Japan är ju en jättestor grej med att folk försvinner just på grund av skulder.

Alltså försvinner som i går under jorden, sticker, lämnar, vad heter det, samhället och ploppar upp i någon by och heter något annat liksom. Dels då för skulder till banker och annat, men också ännu vanligare då, skulder till Yakuza, alltså japanska maffian. Och det är ju en sån där grej då, med liksom så här, hur hårt ska polisen utreda och hur mycket ska man bara låta personer försöka fly från Yakuza?

Det är ju en balansgång. På det temat så är ju Netflix-dokumenten om Joakim Posner, som finns nu, den är ju väldigt, hans flykt efter, fan hette företaget? Tröttor Hervan.

Tröttor Hervan, tack. Fan. Den här smällen mot huvudet, den har satt sina spår kan vi konstatera. Nej, vet du vad den har gjort? Den har gett dig en utväg i varje samtal.

Just det, just det. Det är aldrig mer inkompetent, det är, jag var med om en olycka. Hur länge tror du att jag kan mjölka den? Ja, för alltid. Tror du det? Ja, ja, ja.

Den är ju safe. Ja. Vi håller oss kvar i Asien. Det är så att vi har pratat mycket vitt och brett om NASAs olika satsningar och grejer genom åren. Och ofta nämnt andra länders rymdprogram, men aldrig riktigt Tagit dem på samma allvar.

Jag tänker att det är dags att ändra på det nu. Jag läste en nyhet i veckan Om att Kinas Chang'e 7 har blivit försenad. Det här är alltså Kinas pågående mån-race-projekt.

Precis som NASA siktar ju på att landa människor på månen före 2030. Och Kina har ju framförallt siktat in sig på Shackleton-kratern som ligger nära månen. Sydpol, precis, sydpol.

Och tanken var att Chang'e 7 skulle landa i november med en fjärrstyrd landare och undersöka Shackleton-kratern. Det är den närmaste månens sydpol vi har landat någonsin. Och anledningen till att den här kratern är så intressant är att det är här man tror att det kan finnas vatten.

Och om man tänker då, en framtid där det ska byggas månbas, månen ska användas i större utsträckning. Då är ju liksom en vattensamling, om den är stor, är ju värd allting. Eftersom att du då kan använda den för dels det vatten som behövs för en bemannad månbas, exempelvis.

Men också för att till exempel tillverka raketbränsle och annat i omloppsbana. Istället för att då behöva frakta upp raketbränsle från jordens yta för att kunna tanka fartyg för expeditioner och annat ute i solsystemet. Så kan du då helt enkelt ha en tillverkningsindustri i omloppsbana eller på månens yta som sparar enorma resurser.

Det här är ju liksom the name of the game att knäcka i vår framtida exploatering av rymden. Att just ha resurserna tillgängliga utanför jordens atmosfär så man slipper spendera enorma resurser på att lyfta kilon från jordens yta upp i omloppsbana. Men Chang'e då är inställd.

Skulle ha skjutits upp den 24 augusti. Men på grund av väder, det är också då eftersom att det här är Kina. Det finns vissa spekulationer jag har sett på nätet om att det var tekniska problem.

Men det verkar vara väder som har satt stopp. Det finns en tyfon i närheten som heter Nara som har lingered. Den skulle ha dragit förbi men den håller sig kvar i området vilket gjorde att man kände att det är bättre.

Lurar? Ja exakt. Så det här är då, vad heter Chang'e 7 har flyttats fram till februari, mars någon gång nästa år. För det är då nästa uppskjutningsfönster är öppet.

Men när jag läste den här nyheten så tänkte jag på det. Det känns som att Jag tror nog jag också efter att ha läst lite om rymdprogrammet. Jag tror att de bara så fort.

Om de hittar vatten i vår på månen, då kommer nog de lägga i en till växel, tror jag. För då är det liksom så här lockelsen av att kontrollera månens enda vattenkälla kommer ju vara ganska stor, vad heter det? Och det kan till och med finnas saker där de säger att det finns vatten, men det finns väldigt, väldigt lite fast det kanske i själva verket finns väldigt mycket.

Så att de hinner liksom börja bygga bas i närheten och så vidare. För det är ju liksom då det som är liksom, vad ska man säga, det slutgiltiga målet med månen är att bygga vad heter det, någonting som heter International Lunar Research Station. Det här görs i viss mån i samarbete med Ryssland, men det är Kina som leder det här.

Och det är helt enkelt en månbas som först ska skötas av robotar. Den är månbasen ska finnas då vid sydpolen. Och sen byggas färdigt av robotar någon gång under 2030-talet.

Och sen då även ha bemanning i slutet av 2030-talet. Och de andra, vad ska man säga, de andra projekten som de har är ju då rymdstationen Tiangong som har varit permanent bemannad sedan 2022. Mycket tekniktest och mikrogravitationsforskning utförs på den här rymdstationen som används i stor utsträckning i förberedande syfte för månprojekt och månlandningar, och så vidare.

Man har även då en satsning på Mars och övriga solsystemet som går under namnet Tianwen. Tianwen 1 var Kinas första Marslandare. Den körde runt på månen ett tag, men nu ska vi se, så det är att 2023 så tappade man kontakt med den.

Den gick in i hibernation för att den skulle laddas med solpaneler och sen vaknade den aldrig. Så man vet inte riktigt vad som hände med den. Men man har då planerat kommande projekt i form av Tianwen 2, där man ska ta asteroidprover och Tianwen 3 som ska ta nya markprover från Mars.

Och sen har man även Tianwen 4 som ska utforska Jupiter och månarna runt Jupiter i, även där, 2030-tal kommer den stora satsningen ske där. Man har även ett stort satellitnät såklart och så vidare. Man har rymdteleskopet Juntian som är liksom flaggskeppsteleskopet.

Det har ett synfält som är 300 gånger större än Hubble. Och vad heter det? Jag har inte förstått riktigt exakt när det här ska skjutas upp, men det är liksom i pipen och det är färdigbyggt, men ska skjutas upp någon gång och sättas i omloppsbana de kommande åren.

Och sen då en sista grej som jag ändå tyckte hade, som är lite mysig på något sätt, det är också då att man de senaste decenniet har satsat på Beidou, som är Kinas egen version av GPS. För eftersom att GPS då kontrolleras av jänkarna, så har man då satsat på att fullt bygga ut sitt Beidou-system som är då global positionsbestämning helt i Kinas händer, så att säga. Var det en bra liksom crash course i hur det kinesiska rymdprogrammet är uppbyggt?

Ja, definitivt, definitivt. Och någonstans så anar allt detta pågår. De är mycket, jag håller på att säga att de är sämre på PR än NASA men det är ju inte sämre på PR utan de kanske är bättre på att hålla korten tätt mot bröstet.

Och jag tänker att det osar ju inte For All Mankind i det här programmet, utan det osar väldigt mycket Hej, vi är Kina. Vi tar över världen utan att ni märker det, lite grann. Och vem är man att klaga?

Man måste ändå ta av sig hatten och säga att ja, Kina, det sker. Ja, absolut. Och det som är liksom en stor, vad ska man säga, två stora fördelar som liksom Kina har då i sina satsningar.

Det är ju, alltså i och med att landet är liksom en kommunistdiktatur eller liksom en enpartistat, så är ju då även hela programmet 100% centralt styrt och under liksom militär kontroll, vilket ju gör att man inte behöver ha de här politiska svängningarna som till exempel då NASA har när det blir en president som helt plötsligt ska ha mindre anslag till NASA, då får man planera om litegrann och så kommer någon att ge mer pengar, då får man planera om igen och så vidare. Här kan, i Kina kan du ju liksom ha en kontinuitet och ta ut 20-årsplaner som man vet då med större sannolikhet kommer att kunna följas för att det kommer inte komma någon politisk ledare och säga här du rymden, det är ett jävla piss. Nu ska vi bygga gruvor istället.

Och sådana saker. Och även då, alltså man ska säga också att Kina satsar ju idag då mindre pengar än vad USA gör. Nasas budget ligger på omkring 25 miljarder dollar.

Kina då, finns inga bekräftade officiella siffror men man har uppskattat att de satsar ungefär 15 till 20 miljarder dollar om året. Man kan dock tänkas att de får ut mer för sina pengar. Det är exakt det som är grejen att i och med då att det är ett mycket mer stängt system så är det liksom antagligen också ett system med mindre omkostnader i form av upphandlingskostnader och liksom nu måste jag scrolla upp vad fan de hette.

CSCS som då tillverkar raketerna. De har liksom inte samma vinstkrav på sig som SpaceX har. Så därmed så kan du ju liksom strama åt saker på ett annat sätt. Sen så tänker jag att det finns ju någonting med, när du är en diktatur så finns det också någonting som du har, inte bara den ekonomiska biten att så här man kan köra på långsiktigt utan det är också det här, det politiska toleransen för misslyckanden någonstans.

Jag tänker att om Kina skulle sätta fyra astronauter in i en raket som exploderar på startplattan det kommer liksom inte vara, det kommer inte vara någon broms i deras rymdprogram utan de kommer skicka fram fyra nya medan skulle motsvarande hända. Då säger man att de dog som hjältar. Här är fyra till som också kommer dö som hjältar.

Exakt, exakt. Medan om motsvarande händer i USA då kan det helt plötsligt komma något dekret om att stoppa alla raketuppskjutningar fram tills haverikommissionen är klar. Det blir en, vad är du beredd att offra?

Den aspekten går in i handlingskapaciteten också. Ja, och den hänger ju ihop med att i Nasas fall så finns det personer som ska bli omvalda och det gör det inte i Kinas fall och därmed så är det lugnare på många sätt. Men det är väl liksom så här, det känns som att det är dels så känns det som att det är 30-talet som det här månracet kommer att äga rum.

Alltså blomma ut till fullo. Vilken podd vi kommer att ha då. Ja, exakt. Picar efter 20 år. Ja. Alltså jag är inte förvånad om vi har den första väpnade konflikten utanför jorden som omloppsbana utanför jordens atmosfär på 2030-talet.

Det skulle inte förvåna mig överhuvudtaget. Men en del av det här månracet kommer ju också bli uthållighet på ett annat sätt. Alltså i och med att det inte finns riktigt samma tydliga slutpunkt som det fanns i det förra månracet.

Det förra månracet var liksom så himla tydligt. Först att landa på månen vinner. Och sen har det efterhand visat sig att Sovjet kanske inte var riktigt så nära som USA fruktade att de var.

Men att USA faktiskt landade på månen blev liksom i princip spiken i kistan för det sovjetiska rymdprogrammet. I alla fall det sovjetiska rymdprogrammet som inte var av rent militärt intresse i form av atombomber och annat i omloppsbana. Och en sån riktig slutpunkt här finns ju inte.

När vi landar på månen igen, oavsett om det är Kina eller USA, så är det mycket tydligare att det är steg ett. Och det slutgiltiga målet är någon slags kontroll över månen och vad som finns där att kontrollera helt enkelt. Vem kan vara först med att ha en kontinuerlig närvaro på månen är ju på något sätt vad det här racet handlar om nu.

Och det blir ju ett mål som kräver mycket mer uthållighet än tidigare NASA-projekt och rymdprojekt. Vad tror man kan få för odds på Polymarket om väpnad konflikt olycka som skedde även efter att de hade gått bort, att de på något sätt hemsökte och så vidare. Och det finns massa spännande grejer att teoretisera om vad som drev de här arma människorna att gräva upp graven och placera det här på henne på det sättet.

Men jag har valt en annan dörr. Jag har tänkt så här, tar vi inte de här på lite för stort allvar? Vi tittar tillbaka och liksom tittar på det som något så här, ja, hon kan ha hemsökt dem och de ville, tänk om det bara var för the lulls?

Tänk om det var liksom några dudes också 17 till 19 år som bara, gör det här. Och så sitter vi och är dödsallvarliga arkeologer och tänker att, här har det hänt någonting av stor signifikans. Och då vill man direkt hoppa till, vad ska jag skriva i mitt testamente?

Vad vill man lägga för the lulls? För att förvilla, exakt. När de gräver upp en, hur vill man bli funnen då 600 år senare? Wolverine-grejer, skriva i sitt testamente att hela ens skelett ska pläteras av någon slags metall.

Kraftsmärken på insidan av kistlocket. Ja, det känns som formulär 1A på något sätt ändå. Ja, okej, den var fantasilös. Men det finns ju många historiska fall som dokumenterat att krasslande på kistlocket har folk har begravts när de inte riktigt har varit döda och så vidare.

Det har ju hänt ett x antal. Kan hända den bästa. Ja. Men det är intressant att du säger det här, för just exakt det här, din tanke här, läste jag när jag pluggade ekonomisk historia för några år sedan, läste jag en text om exakt detta.

Om hur man inom arkeologi det senaste decenniet har börjat omvärdera just betydelse av uppbyggnader av och föremål i gravar. För att det då historiskt har varit så att om det finns mycket prylar så tänker man, det här var en viktig person och så vidare. Men det är massa grejer som man har kommit fram till då som går emot det här.

Till exempel då så i vissa platser på jorden så har människor som har haft olika genetiska fel alltså fötts med en arm eller whatever, missbildningar av olika slag, men också människor som kanske har fötts med Downsyndrom och annat har haft väldigt speciella gravuppsättningar. Då har man först tänkt att när man hittade de här gravarna på kanske 60-talet eller någonting så tänkte man, det här måste ha varit en hövding eller liksom en person, en ärad krigare som dog i strid, kanske någonting sånt. Och sen har man sett att nej, det var det inte alls, utan det var, med modern teknik då när man kan göra mer raffinerade tester på de här individernas biologi så har man sett att det kanske finns andra förklaringar till att det finns massa prylar här.

Att man har tillskrivit den här personen kanske magiska krafter eller att den är speciell på andra sätt. Så du är ju någonting på spåren med att man inom historia har blivit mer försiktig med hur man ska tolka den här typen av saker just för att man inte har, det är omöjligt att ha en komplett bild. Allting blir bara gissningar.

Det är lite som den här, som du berättade om här om avsnittet, att den som mumien de hade hittat som var mumifierad med sidor ur Iliaden. Vad betyder det? Var det av ära för att Iliaden var en så hög skrift?

Eller tog man bara något skit som låg i bokhyllan och ryckte ut sidorna? Ja, det är ju intressant att tänka sig. Men det känns väl ändå som, jag tänker så här, är inte det här, om jag då får ge mig på en gissning, är inte det så här att man begravde den här personen, det var högt uppsatt, sen efter att personen då är begravd så börjar snacket gå och man inser fan, det här var ju ett jävla as.

Vad heter det? Ja, du tyckte inte heller om henne. Nej, hon kanske inte var så bra ändå. Och då kommer man på så här, fan, på med, fram med skäran och på med hänglåset.

Exakt. Ja, men det osar ju nattligt streck här. Ja, jo verkligen. Du tänker att det var någon som gjorde det i lönndom, så att säga? Ja, eller alltså att du vet, att det inte finns någon större tanke bakom, utan att det blev så.

Efter några liksom, efter några glas med hemkört för mycket så var det någon som bara nej fan, vi gör det här. Vi kör bara. Ja. Hur som helst, man kan väl börja fundera på vad man vill efterlämna för små ledtrådar.

Jag hade ju en, det sprack, fan det här, nu kan jag. Jag hade ju en sån på för Öland. Så skrev en kollega till mig ut modeller av de små påskön-gubbarna. Alltså små modeller av påskön-gubbarna.

Och jag tänkte att jag skulle använda den här 3D-utskrivna mallen och klä dem i silikon för att få en inverterad mall som jag sen kunde gjuta såna i. Och så skulle jag liksom gjuta jättemånga såna och ha i slyn där på Öland. Så att sen om liksom 50 år när jag är glömd och huset kanske har gått vidare någon annanstans och sånt där.

Så jag ser framför mig, eller 150 år, jag ser framför mig ett scenario där någon är på denna mark och liksom ständigt hittar små påskön-huvuden. Och det tar liksom aldrig slut. Var man än sätter spaden.

Ska vi bygga växthuset här? Ja, men det gör vi. Jag börjar rensa slyn här. Och så bara klonk, säger det. I slyklingan på röjshögen. Och så bara fan vad det där. Är det ett till jävla huvud från påskön?

Men jag lyckades aldrig få till den där inverterade mallen. Men jag har kvar de 3D-utskrivna. Det är inte för sent än. Det är inte för sent. Så om någon är proffs på hur jag får en 3D-utskrivet påskhuvud att bli en gjutbar form.

Så hojta till mig. Är det någon som också är smed som kan hjälpa mig att gjuta 2000 små påskhuvuden från påskön. Då är vi också intresserade. Fan, det kanske skulle vara billigare att beställa dem från Kina.

Och så bara beställa jättemånga. Absolut. Och sen åker de på någon sån där, vad heter det, någon sån container som ramlar av en båt. Och sen hittas de om 150 år på havets botten.

Och så blir folk ännu mer förbryllade. Ja. I love it. Jag skulle vilja avsluta dagens podd med en liten tankeställare. Det var så här, jag läste en artikel, eller läste och läste.

Jag ögnade en artikel i The New Yorker häromdagen som fick mig att tänka på ett och annat. Rubriken var GPS and the lost art of getting lost. Och det här är en artikel som handlar om en bok som heter Little Blue Dot, skriven av Catherine Dunn.

Som är då en historieskrivning av GPSens historia. Den utvecklades som militär teknologi först och sen har den här teknologin format våra liv i otroligt stor utsträckning. Att nu liksom ingen går vilse nu för tiden för alla har GPS.

Ingen behöver någonsin säga något landmärke till någon som någon ska ta sikte på. För att du droppar en pin, hit ska du och så vidare. Och i den här artikeln så ger sig den här författaren ut på ett eget litet äventyr när hon ska ta sig.

Nej förlåt, det är inte författaren, det är författaren till artikeln Shaila Love heter hon som har skrivit artikeln. Hon ger sig ut på ett eget litet äventyr i New York där hon med hjälp av någonting så exotiskt som en papperskarta ska ta sig från norra Brooklyn till en del i Queens. Och så har hon lite stationer på vägen hon ska nå i någon slags orienteringsgrej.

Och det finns liksom en underton i den här artikeln som är väldigt, just rubriken GPS and the lost art of getting lost. Det finns någon underliggande ton av att någonting har gått förlorat. Alltså vi tittar inte på världen på samma sätt för vi tittar bara på telefonen.

Och då kände jag lite så här att vi har ju pratat ganska mycket det senaste året om liksom saker som har blivit sämre på grund av teknologin. Att minska skärmtiden, algoritmerna vad de har gjort med vårt tänkande och så vidare och så vidare. AI-inskikt som hot mot I still felt an urge to pull out my phone and look at my dot to confirm what my surroundings were showing me.

Alltså det är väl snarare det som är problemet här. Ditt Pavlovskt invanda skärmbeteende är väl det som skaver här. Att du inte kan tänka att så här, vi ser hur jag tar mig till Queens och så hittar vi lite grejer på vägen.

Så att, ja, du förstår vad jag far efter på något sätt. Det är inte teknologin som är fienden här, det är beteendet som är fienden. Jag tänker att det hon är ute efter, jag försvarar henne ändå här, för att det hon är ute efter det är ju Marcus Krunegårds textrad, jag skulle till Prag men hamnade i Polen, jag träffade Ted och nu ska vi ha barn.

Alltså så här, den personen som säger det i hans, ibland gör man rätt, ibland gör man fel, den personen skulle inte hamna till Polen idag för den skulle ha ställt in GPSen på Prag. Och det är väl det hon, författaren här, eller journalisten här sörjer lite, tänker jag. Alla de här grejerna som inte händer därför att vi har blivit för bra på att ta oss direkt från punkt A till punkt B när det egentligen var punkt C som vi behövde.

Jo, men mitt argument är ju att personen som skulle till Prag och hamnade i Polen kommer fortfarande göra det. Den personen hade aldrig råkat hamna i Polen ändå, om du förstår vad jag menar. Det är ju ett helt legitimt argument.

Jag är en person med ordning och reda. Om jag ska till Prag, då hamnar jag i Prag. GPS eller ingen GPS. Om jag på något sätt hamnar i Polen så är jag, jag ska inte vara i Polen, jag ska till Prag.

Fuck Ted, eller vad personen i Krunegårdslåten heter. Jag förstår vad jag menar. Jag tror också att det där är den där typen av att bara drivas som en kork, det är ju superhärligt när du är i vagabond-mode.

Jag har också luffat runt och åkt Greyhound-buss kors och tvärs i USA och hamnat i fel kvarter i Philadelphia och så vidare. Det finns absolut något ashärligt och lite läskigt i det. Men det är ju just den här att sörja att nu finns ett alternativ till det.

Det är något där som skaver, som för mig blir bara ett romantiserande av en enklare tid. Som inte var enklare, utan den var snarare fylld av hinder för dig som ville till Prag. Ja.

Med det så ska vi sluta vara ett hinder för dig som vill fortsätta leva din dag utan vårt babbel. Vill man stötta podden så kan man göra det. Patreon.com slash oddpod.

Kan man pitcha in. Stort, stort, stort tack till alla ni som redan gör det. Och vi är så tacksamma att vi hörs igen om en vecka. Det gör vi. Ha det bra. Ha det fint.